lördag 30 januari 2010

Årets första snökaos

Jahapp. Jag åker ganska mycket tåg korta sträckor eftersom jag har pojkvännen i en annan kommun dit det är smidigast att ta tåget. Jag bor även relativt nära den svenska hufvudstaden och åker ofta in med besökande vänner för unika butiker som bara återfinns i landets större städer.

Jag fick förstahandsupplevelse av den märkvärdiga företeelsen som Aftonbladet och Expressen döpt till Snökaos igår. Jag och syster tar oss till Stockholmspendeln och där får vi vänta på försenade resenärer från ett annat tåg som visade sig redan vara ombord två sekunder efter utropet. Sedan fick vi stå stilla i tjugo minuter för att ett stoppljus var tänt. Vi hade som tur var räknat med lite förseningar och var ute i väldigt god tid, så vi hade inte bråttom. Vi hann inte med pendeltåget som vi spanat in på hemsidan utan fick vänta på nästa som skulle avgå ganska nära inpå. Efter en smärre försening kom vi fram till vårt slutmål där vi träffade släktingar en masse för den sorgliga av de tre stora anledningarna för en släkt att befinna sig på ett och samma ställe.

När det så blev dags att bege sig hemåt med tågen hann vi just och just INTE med tåget som stod vid perrongen. Men, tänkte vi glada i hågen, detta är Stockholm staden där kommunikationerna fungerar bättre än i Norrland och nya tåg kommer en gång i kvarten. Och vi väntade. Ett tåg gick åt andra hållet, skylten plingade till. Det skulle gå ett tåg om en halvtimme efter att vi stämplat våra åkremsor som strax utgår. Ett till tåg hann köra förbi, åter åt fel håll. Plötsligt försvinner tåget från tidtabellen på tvn. Mannen i biljettluckan meddelar via sin mikrofon att tåget är inställt och de inte vet om det går fler tåg överhuvudtaget ikväll. Jag frågar om det går bussar. Han svarar att det gör det inte, inga ersättningsbussar.

Vi bestämmer oss för att vänta på om det nya tåget - som går om ytterligare en halvtimme - ämnar stånka sig fram till vår perrong. Tåget kommer och går, självklart åt andra hållet. Tidtabellen talar sitt tydliga språk och det ser mörkt ut om att det kommer att bli någon avfärd mot Stockholm central och Uppsala alls denna iskalla kväll. Men, tåget kommer i allafall och vi sätter oss lättade och glada på tåget. Nu ska vi väl äntligen få ta oss en bit på vägen hem. En bit var ordet. Tåget stannar en längre stund tre gånger, inklusive en lite väl lång paus vid stationen där vi kliver på. Problem, problem, sluddrar högtalarna. Varför är det alltid så dåligt ljud i högtalare på tåg och stationer? Jag hör då aldrig vad de försöker meddela passagerarna.

Det har tagit fyrtio minuter för sträckan om vanligtvis går på halva tiden när vi äntligen rullar in på centralen. Där uppstår problemet att välja tåg. Det går två mot Uppsala nämligen. Det ena är försenat sedan 19.30 (klockar är nu 22.30). Vi ägnar halvtimmen innan avgång med att först köpa biljetter (båda tågen körs av SJ) och därefter skynda stafett mellan de två olika tågen. 19.30-tåget kommer inte, så vitt vi kan se, men de det rullar in ett snarlikt silvertåg utan påslagna skyltar och passagerare på perrongen bredvid. Jag och syster tar oss till det vanliga tåget vars ankomst blivit inställd. Jaha, bara att gå tillbaka. Inget tåg där heller. Sen går vi slutgiltigt till tåget som går tio över eftersom det andra verkar ha upplösts i snöflingor någonstans på vägen. Ingen information, ingenting.

När vi äntligen sitter på tåget, utmattade av dagens känslomässiga prövning och alla tågförseningar, rullar tåget som det ska fram till Uppsala i höjd med Ultuna. Där stannar tåget på grund av att bromsarna varnar. Tydligen är det bara lokföraren som kan kolla felet och denne går genom hela tåget för att se på bromsarna i de två bakre vagnarna. Vi sitter i den tredje och ser hur han tar god tid på sig. Vi sitter som uppstoppade djur i en glasmonter och väntar på att detta ska bli gjort. Det tar sitt tag och vi tuffar slutligen in på Uppsala station långt efter midnatt.

Nu skyndar vi oss hem eftersom både jag och lillasyster helst vill lägga oss i närmaste snödriva och somna. Vägen hem från stationen har aldrig känts längre. Ju närmare vi kommer hem, desto piggare blir vi av den bitande kylan, och det går nästan inte att somna när täcket väl värmer våra skakande fötter.

tisdag 26 januari 2010

Det kallas tvivel (och blyghet)

Jag gör så gott jag kan, men ibland känns det som om det inte räcker. Det finns alltid mer som går att göra. Jag grubblar på att ingen läser den här bloggen, för jag har inte delat adressen till någon av mina bekanta, mest eftersom jag då blir medveten om att någon läser den. Jag skriver som bäst när jag vet att ingen kommer att läsa, jag vågar ta ut svängarna och känner mig säker i mina påståenden.

Dessutom är jag blyg. Kanske märks det på hur jag skriver, kanske inte. Jag uttrycker mig bättre skriftligt än muntligt. Då får jag tänka efter hur jag ska lägga upp mina ord, och det händer sällan när jag pratar med folk. Skrivandet ger mig möjligheten att putsa på ett påstående till perfektion. Jag umgås med vissa personer som begåvats med vältalighet. De vet precis hur de ska uttrycka sig och använda rösten för att få folks uppmärksamhet. Och folk lyssnar verkligen. Ibland är det svårt som blyg att komma till tals bland verbala personer. De är fascinerande att lyssna på, jag är tönten som kommer med kärnfulla one-liners.

Det är givetvis inte deras fel att de har en annan talang än jag har, eller att den är mer påtaglig och synlig än att kunna uttrycka sig i skrift är. Jag är helt enkelt inte någon talare. Det går att träna upp sin förmåga att tala inför folk, att verka säker och känna sig bekväm i rollen som samtalets mittpunkt. Vissa har en naturlig fallenhet för att uttrycka sig och självsäker utstråling som får folk att lyssna på dem. Jag önskar ofta att jag också kunde prata som ett proffs, att inte tappa bort mig så fort jag upptäcker att folk faktiskt lyssnar på mig.

De gånger jag läser om kändisar och annat fiint folk blir jag alltid lika konfunderad över hur ofta de säger sig vara blyga "privat". Jag fattar inte riktigt. Blir kändisar blyga eller är värnar de helt enkelt bara om sina privatliv? Är de blyga från början? Det är i och för sig stor skillnad på blyghet och självförtroende, men ibland undrar jag verkligen. Varför väljer man ett så offentligt liv i såfall? Kanske är det ett sätt att komma över blygheten, kanske är de före detta barnstjärnor som haft pushiga föräldrar som velat sola sig i sina ungars glans.

På tal om pushighet finns det många som vill förändra blyga personer till att bli mer utåt och framåtsträvande personer. Blyghet ses som något sjukligt, ett handikapp som ska tränas bort, bort och helst glömmas. Jag är lite kluven till den frågan. Det skulle vara jätteskönt att bli av med min blyghet men när jag tänker efter så har större delen av blygheten som jag upplevde som barn avtagit med åren. Jag är numera snarare en lite tyst och försiktig person än en knallblyg en. Jag kan prata med människor även om jag sällan känner mig bekväm att göra det i större sällskap, fast det är väl inget ovanligt egentligen?

En annan sida av blygheten är just den att man blir väldigt självcentrerad, eller snarare självmedveten. Jag vill inte göra något eller säga saker som sårar eller gör folk upprörda. Jag vill inte verka jobbig. Eftersom jag är ganska tyst är jag en bra lyssnare som tar till mig det som sägs (om jag inte spejsar ut och börjar grubbla på något djupt). Det här är nog anledningen till att många blyga personer blir författare, man kan återberätta saker ur verkligheten och ibland lyckas man få till en naturlig ton i dialogen från saker man (tjuv)lyssnat på. Det är vad jag inbillar mig i allafall.

fredag 22 januari 2010

Mångsysslarens vals

Jag är en person som sällan har tråkigt. Om jag har tråkigt har jag ett digert utbud av intressen av välja mellan. Till mina äldsta intressen hör läsningen och skrivandet. Oftast har jag minst tre böcker på gång och ibland lägger jag ifrån mig en bok för att plocka upp en annan som jag hellre vill läsa. Vad jag läser beror mycket på vilken sinnesstämning som jag befinner mig i för tillfället. Ibland passar det utmärkt att klämma en deckare eller en klassisk saga medan jag vid andra tillfällen helst av alla vill läsa in mig på råa kalla fakta. Jag läser in mycket fakta på nätet, och försöker hålla mig källkritisk till den.

Jag ska inte räkna upp resten av mina intressen en och en för det skulle inte bli någon intressant läsning. Däremot kan jag nämna att många av dem har med skapande och estetik att göra. Ju fler inlägg jag skriver, desto fler intressen kommer jag att avslöja.

Om någon som läser detta tycker att jag skryter med mina intressen kanske följade tåls att tänka på: när jag var liten hade jag i princip inga vänner. Jag var utstött, konstig, blyg och tyst. Mitt utanförskap gjorde att jag utvecklade ett galleri av intressen för att hålla mig sysselsatt. Det var faktiskt inte synd om mig. Jag hade en mycket innehållsrik och lycklig barndom och jag är inte rädd för att sitta ensam och sysslolös en vardagskväll eller en helgkväll heller. Det finnas alltid något att göra.

Om man är eller blir bra på någonting beror enligt mig helt på hur mycket man hänger sig åt det. Jag ägnade många dagar försjunken i böcker, egna påhittade världar, scenarion och musikstycken som barn. Jag är ofashinabelt bra på att koncentrera mig, så ifall någon försöker få kontakt med mig när jag gör någonting som helt slukat mig, är risken mycket stor att jag inte ens märker att någon försöker få min uppmärksamhet. Nu är det simultanförmågans tidevarv. Man ska klara av så många saker som möjligt samtidigt, trots att studier visar att det sättet är väldigt ineffektivt och leder till att saker och ting tar längre tid att göra. På grund av min koncentrationsförmåga utövar jag de flesta av mina skapande intressen i cykler allt efter vad som inspirerar mig för tillfället.

...Och så till det negativa. Jag kan inte tala för alla mångsysslare i världen, bara för mig själv. Ibland är det stressande att ha många hobbies. Intressena blir nästan som osnutna småbarn som kräver och pockar på uppmärksamhet. Ibland räcker tiden helt enkelt inte till för att avsluta ett infall innan nästa tar vid. Det är bara ett lyxproblem och jag skulle inte byta ut mina intressen mot någonting i dagsläget. Även om min myriad av intressen stressar mig, så gör dem mig ändå lycklig. Jag kan skapa någonting, jag är bra på någonting och det får mig att må bra och tiden att gå.

Länkar om multitasking (simultankapacitet): SR, CNN, Wired, The New Atlantis, Science Daily

torsdag 14 januari 2010

Sagan om de utförsäkrade

Lagom till att jag skriver om mina svårigheter att plita ihop ett personligt brev till tänkbara arbetsgivare visar Uppdrag Granskning en dokumentär om hur en person som är helt utsliten både mentalt och fysiskt nekas sjukersättning som sjukpension heter nuförtiden.

Mitt hjärta brinner för dessa samhällets svagaste som inte orkar eller kan arbeta på grund av diverse skador eller sjukdomar. Är det verkligen meningen vi ska arbeta till sista blodsdroppen och dö vid vår läst? Vad är det för välfärdssamhälle? Det är lätt att uppröras av den hjärtskärande berättelsen om Mari-Louise som inträffade innan massutförsäkringarna som trädde i kraft nu runt årsskiftet. Hon hade psykiska problem och kunde inte använda sina tummar, men ändå tyckte Försäkringskassan att hon kunde arbeta med någotslags fantasijobb som ingen i verkligheten kunde hitta. Hon skulle inte ens ha dugit till att hålla upp dörren för gamlingar på McDonalds. Mari-Louise tog livet av sig eftersom hon inte orkade kämpa för sin rätt längre. Det kanske är det som är den stora planen bakom utförsäkringarna? Det är en människosyn som jag inte vill skriva under på, för vi kan alla hamna i den situationen.

Länkar: Sydsvenskan, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Östran

onsdag 13 januari 2010

Jag - Jobbsökande

Jag letar jobb och försöker skriva ett personligt brev till arbetsgivare. Det är hur svårt som helst. Trots att jag kan skriva om i princip vad som helst i övrigt blir det genast svårt att klämma fram en vettig mening så fort det handlar om mig själv. Jag lägger fingrarna mot tangenterna men kan inte komma på någonting som jag är bra på eller om jag kommer på det vet jag inte hur jag ska formulera det.

Så fort jag tänker på mig själv känns det som att gå in på ett förbjudet område, ett slags svart hål. Det är som i ett FPS-spel där man ser sina händer och allt omkring sig, men ingenting närmare. Just nu sitter jag och är helt tom i huvudet när det gäller mina egna färdigheter och förmågor.

Nu tänker jag ta en promenad ner till apoteket och fylla på förråden av värktabletter. Jag hoppas att jag kommer på någon snillrik formulering för att marknadsföra mig själv någonstans på vägen. Om det inte funkar så får jag väl ta fram ett papper och brainstorma fram mina fördelar.

Försöker hålla mig positiv och glad, men det är svårt när ens försörjning och välfärd hänger på om jag får ett jobb eller inte.