Egentligen vet jag inte varför jag är uppe sent om nätterna, det har mer blivit en vana än någonting som jag faktiskt behöver. Det var en sak när jag var yngre, men det är inte alls lika roligt nu när jag är lite äldre. Oftast har jag ingen ursäkt till det Det bara händer för att jag inte märker att tiden går. Ska försöka lägga mig alldeles strax.Måste upp någorlunda i tid imorgon. Inte för att jag har någonting speciellt för mig på morgonen, utan mest för att jag inte känner det som att jag har kastat bort hela dagen.
Vanligen sitter jag uppe sent för att jag grubblar. Just nu är det jobb som spökar. Jag har så många ursäkter, så många nojor och jag vet inte vad. Jag försöker att ta itu med dem en i taget. Just nu är det sömnen som jag försöker få under kontroll. Jag blir alltid extrempessimist om nätterna, så jag försöker att undvika att göra skriva så här dags för att undvika gnälliga blogginlägg. Jag tror att om jag bara blev lite piggare, fick bättre rutiner så kommer jag orka göra mer.
Det ifnns så mycket som jag skulle kunna skriva, säga, uttrycka, men jag vet inte om jag kan stå för det imorgon. Jag är rädd för att skrämma de två personer som faktiskt läser bloggen, när jag blir deppig och grubblande blir jag oerhört kreativ i mina beskrivningar av känslor, plus att jag vet inte heller hur personlig jag riktigt vill vara på den här bloggen just nu. Jag kan i alla fall säga att jag inte mår särskilt bra just nu. Uppdragsfiaskot i oktober drog ner min självkänsla och min motivation mer än jag gärna vill erkänna.
Jag ska försöka skärpa till mig.
lördag 27 november 2010
söndag 21 november 2010
Jordnötsallergi
Jag håller på att sammanställa ett enormt inlägg om jordnötsallergi. Jag försöker komma på allt jag kan tänkas upplysa om och det är inte lite. Samtidigt försöker jag se till att informationen är så korrekt som möjligt. Bara för att jag reagerar på ett viss sätt behöver det inte innebära att alla andra allergiker gör det.
Jag funderade på om jag skulle dela upp det i flera delar, men det skulle motarbeta själva konceptet med inlägget. Visst det kommer att bli skitlångt, men det behövs. Jag försöker göra det läsarvänligt med mellanrubriker, listor, fetstil och lagom uppdelning. Om jag blir klar med det snart återstår att se, det var ju det här med perfektionismen. Man kanske skulle låta någon korrläsa inlägget innan jag publicerar? Det är tillräckligt sammanhängande för läsning, det är mest infokoll som gäller just nu och det tänkte jag göra enkelt för mig genom att länka till seriösa sidor och artiklar om allergi.
Men man bör verkligen inte äta jordnötter på allmän plats. Igår fick jag nästan ett anfall när en av mina bekanta gick förbi mig och nyligen hade ätit nötter. Jag vet inte hur jordnötter luktar, men varje gång jag känner den lukten slår ett larm igång. Jag vet inte om det är början på reaktionen eller någon slags uteslutningsmetod, men jag känner direkt igen lukten, även om jag inte kan beskriva den efteråt. Hittills har jag inte fått några fördröjda anfall, som vissa kan få där de reagerar upp till flera timmar efter att ha utsatts för allergenet. Jag reagerar inom fem till tio minuter när jag känner jordnötter i omgivningen. Det ger mig en stund att ta mig därifrån samt minskar exponeringstiden. Alltid något.
Jag tog mitt Betapred som är den medicin som jag fått att ta mot anfall. Den går ut denna månad så jag måste skaffa nytt. Tabletten ska lösas upp i vatten som en brustablett, men den brusade väldigt segt, det tog nästan fem sekunder innan den satte igång. Helt värdelöst ifall man fått ett akut anafylaktiskt anfall. Jag har en helt oanvänd karta kvar och större delen av den gamla är också obruten. Irriterande. Egentligen borde jag skaffa mig en Anapen, dvs adrenalinspruta ifall jag har riktig otur. De är ganska lätta och odramatiska att använda. Min mamma som förmodligen är allergisk mot pinjenötter har fått en, men den kostar multum, runt tusen kronor per endosspruta och de håller ju inte i evigheter de heller. Jag måste gå till en riktig allergiläkare någon dag och ta ordentliga tester någon dag. Det suger verkligen att vara känslig.
Men jag får ju trots allt vara glad att jag lever vidare och kan fortsätta att försöka upplysa min omvärld om att de inte ska försöka lönnmörda mig.
Jag funderade på om jag skulle dela upp det i flera delar, men det skulle motarbeta själva konceptet med inlägget. Visst det kommer att bli skitlångt, men det behövs. Jag försöker göra det läsarvänligt med mellanrubriker, listor, fetstil och lagom uppdelning. Om jag blir klar med det snart återstår att se, det var ju det här med perfektionismen. Man kanske skulle låta någon korrläsa inlägget innan jag publicerar? Det är tillräckligt sammanhängande för läsning, det är mest infokoll som gäller just nu och det tänkte jag göra enkelt för mig genom att länka till seriösa sidor och artiklar om allergi.
Men man bör verkligen inte äta jordnötter på allmän plats. Igår fick jag nästan ett anfall när en av mina bekanta gick förbi mig och nyligen hade ätit nötter. Jag vet inte hur jordnötter luktar, men varje gång jag känner den lukten slår ett larm igång. Jag vet inte om det är början på reaktionen eller någon slags uteslutningsmetod, men jag känner direkt igen lukten, även om jag inte kan beskriva den efteråt. Hittills har jag inte fått några fördröjda anfall, som vissa kan få där de reagerar upp till flera timmar efter att ha utsatts för allergenet. Jag reagerar inom fem till tio minuter när jag känner jordnötter i omgivningen. Det ger mig en stund att ta mig därifrån samt minskar exponeringstiden. Alltid något.
Jag tog mitt Betapred som är den medicin som jag fått att ta mot anfall. Den går ut denna månad så jag måste skaffa nytt. Tabletten ska lösas upp i vatten som en brustablett, men den brusade väldigt segt, det tog nästan fem sekunder innan den satte igång. Helt värdelöst ifall man fått ett akut anafylaktiskt anfall. Jag har en helt oanvänd karta kvar och större delen av den gamla är också obruten. Irriterande. Egentligen borde jag skaffa mig en Anapen, dvs adrenalinspruta ifall jag har riktig otur. De är ganska lätta och odramatiska att använda. Min mamma som förmodligen är allergisk mot pinjenötter har fått en, men den kostar multum, runt tusen kronor per endosspruta och de håller ju inte i evigheter de heller. Jag måste gå till en riktig allergiläkare någon dag och ta ordentliga tester någon dag. Det suger verkligen att vara känslig.
Men jag får ju trots allt vara glad att jag lever vidare och kan fortsätta att försöka upplysa min omvärld om att de inte ska försöka lönnmörda mig.
torsdag 18 november 2010
Brittiska damer med tomtar på loftet
Jag har påbörjat läsning av tegelstenen Madwoman in the Attic. Det är en litteraturkritisk studie över hur kvinnliga författare använder sig av liknande stilfigurer, miljöer och även karaktärer i böcker skrivna under 1800-talet. Titeln har legat och lurat i bakhuvudet sedan B-kursen i engelska när jag valde brittisk litteratur istället för amerikansk. För någon månad sedan hittade jag den på biblioteket och lånade den. Hittills har den mest legat som en trygg och stabil kloss på golvet, men nu när jag börjar närma mig slutet i en av mina skönlitterära böcker, och särskilt efter helgens Pride and Prejudice-marathon och talk-along, kände jag att tiden var mogen för att plocka upp den. Jag blev dessutom väldigt, väldigt sugen på att plöja mig igenom alla böcker av Jane Austen, systrarna Brontë och frossa i gammalt språk och klassisk litteratur.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag har läst klassisk litteratur sen jag var barn. Jag har läst större delen av dessa sedan jag började på universitetet, jag har börjat beta av de största, men eftersom det inte är alltid den litteratur som jag föredrar går det lite trögt. Jag klarar inte alltid av böcker, antingen på grund av de osannolika händelseförloppen, det tungrodda språket eller jag att jag helt enkelt inte förstår inte hur de blivit klassiker, men så är det nog för alla för någon klassiker. Man kan inte gilla all litteratur. På b-kursens litteraturdelkurs läste vi bland annat Frankenstein, Jane Eyre och jag tror Persuasion. Om inte så var den sista boken från C-kursen. Jag försökte kolla upp litteraturlistor från kurserna men de har bytt dem sen sist och de består nu till 110% av mansförfattare.
Boken Madwoman in the Attic är skriven av Sandra M. Gilbert och Susan Gubar och är skriven på 70-talet. Mitt exemplar är utgivet 2000 så det är förmodligen aningen omarbetat för att passa dagens litteraturvetenskap. Hittills har jag bara läst förordet, vilket är rätt intressant ur annan synpunkt. De två kollegorna berättar hur idén uppstod: de var båda litteraturvetare i engelsk litteratur men på båda sidor om 1800-talet. De berättar om den sexism och de fördomar de fått utstå (speciellt Gilbert vars man också var engelsk litteraturvetare men vars karriär gått längre) som kvinnor inom ett då ganska mansdominerat ämne. De manliga kollegerna ville enligt deras utsago att de skulle korrekturläsa eller hjälpa dem i deras forskning och inte påbörja några egna projekt. De höll i en gemensam kurs om 1800-talslitteratur eftersom de tyckte det var intressant och upptäckte då att det fanns många gemensamma nämnare.
Kvinnor blev ofta "galna" på den tiden. Ofta låstes de in på hospital och lämnades där för resten av sina liv. Bortglömda och inlåsta. Det kunde vara icke-medgörliga fruar och döttrar, kvinnor som betedde sig olämpligt, promiskuöst eller liknande. Kvinnor som inte passade in i dåtidens snäva kvinnliga könsroll. Enligt det viktorianska idealet skulle kvinnan stanna i hemmet och ta hand och hushållet och familjen. Det var hennes uppgift i livet. Kvinnan skulle vara Ängeln i hemmet, efter en dikt av en poet som ansåg att kvinnan han suktade efter var det mest perfekta exemplaret av det täcka könet. Uppoffra sig själv för man och barn. Det idealet tycks leva än idag i viss form. I början på månaden pratades det om Superpappan som kombinerade karriär och familj när frun hade fått arbete utomlands. När en kvinna kombinerar karriär och familj blir hon genast ifrågasatt, skuldbelagd och kallad självisk medan en man är superpappa för att män inte förväntas tycka om och vilja umgås med familjen. Det är ju kvinnans jobb! Mannen ska komma hem med mammutstek till middagen och dricka öl framför sporten. The end.
Jag kommer förmodligen att köpa Madwoman snart eftersom jag inte kommer att kunna låna om boken en tredje gång. Undrar om jag kommer att vara lika sugen på att läsa om viktorianska damer efter det?
Jag skulle ljuga om jag sa att jag har läst klassisk litteratur sen jag var barn. Jag har läst större delen av dessa sedan jag började på universitetet, jag har börjat beta av de största, men eftersom det inte är alltid den litteratur som jag föredrar går det lite trögt. Jag klarar inte alltid av böcker, antingen på grund av de osannolika händelseförloppen, det tungrodda språket eller jag att jag helt enkelt inte förstår inte hur de blivit klassiker, men så är det nog för alla för någon klassiker. Man kan inte gilla all litteratur. På b-kursens litteraturdelkurs läste vi bland annat Frankenstein, Jane Eyre och jag tror Persuasion. Om inte så var den sista boken från C-kursen. Jag försökte kolla upp litteraturlistor från kurserna men de har bytt dem sen sist och de består nu till 110% av mansförfattare.
Boken Madwoman in the Attic är skriven av Sandra M. Gilbert och Susan Gubar och är skriven på 70-talet. Mitt exemplar är utgivet 2000 så det är förmodligen aningen omarbetat för att passa dagens litteraturvetenskap. Hittills har jag bara läst förordet, vilket är rätt intressant ur annan synpunkt. De två kollegorna berättar hur idén uppstod: de var båda litteraturvetare i engelsk litteratur men på båda sidor om 1800-talet. De berättar om den sexism och de fördomar de fått utstå (speciellt Gilbert vars man också var engelsk litteraturvetare men vars karriär gått längre) som kvinnor inom ett då ganska mansdominerat ämne. De manliga kollegerna ville enligt deras utsago att de skulle korrekturläsa eller hjälpa dem i deras forskning och inte påbörja några egna projekt. De höll i en gemensam kurs om 1800-talslitteratur eftersom de tyckte det var intressant och upptäckte då att det fanns många gemensamma nämnare.
Kvinnor blev ofta "galna" på den tiden. Ofta låstes de in på hospital och lämnades där för resten av sina liv. Bortglömda och inlåsta. Det kunde vara icke-medgörliga fruar och döttrar, kvinnor som betedde sig olämpligt, promiskuöst eller liknande. Kvinnor som inte passade in i dåtidens snäva kvinnliga könsroll. Enligt det viktorianska idealet skulle kvinnan stanna i hemmet och ta hand och hushållet och familjen. Det var hennes uppgift i livet. Kvinnan skulle vara Ängeln i hemmet, efter en dikt av en poet som ansåg att kvinnan han suktade efter var det mest perfekta exemplaret av det täcka könet. Uppoffra sig själv för man och barn. Det idealet tycks leva än idag i viss form. I början på månaden pratades det om Superpappan som kombinerade karriär och familj när frun hade fått arbete utomlands. När en kvinna kombinerar karriär och familj blir hon genast ifrågasatt, skuldbelagd och kallad självisk medan en man är superpappa för att män inte förväntas tycka om och vilja umgås med familjen. Det är ju kvinnans jobb! Mannen ska komma hem med mammutstek till middagen och dricka öl framför sporten. The end.
Jag kommer förmodligen att köpa Madwoman snart eftersom jag inte kommer att kunna låna om boken en tredje gång. Undrar om jag kommer att vara lika sugen på att läsa om viktorianska damer efter det?
tisdag 16 november 2010
Mina första animeserier*
Kände att mitt förra inlägg var lite väl allvarligt,så jag rundar av kvällen och natten med en liten lättsam lista.
Mina första fem animeserier
1. Silver Fang
2. Sandy Bell
3. Candy Candy
4. Sailor Moon
5. Pokémon
Jag var runt 6 år när jag såg de tre första animeserierna och det gjorde jag tillsammans med min lillasyster och min dåvarande bästis. De var alla lånade av bekanta som bodde runt omkring kvarteret där jag växte upp. Jag såg aldrig del två i Silver Fang-serien, men man fick en recap i början så det var inte så svårt att klura ut vad som hände.
Mellan Candy Candy och Sailor Moon var det några års glapp. Jag såg Sailor Moons första avsnitt på första vändan på tv4.Det sändes på lördag eller söndagsmorgnarna i något aptråkigt program (jag tror att det var Fia och Knuff) som jag aldrig orkade sätta mig in i. Pokémon hamnar på listan för det är, tragiskt nog den femte animen som jag sett i hela mitt liv. Jag lärde mig aldrig alla krypens evolutionära stadier för jag såg den i brist på "riktig" anime. Jag visste inte om det fanns något bättre och såg på den nästan i skräck över att detta kanske vara det bästa av det bästa eftersom det faktiskt visades i Sverige. Jag var verkligen svältfödd på anime i tonåren.
Innan jag lämnade hålan efter gymnasiet hade jag dock allmänbildats fursteligt i japansk populärkultur under Ami-chan och Tetsus ledning. Jag kände till tv-spel, olika anime- och mangagenrer, visual kei/j-rock för att nämna några saker och var redo att möta likasinnade. De är mycket dessa damers förtjänst att jag är den nörd jag är i dag.
*Det råder stor förvirring hur man böjer ordet "anime". SAOL räknar ordet som oböjligt.
Mina första fem animeserier
1. Silver Fang
2. Sandy Bell
3. Candy Candy
4. Sailor Moon
5. Pokémon
Jag var runt 6 år när jag såg de tre första animeserierna och det gjorde jag tillsammans med min lillasyster och min dåvarande bästis. De var alla lånade av bekanta som bodde runt omkring kvarteret där jag växte upp. Jag såg aldrig del två i Silver Fang-serien, men man fick en recap i början så det var inte så svårt att klura ut vad som hände.
Mellan Candy Candy och Sailor Moon var det några års glapp. Jag såg Sailor Moons första avsnitt på första vändan på tv4.Det sändes på lördag eller söndagsmorgnarna i något aptråkigt program (jag tror att det var Fia och Knuff) som jag aldrig orkade sätta mig in i. Pokémon hamnar på listan för det är, tragiskt nog den femte animen som jag sett i hela mitt liv. Jag lärde mig aldrig alla krypens evolutionära stadier för jag såg den i brist på "riktig" anime. Jag visste inte om det fanns något bättre och såg på den nästan i skräck över att detta kanske vara det bästa av det bästa eftersom det faktiskt visades i Sverige. Jag var verkligen svältfödd på anime i tonåren.
Innan jag lämnade hålan efter gymnasiet hade jag dock allmänbildats fursteligt i japansk populärkultur under Ami-chan och Tetsus ledning. Jag kände till tv-spel, olika anime- och mangagenrer, visual kei/j-rock för att nämna några saker och var redo att möta likasinnade. De är mycket dessa damers förtjänst att jag är den nörd jag är i dag.
*Det råder stor förvirring hur man böjer ordet "anime". SAOL räknar ordet som oböjligt.
måndag 15 november 2010
Att ha fel
Jag har tidigare nämnt mitt problem med att ha fel. Ibland blir rädslan för att min egen tolkning av saker och ting är felaktig så stor att jag undviker att göra någonting alls. Tankar blir för stora och ingenting blir gjort. Folk får uppfattningen av att jag är lat, men det stämmer faktiskt väldigt sällan.
"Det är bara att göra saker! Tänk inte, gör bara!" Visst, det funkar med saker som inte kräver så väldigt mycket tankekraft (ursäkta uttrycket) som att ta sig iväg till träning eller handla mat, men så fort jag ska uttrycka min åsikt eller analysera någonting eller helt enkelt skriva ihop någonting eget blir jag livrädd för att jag har fel. Min tankar går på autopilot och maler ständigt på i bakgrunden. Som vanligt vet jag att det inte är så farligt att ha fel, jag har haft fel många gånger i mitt liv och ingen sådan situation har varit direkt livshotande. Ibland känner jag mig nästan normal, orkar inte försöka färgmatcha kläder, komma med snirkliga och smarta litterära figurer, bara klär mig, skriver, vad det nu är jag gör för tillfället. Men ändå, rädslan för att någonting ska gå fel är värre än när saker och ting väl barkar åt helvetet till. Stress och ångest tar fram alla dåliga sidor.
När jag var yngre hade jag inte så mycket annat att gå på än min klurighet och intelligens. Det låter ju faktiskt fantastiskt bra och det räcker för de flesta, men lägg i mina perfektionistiska tendenser och därmed en känsla av att var värdelös så fort jag inte presterar som väntat, så blir det väldigt väldigt stressat. Alla förväntar sig någonting av mig. Jag klarar inte av förväntningar, inte ens mina egna.
Jag vet inte hur jag ska bete mig eller göra för att bli av med med förväntningens tyngd, perfektionisten förväntan, för det förstör en hel del för mig. Om inte saker och ting jag gör blir precis som jag tänkt mig och planerat så blir jag inte nöjd, även om jag klarat tentor, uppgifter, stickningar, dagar - you name it - alldeles utmärkt. Jag vet inte hur jag ska göra för att ändra beteendet. Jag har hur många böcker som helst om KBT, men det är ju bara böcker. Och just nu handlar saker ständigt om pengar och förtroende. Har jag råd att försöka bli bättre? "Bättre" innebär det att jag blir perfekt eller att jag måste nöja mig med att vara den medelmåtta som jag är så livrädd för att egentligen vara? Har jag råd med sådan onödig lyx? Har jag råd med att sträva efter perfektionism samtidigt som jag försöker få mitt första riktiga jobb men inte riktigt vågar göra någonting på allvar för att jag kan göra fel? Finn fem fel i den bilden. Jag hittar fler.
Det känns som om jag aldrig räcker till, inte är tillräckligt si eller så. Inte förtjänar saker för att jag inte är som jag borde vara. Ibland blir jag bara så less på alla mina brister och fel att det slår över till andra hållet istället. Tänk om det inte är mig det är fel på, tänk om det är alla andra. Varför ska jag behöva ändra på mig hela tiden? Oavsett i vilket läge jag är känns det ensamt. Jag känner inga andra perfektionister. Jag känner bara duktiga människor och känner behovet att matcha dem, vara lika duktig, smart och jag orkar inte känna mig dum hela tiden. Det känns som om jag fuskar hela tiden, inte kan saker på riktigt och att någon en vacker dag kommer att spräcka den bubblan.
Det hjälper inte att jag inte ens kan få jobb med att skrubba toaletter. Och det hjälper inte att jag känner den naggande tanken i bakhuvudet att jag inte förtjänar att må dåligt för att jag inte är bättre för att jag är tillräckligt bra. Oh, what a tangled web we weave...
"Det är bara att göra saker! Tänk inte, gör bara!" Visst, det funkar med saker som inte kräver så väldigt mycket tankekraft (ursäkta uttrycket) som att ta sig iväg till träning eller handla mat, men så fort jag ska uttrycka min åsikt eller analysera någonting eller helt enkelt skriva ihop någonting eget blir jag livrädd för att jag har fel. Min tankar går på autopilot och maler ständigt på i bakgrunden. Som vanligt vet jag att det inte är så farligt att ha fel, jag har haft fel många gånger i mitt liv och ingen sådan situation har varit direkt livshotande. Ibland känner jag mig nästan normal, orkar inte försöka färgmatcha kläder, komma med snirkliga och smarta litterära figurer, bara klär mig, skriver, vad det nu är jag gör för tillfället. Men ändå, rädslan för att någonting ska gå fel är värre än när saker och ting väl barkar åt helvetet till. Stress och ångest tar fram alla dåliga sidor.
När jag var yngre hade jag inte så mycket annat att gå på än min klurighet och intelligens. Det låter ju faktiskt fantastiskt bra och det räcker för de flesta, men lägg i mina perfektionistiska tendenser och därmed en känsla av att var värdelös så fort jag inte presterar som väntat, så blir det väldigt väldigt stressat. Alla förväntar sig någonting av mig. Jag klarar inte av förväntningar, inte ens mina egna.
Jag vet inte hur jag ska bete mig eller göra för att bli av med med förväntningens tyngd, perfektionisten förväntan, för det förstör en hel del för mig. Om inte saker och ting jag gör blir precis som jag tänkt mig och planerat så blir jag inte nöjd, även om jag klarat tentor, uppgifter, stickningar, dagar - you name it - alldeles utmärkt. Jag vet inte hur jag ska göra för att ändra beteendet. Jag har hur många böcker som helst om KBT, men det är ju bara böcker. Och just nu handlar saker ständigt om pengar och förtroende. Har jag råd att försöka bli bättre? "Bättre" innebär det att jag blir perfekt eller att jag måste nöja mig med att vara den medelmåtta som jag är så livrädd för att egentligen vara? Har jag råd med sådan onödig lyx? Har jag råd med att sträva efter perfektionism samtidigt som jag försöker få mitt första riktiga jobb men inte riktigt vågar göra någonting på allvar för att jag kan göra fel? Finn fem fel i den bilden. Jag hittar fler.
Det känns som om jag aldrig räcker till, inte är tillräckligt si eller så. Inte förtjänar saker för att jag inte är som jag borde vara. Ibland blir jag bara så less på alla mina brister och fel att det slår över till andra hållet istället. Tänk om det inte är mig det är fel på, tänk om det är alla andra. Varför ska jag behöva ändra på mig hela tiden? Oavsett i vilket läge jag är känns det ensamt. Jag känner inga andra perfektionister. Jag känner bara duktiga människor och känner behovet att matcha dem, vara lika duktig, smart och jag orkar inte känna mig dum hela tiden. Det känns som om jag fuskar hela tiden, inte kan saker på riktigt och att någon en vacker dag kommer att spräcka den bubblan.
Det hjälper inte att jag inte ens kan få jobb med att skrubba toaletter. Och det hjälper inte att jag känner den naggande tanken i bakhuvudet att jag inte förtjänar att må dåligt för att jag inte är bättre för att jag är tillräckligt bra. Oh, what a tangled web we weave...
fredag 12 november 2010
Typiskt
Har fått två provöversättningar från finska till svenska som jag ska försöka få ihop senast till imorgon. Det är verkligen inte något optimalt tillfälle eftersom jag inte mådde så bra igår. Jag vill inte använda min sjukdom som en ursäkt och ska försöka göra mitt bästa. Idag verkar sjukdomen har gårr tillbaka, trots att jag la mig sent.
Mitt rum ser ut som om jag haft en orkan på besök. Jag har grävt efter garn att ge bort till den bättre behövande Anne. Givetvis började jag nysta ihop garn som trasslat ihop sig, upptäckte halvt stickade strumpor och pulsvärmare som glömts och stuvats undan i garngömman. Det är inte garnets fel, utan allt som inte var garn som låg ovanpå lådan. Det behöver verkligen rensas bland kläderna och tygerna i rummet och sen bör de som inte används slängas, ges bort eller förvaras på bättre sätt.Nu ligger garnen i fina led i lådan och påbörjade projekt ligger i en annan låda för att inte trassla ihop sig med varandra och det oanvända garnet. Jag försöker att hitta en låda som är lagom stor att skicka iväg just nu.
Mitt rum ser ut som om jag haft en orkan på besök. Jag har grävt efter garn att ge bort till den bättre behövande Anne. Givetvis började jag nysta ihop garn som trasslat ihop sig, upptäckte halvt stickade strumpor och pulsvärmare som glömts och stuvats undan i garngömman. Det är inte garnets fel, utan allt som inte var garn som låg ovanpå lådan. Det behöver verkligen rensas bland kläderna och tygerna i rummet och sen bör de som inte används slängas, ges bort eller förvaras på bättre sätt.Nu ligger garnen i fina led i lådan och påbörjade projekt ligger i en annan låda för att inte trassla ihop sig med varandra och det oanvända garnet. Jag försöker att hitta en låda som är lagom stor att skicka iväg just nu.
onsdag 10 november 2010
Den första snön
Idag drabbades Uppsala med omnejd av attacksnö. Undertecknad har bevittnat hur små lättklädda töser och gossar som till synes är helt obrydda om kylan knallar omkring som om det fortfarande var sensommar. Termometern som enligt undertecknad visade på runt en minusgrad visar dock inte den tillagda kylan som vinden stod för. Snön och vinkylan till trots begav jag mig ut på staden. I början låg det enbart några nävar snö här och var, men tillståndet förvärrades märkbart under eftermiddagen och nu ligger ett oskuldsfullt lager av snö som knarrar hemtrevligt under skosulorna. Detta till trots fortsätter snön att belägga träd och gator i vit vinterskrud. Hur skall detta sluta?
Mitt ärende på staden var att införskaffa ett par nya vinterskodon, då de jag tidigare haft sönderfalla i sina beståndsdelar och förmodligen avger radioaktiv strålning. Provade tre par (eller rättare sagt enbart den högra utav paret) och hittade slutligen ett som jag fattade tycke för och som hade nog höga skaft för att snöflingor icke skola blöta ner strumporna.
Väl återkommen till hemmet plockade jag upp min stickning för att slutföra mina armvärmare och begrundade det kaos som lite fluffigt fruset vatten fallande från himlen kan skapa för oss människor och våra tekniska underverk. Ytterst anmärkningsvärt att detta försiggår år efter annat. Lära sig icke de styrande huru plogar böro nyttjas vid snöfall eller är det en fråga av monetär art som förhindra effektivisering vilket framstå som häpnad över att det vita stoftet falla i mitten av november år efter år något som allmogen gott begrunda och beskratta samt vilket sätta myror i huvudet på alla de som nödgas använda de allmänna fortskaffningsmedlen mellan hem och arbetsort då dessa aldrig säkert inställa sig i tid eller på plats vilket föranleder stor frustration och förargelse bland tidigare nämnda resenärer? Efter denna synnerligen redundanta slutkläm ämnar den författarambitiösa vila och förbereda sig inför nästkommande dag som för övrigt redan tidsmässigt infunnit sig.
God afton, kära läsare.
Mitt ärende på staden var att införskaffa ett par nya vinterskodon, då de jag tidigare haft sönderfalla i sina beståndsdelar och förmodligen avger radioaktiv strålning. Provade tre par (eller rättare sagt enbart den högra utav paret) och hittade slutligen ett som jag fattade tycke för och som hade nog höga skaft för att snöflingor icke skola blöta ner strumporna.
Väl återkommen till hemmet plockade jag upp min stickning för att slutföra mina armvärmare och begrundade det kaos som lite fluffigt fruset vatten fallande från himlen kan skapa för oss människor och våra tekniska underverk. Ytterst anmärkningsvärt att detta försiggår år efter annat. Lära sig icke de styrande huru plogar böro nyttjas vid snöfall eller är det en fråga av monetär art som förhindra effektivisering vilket framstå som häpnad över att det vita stoftet falla i mitten av november år efter år något som allmogen gott begrunda och beskratta samt vilket sätta myror i huvudet på alla de som nödgas använda de allmänna fortskaffningsmedlen mellan hem och arbetsort då dessa aldrig säkert inställa sig i tid eller på plats vilket föranleder stor frustration och förargelse bland tidigare nämnda resenärer? Efter denna synnerligen redundanta slutkläm ämnar den författarambitiösa vila och förbereda sig inför nästkommande dag som för övrigt redan tidsmässigt infunnit sig.
God afton, kära läsare.
fredag 5 november 2010
Orolig
Väntar på att få reda på hur det har gått för en vän som opererats under dagen. Fick höra på vad som hänt via pojkvännen eftersom jag hade telefonen på ljudlöst under morgonen och hade två missade samtal från hennes pojkvän. Jag är inte helt på det klara varför och vad det är som opereras, men så vitt jag förstod det på pojken var det inget livshotande. Jag måste ha varit i något slags omtöcknat tillstånd under dagen eftersom jag inte kom på förrän på kvällen att jag faktiskt har hennes telefonnummer. Skickade iväg ett sms, men har inte fått svar ännu, skickade det mest som uppmuntran så jag förväntar mig inget svar ännu.
Jag skriver detta på bloggen eftersom jag mest vill få ut en massa frustration över att inte ha någon aning om vad det är som händer. Det var så vitt jag hörde ingen större fara med henne, men operationer är ju aldrig trevligt. Hade tänkt messa igen, men nu känns det lite för sent för det och det känns taskigt att göra det och väcka henne ifall hon sover.
Hoppas allt har gått vägen.
Jag skriver detta på bloggen eftersom jag mest vill få ut en massa frustration över att inte ha någon aning om vad det är som händer. Det var så vitt jag hörde ingen större fara med henne, men operationer är ju aldrig trevligt. Hade tänkt messa igen, men nu känns det lite för sent för det och det känns taskigt att göra det och väcka henne ifall hon sover.
Hoppas allt har gått vägen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)