onsdag 30 juni 2010

Utseendefixering

Idag var jag och handlade kläder. Eller snarare försökte. Det brukar sällan sluta bra för min självkänsla och jag går omkring i mina gamla paltor tills de är nerslitna, vilket brukar gå rätt fort eftersom jag inte har så många. Det som jag sliter ut mest är byxor och det är ironiskt nog också det som jag har svårast att hitta.

Jag försöker träna, men motivationen tryter och det känns lönlöst. Jag har lätt att gräva ner mig själv under unkna filtar av självömkan, men jag försöker att inte dra igång någon snöbollseffekt. Klädshopping är en sak som tyvärr inte går att undvika, som jag måste lära mig att inte ta som en personlig förolämpning när konfektyrsydda plagg inte passar mig. Jag är inte skapt som en skyltdocka.

Jag har ett hatkärleks-förhållande till min kropp. Vissa delar är jag mer än nöjd med medan jag helst skulle vilja ta andra och hugga av dem med köttyxa. Min badrumsspegel visar mig inte med än övre delen av min överkropp. Det jag ser i den spegeln är de delar jag är nöjd med. Jag är kort - under medellängd men inte kortväxt - och jag kompenserar min längd med att se folk i ögonen. Jag har upptäckt att när man har ögonkontakt och inte står alltför nära så märks inte längdskillnader särskilt mycket. Jag blir alltid lika förvånad när jag upptäcker att personen i fråga är två meter eftersom jag tänkt mig dem som jämnlånga med mig.

Och jag är överviktig, jag vet inte om jag någonsin inte har varit det. Oftast förtränger jag det. Överviktiga personer uppfattas som okontrollerade, lata och dumma. Jag vill inte uppfattas som sådan men likt förbannat är det så jag uppfattar mig själv när jag mår som sämst. Spelar roll att jag har överlevt fem års eftergymnasiala studier och har en magisterexamen. Spelar roll att jag har massor av talanger och intressen. När jag mår som sämst fokuserar jag på det som jag inte kan rå för, min metabolism och min övervikt.

Min träning försvåras av att jag inte tycker om att visa upp mig alltför länge på folktäta platser, såsom ett gym. När jag bodde hemma hos föräldrarna tränade jag på ett rehabgym. Jag delade gymmet med gamlingar och personer som var på väg tillbaka från skador och sjukdomar. Gymmet låg dessutom på vägen hem från skolan och jag tränade som mest tre gånger i veckan. Jag saknar den tiden, nu när jag går på gymmet ser jag bara en massa pinnsmala fjortonåringar och biffiga män som verkar ha fötts på löpbandet eller med hantlar i händerna. Jag känner mig äcklig, att jag inte hör hemma i deras perfekta vältränade värld. Samtidigt inser jag att om jag inte kommer igång och fortsätter träningen så kommer ingenting att hända och jag kommer att se ut som jag gör för alltid.

Egentligen beskyller jag min vikt för fler saker än bara alla traumatiserande omklädningsrumsincidenter som jag varit med om. Min vikt ligger enligt mig bakom så många och så absurda saker att de egentligen inte ens förtjänas att erkännas. När jag skriver ner dem så blir det mer och mer löjligt att några extra kilon är orsaken till att jag inte får göra eller förtjänar vissa saker. Det är inkörsporten till de riktigt tunga tankarna som håller mig vaken om nätterna. Alla pinsamma och dumma saker som jag någonsin gjort ligger inbäddade i mitt underhudsfett och hånler mot mig. Absurt var ordet.

Andra gånger använder jag min vikt och mitt utseende som ursäkt att inte göra saker. Som om jag inte skulle kunna ha kul eller koncentrera mig på roliga saker bara för att jag inte ser ut som något Hollywood har kräkts ut. I skrivande stund sitter jag på fullaste allvar och funderar att skippa sommarens släktträff. Det är av andra orsaker också, som att folk ser det som en ursäkt att bli drängfulla och odrägliga, men mest för att jag inte vill visa upp mig i mitt nuvarande tillstånd. Ibland drömmer jag 0om att jag ställer upp och sjunger någonting för hela jävla släkten, kanske kompandes mig själv på piano, helt jävla perfekt så kanske de ser mig någon gång. Jag har hört att mina äldre släktingar skryter om mig och mina andra kusiner inför andra, men jag har ingen aning om vad det säger. Förmodligen att jag är den med högst utbildning av alla kusinerna, trots att jag inte har kasserat in min examen.

Vissa familjemedlemmar pikar mig mer eller mindre om min vikt när jag är hemma. Det är promenader hit, gym dit och "ska du verkligen ta en portion till?". Ibland känns det som om det enda jag är är ett fetto som inte duger till någonting. Det måste väl vara så eftersom det är det enda jag får höra när jag är hemma. Ibland har jag lekt med tanken att biffa till mig bara för att de ska hålla käften när jag är hemma men när folk tjatar på mig mår jag bara dåligt och tappar all lust jag någonsin haft. Jag blir dumrebellisk och vägrar. Jag hade aldrig riktigt någon rebellisk period i tonåren, jag var en duktig flicka som alltid gjorde rätt. Jag började till exempel inte svära förrän i sjuan, och egentligen har jag väl aldrig slutat upp med det, till mina föräldrars stora förfäran. Min konstiga motvilja att träna ordentligt kanske har någonting att göra med att för en gångs skull inte lyda mina föräldrar.

Min övervikt kanske inte beror på mat eller lathet, utan snarare en massa annat som ligger och bubblar under ytan som jag har förträngt och vänt mot mig själv? Kanske är min övervikt till viss del något slags självpåtaget straff för allt dumt jag gjort i mina dagar. Saker som jag antagligen är ensam om att fortfarande minnas.

onsdag 23 juni 2010

Sjuk och ynklig

Jag är en ganska frisk person. Jag är inte så hälsosam, men jag brukar vara rätt stolt över att jag väldigt sällan blir sjuk. Det värsta som finns är att inte kunna göra någonting. I hemlighet är jag lite rädd för att bli senil eller sjuk på ålderns höst eftersom jag inte tränar eller tar hand om min kropp så väl som den förtjänar.

När jag är sjuk får jag alltid storvulna planer på vad jag ska göra när jag frisknar till. Jag ska börja träna och laga ordentlig mat, städa mitt rum som den optidant* jag borde vara då, jag ska säga till mina nära och kära hur mycket jag tycker om dem och så vidare. Givetvis går planerna om intet eftersom jag är så trött och seg efter mina sjukdomstillstånd och då glöms planerna bort.

En positiv sak när jag är sjuk är, hör och häpna, att jag blir med kreativ. Min hjärna orkar inte slå ifrån sin "idiotiska" och osannolika infall så jag kommer ut på andra sidan av sjukdomstunneln med fräscha och nya idéer. Skit i spa och avslappningshelger - ge mig en rejäl influensa och jag har idéer att fylla fem tegelstensromaner med. Dessutom mår jag paradoxalt nog som bäst psykiskt när jag är fysiskt sjuk. Ibland känns det som att vara på semester från krav och självömkande. Det är skönt och det behövs.

Just nu är jag väl inte i den mysigaste sjukdomsfasen: orkar masa mig mellan soffan, datorn och toan men inte mer. Läser en bok om onda historiska personer och irriterar mig på sakfel och en synnerligen dålig översättning (författare?) eftersom jag tydligen är väl inläst på området från min halvgothiga ungdom. Ibland är det förvånande över hur mycket man minns om saker man läst egentligen. Hittills är det bara två personer som jag inte har känt igen sen tidigare och det är spanska inkvisitionens Tomás de Torquemada och Francisco Pizarro som fick inkariket på fall genom sin suktan efter makt och rikedomar. Boken gör en intressant analys: få av dessa maktgalna tyranner och sadister störtades utan många fick leva ut sitt liv tills de dog av naturliga skäl som sjukdom eller ålderdom. Många kom till makten för att de kunde erbjuda andra människor i maktpositioner någonting i utbyte och därför väljer många att rösta fram eller hjälpa dem till makten.

Jag har inte läst hela boken ännu, men den kommer att ta upp diktatorer som mer eller mindre är kända för att ha röstats fram demokratiskt av folk som Hitler blev. Det finns givetvis undantag. Vi får se hur resten av boken tar sig. Min analytiska förmåga är inte på topp när jag är sjuk så jag avslutar nog min tankegång här och lägger mig ner ett tag igen. Även om det är skönt att må bra i huvudet så är det jobbigt i längden för kroppen att vara sjuk. Blä.

tisdag 15 juni 2010

Vad man bör och inte bör göra

Jag har svårt att erkänna när jag gör fel och att jag kan göra det. Det leder förmodligen till att många inlägg i mina bloggar framställer mig som en extremt duktig och präktig person som oftast ser livet som ett positivt äventyr. Jo, pyttsan. På internet väljer man vad man ska göra och till viss mån vem man vill vara.

Jag skjuter inte under stol med att jag har storslagna framtidsplaner och att jag i okänd mån är äregirig och väldigt egocentrisk, men jag försöker hålla mina förväntningar på en realistisk nivå. Förmodligen är jag påverkad av Jante-tänket. När jag var yngre ville jag inte verka för stolt över mina alster och sa med falsk blyghet "Äsch, det var väl inget" om någon kom och berömde något jag gjort. I hemlighet levde jag på berömmet och var väldigt, väldigt mycket framme när det gällde att visa upp att jag kunde. Om jag gjorde fel försökte jag dölja det, men jag är inte bra på att gömma saker och när jag i min nyfikenhet plockade sönder en dockhusmöbel för min syster och gömde den under mammas och pappas säng så hittade hon den självklart och jag fick en utskällning. Utskällningar och gräl skrämmer mig och har gjort mig än mer mån om att inte göra fel. Någonsin. För att undvika att göra fel eller att göra bort mig så är jag väldigt försiktig av mig.

Men även jag kan göra fel. Ett exempel är vad som hände i lördags. I skrivande stund vill jag inte lägga upp detaljer om det, men det var en trafikhändelse som kunde ha slutat illa. Min andra tanke var att jag kunde ha skadat någon, men min första tanke var "jaha, där rök mitt prickfria register". Jag fick inga böter, men en elak varning. Jag hade dock ursäkter för att jag inte körde så uppmärksamt som jag borde, men jag hatar att dra upp ursäkter och i vissa hotfulla situationer fryser min hjärna och mina stämband så att jag inte får fram några ljud över huvudtaget. Det var obehagligt och ännu en påminnelse om min ohälsosamma självbild.

Jag lyckades hålla ihop tills jag och E kom hem. Sen bröt jag ihop. Jag ville inte låta händelsen förstöra resten av helgen, så jag försökte att inte låta de vanliga kugghjulen rulla ostört genom att dra upp varje gång jag gjort bort mig tidigare i livet. Jag försökte spamma hjärnan med bra saker, mina "ursäkter" och det faktum att jag bara är mänsklig. Till min stora förvåning fungerade det ganska bra, det blev ingen snöbollseffekt, även om det tog väldigt mycket energi och vilja. Jag var medveten om situationen och mina känslor men lät dem inte skena iväg och associera till andra händelser som varit svåra.

Egentligen skulle jag vilja ta upp alla bra saker som hände, men det förtjänar ett eget inlägg där det inte överskuggas av mina misstag. Kanske skriver jag det senare idag, kanske direkt.

torsdag 10 juni 2010

Inget eget företag i sikte

I förrgår var jag på NyföretagarCentrum i Uppsala. Jag fick rådet att inte starta företag innan jag har fått en stabil inkomst eftersom soc med 99.9% säkerhet drar in bidraget ifall jag startar ett. Det var inte så upplyftande besked, men jag insåg att hon hade rätt.

Kvinnan som gav mig råd undrade om jag hade något annat som jag skulle kunna sälja via företag, men jag brukar oftast bli ställd när folk frågar sådana frågor. Vad säger man? Jag tycker om att ägna mig åt att lära mig en massa onödiga och konstiga saker, målar spelfigurer, läser fantasy, sjunger och dricker te. Inget som det direkt går att tjäna pengar på. Kanske te-drickandet och sången då, för om jag dessutom var akrobat skulle jag kunna satsa på en karriär som Geisha. Tyvärr har jag inte riktigt kroppsformen för det och det skulle nog inte vara lagligt i Svea rike.

Det kändes inte kul att sitta på fel sida av ett skrivbord och höra att jag inte bör starta eget ännu, men ibland kan dåliga besked och besvikelse bli den känga i röven som jag behöver för att kunna göra något åt saker och ting. Jag fick en hel drös med papper som jag kan läsa igenom för att bättre förbereda mig på när dagen väl kommer. Jag ska inte deppa ihop över det här och försöka se till att det uppstår någonting kreativt ur det. Av någon märklig anledningen gör tanken på mötet att jag får lust att städa. Jag har en timme på mig innan husjobbet, så jag ger efter för det märkliga behovet idag.

Annars som hänt är att jag gjort en provöversättning om jag skicka in i fredags. Har inte hört ett ljud från uppdragsgivaren om det var bra eller dåligt. Jag är inte så optimistiskt angående det, men det var märkligt eftersom de fick mitt namn från någon person som jag aldrig hört talas om. Först trodde jag att det var personen som höll i min senaste arbetsintervju, men det var inte hans namn. Om det leder till fler uppdrag blir jag inte sur över det, annars är det inte mycket som jag har förlorat.

I helgen åker jag inåt landet för att hälsa på en vän. Det skulle ha blivit av förra helgen, men jag hade lyckats trippelboka mig. Rollspel, 30-årskalas och besök på annan ort. Jag gick på kalaset eftersom jag lovat att gå på det först, men det kändes ändå taskigt att avboka det andra. Det visade sig vara lika bra med resan eftersom hon visade sig vara riktigt upptagen då.