Hemma sitter jag och gör amigurumis. Det är en liten sak som jag aldrig trodde jag skulle göra, för jag har nog aldrig egentligen vågat tro på att jag är händig, men jag är däremot envis och kan härda ut om det är någonting jag slipper göra inför publik. Jag kan slipa mina vapen i lönndom, så att säga. Mitt första försök till amigurumi gick fatalt fel och jag grävde fram den sorgliga saken häromdagen när jag rensade i min garngömma. Den för tankarna till halvgångna foster och liknar denna underhavsvarelse. Den kommer aldrig att bli färdig och jag avbröt mina försök till att lära mig virka den gången. Jag kommer att nysta upp fulingen och några andra projekt som alla ironiskt nog är gjorda i samma garn inom en snar framtid.
Det gick helt enkelt rejält fel, men på något sätt är det okej när det går fel på den nivån, med små saker som garngubbar. Jag vet inte hur många gånger jag börjat om på huvudet på min andra (och även tredje amigurumi) men till slut så blev det någonting. Gubbe nummer två blev också ful som stryk, men bättre eftersom jag svalde min stolthet och faktiskt följde ett mönster den här gången. Fulheten på 'gurumi två kan bero på att jag stoppade den med en gammal sönderklippt strumpa, formen blev inte precis jämn. Nu har jag köpt skamligt billiga kuddar på IKEA och fyller mina småfolk med dem. Det är visst ett husmorstips eftersom E:s kombo som är textillärare också använder dem.
Men handarbetet oavsett om det blir snyggt eller inte är min meditation. Jag stickade en halsduk när jag mådde som sämst (kallar den Ångestbiten) och känner mig alltid lika glad och lyckad när jag avslutat något. Nu har jag gjort fyra helt färdiga amigurumis och tre som väntar på att sys ihop. Det blir lättare för varje gång och oftast förstår jag vilka misstag jag begått. Det är nyttigt för min perfektionistiska ådra att utmanas lite och det går lättare när jag är glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar