onsdag 22 juni 2011

Ack, ack, ack*

Det märks att jag är väldigt ny på en reguljär arbetsplats. Är ännu inte helt säker på när man får vara ledig gratis och hur man på diskretast möjliga sätt tar reda på det. Som tur är har jag bra kollegor som jag vågar fråga utan at känna mig dum, det näst diskreta sättet. . På fredag är det ledigt så det blir långhelg. Pojken har halvdag så vi kan fira lite midsommar på fredag.

Vågar över huvudtaget fråga lite mer om olika saker på jobbet, om man med våga menar tvingar sig med hjärtat i halsgropen som man skäms för eftersom det är en simpel fråga och inte en kamp på liv och död man gör. Rösten brukar stocka sig i halsen och jag får bara fram små pinsamma pip innan jag flyr fältet för att slicka mina sår. Men det går bättre för varje gång jag försöker.  Bäst är det om jag blir tilltalad, då kan jag svara lugnt och sansat, något som ögonöppnaren i måndags påpekade. När jag var yngre såg jag varje gång jag vågade prata om något som en stor seger, vilket förmodligen misstolkades ibland när jag gjorde segergester i personens åsyn efteråt. Jag var ett konstigt barn, men framför allt ett blygt barn. Nu är jag en blyg och osäker vuxen istället. Det enda som har förändrats är min omgivning.

Jag diskuterade blyghet med en av korridorsgrannarna häromdagen. Vi är båda ganska försiktiga personer, men med lite olika hangups när det gäller att prata med folk. Jag känner även personer som inte blir nervösa alls. Googlade loss lite och hittade detta fantastiska inlägg som beskriver exakt hur jag känner mig. Ibland slår det bara slint så åt helvete. Sitter just nu och ångestar över ett erbjudande om översättning som jag borde ta, men det är just det där bordet som stör. Det är nu jag ska vara vuxen och ansvarstagande och ha ett jobb där det ingår en massa självständigt arbete (yay!) men även ett stort ansvar för att ragga kunder.Och som lärarna på ÖP sa, man är aldrig bättre än det senaste man har skrivit. Men det är min dröm och över min döda kropp att min blyghet ska sätta käppar i hjulet för mig.

Jag vill, jag vet och jag kan en massa saker. Översättandet passar mig och min personlighet som handen i handsken. Jag får nörda och besserwissra mig in i massor av nya områden och leka med ord, meningar och betydelser. Det kanske inte uppväger ångesten som kommer att gurgla bakom dörren vid smygande deadlines, kundkontakt eller den ekonomiska biten med att driva ett företag, men jag börjar tro att det är någonting jag kan göra. Jag hoppas verkligen att det går och att jag orkar "ta mig i kragen" (som folk säger) eller utsätta mig för någonting min egen kropp uppfattar som dödlig fara (som jag säger) och börja. Jag ska prata med min syster pepp-coachen och höra vad hon har att säga om företag och få lite uppmuntran. Ibland är det skönt att komma från en familj som består av 40% ekonomer och genki.

Det tar sig för den här blyga perfektionisten.

*Standardljudet jag ger ifrån mig vid diverse squick och obehag.

måndag 20 juni 2011

Omvälvande

Idag hände något som fått mig att fundera hur mitt förflutnas grepp fortfarande påverkar mig och utövar sin ologiska makt på mitt liv. Jag började tänka på vissa saker och blev väldigt upprörd. I vanliga fall skäms jag och försöker hålla mig undan, ett beteende som är väl invant och inövat. Så fort jag mår dåligt vill jag bara bort, ingen förstår hur dåligt jag mår. Ingen ska behöva bära min smärta.

Det fanns en person i närheten som jag inte känner så väl, och jag väntade mig i princip det värsta. Att personen skulle skruva på sig oroligt och göra tafatta försök till att trösta, men det hände inte.

Jag är så rädd varje gång jag bryter ihop att det ska vara gången när folk tröttnar på mig och säger Skärp dig för fan! Det har gått tio år och inget blir bättre av att du lipar. Hittills det det inte inträffat, men jag bävar inför det jag upplever som den oundvikliga stunden när folk tröttnar på min trasighet och jag blir ensam igen. Jag är överhuvudtaget rädd för att vara påfrestande för människor. Jag får inte var för tyst, prata för mycket, vara för entusiastisk, vara för duktig och så vidare i all evighet amengud.

Hen sa egentligen inte så mycket. Personen berättade sakligt och vänligt hur det är jag uppfattas av folk omkring mig. Jag har en känslomässig mur omkring mig, menar hen och det är svårt att nå fram. I den stunden kändes det precis som om jag såg in i tidsrymden som TARDIS tar sig igenom till olika platser. Det var inte bara insikten om min emotionella järnridå hur utan allt, allting som är jag, hänger ihop. Hur allting påverkats av det jag så länge velat förtränga och glömma bort. Jag har förtängt och glömt till den grad att jag inte längre ser skogen för alla träd. Jag känner som om min skolgång var ett minfält som inte får beträdas för risken att mina minnen exploderar rätt upp i känslocentrat.

Jag minns inte allt som har hänt mig, jag har haft mina teorier om varför det har hänt och känt oerhörd skuld över det som pågick. Det var mitt fel för att jag lät det hända, men oavsett hur stor min skuld är var det inte jag som bad om det. Jag var annorlunda, extremt introvert, ifrågasättande och obenägen att fjäska för folk. Allt detta har lett till ett sällan skådat självförnekande och självömkande som jag inte alltid kunnat stå för.

Kanske är det för att personen jag råkade prata med på sitt sätt är professionell, van vid trasiga själar och stukade självbilder, men hen sa saker som jag aldrig tänkt på. Jag har alltid varit av den uppfattning att det var mitt fel, men inte min skyldighet att rätta till felet. Egentligen är det nog snarare tvärtom. Även om allt som är fel med mig knappast kan beskyllas på mitt förflutna så har en hel del av dem förvärrats av det.

Min ambivalenta självsyn. Självtvivlet. Rädslan. Blygheten. Perfektionismen. Känslan att jag alltid måste göra allting själv för att folk inte kan ta mig och min smärta. På sätt och vis har jag både överdrivit och underdrivit olika aspekter av problemet. Källan till problemen har underdrivits och symtomen överdrivits. Jag har alltid upplevt det som att jag mår för dåligt för att ha varit med om det jag varit med om. På sätt och vis var det rätt, men inte helt.

Jag försöker hitta orden och förklara vad det är jag har insett, men det finns inga ord eller formuleringar som riktigt räcker till. Jag får väl helt enkelt nöja mig med att säga att jag har sett sambanden. Jag förstår nu. Jag förstår mig nu och förhoppningsvis kan jag äntligen lämna väntrummet. Nu börjar förhoppningsvis vägen till den person som det är meningen att jag ska bli.

fredag 17 juni 2011

Susan Boyles liv blir musikal

Fantastiska Susan Boyle.

Första gången jag hörde talas om henne satt jag på ett tåg och läste om hennes kometdebut i Metro. Hon såg inte mycket ut för världen efter dagens skönhetsideal mätt och låg långt över medelåldern i Britain's Got Talent men hon slog alla med häpnad när hon tog ton. Första gången jag lyssnade på youtubeklippet från hennes audition grät jag. Tårarna rann helt okontrollerat. Hon har en fantastisk röst, och att den rösten gått obemärkt i 47 år är en skam för världen. Bara minnet av den känslan får mig att fälla tårar i detta nu.

Jag minns reaktionen i publiken. En svag inandning innan jublet började hagla. Helt underbart. I den stunden väcktes alla mina barnsliga drömmar och idealistiska förhoppningar till liv. Tron på en bättre och mindre cynisk värld där personer som inte ser ut som fotomodeller tillåts uppträda i seriösa sammanhang. Så fort en människa är rund verkar det bara finnas en väg att gå om man vill stå i rampljuset: komikens. Boyle drog några tafatta skämt som ingen riktigt skrattade åt innan hon tog ton. Kanske var det nervositeten och själva situationen som talade men hon framstod som lite konstig, och det gjorde nog kontrasten till hennes röst ännu större. Kvinnan har attityd, det går inte att förneka och ett levande bevis på att det inte är försent trots att man är i medelåldern.

I vintras pratades det om att det var en musikal på gång om Susans väg till stjärnorna. Nu är det snart dags. Den 7 juli börjar biljetterna säljas på Theatre Royals hemsida. I början ryktades det om att Boyle själv skulle spela huvudrollen eller göra gästspel, men nu är det bestämt att Elaine C Smith ska porträttera henne. Jag vill se den, men vet inte ännu om jag kommer att ha vägarna förbi England inom den närmaste framtiden. Jag hoppas det för vill gärna se flera musikaler live.

torsdag 16 juni 2011

UppCon XI!

Cosplay-SM sett från/för ovan. I det stora vita tältet såldes lycka och Pocky.

Då var det dags igen. Helgen när staden övertas av lolitor och färgglada teve-spelsfigurer för en helg medan lokalbefolkningen flyr fältet eller tar kort på händelsen. För två veckor sedan inleddes Nordens största konvent för japansk populärkultur. (Jag är lite sen med mitt inlägg.) UppCon är bäst och oavsett hur mycket jag gnäller på köer som pågår i sjuttioelva år och fjortisar som skriker en i öronen när man råkar passera dem samt hamstrar på sig all pocky utom den med tråkig mjölksmak, så är UppCon en av de absolut bästa sakerna med att bo i Uppsala. När alla andra sover i sovsalar kan jag chilla hemma och äta min egen mat (även om jag sällan gör det under konventet ^^).


Making Uppsala weird since '06!

Eftersom jag redan spenderat större delen av lönen på cykel och mobil tänkte jag låta bli att köpa en massa skrot från UppCon, men jag visste redan vid den tanken att det inte skulle inträffa. Jag har väl inte handlat mer än jag brukar på konventet, men det blev en hel del. De som var på plats kanske kan räkna ut hur mycket jag la ut för pryttlarna genom att kolla på bilderna, mer tänker jag inte säga...


Pictured above: Fyrkantiga Fünd.
 Jag lyckades fünda del två och tre till en manga som jag nästan hade glömt att jag ägde: Missing - Kamikakushi no Monogatari. Den handlar om pojken Kyo som försvann tillsammans med sin lillebror som barn. Han kom tillbaka hem och lyckades aldrig förklara vad som hände brodern. Sedan dess är han besatt av folksägner och övernaturligheter. Nu är han i högstadieåldern och är ordförande i skolans litteraturförening. Han är fortfarande på jakt efter sanningen om vad som hände hans bror. Alla i föreningen respekterar och beundrar Kyo och han är det hetaste diskussionsämnet i föreningar och går under smeknamnet Lord of Darkness. En dag försvinner Kyo mystiskt, precis efter att ha introducerat sin nya flickvän. Serien börjar lovande med en mysig och läskig stämning i första volymen, men den ballar ur i töntiga förklaringar skrivna på läsarens (min) näsa i de följande volymerna. Kanske hade jag lite för höga förväntningar? Mangan är läsvärd, men inte köpvärd. Skulle nog inte har köpt dem själv om de inte varit på rea.
Jag köpte även en till bok om amigurumis av det läskigare slaget och en Hetalia-statyett i en överraskningslåda från SF-bokhandelns bord. I lådan gömde sig en liten Japan som numera sitter och ser strängt på mig från datorskärmens fot. Väldigt lämpligt. Kanske köper jag en till nästa gång jag är i Stockholm i höst.


Nihon-sama ur Hetalia Axis Powers

Den lokala föreningen Pray for Japan Uppsala sålde små japanska föremål där pengarna oavkortat gick till hjälp för återbyggnaden efter jordbävningen och tsunamins härjningar. Jag köpte sushimagneter och ett sushimobilsmycke. Jag funderade länge över mobilsmycket eftersom jag inte längre äger en telefon som går att hänga något i. Slutligen övertalade min inre prylgalning mig om att jag kan använda det till något annat. Jag gillar rom-sushi rent estetiskt, men den faller mig inte riktigt i smaken som mat.



Om nom nom.
Och en trana i den trasiga lådan.

Mer om själva konventet, som vanligt blev större delen av Cosplayen tokägd av Norrländsk Cosplayfront, varav majoriteten, namnet till trots, numera bor i Kungliga Hufvudstaden. Dessvärre tycks inte de delta i cosplaytävlingarna längre, men det är kanske lika bra eftersom de sätter ribban ganska högt för alla andra cosplayare. Två av folken i gruppen var dessutom medkonferenciärer för eventen i år. Välförtjänt. Om man youtubar Norrländsk Cosplayfront så hittar man diverse filmat material från förra och årets konvent där de härjat loss i sina dräkter och sketcher. Cosplayen var överhuvudtaget högre nivå på än tidigare. Många kostymer höll medelhög till proffsig standard vilket kan tyda på att cosplayarna blivit äldre samt är behjälpt av att man numera måste betala för att delta i tävlingen. Cosplay och mycket annat finns att beskåda på konventsbilder.se.

Såg nu i efterhand att Johanna Koljonen, en av mina nördhjältar, bevistade UppCon under ett litet tag  för att kränga sin manga i försäljningstältet. Hon är ena halvan av finska mangaduon Ms Mandu som skriver och tecknar mangan Oblivion High. Är lite bitter över att jag missade det, men mangaduon var inte där särskilt länge enligt bloggen jag läste det på. Jag hade faktiskt ingen aning om att hon skrev manga förrän i efterhand så jag skulle nog inte ha kollat särskilt efter henne ändå. 

Är überpepp™ inför nästa år redan och hoppas kunna klä upp mig lite bättre till nästa år.



onsdag 15 juni 2011

Hur hittar man mig?

Via nedanstående sökfras, tydligen:

"eller hur stavar mande youtube.com"

En stund av harmoni

Jag trivs som bäst när mitt rum är städat och välordnat. Det är som om en tyngd i själen bara försvinner och det blir så mycket lättare att tänka. Just nu sitter jag och tänker njutningsfullt på mina nyordnade fina bokhyllor med Dubbla Rader™ därhemma. Det blev faktiskt mycket finare än jag hade trott och jag har fått plats för säkert 20-30 titlar till. Inga böcker som ligger på tvären med sidan utåt, utan fina rätt jämna rader.

Problemet uppstår vanligtvis när jag har mycket att göra eller tänka på, under veckorna när jag i princip inte vill se eller orkar röja undan allt som jag drar ur ryggsäcken efter besök hos pojken eller efter jobbet. Det ligger påsar, papper, kläder och skor på golvet som lätt blir belamrat eftersom ytan inte är särskilt stor till att börja med. Tröttheten efter en arbetsdag och ibland även efter en alltför sen sovtid brukar göra att jag låter kaoset samlas. Jag är ingen bemästrare av kaos, jag tycker om ordning, rutiner och inbokade tider. Jag tycker om när det går friktionsfritt. Nu i helgen har jag funderat mycket över städning och ordning. En bäddad säng och en välordnad  bokhylla gör att den oundvikliga röran som bildas på golvet under veckorna blir mindre störande. Bokhyllan har spökat i bakhuvudet i flera år och det är skönt att ha fått den ordnad. Detsamma gäller cykel- och mobilinköpet. Ni anar nog inte hur länge jag har velat över dem. Förra cykeln blev stulen hösten 2006 om jag inte missminner mig. Det var första och sista gången jag glömde att använda bygellåset, nu är jag i det närmaste paranoid över att låsa fast cykeln. Jag har ett bygellås, men funderar på att skaffa ett vajerlås också ifall jag lämnar den obevakad under längre stunder.

Mitt kontor på jobbet är minimalistiskt inrett. Har två krukväxter, en svart dalahäst i fönstret och en Yoda-plushie som sitter och påminner mig om att för att försöka måste man faktiskt göra någonting. Varje dag innan jag släcker och låser ordnar jag upp alla högar med papper och plockar undan allt annat som jag inte vill mötas av nästa morgon. Även om rummet inte är så extremt personligt inrett tycker jag det räcker med de få detaljer jag lagt till för att jag ska trivas.

Jag har stickat en ficka till mobilen också, helt vanlig, enkel slätstickning i ett rödlila garn jag köpte på rea samma dag som luren. Stickning är meditativt vilket kan vara anledningen till att jag är rätt lugn och sansad just nu. Jag har några projekt som ligger i garnlådan och väntar på att avslutas eller nystas upp, bland annat min första riktiga amigurumi. Det blev lite ojämn och sned eftersom jag tappade räkningen på antalet maskor per varv men jag ska avsluta den för avslutandets skull även om den är ful. Någonstans måste man ju börja för att bli bra, och misstag lär man sig ju bäst av (se låsexempel ovan).

fredag 10 juni 2011

En sak i taget, hej.

Försöker googla fram tips på hur man undviker att pseudomultitaska. Första sidan består nästan enbart av skötselråd för gravstenar. Inte riktigt vad jag tänkte på.  De sakerna som jag brukar skryta om i mitt CV är en fantastisk förmåga att koncentrera mig samt mitt öga för detaljer, men det slutar ofta med att jag gör två tre saker för att vara effektiv, men det slutar med att nästan allt jag gör blir slarvigt utfört istället. Koncentrationen räcker bara till ett sak i taget, det är därför jag skriver listor för att inte bli distraherad av annat som råkar dyka upp.

Jag får ibland en storm av idéer på vad jag ska eller borde göra, upplägg till karaktärer i framtida böcker och noveller, smarta uppfinningar som underlättar läsning för att undvika "pockethand" och även om det självklart är bra och kreativt med hjärnstormar fungerar det lite som att fånga maskrosfrön. Skriver jag inte ner idén kommer den att försvinna i nästa sekund. Jag har alltid med mig papper och pennor utifall att idé-fen kommer på besök.

Hittade dock en länk på första sidan med tips. Och tydligen är jag trendig. Det var som fan.

onsdag 1 juni 2011

Skrivlust och rädslor

Jag har som ni kanske märkt skrivit väldigt mycket på sistone. Det är nog ett mentalt försök att ta igen alla de missade veckor när jag försökt komma underfund med att ha ett dayjob som kräver större delen av min vakna tid. Jag har också funderat en hel del på framtiden, för just nu känns det som om jag bor i en vakuumbubbla som stammar från studenttiden som även om den inte är alltför avlägsen med största sannolikhet är över för min del för den här gången.

Har dessutom genomlevt några smärre kriser på olika plan som jag inte riktigt känner för att föreviga på internet. De är för privata och inte riktigt genomlevda ännu.

Det var länge sedan jag skrev någonting för skrivandets skull på andra håll än i bloggen. Ibland ger skrivandet mig ångest som så mycket annat i mitt liv. Jag vill för mycket, men är rädd för att prestera mindre än jag hoppats och bli besviken. Därför händer det inte så mycket på den fronten. Innerst inne sitter jag och hoppas på att min skrivlust för bloggen kommer att överskugga min rädsla för att inte vara bra nog.

Jag har varit rädd för många saker i mitt liv. När jag var yngre var jag livrädd för strykjärn, symaskiner och stekpannor. Lyckligtvis har jag överkommit dessa, men dessvärre har andra tillkommit eller bestått. Det är något med telefoner. Jag klarar knappt av att ringa folk jag känner för att jag är rädd för att störa dem och för att jag ska avbryta dem i något riktigt viktigt. Jag jobbar på det just nu. I mitt jobb ingår att ringa upp och svara i telefon när jag står i reception. Förra veckan var första gången jag ringde upp någon och de faktiskt svarade. Dittills hade jag varit så lättad att jag blev svag  knänan när ingen finns i andra änden av luren, och då får man skicka mejl. Jag ringde upp två gånger till personer som sitter i huset och som jag inte ens vet om jag träffat. Det är ett stort framsteg för mig. Tidigare har jag stirrat skräckslaget på telefonen när den ringer eller när någon ber mig ringa upp. Man brukar använda konfrontationsterapi för att få bukt med fobier, så det är förmodligen bra att jag tvingas göra saker jag inte riktigt vågar. I slutändan är det inte så farligt som man tror, men när man inte gör det så ofta glömmer man bort det och ritar upp en massa hemskheter för sin inre syn. Men det är jävligt jobbigt att ta de där första stegen.