Idag hände något som fått mig att fundera hur mitt förflutnas grepp fortfarande påverkar mig och utövar sin ologiska makt på mitt liv. Jag började tänka på vissa saker och blev väldigt upprörd. I vanliga fall skäms jag och försöker hålla mig undan, ett beteende som är väl invant och inövat. Så fort jag mår dåligt vill jag bara bort, ingen förstår hur dåligt jag mår. Ingen ska behöva bära min smärta.
Det fanns en person i närheten som jag inte känner så väl, och jag väntade mig i princip det värsta. Att personen skulle skruva på sig oroligt och göra tafatta försök till att trösta, men det hände inte.
Jag är så rädd varje gång jag bryter ihop att det ska vara gången när folk tröttnar på mig och säger Skärp dig för fan! Det har gått tio år och inget blir bättre av att du lipar. Hittills det det inte inträffat, men jag bävar inför det jag upplever som den oundvikliga stunden när folk tröttnar på min trasighet och jag blir ensam igen. Jag är överhuvudtaget rädd för att vara påfrestande för människor. Jag får inte var för tyst, prata för mycket, vara för entusiastisk, vara för duktig och så vidare i all evighet amengud.
Hen sa egentligen inte så mycket. Personen berättade sakligt och vänligt hur det är jag uppfattas av folk omkring mig. Jag har en känslomässig mur omkring mig, menar hen och det är svårt att nå fram. I den stunden kändes det precis som om jag såg in i tidsrymden som TARDIS tar sig igenom till olika platser. Det var inte bara insikten om min emotionella järnridå hur utan allt, allting som är jag, hänger ihop. Hur allting påverkats av det jag så länge velat förtränga och glömma bort. Jag har förtängt och glömt till den grad att jag inte längre ser skogen för alla träd. Jag känner som om min skolgång var ett minfält som inte får beträdas för risken att mina minnen exploderar rätt upp i känslocentrat.
Jag minns inte allt som har hänt mig, jag har haft mina teorier om varför det har hänt och känt oerhörd skuld över det som pågick. Det var mitt fel för att jag lät det hända, men oavsett hur stor min skuld är var det inte jag som bad om det. Jag var annorlunda, extremt introvert, ifrågasättande och obenägen att fjäska för folk. Allt detta har lett till ett sällan skådat självförnekande och självömkande som jag inte alltid kunnat stå för.
Kanske är det för att personen jag råkade prata med på sitt sätt är professionell, van vid trasiga själar och stukade självbilder, men hen sa saker som jag aldrig tänkt på. Jag har alltid varit av den uppfattning att det var mitt fel, men inte min skyldighet att rätta till felet. Egentligen är det nog snarare tvärtom. Även om allt som är fel med mig knappast kan beskyllas på mitt förflutna så har en hel del av dem förvärrats av det.
Min ambivalenta självsyn. Självtvivlet. Rädslan. Blygheten. Perfektionismen. Känslan att jag alltid måste göra allting själv för att folk inte kan ta mig och min smärta. På sätt och vis har jag både överdrivit och underdrivit olika aspekter av problemet. Källan till problemen har underdrivits och symtomen överdrivits. Jag har alltid upplevt det som att jag mår för dåligt för att ha varit med om det jag varit med om. På sätt och vis var det rätt, men inte helt.
Jag försöker hitta orden och förklara vad det är jag har insett, men det finns inga ord eller formuleringar som riktigt räcker till. Jag får väl helt enkelt nöja mig med att säga att jag har sett sambanden. Jag förstår nu. Jag förstår mig nu och förhoppningsvis kan jag äntligen lämna väntrummet. Nu börjar förhoppningsvis vägen till den person som det är meningen att jag ska bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar