Röstresurser

Nu har halsen blivit inspekterad. Har varit hos ÖNH-läkare som förvånades över mina halsmandlar som tydligen är uppseendeväckande små. Hon körde ner en kamera i närborrarna och svalget och sa till mig att låta som Michael Jacksson. I övrigt verkar det inte ha varit någonting som var värt att notera och jag fick mediciner som torkar ut mun och hals på ett ytterst irriterande sätt. Jag får förmodligen vänta en månad till med att sjunga.

Och imorgon får jag reda på om mitt vikariat fortsätter eller om jag ska förbereda mig på att bråka med a-kassan för mina surt förtjänade slantar igen. Det är nog en underdrift att säga att jag är nervös inför det.

I lite mer positiv ton så har jag äntligen fått ordning på mina amigurumigarnen. Jag köpte en förvaringspåse på ben som egentligen är tänkt för teve-tidningar och fjärrkontroller, men den funkar finfint till garn och virkbehör. Funderar på att pimpa till den så att den inte är så alldaglig, men just nu går funktion före finlir. Att jag inte sjunger innebär att mina andra intressen tar större plats i vardagen. Jag skriver, läser och virkar mer. När jag höll på som värst var jag ju med i tre körer och det var nog där det tog stopp. Det var i snitt tre veckokvällar som gick åt.

Därmed inte sagt att jag inte saknar att sjunga. Jag vågar knappt ta ton just nu eftersom jag är rädd för att det inte är bra för halsen trots att läkaren inte såg någon åverkan på stämbanden. Har fått lite rösttips och goda råd och halsvård från flera medkorister, men jag misstänker att vila, vatten och medicinkur är det bästa jag kan göra just nu.

Det är lustigt för fram tills ganska nyligen var jag stolt över att jag inte hade något återkommande röstproblem. Nu hoppas jag bara att detta var en enskild händelse i ordets rätta bemärkelse, inte i den betydelse som vår kära statsminister skänkt det. Om inte medicinkuren hjälper är det talpedagog som gäller. Jag hoppas på att slippa det eftersom min ekonomi är extremt osäker just nu.

(T)röstlös

Att vara med i tre körer och ha ett verbalt krävande jobb var tydligen för mycket för min späda röst som drog åt helvete. Jag är inte alls bitter, bara förbannad.

Jag tycker om min röst och hoppas att jag inte fördärvar den genom att prata så mycket som jag gör på jobbet. Försöker att utöva strikt röstvila på fritiden, men det känns rent utsagt för jävligt att det är där jag måste offra mig och inte prata. Turligt nog sker mycket av min sociala interaktion på nätet och via sms, men det känns sådär när jag får ångest varje gång jag pratar för länge för att jag inte vet vad som är fel och om jag gör det värre.

Jag vet inte heller om jag borde sjukskriva mig från jobbet, kräva en snabbare läkartid eller något sånt. Vissa dagar är bättre än andra. Andra, som idag, är hemska och jag känner mig isolerad från omvärlden trots teknikens under. Jag hoppas och önskar att det är någonting snällt och lindrigt jag drabbats av och att jag får ett konkret svar på vad jag ska göra för att bli bättre.

Jag har en läkartid, men det är länge till dess. Och fram till dess kommer jag att oroa mig.