Mellandagsarbete

Översätter 88 sidor serier. På bara två dagar har jag tagit mig igenom hälften, det är inte mycket text. Jag är fortfarande rädd för att bli lurad, mina fobier och ångesttroll sitter i bakhuvudet och håller andan, beredda på att säga "vad var det vi sa?" vid första bästa tillfälle.

Jag hoppas på att min översättning är tillräckligt bra för att jag ska kunna få fler uppdrag. Söker lite andra jobb också, men med tanke på min lyckofrekvens på den fronten (2 intervjuer på ca 500 ansökningar) så får se om det är något att hoppas på. Jag önskade mig ekonomisk stabilitet i julklapp, vi får väl se om det dyker upp efter nyår.

Juldag

Idag blev det inte så mycket gjort till skillnad från igår. Klev upp lite senare för att kompensera för julaftonens sömnbrist. Hälsade på syster i hennes nya lägenhet igen, den ligger en kvarts promenad från föräldrahemmet och är väldigt inredningsminimalistiskt korrekt. Inga tavlor på väggarna och det mesta går i vitt, svart och grått. Det blev ett snabbt depåstopp för att hitta borttappade julklappar och hämta upp valnötter och sen knalla hem igen. Nu sitter jag i vardagsrummet och lyssnar på diskussioner och ser halvintresserat på Fanny och Alexander.

Vissa familjemedlemmar spekularar i huruvida Ronja saknar Frida eller inte och om det påverkar hennes beteende. Av någon anledning har hon hakat upp sig på hörn, varje gång jag ser henne sitter hon i något hörn. Hörnet bakom pianot är hennes favorithörn verkar det som. Nyss satt hon i ena hörnet av mattan och nu ligger hon i hörnet på ena soffan där hennes Syster brukade sitta, på en fårfäll. Hon letar om morgnarna, spanar och vädrar. Hon letar efter Frida, men hon är lika kelig som hon brukar vara om man är snäll och låter hennes mage vara ifred. Gör man inte det, så hugger hon med tänder och klor.

Mindre diskussioner om vems fel det var och vad man hade kunnat göra. Viktpikarna har tagit vid. Jag vet inte om det är bättre eller sämre för mig. För familjefriden är det i alla fall bättre. De är inte så hätska som skuldfrågan och drabbar bara en person. Jag orkar inte riktigt ta till mig.

Juligt, struligt

Vi brukar traditionellt fira med farmor och pappas fastrar. Farmor bor numera på vårdhem eftersom hon har en sjukdom som gör att hon inte riktigt klarar sig hemma på egen hand. Hon glömmer att äta och blir svag, och även om hennes systrar som bor i samma hus respektive samma kvarter så är de också gamla och orkar inte hur mycket som helst. Hon kan bli ganska trött och svamlig av sin medicin, men om man frågar henne om något som hände under Kriget så kan hon skärpa till sig och komma med långa anekdoter och skarpa inlägg. Hon har förändrats mycket under sjukdomsförloppet och jag är orolig varje gång jag åker att hon inte är kvar när jag åker upp igen.

Far hämtade dem Vi åt julmiddag med det godaste från finska och svenska julbord. De finska lådorna, sallader varieras med de moderna klassikerna korv och köttbullar och överbryggas av den internationella skinkan. Sen blev det gammaldags plommonkräm med grädde till efterrätt. Alla hjälptes åt vid matlagning och städning, det är en bra sak. Jag fick städa, för jag är inte någon mästerkock. Systrarna mina är mer husmoderliga. Lillasystern gjorde chokladdoppade marsipangrisar och russinchoklad av det som blev över. Äldre systern gillar att prova recept och har förfinat  kladdkakerecept och smörgåstårtskonstruktion intill perfektion. Jag är inte så brydd även om god och vacker mat är trevligt.

Vi fikade lite och klappade på kattsystern som inte riktigt vill vara med om all uppmärksamhet hon får nu när systern tassat vidare.Hon är inte alls sällskaplig och försvinner tyst när det vankas besök i huset. De var väldigt olika till personlighet. Frida var nyfiken och hälsade gärna på både folk och deras knän. Ronja bevakar dem på säkert avstånd.

När vi skulle börja dela ut julklappar började farmor att bli trött och vi bestämde oss för att skynda på proceduren. Mitt i allt ringde farmors vårdhem och undrade var hon var och när hon tänkte komma hem som om det spelade någon roll. Farmor blev stressad och orolig och började svamla mer än normalt. Hon är inte så stadig på benen och behöver hjälp och stöd när hon ska ställa sig upp och även när hon går och vi hade inte med oss hennes rollator hit. Hon blev ännu mer orolig när vi inte fick på hennes jacka. Hon konstaterade när hon var på hemmet igen att hon fan inte ska åka någonstans på länge. Vi ska ha släktmiddag näsa vecka när fars två utsocknes boende syskon kommer till hemorten i Finland igen. Hoppas att hon och personalen är på bättre humör då. Det blev väl inte precis så lugnt och trevligt som vi tänkt oss mot slutet, men det var trevligt så länge julefriden varade.

Det märks att folk hanterar sorg på olika sätt i min familj. Jag tar sorgen lite pö om pö. Om jag blir ledsen och behöver gråta gör jag det så länge som det kan behövas. Vissa andra i min familj hänger sig helhjärtat åt sorgen och drar med sig andra familjemedlemmar i ältandet, men det kan ju vara deras sätt att sörja och komma vidare. Det känns inte som om det är konstruktivt, för så brukar jag göra när jag är nere av andra skäl och jag grämer mig fortfarande över samma saker som för sexton år sedan. Hoppas att det är en tillfällig anhopning och inte något permanent. Vi har dramalamor i familjen, så det gillar uppmärksamhet av alla de slag så det kan vara något sånt också.

Vi kämpar vidare och håller ut.

Dämpad jul

Huset känns otroligt tomt och tyst trots att alla är hemma. Luften känns tunnare. Det märks att någonting fattas. Jag ser hur Ronja ligger och myser vid granen. Min blick söker sig automatiskt till korgpallen vid spisen som var Fridas härskarsäte. Tomt, ingen katt. Högst upp på fåtöljryggen för att genom fönstret spana på fåglarna vid fågelbordet. Tomt. Hon ligger i garaget i en papplåda, kall och stel. Fortfarande lika vacker som hon alltid har varit. Fortfarande lika len i pälsen. En del av mig inbillade sig att hon andades igår, men om hon levde hade andningen inte varit så fridfull som jag såg den. Och hon kunde inte alls ligga på sidan den sista tiden. Tumörerna tryckte mot lungorna och hon flämtade efter luft. Hon var tvungen att lägga sig var tjugonde centimeter för att vila. Det är inget värdigt liv för en katt, men jag kan inte hjälpa att det känns som jag mördat henne. Jag hoppas att hon inte hann vara rädd så länge. Hon kämpade emot allt obehagligt fortfarande, det orkade hon även om det tog på krafterna. Transportburen som alltid tog henne till bilen och veterinären, röntgentagningen och slutligen sprutan. Under röntgen stod jag utanför medan pappa höll ner henne på sidan, som hon egentligen inte kunna ligga på längre. Hon såg på mig genom rutan i dörren som om hennes blick frågade varför vi gjorde det här mot henne. Efteråt låg hon bara och flämtade, helt borta, på sidan som om hon inte brydde sig längre. Jag kände mig så fruktansvärt elak.

Röntgenbilderna visade antingen tumörer eller vätska i buk- och brösthålan som tryckte på lungorna.

Vill inte gråta mer, inte idag. Hoppas att kvällens gäster hjälper till att hålla tankarna på annat håll ett tag.

Jag tillägnar Into the West av Annie Lennox till Frida:




"You and I will meet again
You will be here in my arms, just sleeping..."

Vila i frid, Älskade katt

Återvänder hem till uppväxtorten för att finna att en av katterna är trött och sjuk. Idag tog vi henne till veterinären som konstaterade att det inte var så mycket att göra. Jag höll i henne när hon somnade. Det gick fort och hon hann inte lida alltför mycket. Jag känner mig hemsk, som om jag hjälpt till att avrätta någon. Samtidigt försöker jag att tänka på att hon mådde riktigt, riktigt dåligt och knappt kunde andas.Det känns stundom väldigt overkligt och gång på gång slår sorgen in hjärtat på mig och jag inser att hon är borta. Hon kommer aldrig att jama mer. Jag kommer aldrig att kunna klia henne på magen eller under frambenen så att hon sträcker ut dem igen. Det känns bara hemskt jobbigt just nu.

Frida hette hon. Hon och hennes syster har bott hos oss sen jag var tio och de blev femton år gamla i år. Frida var den större och dominanta. Hon var lite överviktig, som jag, och sov ofta i min säng oavsett om jag låg där eller inte. Hon brukade ligga i fotändan och när min dörr gled igen och hon ville ut mitt i natten kunde jag öppna dörren halvt i sömnen (den var också mot fotändan på sängen) och somna in så fort jag la mig ner igen. Hon brukade komma och trösta mig när jag var ledsen och grät genom att stryka sig mot mitt ansikte. Hon och lillasystern hennes lärde mig att känna med djur och de hade båda riktigt fina personligheter.Alla djurägare tycker förstås att deras djur är finast och bäst, men jag tycker att Frida var den finaste katten som man skulle kunna äga. Mysig, mjuk och lugn. Jag kommer att sakna henne fruktansvärt mycket. Varje gång det slår mig att hon inte längre är med oss skär det som knivar i mig. Hon har i princip alltid funnit här.

Det kommer att ta ett tag innan det sjunker in på riktigt, och jag känner fortfarande att det är fel och ondskefullt och att jag är delaktig i hennes död för att vi gav henne en dödlig dos, men hon hann inte lida. Livet är en serie upp och nedgångar. Jag känner många som har dött, så jag vet att smärtan ebbar ut, men det går inte att förringa den fullständiga golvning som sorgen står för varje gång den inträder. Trots att man vet att det gör över hjälper det inte. Mamma säger att hon aldrig vill ha katt igen, men vi hade en katt innan systrarna som också dog, så man ska väl aldrig säga aldrig. Dessutom är ju den yngre kattsystern fortfarande vid liv och minst lika fin som sin storasyster.

Vila i frid, Frida. Hoppas att du kan förstå hur älskad du var.

Träningsångest och vikthysteri

Det har inte blivit så mycket av träning på sistone och jag får lite ångest och dåligt samvete när jag tänker på det. Mycket mer än över att visa upp mig i baddräkt, vilket är lite konstigt. Jag tänker som så att om jag är igång med träningen tar det kortare tid för mig tills jag är i form. Jag vill inte hänga upp hela min existens på min vikt och mitt utseende, men jag har varit mycket ensam i mina dagar och även fast jag vet att det inte stämmer så har jag länge trott att det beror på hur jag ser ut. Jag är inte särskilt ful, och för bara två veckor sedan fick jag kommentaren av en granne att hon aldrig kunde tro att jag är blyg och tyst av mig eftersom jag brukar vara så pratglad på söndagsfiken. Blygheten har utvecklats åt rätt håll och mina allergier och eksem som jag hade i tonåren har dämpats.

Just nu präglas livet av tvångstankar. Jag borde göra si, jag borde ha gjort så och ångestruljansen är i full gång. Det hjälper inte att det närmar sig jul och att jag kommer att åka hem till familjen i morgon, för jag vet vad jag kommer att få stå ut med och vad jag får höra. När jag kommer hem återfaller jag i gamla vanor, jag är inte riktigt lika ung och bortskämd som jag misstänker att deltagarna i SVT:s nya storsatsning är, men jag gör inte mycket när jag är i föräldrahemmet. När jag var yngre vad min mamma mycket otålig med stök och eftersom jag är som jag är (tankspridd och glömsk) blev det oftare så att hon plockade undan när jag zonade ut i någon filosofisk fundering istället för att vänta tills jag tänkt klart.

Sen kommer alla kommentarer och pikar om träning, mat, klädinköp och indirekt om min vikt. Jag ser inte fram emot att bli utfrågad om hur det går eftersom det inte går någonvart med träning och mathållning. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv och min bristande motivation, men det känns som om jag misslyckas med halvårsredovisningen varje gång. Det är så lätt att säga att det bara är att sätta igång, men det är inte det som det handlar om. Att sätta igång är jättelätt, likaså att sluta röka - det är därför folk gör det flera gånger om - men att forsätta vara aktiv och rökfri är inte riktigt lika lätt. Man måste ha hållit på ett tag på ren envishet (min längsta träningsperiod på gym var två år) och därefter kommer det automatiskt. När det kommer avbrott i mina träningsrutiner har jag svårt att hitta tillbaka till motivationen. Jag har blivit avbruten av sjukdom, diverse trevligheter och annat. Kanske använder mitt undermedvetna det som en ursäkt att ta det lätta vägen och inte träna. Jag är rädd för att det en dag kommer att vara för sent att börja träna igen, att jag kommer att väga så mycket och ha så dålig kondis att jag inte orkar träna, inte bara att jag inte ids.

Igår gick jag förbi en pelare med en av HM:s behåmodeller. Jag kommer aldrig se ut som hon.

Finska favoriter - Sparven på Juldagsmorgon

Även om Sylvias julvisa är min absoluta favorit så har jag en annan fågeljulsång som är om möjligt ännu mer tragisk. Mycket av vad som gör den till nummer två på min lista är nog minnena som jag har till just den sången. Jag blev introducerad till sången i trean, vi skulle sjunga den på och jag blev erbjuden (läs: påtvingad) en solovers. Vi övade väldigt mycket inför klassen, jag och en eller två till tjejer från min klass som skulle sjunga fyra verser, varannan på finska och varannan på svenska.

Sparven på julmorgonen (Varpunen jouluaamuna) är det andra solot jag någonsin sjungit och har därför en speciell plats i mitt hjärta. Jag sjöng den andra versen på svenska (se nedan) och det är ett par av de läskigaste och mysigaste tillfällena i mitt liv. Båda tillfällena sjöng jag inför en fullsatt kyrka hemma i Haparanda, det är runt 330+ personer. Jag fattar inte än idag att jag gick med på det. Det här var fortfarande innan jag hade någon scenvana från körer och jag kan spela tillbaka bandet i mitt minne och återuppleva båda tillfällena. Det jag återupplever är känslan, nervositeten och lättnaden att jag lyckades hålla ton rakt igenom båda.

Även denna sång är en dikt skriven av Z. Topelius från 1859 och är också ursprungligen så svenska, han var en flitig karl. Dikten är tillägnad hans enda son som dog våren året innan dikten skrevs. Enligt legenden ska han ha hälsat på sin sons grav och sett en sparv sitta på gravstenen och tänkte att det skulle kunna vara sonens ande som besökte honom i fågelhamn. Sången är komponerad av Otto Kotilainen och såg solens ljus (eller snarare vinterns mörker) i tidningen Joulupukki, Jultomten (eg. "julbocken"), 1913.

I sången kliver en flicka ut i ett fruset och livslöst vinterlandskap för att mata en sparv som hon har matat under året. Det dröjer ett tag innan sparven dyker upp och hon hinner bli orolig för att den har dött under den stränga vinter. I slutändan visar det sig att sparven i själva verket är hennes lillebror som kommit ner från himlen för att hälsa på henne och tackar henne för de frön som hon har matat honom med. Enligt mig påminner Varpunen lite till innehåll om en annan fågelsång, nämligen Feed the Birds ur Mary Poppins. Den handlar förutom om Topelius' son även om att ta hand om de som har det sämre än en själv och att man kommer att bli belönad av Gud i himlen. Topelius var en mycket gudfruktig man, hans mor lär ha sagt till honom på sin dödsbädd att man ska älska sitt land mer än någonting annat, undantaget Herren Gud. När man spelade Feed the Birds på Walt Disneys begravning (det var hans favoritsång) så flög en fågel lågt förbi pianot och mannen som framförde sången. En av bröderna Sherman som spelade trodde att det kunde vara Disney själv som tog en sista svängom till sin favoritsång. Detta var betydligt senare, på 1970-talet.

Hur jag än har försökt kan jag inte hitta någon vettig svenskspråkig sjungen version av varken Sparven eller Sylvias Julvisa som går att visa på nätet. De har blivit inspelade av den finlandssvenska sopranen Susanne Westerlund på skivan Julskatter. Om man söker efter den på Spotify får man upp två slöa jazzversioner och en operaversion som man inte riktigt kan höra texten på. Westerlunds version finns inte på Spotify och den har jag inte hört.

Precis som Sylvia är Sparven också populär och har sjungits av diverse finska artister, bland annat har Tarja Turunen gjort en mycket fin version på den. Här är sången framförd av min skönsjungande småkusin, Johanna Kurkela, i ett finskt julprogram:



Finsk text (övs K.A. Hougberg)

Lumi on jo peittänyt kukat laaksosessa,     Nu så föll den vita snö, föll på björk och lindar
Järven aalto jäätynyt talvipakkasessa.        Frusen är den klara sjö, väntar vårens vindar
Varpunen pienoinen, syönyt kesäeinehen,  Liten sparv, fattig sparv, ätit upp sitt
Järven aalto jäätynyt talvi pakkasessa.       sommararv
                                                               Frusen är den klara sjö, väntar vårens vindar

Pienen pirtin portailla oli tyttökulta:            Vid den gröna stugans dörr stod en liten flicka:
Tule, varpu, riemulla, ota siemen multa!     -Sparvelilla kom som förr, kom ett korn att
Joulu on, koditon varpuseni onneton,          picka!
Tule tänne riemulla, ota siemen multa!        Nu är jul i vårt skjul, sparvelilla, grå och ful.
                                                               Sparvelilla kom som förr, kom ett korn att
                                                               picka!


Tytön luo nyt riemuiten lensi varpukulta:    Sparven flög till flickans fot flög på glada vingar:
Kiitollisna siemenen otan kyllä sulta.         -Gärna tar jag kornet mot, kornet som du
Palkita Jumala tahtoo kerran sinua.           bringar.
Kiitollisna siemenen otan kyllä sulta!          Gud skall än löna den, som är här de armas vän
                                                               Gärna tar jag kornet mot, kornet som du bringar.

En mä ole, lapseni, lintu tästä maasta,             -Jag är icke den du tror, ty ditt öga tåras.
Olen pieni veljesi, tulin taivahasta.                    Jag är ju din lilla bror, som dog bort
Siemenen pienoisen, jonka annoit köyhällen,     i våras.
Pieni sai sun veljesi enkeleitten maasta.           När du bjöd glatt ditt bröd åt den fattige
Siemenen pienoisen, jonka annoit köyhällen,    i nöd
Pieni sai sun veljesi enkeleitten maasta.           Bjöd du åt din lilla bror, som dog bort
                                                                     i våras.

Jag vet inte alls varför vissa finska julsånger är så molliga eller varför de är så tragiska, men de är så ohyggligt fina till både text och ton så det är svårt att inte tycka om dem. Det kanske krävs att man har den finska melankolin i själen för att komma i julstämning av visor som handlar om död och elände, alternativt att man har fått höra dem i juletid och otid så att man inte alltid tänker så djupt om innehållet och bara händer med i stämningen som de bidrar till. Men det finns lite gladare sånger också, jag tycker bara att de som är mest sorgliga av någon anledning också är de vackraste. Många av de gladare finska julsångerna känns rätt barnsliga för mig, jag kommer nog att även visa upp ett par av de muntrare som jämförelse.

Jul, jul...

Jag gillar julen. Det beror till en stor del på stämningen och alla julsånger som snurrar runt i mitt huvud och på körrepen. Jag blir som ett litet barn igen när jag hör alla välkända julvisor och sånger som jag intimt kopplar samman med julen. Allt ifrån alla uttjatade luciavisor till de smäktande flerstämmiga stycken som jag stiftat bekantskap med under senare år. När det lider mot jul dammar jag av mina pianoböcker och sätter igång att spela julmusik igen. Jag och pappa delar detta intresse för piano och vi brukar båda spela julmusik året om till resten av familjens stora förtret.

Min förmodligen absoluta favorit bland finska julsånger är Sylvias julvisa. Det är ursprungligen en svenskspråkig dikt skriven av Zacharias Topelius, som även skrivit texterna till Videvisan och Lasse liten. Topelius är känd som sagofarbror i Finland, men han har skrivit mycket mer än barnvisor. Sylvia är en fågel som ska lära barnen att uppskatta småfåglar, fosterlandet och den kristna tron. Namnet kommer ifrån det latinska namnet på själva fågelsläktet som Sylvia tillhör, även kallad äkta sångare. Sylvia själv är enligt finska wikipedia en svarthätta (Sylvia atricapilla), en flyttfågel som flyger till Sicilien där hen blir tillfångatagen och satt i bur. I buren sjunger hen om hur vackert det är i Italien, men hur mycket hen saknar Finland, och beskriver vintern och julen där (som hen konstigt nog känner till som flyttfågel). Sylvia är vanligen ett typiskt kvinnonamn, men i det svenska originalet av julvisan hänvisas antingen buren eller Sylvia som han.

Sylvias julvisa är väldigt populär i Finland och har blivit vald som vackraste julsången vid två tillfällen, senast 2002. Den finns inspelad i ett otal versioner från hårdrocksballad till smäktande opera, som denna version nedan som är den enligt mig finaste versionen av sången som YouTube kan frambringa.

Jag ger er Sylvias Julvisa framförd av Jyrki Niskanen (text nedan):



(Lägg märke till att han snubblar lite i texten runt ylhäällä orressa vielä on vain... 
Texten har en inte en helt modern ordföljd i den strofen, och han vill som jag sjunga "vain ylhäällä orressa".)

Finsk text (övs Martti Korpilahti)                 Svensk text (Z. Topelius)


Ja niin joulu joutui jo taas Pohjolaan,           Och nu är det jul i min älskade Nord,
joulu joutui jo rintoihinkin.                           är det jul i vart hjärta också?
Ja kuuset ne kirkkaasti luo loistoaan           Och ljusen de brinna på rågade bord,
jo pirtteihin pienoisihin.                               och barnen i väntan stå.
Mut' ylhäällä orressa vielä on vain                Där borta i taket, där hänger han än,
se häkki, mi sulkee mun sirkuttajain,           den bur, som har fångat min trognaste vän,
ja vaiennut vaikerrus on vankilan;                 och sången har tystnat i fängelseborg,
oi murheita muistaa ken vois laulajan.          o, vem har ett hjärta för sångarens sorg?

Miss' sypressit tuoksuu nyt talvellakin,         Jag bor i de eviga vårarnas land,
istun oksalla uljaimman puun.                      där de glödade druvorna gro.
Miss' siintääpi veet, viini on vaahtovin            Cypresserna dofta vid havets strand,
ja sää aina kuin toukokuun.                         där har jag mitt ensliga bo.
Ja Etnanpa kaukaa mä kauniina nään,          Det flammande Etna, det gnistrar så skönt,
ah, tää kaikki hurmaa ja huumaapi pään,      och luften är vårlig och gräset är grönt,
ja laulelmat lempeesti lehdoissa soi,             orangernas ånga ur skogarna går,
 sen runsaammat riemut ken kertoilla voi!      och ljuv mandolinen som kärlek slår.

[ej översatt, sv vers sjungs sällan]                Cypresserna dofta. Det brusande hav           
                                                                 i silver mot stranden bryts;
                                                                 vid foten av Etna, där är en grav,
                                                                 vars sorg uti blommor byts.
                                                                 Där slumrar en gäst från nordens dal;
                                                                 och nu är det jul i hans fädernesal.
                                                                 Vem sjunger din visa, som fordom en gång?
                                                                 Hör, Sylvia sjunger din hembygds sång!

Sä tähdistä kirkkain, nyt loisteesi luo          Och stråla, du klaraste stjärna i skyn,
sinne Suomeeni kaukaisehen!                    blicka ned på min älskade Nord!
Ja sitten kun sammuu sun tuikkesi tuo,      Och när du går bort under himmelens bryn,
sa siunaa se maa muistojen!                      välsigna min fädernejord!
Sen vertaista toista en mistään ma saa,      I blommande vårar på gyllene strand,
on armain ja kallein mull' ain Suomenmaa!   var finnes ett land som mitt fädernesland?
Ja kiitosta sen laulu soi Sylvian                  För dig vill jag sjunga om kärlek och vår,
ja soi aina lauluista sointuisimman.             så länge din Sylvias hjärta slår.

Obligatorisk kvällsdepp

Egentligen vet jag inte varför jag är uppe sent om nätterna, det har mer blivit en vana än någonting som jag faktiskt behöver. Det var en sak när jag var yngre, men det är inte alls lika roligt nu när jag är lite äldre. Oftast har jag ingen ursäkt till det Det bara händer för att jag inte märker att tiden går. Ska försöka lägga mig alldeles strax.Måste upp någorlunda i tid imorgon. Inte för att jag har någonting speciellt för mig på morgonen, utan mest för att jag inte känner det som att jag har kastat bort hela dagen.

Vanligen sitter jag uppe sent för att jag grubblar. Just nu är det jobb som spökar. Jag har så många ursäkter, så många nojor och jag vet inte vad. Jag försöker att ta itu med dem en i taget. Just nu är det sömnen som jag försöker få under kontroll. Jag blir alltid extrempessimist om nätterna, så jag försöker att undvika att göra skriva så här dags för att undvika gnälliga blogginlägg. Jag tror att om jag bara blev lite piggare, fick bättre rutiner så kommer jag orka göra mer.

Det ifnns så mycket som jag skulle kunna skriva, säga, uttrycka, men jag vet inte om jag kan stå för det imorgon. Jag är rädd för att skrämma de två personer som faktiskt läser bloggen, när jag blir deppig och grubblande blir jag oerhört kreativ i mina beskrivningar av känslor, plus att jag vet inte heller hur personlig jag riktigt vill vara på den här bloggen just nu. Jag kan i alla fall säga att jag inte mår särskilt bra just nu. Uppdragsfiaskot i oktober drog ner min självkänsla och min motivation mer än jag gärna vill erkänna.

Jag ska försöka skärpa till mig.

Jordnötsallergi

Jag håller på att sammanställa ett enormt inlägg om jordnötsallergi. Jag försöker komma på allt jag kan tänkas upplysa om och det är inte lite. Samtidigt försöker jag se till att informationen är så korrekt som möjligt. Bara för att jag reagerar på ett viss sätt behöver det inte innebära att alla andra allergiker gör det.

Jag funderade på om jag skulle dela upp det i flera delar, men det skulle motarbeta själva konceptet med inlägget. Visst det kommer att bli skitlångt, men det behövs. Jag försöker göra det läsarvänligt med mellanrubriker, listor, fetstil och lagom uppdelning. Om jag blir klar med det snart återstår att se, det var ju det här med perfektionismen. Man kanske skulle låta någon korrläsa inlägget innan jag publicerar? Det är tillräckligt sammanhängande för läsning, det är mest infokoll som gäller just nu och det tänkte jag göra enkelt för mig genom att länka till seriösa sidor och artiklar om allergi.

Men man bör verkligen inte äta jordnötter på allmän plats. Igår fick jag nästan ett anfall när en av mina bekanta gick förbi mig och nyligen hade ätit nötter. Jag vet inte hur jordnötter luktar, men varje gång jag känner den lukten slår ett larm igång. Jag vet inte om det är början på reaktionen eller någon slags uteslutningsmetod, men jag känner direkt igen lukten, även om jag inte kan beskriva den efteråt. Hittills har jag inte fått några fördröjda anfall, som vissa kan få där de reagerar upp till flera timmar efter att ha utsatts för allergenet. Jag reagerar inom fem till tio minuter när jag känner jordnötter i omgivningen. Det ger mig en stund att ta mig därifrån samt minskar exponeringstiden. Alltid något.

Jag tog mitt Betapred som är den medicin som jag fått att ta mot anfall. Den går ut denna månad så jag måste skaffa nytt. Tabletten ska lösas upp i vatten som en brustablett, men den brusade väldigt segt, det tog nästan fem sekunder innan den satte igång. Helt värdelöst ifall man fått ett akut anafylaktiskt anfall. Jag har en helt oanvänd karta kvar och större delen av den gamla är också obruten. Irriterande. Egentligen borde jag skaffa mig en Anapen, dvs adrenalinspruta ifall jag har riktig otur. De är ganska lätta och odramatiska att använda. Min mamma som förmodligen är allergisk mot pinjenötter har fått en, men den kostar multum, runt tusen kronor per endosspruta och de håller ju inte i evigheter de heller. Jag måste gå till en riktig allergiläkare någon dag och ta ordentliga tester någon dag. Det suger verkligen att vara känslig.

Men jag får ju trots allt vara glad att jag lever vidare och kan fortsätta att försöka upplysa min omvärld om att de inte ska försöka lönnmörda mig.

Brittiska damer med tomtar på loftet

Jag har påbörjat läsning av tegelstenen Madwoman in the Attic. Det är en litteraturkritisk studie över hur kvinnliga författare använder sig av liknande stilfigurer, miljöer och även karaktärer i böcker skrivna under 1800-talet. Titeln har legat och lurat i bakhuvudet sedan B-kursen i engelska när jag valde brittisk litteratur istället för amerikansk. För någon månad sedan hittade jag den på biblioteket och lånade den. Hittills har den mest legat som en trygg och stabil kloss på golvet, men nu när jag börjar närma mig slutet i en av mina skönlitterära böcker, och särskilt efter helgens Pride and Prejudice-marathon och talk-along, kände jag att tiden var mogen för att plocka upp den. Jag blev dessutom väldigt, väldigt sugen på att plöja mig igenom alla böcker av Jane Austen, systrarna Brontë och frossa i gammalt språk och klassisk litteratur.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag har läst klassisk litteratur sen jag var barn. Jag har läst större delen av dessa sedan jag började på universitetet, jag har börjat beta av de största, men eftersom det inte är alltid den litteratur som jag föredrar går det lite trögt. Jag klarar inte alltid av böcker, antingen på grund av de osannolika händelseförloppen, det tungrodda språket eller jag att jag helt enkelt inte förstår inte hur de blivit klassiker, men så är det nog för alla för någon klassiker. Man kan inte gilla all litteratur. På b-kursens litteraturdelkurs läste vi bland annat Frankenstein, Jane Eyre och jag tror Persuasion. Om inte så var den sista boken från C-kursen. Jag försökte kolla upp litteraturlistor från kurserna men de har bytt dem sen sist och de består nu till 110% av mansförfattare.

Boken Madwoman in the Attic är skriven av Sandra M. Gilbert och Susan Gubar och är skriven på 70-talet. Mitt exemplar är utgivet 2000 så det är förmodligen aningen omarbetat för att passa dagens litteraturvetenskap.  Hittills har jag bara läst förordet, vilket är rätt intressant ur annan synpunkt. De två kollegorna berättar hur idén uppstod: de var båda litteraturvetare i engelsk litteratur men på båda sidor om 1800-talet. De berättar om den sexism och de fördomar de fått utstå (speciellt Gilbert vars man också var engelsk litteraturvetare men vars karriär gått längre) som kvinnor inom ett då ganska mansdominerat ämne. De manliga kollegerna ville enligt deras utsago att de skulle korrekturläsa eller hjälpa dem i deras forskning och inte påbörja några egna projekt. De höll i en gemensam kurs om 1800-talslitteratur eftersom de tyckte det var intressant och upptäckte då att det fanns många gemensamma nämnare.

Kvinnor blev ofta "galna" på den tiden. Ofta låstes de in på hospital och lämnades där för resten av sina liv. Bortglömda och inlåsta. Det kunde vara icke-medgörliga fruar och döttrar, kvinnor som betedde sig olämpligt, promiskuöst eller liknande. Kvinnor som inte passade in i dåtidens snäva kvinnliga könsroll. Enligt det viktorianska idealet skulle kvinnan stanna i hemmet och ta hand och hushållet och familjen. Det var hennes uppgift i livet. Kvinnan skulle vara Ängeln i hemmet, efter en dikt av en poet som ansåg att kvinnan han suktade efter var det mest perfekta exemplaret av det täcka könet. Uppoffra sig själv för man och barn. Det idealet tycks leva än idag i viss form. I början på månaden pratades det om Superpappan som kombinerade karriär och familj när frun hade fått arbete utomlands. När en kvinna kombinerar karriär och familj blir hon genast ifrågasatt, skuldbelagd och kallad självisk medan en man är superpappa för att män inte förväntas tycka om och vilja umgås med familjen. Det är ju kvinnans jobb! Mannen ska komma hem med mammutstek till middagen och dricka öl framför sporten. The end.

Jag kommer förmodligen att köpa Madwoman snart eftersom jag inte kommer att kunna låna om boken en tredje gång. Undrar om jag kommer att vara lika sugen på att läsa om viktorianska damer efter det?

Mina första animeserier*

Kände att mitt förra inlägg var lite väl allvarligt,så jag rundar av kvällen och natten med en liten lättsam lista.

Mina första fem animeserier

1. Silver Fang
2. Sandy Bell
3. Candy Candy
4. Sailor Moon
5. Pokémon

Jag var runt 6 år när jag såg de tre första animeserierna och det gjorde jag tillsammans med min lillasyster och min dåvarande bästis. De var alla lånade av bekanta som bodde runt omkring kvarteret där jag växte upp. Jag såg aldrig del två i Silver Fang-serien, men man fick en recap i början så det var inte så svårt att klura ut vad som hände.

Mellan Candy Candy och Sailor Moon var det några års glapp. Jag såg Sailor Moons första avsnitt på första vändan på tv4.Det sändes på lördag eller söndagsmorgnarna i något aptråkigt program (jag tror att det var Fia och Knuff) som jag aldrig orkade sätta mig in i. Pokémon hamnar på listan för det är, tragiskt nog den femte animen som jag sett i hela mitt liv. Jag lärde mig aldrig alla krypens evolutionära stadier för jag såg den i brist på "riktig" anime. Jag visste inte om det fanns något bättre och såg på den nästan i skräck över att detta kanske vara det bästa av det bästa eftersom det faktiskt visades i Sverige. Jag var verkligen svältfödd på anime i tonåren.

Innan jag lämnade hålan efter gymnasiet hade jag dock allmänbildats fursteligt i japansk populärkultur under Ami-chan och Tetsus ledning. Jag kände till tv-spel, olika anime- och mangagenrer, visual kei/j-rock för att nämna några saker och var redo att möta likasinnade. De är mycket dessa damers förtjänst att jag är den nörd jag är i dag.

*Det råder stor förvirring hur man böjer ordet "anime". SAOL räknar ordet som oböjligt.

Att ha fel

Jag har tidigare nämnt mitt problem med att ha fel. Ibland blir rädslan för att min egen tolkning av saker och ting är felaktig så stor att jag undviker att göra någonting alls. Tankar blir för stora och ingenting blir gjort. Folk får uppfattningen av att jag är lat, men det stämmer faktiskt väldigt sällan.

"Det är bara att göra saker! Tänk inte, gör bara!" Visst, det funkar med saker som inte kräver så väldigt mycket tankekraft (ursäkta uttrycket) som att ta sig iväg till träning eller handla mat, men så fort jag ska uttrycka min åsikt eller analysera någonting eller helt enkelt skriva ihop någonting eget blir jag livrädd för att jag har fel. Min tankar går på autopilot och maler ständigt på i bakgrunden. Som vanligt vet jag att det inte är så farligt att ha fel, jag har haft fel många gånger i mitt liv och ingen sådan situation har varit direkt livshotande. Ibland känner jag mig nästan normal, orkar inte försöka färgmatcha kläder, komma med snirkliga och smarta litterära figurer, bara klär mig, skriver, vad det nu är jag gör för tillfället. Men ändå, rädslan för att någonting ska gå fel är värre än när saker och ting väl barkar åt helvetet till. Stress och ångest tar fram alla dåliga sidor.

När jag var yngre hade jag inte så mycket annat att gå på än min klurighet och intelligens. Det låter ju faktiskt fantastiskt bra och det räcker för de flesta, men lägg i mina perfektionistiska tendenser och därmed en känsla av att var värdelös så fort jag inte presterar som väntat, så blir det väldigt väldigt stressat. Alla förväntar sig någonting av mig. Jag klarar inte av förväntningar, inte ens mina egna.

Jag vet inte hur jag ska bete mig eller göra för att bli av med med förväntningens tyngd, perfektionisten förväntan, för det förstör en hel del  för mig. Om inte saker och ting jag gör blir precis som jag tänkt mig och planerat så blir jag inte nöjd, även om jag klarat tentor, uppgifter, stickningar, dagar - you name it - alldeles utmärkt. Jag vet inte hur jag ska göra för att ändra beteendet. Jag har hur många böcker som helst om KBT, men det är ju bara böcker. Och just nu handlar saker ständigt om pengar och förtroende. Har jag råd att försöka bli bättre? "Bättre" innebär det att jag blir perfekt eller att jag måste nöja mig med att vara den medelmåtta som jag är så livrädd för att egentligen vara? Har jag råd med sådan onödig lyx? Har jag råd med att sträva efter perfektionism samtidigt som jag försöker få mitt första riktiga jobb men inte riktigt vågar göra någonting på allvar för att jag kan göra fel? Finn fem fel i den bilden. Jag hittar fler.

Det känns som om jag aldrig räcker till, inte är tillräckligt si eller så. Inte förtjänar saker för att jag inte är som jag borde vara. Ibland blir jag bara så less på alla mina brister och fel att det slår över till andra hållet istället. Tänk om det inte är mig det är fel på, tänk om det är alla andra. Varför ska jag behöva ändra på mig hela tiden? Oavsett i vilket läge jag är känns det ensamt. Jag känner inga andra perfektionister. Jag känner bara duktiga människor och känner behovet att matcha dem, vara lika duktig, smart och jag orkar inte känna mig dum hela tiden. Det känns som om jag fuskar hela tiden, inte kan saker på riktigt och att någon en vacker dag kommer att spräcka den bubblan.

Det hjälper inte att jag inte ens kan få jobb med att skrubba toaletter. Och det hjälper inte att jag känner den naggande tanken i bakhuvudet att jag inte förtjänar att må dåligt för att jag inte är bättre för att jag är tillräckligt bra. Oh, what a tangled web we weave...

Typiskt

Har fått två provöversättningar från finska till svenska som jag ska försöka få ihop senast till imorgon. Det är verkligen inte något optimalt tillfälle eftersom jag inte mådde så bra igår. Jag vill inte använda min sjukdom som en ursäkt och ska försöka göra mitt bästa. Idag verkar sjukdomen har gårr tillbaka, trots att jag la mig sent.

Mitt rum ser ut som om jag haft en orkan på besök.  Jag har grävt efter garn att ge bort till den bättre behövande Anne. Givetvis började jag nysta ihop garn som trasslat ihop sig, upptäckte halvt stickade strumpor och pulsvärmare som glömts och stuvats undan i garngömman. Det är inte garnets fel, utan allt som inte var garn som låg ovanpå lådan. Det behöver verkligen rensas bland kläderna och tygerna i rummet och sen bör de som inte används slängas, ges bort eller förvaras på bättre sätt.Nu ligger garnen i fina led i lådan och påbörjade projekt ligger i en annan låda för att inte trassla ihop sig med varandra och det oanvända garnet. Jag försöker att hitta en låda som är lagom stor att skicka iväg just nu.

Den första snön

Idag drabbades Uppsala med omnejd av attacksnö. Undertecknad har bevittnat hur små lättklädda töser och gossar som till synes är helt obrydda om kylan knallar omkring som om det fortfarande var sensommar. Termometern som enligt undertecknad visade på runt en minusgrad visar dock inte den tillagda kylan som vinden stod för. Snön och vinkylan till trots begav jag mig ut på staden. I början låg det enbart några nävar snö här och var, men tillståndet förvärrades märkbart under eftermiddagen och nu ligger ett oskuldsfullt lager av snö som knarrar hemtrevligt under skosulorna. Detta till trots fortsätter snön att belägga träd och gator i vit vinterskrud. Hur skall detta sluta?

Mitt ärende på staden var att införskaffa ett par nya vinterskodon, då de jag tidigare haft sönderfalla i sina beståndsdelar och förmodligen avger radioaktiv strålning. Provade tre par (eller rättare sagt enbart den högra utav paret) och hittade slutligen ett som jag fattade tycke för och som hade nog höga skaft för att snöflingor icke skola blöta ner strumporna.

Väl återkommen till hemmet plockade jag upp min stickning för att slutföra mina armvärmare och begrundade det kaos som lite fluffigt fruset vatten fallande från himlen kan skapa för oss människor och våra tekniska underverk. Ytterst anmärkningsvärt att detta försiggår år efter annat. Lära sig icke de styrande huru plogar böro nyttjas vid snöfall eller är det en fråga av monetär art som förhindra effektivisering vilket framstå som häpnad över att det vita stoftet falla i mitten av november år efter år något som allmogen gott begrunda och beskratta samt vilket sätta myror i huvudet på alla de som nödgas använda de allmänna fortskaffningsmedlen mellan hem och arbetsort då dessa aldrig säkert inställa sig i tid eller på plats vilket föranleder stor frustration och förargelse bland tidigare nämnda resenärer? Efter denna synnerligen redundanta slutkläm ämnar den författarambitiösa vila och förbereda sig inför nästkommande dag som för övrigt redan tidsmässigt infunnit sig.

God afton, kära läsare. 

Orolig

Väntar på att få reda på hur det har gått för en vän som opererats under dagen. Fick höra på vad som hänt via pojkvännen eftersom jag hade telefonen på ljudlöst under morgonen och hade två missade samtal från hennes pojkvän. Jag är inte helt på det klara varför och vad det är som opereras, men så vitt jag förstod det på pojken var det inget livshotande. Jag måste ha varit i något slags omtöcknat tillstånd under dagen eftersom jag inte kom på förrän på kvällen att jag faktiskt har hennes telefonnummer. Skickade iväg ett sms, men har inte fått svar ännu, skickade det mest som uppmuntran så jag förväntar mig inget svar ännu.

Jag skriver detta på bloggen eftersom jag mest vill få ut en massa frustration över att inte ha någon aning om vad det är som händer. Det var så vitt jag hörde ingen större fara med henne, men operationer är ju aldrig trevligt. Hade tänkt messa igen, men nu känns det lite för sent för det och det känns taskigt att göra det och väcka henne ifall hon sover.

Hoppas allt har gått vägen.

Höstdepp

Jag har inte tränat den senaste veckan. Nu är min rygg stel från höften upp till nacken och jag fryser väldigt mycket om händer och fötter. Förmodligen beror det senare på dålig blodcirkulation som i sin tur beror på för lite sömn. Tänkte gå på ett lite rörligare pass idag, men jag missade det som gick vid 12. Nu måste jag vänta till tidigast fyra om jag vill gå på något.

Det är dagens I-landsproblem, eftersom många inte går och tränar på dagarna eftersom de jobbar och därför ligger passen lite glest under dagtid. Jag brukar vanligtvis gå på gym runt tolvtiden, men jag känner att jag inte riktigt är motiverad att träna på egen hand idag. M föreslog att jag skulle ta ett bad idag eftersom det kan hjälpa stela muskler och dessutom värmer kalla kroppsdelar.

Jag var hos jobbcoachen i går och det känns fortfarande hopplöst. Jag vill inte ha någon praktik, jag vill ha ett riktigt jobb och just nu bryr jag mig inte om det ens har någon koppling till min utbildning. Jag behöver pengar och något vettigt att göra om dagarna så jag inte blir så rastlös och förslappad. Jag har hittat två jobb som jag sökt nu i veckan, ett är som personlig assistent och det andra som biblioteksassistent på ett av universitetets bibliotek. Jag hoppas att jag får napp snart.

Antalet inlägg har sjunkit drastiskt den här månaden. Förra månaden hade jag ett uppdrag och kände mig tokmotiverad till att ta världen med storm, men när det visade sig vara lögn och bedrägeri försvann orken. Jag kommer att återkomma, men det känns bara så himla typiskt att jag hoppas på någonting som visar sig vara falskt. Jag försöker att inte tänka på det så mycket eftersom det varken gör från eller till nu. Jag får lära mig mig av mina misstag och gå vidare. Problemet ligger nu i att jag inte har några pengar. Jag kan inte ta uppdrag som bara ger några hundralappar, för om jag tar jobb förlorar jag mitt socialbidrag och jag kan inte försörja mig på några hundralappar i månaden. Jag sitter åter i ett pest eller kolera-läge. Halleluja. Jag förstår inte hur folk orkar med det här i flera års tid. Jag har varit arbetslös i lite drygt ett år och känner mig redan lockad till att ge upp. Lyckligtvis så har jag saker som jag kan se fram emot under veckorna - kören, pojkvännen, söndagsfiken - och min berömda envishet så slutet är inte nära för min del.

Som en sista inflikning får mitt hår som jag är så övertygad om ser ut som skräp hela tiden kommentarer. Om att det är fint. Det känns som om någon har fått det bakvänt. Jag vet inte om det jag eller de som har rätt. Märkligt är det i alla fall.

I den bästa av världar

Jag har ett stående personligt motto: saker och ting har en tendens att falla på plats så småningom. Naturen är både vän av ordning och av kaos, men när det gäller mänskliga relationer och saker så brukar saker och ting ordna upp sig. Lägg märke till att jag inte säger till det bästa, för det är inte alltid saker och ting utvecklar sig åt det man tror är ett bra håll.

Det översättningsjobbet som jag fick gick bokstavligt talat åt helvete. Jag fick en check som såg misstänkt falsk ut och det visade den sig vara också. Dessutom förlorade jag 1125 kronor på att processa checken eftersom vårt land inte är vana att hantera checkbetalningar. Mitt hår är ett risbo av tuggummi i blött tillstånd, ett elektriskt skatbo i torrt och jag måste kapa av flera decimeter av skiten för att det ska se vettigt ut utan markanta färgskiftningar.

Jag har en tendens att gräva ner mig i misär att lägga mig under pessimistfilten och bara gråta och svära över hur orättvist och jävligt livet är mot mig, men det brukar sällan hjälpa. Det är lätt att förbanna omständigheter, sin egen eller andras dumhet och bara ge upp, men jag har aldrig riktigt varit typen som ger upp. Tyvärr är jag inte den mesta tålmodiga människan i världen. Jag är van att få saker på stört, utan att behöva vänta. Jag har börjat lära mig det här med tålamod i och med min träning. Jag ser inte resultat, ibland känns rörelserna lättare, ibland övermänskliga och ibland känner jag mig totalt bortkommen och är övertygad om att allting jag gör är fel och att ingenting någonsin kommer att bli bra igen.

Men just nu när jag egentligen borde må som sämst, jag som villigt deklarerat mina emotionella band till mitt hår och dess välmående sant min närmast fobiska rädsla att bli lurad/besviken/förlora/ha fel på något sätt överhuvudtaget, gör jag inte det. Jag kan bokstavligt talat slita av elastiska tussar av mitt hår när det är blött och jag är inte närmare en heltidsanställning eller ett översättningsuppdrag idag än jag var för ett år sedan (jag blev inofficiellt arbetslös 2 oktober förra året), och jag borde enligt konstens alla regler vara på sammanbrottets rand, men jag är de inte. Det är något förbryllande även för mig.

Det finns sol bakom varje moln, så även detta. Jag har länge funderat på att klippa mig i en speciell frisyr. Hittills har jag inte behövt det eftersom mitt hår varit i stort sett okej, men nu när håret skiftar i två helt olika färger är jag så illa tvungen. Stackars mig, verkligen. Med översättningen hade jag i princip i förväg redan berett mig på att det kanske var något fuffens med uppdragsgivaren, vissa saker var för skumma för att överses, och kunde reagera i stort sett efter noter. Man lär sig mycket med av misstag man har utfört själv och det har jag gjort nu, även om det inte var ett så stort ett. Jag har inte längre någon ursäkt att inte skicka in ansökningar till förlag. Och även om de inte har jobb till mig på stört så vet man aldrig vad som kan dyka upp i framtiden.

Att jag fortfarande är arbetslös leder visserligen till att jag även i fortsättningen måste hälsa på hos socialen varje månad för att kunna bo kvar i mitt studentrum, men det gör också att jag kan hålla igång mina träningsrutiner och mina långt framskridna planer på att komma i form och bli starkare.

Jag tror egentligen inte på någon slump eller mening. Ibland har man tur och ibland otur. Jag har haft en rejäl massa otur på sistone, en del av den självförvållad och rent sagt klantig, men man lär sig alltid någonting av sina misstag. Även om jag inte är en sjuklig optimist, utan snarare realist med dragning åt det pessimistiska hållet så får jag väl ändå lov att hoppas på saker och ting och se det lite från den ljusa sidan. När jag var fjorton föreställde jag mig att jag skulle ha skrivit och gett ut minst en bok vid det här laget. Tyvärr har jag aldrig varit så bra på realistisk planering. Men livet går vidare och förhoppningsvis mot ett ljusare håll.

Idétorka

Av någon anledning är jag inte lika skrivsugen nu när oktober har börjat som jag var i september. Kanske har det med sockerintaget att göra, men förmodligen inte. Oktober känns mest som en väntemånad och en månad som inte kommer att bära med sig någonting speciellt intressant. Kanske är det en höstdepression på gång, jag märkte när jag åkte hem ifrån Örebro och E i söndags att det var mörkt och kallt redan klockan 17 och det gjorde mig lite dyster till sinnes. Sommaren är definitivt över nu. Inga fler simturer förrän nästa år.


Jag är lite villrådig. Jag försöker att vara positiv just nu men det känns som om mitt liv inte riktigt är anpassat för framgång utan status quo. Om en till sex veckor kommer jag att veta om jag bör starta ett företag eller inte, om jag får ärligen betalt från min potentiella kund och jag klarar inte riktigt av det. Jag hatar att bli besviken, och jag hatar att bli lurad. Min stolthet kan inte riktigt erkänna att det går att lura mig, men det gör det definitivt. Jag kan inte allt och det går omöjligen att skydda sig mot allting i världen. Det skulle bara kännas riktigt surt om jag som är en väldigt försiktig och misstänksam människa av naturen går på en nit. Jag försöker intala mig att man lär sig bäst av sina misstag eftersom man då förmodligen aldrig kommer att göra om dem.

Träningen är inte riktigt igång igen. Jag har märkt att min rastlöshet kan bero på fysisk understimulans. Jag blir direkt lugn när jag känner av luften utomhus och vill bara låta mina fötter svepa iväg med mig. Tyvärr var jag ute idag när jag var hungrig, så det blev ingen längre promenad. Imorgon ska jag göra ett armpass runt lunchtid, då det är som färst folk på gymmet. På fredag går ett corepass som jag tycker om. Än är inte veckan förlorad träningsmässigt.

Örebro

I helgas* var jag och hälsade på hos E igen. Jag hade en lömsk plan att introducera henne till Glee, vilket jag hyste starka misstankar om att hon skulle tycka om. Jag införskaffade första delen av säsong ett på DVD för lättare transport och trodde inte att vi skulle ta oss längre än de tretton avsnitt som finns på skivorna. Jag hade rätt på båda punkterna. E gillade definitivt Glee (musikal-tv-serie, helloo?) och att se tretton avsnitt räckte gott och väl för en helg. Nästa gång vi ses hoppas jag ha fått tag på andra delen av säsongen.

På fredagen hälsade vi på E:s bror som skaffat katt. Två styckna var de och väldigt unga och vilda. De anföll mina knän och tår även när jag satt still och inte ens försökte leka med dem. Den ena var lite lugnare och fann till slut lite ro i fotändan av en divan. Den andra verkade överenergisk och fortsatte att härja runt långt efteråt. Katter är underbara, jag önskar att jag inom en någorlunda överskådlig framtid kommer att kunna flytta ur studentkorridoren till en lägenhet och skaffa en eller två egna hårtussar. Jag försökte lära E:s bror lite om katträning, men de smackningar om jag använde som kommandon visade sig vara lite svåra att uttala för icke-hästvana. Vi såg lite Azumanga Daioh! och spelade frågesportspelet Buzz på broderns PS3:a. Jag tror att jag vann åtminstone en gång, det blev ganska sent och mitt minne vill säga att jag vann de två gånger vi spelade. Spel-/programledaren såg ut som en mupp och pratade ytterst mälarregionalsvenska med tillhörande energisk intonation.

På lördagen hade vi Glee-maraton. Jag hade druckit på tok för mycket te på fastande mage och fick lite halsbränna och vi tog en paus i tittandet för att promenera till sjukhusapoteket eftersom det var det som var öppet på helgen och under kvällstid. Det låg en bit längre bort än jag trodde, men det var en trevlig promenad fram och tillbaka. När vi kom hem såg vi resterande avsnitt och var klara strax efter midnatt. Jag upptäckte nya detaljer i serien som jag min vana trogen inte kunde låta bli att anmärka på. Hoppas att E:s upplevelse av serien inte försämrades av mina inlägg.

Eftersom vi sett klart Glee natten innan var vi ganska lediga på söndagen. E:s bror hade fyllt år och det skulle bli familjetillställning på någon okänd tidpunkt under dagen, men vi gick ner på staden och träffade på E:s lillasyster och gick lite i affärer och fikade lite därefter. Jag var lite rädd för att inte ha något gemensamt med henne, men det visade sig (vilket jag redan visste, nu när jag tänker efter) att vi hade gemensamma intressen bland annat ridning och hästar. Jag har inte varit i närheten av ett stall på år och dagar men E:s syster rider fortfarande i ett stall utanför staden. Jag saknar pållarna. Jag kan till och med sakna de djupfrysta fingrarna man kunde få på stallet på vintern när man hämtade nytt spån till boxen eller spiltan efter mockning.

Jag fick ett signerat och (efter)dedikerat friex av en av E:s översatta böcker. Hon är översättare precis som jag, med den skillnaden att hon har fått jobb hos ett förlag och har ett par böcker under bältet nu. Det är jättekoolt att se namnet på en person som man känner under författarens namn där översättarna får cred för sitt jobb. Jag hoppas att snart få se mitt namn i tryck på papper som jag inte själv printat ut direkt från datorn. I sinom tid kommer nog jag också att översätta en bok eller kanske till och med författa en. Jag måste bara komma förbi den otroligt tröga komma-igång-fasen och hålla modet uppe till det händer.

Helgen var mycket trevlig, det är alltid lika roligt att hälsa på E, det blir bara inte så ofta nu när hon har bytt stad. Vill skriva massor av mer, men sängen kallar och jag behöver börja betala av på min gigantiska sömnskuld från den senaste veckan.

*Norrbottniska(?) för förra helgen/helgen som varit. Mycket användbart ord.

Flickan i spegeln

Jag äger ingen helkroppsspegel. Min mor och syster har pratat om det ända sen jag flyttade hemifrån. Jag är inte så brydd om att skaffa en, jag ger ett vagt svar om att jag inte har råd och fortsätter att använda spegeln i badrummet som effektivt skärmar av mig från bröstet och neråt. Nu har pojkvännen skaffat spegel och varje gång jag går på toa och passerar hallspegeln dras min blick till den. Jag vill inte, vill inte, vill inte se hur jag ser ut. Min spegelbild överensstämmer inte med min mentala självbild. Och jag blir alltid lika besviken när jag ser hur jag egentligen ser ut. Stirrar jag för länge slutar jag att känna igen mig själv.

Jag har slutat väga mig. Vikt är ingen bra indikation på hur man mår. Senaste gången jag vägde mig vägde jag mer än jag förmodligen någonsin gjort. Eftersom jag tränar så kan de nya överflödskilona lika gärna vara muskler efter som ständigt får höra ad nauseam att muskler väger mer än fett. Men det är ingen tröst. Jag har för mycket andra överflödskilon för att se dessa muskler. Jag tränar hårt, så hårt jag orkar och så ofta jag kan. Den logiskt tänkande sidan av mig vet att två månaders träning knappast ger några resultat på sex års ackumulerad övervikt, men jag kan inte låta bli att hoppas på någon lite förändring som uppmuntran att jag är på väg åt rätt håll åtminstone. Någon fåra som är insjunken någonstans. Att byxorna eller tröjärmarna inte skär in i huden.

Min vikt gör att jag känner mig ful. Kläder sitter inte som de ska på min kropp. Jag har svankrygg, men är ändå rak i ryggen och tröjor måste ständigt dras ner för att jag inte ska frysa om rygg-glipan som bildas. Det är ett ganska nytt problem som har tillkommit det senaste två åren. Jag föredrar långa tröjor, men dessa gör i sin tur att jag ser gravid ut. Jag upplever att större delen av de kläder som jag vill ha på mig bara framhäver mina valkar - alltså klär jag mig ofta "fult". Jag klär mig för att inte visa upp dessa "problemområden" och istället framhäva det som jag är nöjd med. Ofta räcker det för att jag ska må bra, men inte efter till exempel en spegelvisit. Jag tänker på allt som jag inte kan göra, ha på mig eller sådant som gör att folk måste se på mig.

Om en dag eller två kommer att sjunka in i självomedvetenheten igen och undvika spegeln, men verkligheten kommer inte att ändras på grund av det. Vissa dagar har jag funderat på att utveckla ätstörning bara för att, men den tanken avfärdas lika snabbt som den dyker upp. Så dum är jag inte, men i mina mörkaste stunder brukar det kännas som en bra idé.

Den här veckan har jag inte hunnit träna på gymmet och jag är rädd för att min kassa vecka kommer att påverka min motivation. När jag går och glömmer att ta på mig stegräknaren känns det som om promenaderna är bortkastade. Jag ser stegräknandet som en tävling och blir arg på mig själv när jag glömmer att ta på mig detta bevis för att jag faktiskt rört på mig även om jag inte lyft skrot. Jag ska försöka att ta nya tag nästa vecka och försöka ignorera den här veckans hårdträningsfrånvaro.

Skrivk(r)amp och skrivlust

De senaste åren har jag dragits med skrivkramp. Jag har massor av idéer som slinker undan som drömmar precis innan jag får något grepp om dem. Det är riktigt frustrerande. Varje gång jag ser en riktigt dålig, eller ibland halvdålig film eller läser en kass bok tänker jag att jag skulle kunna skriva någonting mycket bättre. Det är en bra början enligt Stephen King.

Medan jag inte hade så mycket det senaste året och jag har dragits med ångest eftersom jag inte haft lust att göra någonting i väntan på arbete. Ironiskt nog så får man mindre ork och lusta att göra saker ju mindre man gör. Ekvationen fungerar säkert åt andra hållet också, eftersom så många tycks bli utbrända nuförtiden. Jag har haft ångest över att jag inte riktigt har kunnat skriva någonting. Ingen magisk inspiration kommer av att man sitter på rumpan och stirrar på en datorskärm och hoppas på ett städjobb. Stephen King är en av mina förebilder när det gäller skribentyrket. King sitter och skriver sina berättelser som om det vore ett ordentligt 9-17 jobb som det heter, och hans självdisciplin tillika produktion är avundsvärd om än den senare kan variera väldigt i kvalitet.

Det finns många problem som jag behöver ta i tu med innan jag förmodligen ger ut något av mina alster. För det första måste jag bli lite tuffare, både med mig själv och gentemot mina karaktärer. Jag tycker det är jättesvårt att låta dem råka illa ut, jag är en riktig sucker för lyckliga slut, trots att jag inte alltid erkänner det. Tvetydiga och dåliga slut gör mig riktigt förbannad, men även dåliga slut kan vara bra slut på det sätt att man vet eller ser vilken riktning framtiden kommer att ta. Tvetydiga slut ger mig bara en överväldigande känsla av att ha blivit lurad.

Jag borde utnyttja mina skrivkunniga och boknördiga bekanta mer och låta dem läsa och ge omdömen på mina verk. Jag tycker inte om att bli utvärderad och det känns väldigt pinsamt att visa upp allt som pågår i mitt huvud för andra, men om man inte låter andra ta del av ens värld kan man inte bli bättre och böckerna blir inavlade och tragiska. Det är något som jag misstänker hände med Anita Blake-böckerna som bokstavligt talat ballade ur. Protagonistkvinnan hade sex och öppnade därmed portarna till helvetet där böckerna allt mer började handla om hennes sexuella erövringar och hur många ställningar hon haft med vilka övernaturliga varelser. Det är ett sätt att skriva böcker, men skillnaden mellan de första böckerna och de senaste som jag läste är maratonlång. Det är oundvikligt att tonen kan förändras när man utvecklas som författare, men på ett sätt som naturligt följer boken, man kan inte låta någon bli för allsmäktig eller het för då kommer alla att irritera sig på personen.

Men i slutändan kommer man ingenstans om man inte skriver någonting. Det är där jag har känt mest förtvivlan. Jag har inte skrivit. Inte på ett sätt som utvecklat mitt berättande. Jag har avundats andra och varit bitter större delen av tiden. Nu skriver jag i stort sett varje dag. Jag översätter, försöker att skriva någonting i bloggen varje dag och försöker läsa så mycket och varierat som jag kan. Det kanske inte kommer att bli någon bok imorgon eller ens nästa år, men en dag kommer den att komma ut. När jag är redo och har upplevt lite mer i mitt liv. Jag hoppas kunna börja på något snart. Idéerna kom ganska snart efter att jag kände att mitt liv och ekonomiska situation kanske hade nått en lösning trots allt.

Det kanske är lite ostigt att säga att det ännu är långt kvar tills min bok finns på SF-bokhandelns hyllor, men det är sant. Det tar tid att skriva sitt förstlingsverk och trots att jag har flera långt framskridna skrivprojekt som jag påbörjat när jag var i tonåren håller de nog inte idag och är förmodligen bortom räddning. Jag kommer att stycka dem hänsynslöst och göra dem lite bättre. Sen hoppas jag på att mina nya idéer blir tillräckligt många för att bli någonting eget så småningom. Det bästa är nog att inte stressa, det är det enda som jag vet inte funkar för att skriva.

Lite om idéer och kreativitet

På senare tid har jag upptäckt mannen som gör whiteboardkonst av föreläsningar. Jag gillar sättet att förmedla kunskap eftersom det ger lite underhållning som har med ämnet att göra. Han har gjort flera stycken, jag har inte hunnit se så många ännu, men de rekommenderas varmt.

Nedan finns en video som handlar om kreativitet och lite om det är så att Facebook och all tid som vi spenderar på internet håller på att ta död på vår kreativa förmåga eller inte.

Reality just kicked in, yo!

Nästa vecka har jag en slags jobbintervju/jobbpresentation med en person på kommunen. Förhoppningsvis kommer jag att få praktikplats där och sysselsättning. Jag är inte helt säker på vad det innebär ännu, min jobbcoach var lite vag, men jag tror att jag kan klara av det och förhoppningsvis får jag en lite närmare beskrivning av vad jag förväntas göra. Jag undrar om det kommer att innebära mycket eller lite människo- och telefonkontakter. Många tidigare jobb som jag inte trodde att jag skulle klarar av bara för att de var någonting helt nytt, har varit läskiga i början. De flesta sådana jobb har hjälpt till att utveckla mig till en lite bättre och socialare person. Andra har det inte.

På den lite lättare fronten så är jag återhämtad från gårdagens misär. Vissa dagar blir bara aviga från början. Det hjälpte att sova och vakna på rätt sida av sängen, även om jag som vanligt inte fick riktigt tillräckligt med sömn. Nästa vecka kommer att bli spännande inte bara på grund av jobbintervjun, jag kommer även att åka och hälsa på E i Örebro igen. Den här gången tror jag inte att jag tar bilen.

Irritabel*

Idag är en sådan där dag när ingenting funkar, utan synbar anledning och allt bara känns överdjävligt och tungt. Träningen gick dåligt, jag orkade inte alls ta i lika hårt som jag annars brukar, så jag fick göra färre repetitioner och kände mig svag. Allting sker antingen för långsamt eller för snabbt, aldrig i rätt tempo. Tack och lov så har jag inte umgåtts i några större sociala sammanhang idag.

Snart ska jag lägga mig och läsa och hoppas att jag somnar och att jag är på bättre humör, mindre rastlös och framför allt mindre irritabel imorgon. Tills dess är det nog lika bra att man inte pratar med mig.

(*irrita´bel, som lätt irriteras (om person, organism e.d.). NE.se )

Mindre politik, mera verklighet

Jag har överdoserat politik nu den senaste veckan. Jag orkar inte längre höra folk som säger att mamman från klamydiabrevet fick höra lögner via kvällspressen och media eller några analyser. Fick samtal från ett av mina M. Hon kacklade på och var bara glad och irriterande i luren (röstade M). Jag försökte påpeka att M har en minoritetsregering och att de antagligen måste samarbeta med MP eller SD, men det fattade hon inte riktigt. Sen började hon spotta ur sig propaganda mot vänsterpartiet (att de skulle vara "värre" än rasister) och uttrycka åsikter som började närma sig unket brunt.

Jag vill inte prata om sådant. Jag orkar inte, jag vill bara spy på allt vad kompromisser heter. Nu tänker jag koncentrera mig lite mer på min närmiljö och närvaro och försöka se vad jag kan göra för att kunna må bra igen. Jag måste omgruppera mig innan jag orkar ta itu med mer politik och verklighet. Det är någonting man måste vänja sig vid långsamt.

Tränade lite på gymmet tidigare idag och lyckades glömma dagsläget i två timmar. Sen återvände verkligheten och magsafterna började stiga i svalget igen. Nästa vecka börjar det komma trevliga serier igen åtminstone och då kan jag i alla fall se fram emot någonting som troligen inte är åt helvete. Om några timmar är det kör också, förhoppningsvis är det inte så genomsyrat av politik, men det är allt nuförtiden. Jag ska låta bli att läsa tidningar och löpsedlar innan onsdag då alla röster har kommit in och räknats, annars kommer jag att få psykosomatisk magsjuka.

Det hände, vad händer nu?

Det jag befarande hände. Båda farhågorna - att SD skulle hamna i riksdagen och att Alliansen skulle få fortsatt styre. Nu är det inte så att Alliansen fick majoritet, men utropade sig till segrare ändå. Nu måste de locka över Miljöpartiet för att kunna få majoritet. Om de inte lyckas måste de antingen förhandla med SD eller utlysa nyval.

Mona Sahlin som varit ganska luddig under valrörelsen visade äntligen en mänsklig och trevlig sida där hon i ett tal inte pratade om att det var enskilda partiers fel utan att det var så att S själva hade misslyckats och inte tolkat sitt underläge tillräckligt kritiskt innan valrörelsen drog igång. Det är en Mona som jag gärna hade röstat på och många andra med mig om hon hade varit lika varm, ärlig och rättfram som hon var i sitt "förlorartal". Hon poängterade att 94% av valdeltagarna inte röstade på SD och att det var en minoritet som ansåg att deras åsikter var något att hänga i granen.

Jimmie Åkesson, ackompanjerad av en fotbollskör som skanderade hans namn, levererade sitt "segertal" och började prata om ansvar. Att de skulle ta ansvar för Sverige, och att de andra partierna borde ta sitt ansvar. Jo, ansvar är viktigt och vi får väl se hur de SD:a riksdagsmännen tar sig an uppgiften om ansvar. Jag mår illa och vill inte tänka på vilka motioner de planerar att lägga fram. Jag vill inte riktigt höra deras argument, men misstänker att de kanske inte kommer att hålla så mycket vatten i riksdagen. Det måste vara någonting som är ruttet i Sverige när SD vinner röster på det. Jag misstänker att många som tidigare röstat V, arbetare och arbetarklass inte känner igen sig i V:s nostalgiska tal om borgare längre, utan istället vill ha förändring. Någon som de tror eller vill att SD ska kunna ge dem som någon nypolitisk Messias.

Istället för att höra allt bajs om SD på SVTs valvak hängde jag på Twitter och interagerade med en drös andra besvikna medborgare som alla förfärades över den riktning som nya Sverige och dess demokrati tycks ta. Ju längre kvällen led desto fler personer och även andra länders medborgare gav sig in i debatten och gav sina beklaganden för de nya nationalistiska strömningarna som tycks dra genom landet. Utländska tidningar lär ta upp detta på sina hemsidor. Känns trevligt att veta att vi får uppmärksamhet på grund av detta. Nu tror väl alla att svenskar är rasister.

Jag är trött, less och besviken, men jorden och landet går inte under ännu. Vi vet bara inte vem som kommer att ingå i nästa koalitionsregering. Det är lite osäkert och känns lite otryggt.

Godnatt. Jag lämnar natten med de odödliga orden som Skogsturken förmodligen skulle ha fällt:

"Vem vare? Vem vare som rösta på SD? Vad ska jag göra med min facking Riksdag?"

Valfeber eller vanlig feber?

Jag mår otroligt illa och är fruktansvärt rastlös. Jag vet inte om det beror på valrysaren eller om jag faktiskt är på väg att bli riktigt fysiskt sjuk. Min syster kallar mig "gullig" för att jag är en sådan idealist som faktiskt tar det här valet på så pass stort allvar.

Jag har försökt att lugna ner mig, magen, halsen och nerverna genom att idka all möjlig slags verklighetsflykt såsom böcker, sudoku, youtube, LOLcats och städning. Har tränat en gång den här veckan, men jag har inte kunnat sova och, inte riktigt vetat vad jag ska göra de senaste dagarna. Böckerna funkar ett litet tag, men sen blir jag rastlös och måste gå runt, runt och stressa. Alla mina youtubeprenumerationer har tagit denna vecka och helg ledigt känns det som, ingenting vettigt har jag hittat som inte är politiskt och bara roligt. LOLcats funkar inte riktigt heller, jag kan inte skratta åt dem och irriterar mig bara på deras stavfel. Städningen gör mig istället obehagligt manisk och jag kan inte sluta gnugga på smutsfläckar samtidigt som jag känner att jag vill kräkas. Det ligger alltid någonting och gnager i magen, längst bak i huvudet, längst in i alla vrår.

Jag önskar att det var söndag idag, för jag vill verkligen att valet ska vara över. Jag har fått nog av politik, den står mig förmodligen bokstavligt upp i halsen. Önskar verkligen att jag inte brydde mig så mycket som jag gör för mig egen skull, men jag kan inte låta bli.

Obligatorisk valpepp

Jag har medvetet undvikit att diskutera val på bloggen. Prognoserna gör mig deppad, men om tre dagar är det avgjort vem som kommer att styra landet i fyra år framöver. När jag röstade för allra första gånger i förra riksdagsvalet och då röstade jag med hjärnan, det som jag trodde skulle göra min framtid bättre. Men aldrig mer, jag har ångrat den rösten så många gånger. Inte för att jag tror att min röst hade gjort någon skillnad åt andra hållet, men det känns hemskt att jag gett mandat till allt som hänt de senaste fyra åren.

De som läst min blogg från början anar nog vilken sida jag tillhör. Jag är inte så brydd om sidor eller block egentligen. Folk får rösta som de vill, så länge de röstar. Röstar man inte har man förbrukat sin rätt att gnälla om landet går åt helvete. Förra valet var det inte så överraskande att det blev regeringsbyte. Sossarna hade inte, som många tror och trodde, kört landet i botten. Sverige mådde faktiskt väldigt bra och hade en stark ekonomisk tillväxt på gång. Jag misstänker att folk helt enkelt var trötta på Göran Persson.

Sen kom den nuvarande borgerliga regeringen till makten. Jag var ganska avmätt på allt som socialdemokrati och vänster hette och tänkte att det inte kunde bli värre. Det kunde det. Och det går inte att skylla allt på ekonomisk kris och otur. Sverige har blivit ett kallare land. Folk har råkat illa ut och de senaste åren har folk blivit utförsäkrade eftersom deras sjukpensioner och sjukskrivningar stämplats med ett bäst-före-datum. Det är inte okej, det vill jag inte ska hända. Det finns folk som är sjuka och som aldrig kommer att bli tillräckligt friska för att kunna arbeta igen, folk som redan kämpar med att få sin vardag ihop. Och det är just precis vad de är. Människor. Sjuka människor. Men tydligen tycker regeringen att människor inte borde vara sjuka. Som om det är ett val att bli sjuk. Det finns alltid något jobb som man kan utföra. Dessa "möjliga jobb" existerar bara i huvudet. Det finns ingen värdighet att totalt pressa ur en människa all deras energi. Det är ingen tillvaro i sus och dus att vara sjukskriven, det är okej ibland och ett rent helvete emellanåt. Man kan inte behöva må skit hela tiden för att räknas som sjuk. Till och med patienter som är döende kan ha ljusa stunder mot slutet. Så låt dem vara.

Sen är det den så kallade arbetslinjen. Reinfeldt hävdar att ungdomsarbetslösheten är en illusion. Jag existerar tydligen inte. Formellt sett är jag inte arbetslös - men jag har inte fått betalt för uppdraget ännu. Vallinjen innebär sämre villkor för arbetstagare, osäkrare anställningar, svagare fack, gratisarbete (ams betalar din lön som egentligen ä), jobbcoacher (som inte alltid är så bra) och dessa fantasijobb som personer med allvarliga sjukdomar ska kunna utföra på deltid.

Givetvis går det inte att nämna valet utan att röra vid SD. Jag vill inte att de kommer in, de står för en politik som jag inte vill eller trodde kunde existera i Sverige av idag. Jag kan förstå hur de som röstar blått tänker, men hur jag än försöker kan jag inte få något grepp om SD-rösterna. Jag är själv andra generationens invandrare, om man ska vara riktigt nogräknad. Jag blev inte svensk medborgare förrän jag var 19 år. Det syns inte på mig att jag inte är "ursprungssvensk" eftersom jag är ljus i hyn och har ljust hår, men om jag inte hade haft det hade jag varit bland de invandrade som SD inte gillar.

De sista dagarna innan valet kommer jag inte att må bra. Vad kommer att hända om SD kommer in och det blir minoritetsregering? Enligt en opinionsundersökning som Jimmie Åkesson älskar att citera kommer de att få 10% av rösterna. Men valet är inte över innan vallokalerna stängs. Det kommer att vara ohyggligt olidligt spännande den här helgen. Valdagen närmar sig med stormsteg. Kolla upp vilka som tycker som du och framför allt: Rösta! Rösta! Rösta!

Jag svek mina ideal i det förra valet, det är därför det svider så jävla hårt att jag på ett sätt gett min tillåtelse till att detta hände. Deras blod och tårar är på mina händer. För att gottgöra mina självpåtagna synder tänker jag rösta som jag känner är rätt detta val, på de som jag uppfattar som medmänskliga, inte låta mig luras av några fagra vallöften som kommer att förvridas till oigenkänlighet inom den kommande mandatperioden. Jag har fått nog.

Beroende - eller en elegi till WoW

Jag såg nyligen en video som påverkade mig mer än jag trodde att det skulle göra. Den handlar om dator- och tv-spelsmissbruk. Jag är uppvuxen i en kärnfamilj och har inte upplevt missbruk, men när jag gick med i UNF började jag inse problemets vidd. Flera UNF:are har föräldrar som är/har varit missbrukare. Det argumenteras vitt och brett om det finns speciella gener som kan göra en till alkoholist. Svaret är väl som det mest är inom vetenskapen: Det finns en speciell gen som kan sätta folk i farozonen att bli missbrukare.

"Missbruk" har utvecklats till ett modeord och har tappat en del av sin innebörd i mina ögon. Man kan missbruka shopping, arbete och kemiska preparat. Oftast används missbruket som ett sätt att må bättre eller för att fly verkligheten. Datorspel passar in i kategorin, men det är inte alla som är eller kan bli missbrukare.

Jag spelade själv World of Warcraft ganska mycket under en period och mådde väldigt dåligt. I början berodde det inte på själva spelet utan min dåvarande situation: jag mådde dåligt, hade kärleksbekymmer och var väldigt ensam och självkritisk. Att levla en karaktär i ett virtuellt spel kan vara förundransvärt skönt, det ger en känsla av att göra någonting. Jag är ingen hardcore gamer och har väl som mest spelat tetris och något supermario-spel på Gameboyen som jag och mina systrar lånade från en kompis. Jag var aldrig särskilt bra på spelen, kom oftast inte längre än några nivåer i SM, jag tyckte bara det var kul att prova på. Jag sörjde inte så hårt när vi lämnade tillbaka den.

Men åter till WoW. Dåvarande pojkvännen introducerade mig. Han raidade en hel del och jag tyckte det var lite tråkigt att hans kvällar var upptagna med att leka med en massa främmande folk från olika ställen i Europa. Jag levlade upp min första karaktär till level 7 på en kväll, det tar kanske tre timmar för en noob som jag var att ta sig dit. Jag valde att spela hunter, en av de lättaste och säkraste klasserna, mest eftersom man fick ett husdjur. Enligt min betalningshistorik har jag spelat spelet sen våren 2006. Det är fyra år sedan - märkligt hur tiden går.

Jag vill inte tänka på hur mycket pengar jag har sänkt på en fantasivärld som måhända höll mig flytande ett tag men som inte längre ger mig någon kick. Tiden är inte helt bortkastad, jag lärde känna folk som, trots att jag inte har kontakt med längre, lärde mig en hel del om både livet och nätet. Jag tror inte att någon av de som jag tänker ta upp läser denna blogg och jag skulle bli extremt förvånad om någon av dem kunde läsa den eftersom ingen av dem talar svenska. Vissa obehagligare har jag valt att byta nick på för säkerhets skull.

I mitt första guild, som är en slags ansamling personer som samlas under ett namn och spelar ihop, hade vi en märklig GM (guildmaster). Det var en tjej som jag hörde ryktas om var väldigt ung. Hon var ohyfsad, ouppfostrad och otrevlig. Hon hade flera karaktärer som hon brukade spela och alla hade ett liknande förled, Koxahunter, Koxadruid mfl. Hon skulle alltid vara med i alla raider och alltid vara ledare, något hon inte var så bra på. Det fanns fler andra kompetenta ledarfigurer i guildet, såväl män som kvinnor i varierande ålder, men de fick finna sig i att Koxa var det ständiga ledaren. Ett par gånger flippade hon totalt när hon upptäckte att folk raidat ställen för första gången utan henne. Det var en skymf mot henne och hon skällde ut de inblandade såväl i privata meddelanden som i den öppna guildchatten. Efter det ville de berörda inte behöva stå ut med en egoistisk barnrumpa längre och lämnade guildet. Jag följde efter, för det var personerna som var trevligast att prata och spela med som drog.

Det andra guildet var jättetrevligt. Via dem träffade jag några av de trevligaste personer som jag någonsin skulle spela med. Vissa av dem som följde med till det nya guildet mellanlandade mest där medan jag stannade. Warlocken Necronos berättade för mig att han inte berättade för sina vänner att han spelade WoW eftersom det ansågs löjligt och det lägsta man kunde göra. Så småningom fasade han ut ur spelet helt och hållet och är fortfarande skyldig min karaktär 150 guld i wowpengar. Det är ungefär en och en halv dags questande på de högre nivåerna.

Under märkliga former träffade jag sen annan hunter, Horgarth, som var med i ett annat guild, men som var en mycket ödmjuk och mogen spelare, helt motsatt från Koxa. Jag kan nog lugnt säga att Horgarth lärde mig det mesta jag kan om WoW idag. Han hade tålamod, var snäll och vad inte rädd att säga ifrån om han tyckte något annat. Vi pratade en hel del på msn också. Jag betraktade honom som en mycket trevlig vän. Han var äldre och inbiten tv-spelare, han spelade många andra spel förutom WoW och det var vad han tyckte om.

Vi hade spelat ihop och pratat i kanske ett år och hade till och med en gemensam meme, om man kan kalla det för det. Det var tidig sommar 2007, strax innan Neil Gaimans Stardust hade premiär och det fanns en hemsida när man kunde skicka stjärnor till bekanta. Jag och Horgarth skickade varandra ett par. Jag har inte sparat allihop, men jag har kvar en som skärmdump. Stardust är och förblir en av mina favoritböcker och jag såg verkligen fram emot filmen. Han var väl inte så inne, men tyckte att det verkade vara en trevlig film. Jag skickade den första stjärnan, jag minns inte riktigt vad jag skrev, men det var en snäll stjärna om vänskap. Han påstod att den fick honom att börja gråta.

En kväll när jag loggade in på msn blev jag kontaktad av en gemensam vän. Horgarth hade dött natten innan. Han hade lunginflammation och eftersom han inte var i den bästa formen drabbades han av hjärtstillestånd och när hans bror hittade honom var det redan försent. Han blev 33 år. I dessa moderna tider är det svårt att handskas med den "virtuella sorgen" för den kan kännas lika verklig som "riktig" sorg, för det är ju verkliga personer som man saknar på ett sätt. Det finns ett par trådar på spelforumen runt om på nätet som är tillägnade Horgarth, men som finns under hans andra spelklaner.

Efter Horgarths död kändes det mest fel och ensamt att spela. Jag har lika svårt att lära känna folk på internet som jag har i verkligheten. Jag spelade upp två karaktärer till 80 och ledsnade ganska fort efter att den sista nått taket. I början av sommaren i år när jag kollade på min betalningsstatus såg jag att min prenumeration gick ut 28 juli. Jag spelade inte så mycket längre, så jag tog bort mitt Visa-kort och har varit helt WoW-fri sen dess. Ibland när jag hör musik som jag har spelat till så känner jag lite saknad, men oftast känner jag ingenting gentemot det. Det är skönt på ett sätt, kanske var jag aldrig beroende av själva spelet utan av personerna jag umgicks med där. Det skulle förklara hur jag tappade lusten efter att de flesta jag kände online slutade spela. Jag försökte att återuppliva spelandet i höstas genom att byta server till en där en bekant spelar, men vi var på såpass olika nivåer i spelet att vi väldigt sällan spelade ihop ändå. Det var lite konstgjord andning och i somras avslutade jag min prenumeration.

Som det känns nu kommer jag nog inte att återvända till spelet när den nya expansionen kommer. Jag har inte pengar eller lust att lägga ut tid på ett spel som kommer att bli lika tråkigt igen efter ett tag.

Socker och träning

Jag har tränat regelbundet i tre veckor nu. Det känns längre men jag kopplar förmodligen tillbaka till mina tidigare gymsessioner, det är inget som egentligen är nytt. En sak som jag har lagt märke till är att träningsvärken har förändrats. I börjar gjorde det bara ont, speciellt när jag plågat mina magmuskler och jag trodde alltid att jag hade magknip innan jag kom på att det kanske bara var träningsvärk. Jag kunde inte urskilja vad som gjorde ont. Nu känner jag inte bara att det gör ont i själva magen, utan nu känner jag att det musklerna som ömmar när jag till exempel ska böja mig eller sätta mig. Och det känns skönt.

Träningsvärk innebär att jag har gjort någonting tillräckligt ansträngande för att musklerna ska behöva bygga upp sig igen. Det låter förmodligen grymt och masochistiskt, men jag tycker om träningsvärken och att det gör ont. När magmusklerna värker gör det lite svårt att sjunga och när jag tränat biceps och triceps gör det ont att bara hålla upp saker, men det kommer att ge resultat.

Sockerfri september fortsätter. Jag har hittills inte ätit något socker och det är fortfarande tidvis väldigt jobbigt. I början var jag sötsugen konstant, jag tog omvägar förbi godishyllorna i affären, som givetvis ligger närmast kassorna, men tack och lov inte hela vägen. Det känns som om jag redan varit en månad utan, och det kan verka lite töntigt men det är jobbigt.

Igår när jag var nere på butiken för att köpa någonting ätbart eftersom jag inte hade inspiration att göra någonting komplicerat kom jag på mig själv med att gå förbi kaffebrödet och inte reagera nämnvärt annat än att registrera att ja, det är bullar och vetelängder, inget mer med det. Detsamma när jag gick förbi godishyllorna. Jag var hungrig och träningsvärken gjorde det väldigt jobbigt, men jag var inte sötsugen alls. Kanske var jag för hungrig, men vanligtvis brukar hjärnan direkt koppla in sig på godis, choklad eller bullar. Jag hedrar mitt förhastade löfte och går utan sötsaker i 19 dagar till. Det blir faktiskt lättare, men jag kommer nog fortfarande att deppa lite imorgon och övermorgon när det är söndagsfik och körfika. Ingen har frågat eller anmärkt på det på kören ännu, diskussionerna har varit för intensiva med alla nya medlemmar, men det kommer nog inte att dröja innan någon ser att jag inte äter deras fikabröd.

Första terminen i Uppsala åt jag inte godis alls. Jag var på god väg att bli vältränad, jag var vegetarian och äckligt nyttig. Men en flytt är en stor omställning och jag kom ur mina goda vanor eftersom jag kände mig väldigt ensam och har tendenser till att deppa ner mig. Ibland ser jag tillbaka på det förflytna och idealiserar det, men man kan inte gå bakåt i livet. Livet måste gå framåt och förhoppningsvis utvecklas det till det bättre.

Jobb!

Jag har lyckats få ett översättningsuppdrag och nu börjar det jobbiga med att starta företag, nytt bankkonto, FA-skatt (för jag är fortfarande anställd) och deadlines, men jag måste erkänna att det känns fantastiskt. Ett tag tvivlade jag starkt på att jag någonsin skulle få jobb och minst av allt jobb inom min faktiska utbildning.

Det tar ett tag att ta sig in i översättandet igen eftersom jag inte gjort det på regelbunden basis sen jag tog examen, men det kommer nog. Jag får sitta ner och skriva och det känns mycket mera värt på ett sätt än alla "provöversättningar" som vi gjorde i skolan. Det är på riktigt och kommer att ge mig lite mer än bara läraromdömen. Givet, det är en facköversättning, men det är en början och jag klagar inte. Det är ett väldigt intressant ämne.

Efter att fått veta att jobbet var mitt blev jag mycket piggare. Jag har något vettigt att göra om dagarna och det känns inte som att jag inte har någon kontroll över min tillvaro. Jobb ger frihet och trygghet på ett annat sätt än att leva på bidrag gör. Nu hoppas jag att jag får fortsatt nya jobb efter de två månader som jag har på mig att utföra det här uppdraget, men det känns som att det är mycket lättare när jag väl kommit upp på trappans första steg. Att säga att jag känner mig pånyttfödd är väl att ta i, men det är inte långt därifrån just nu. Jag ska göra mitt bästa, mitt absolut bästa.

Osammanhängande och grunda nattfunderingar om Livet just nu

Av någon märklig anledning har jag övergått till att skriva och surfa på min laptop. Jag känner att den har blivit lite sur på mig när jag inte har använt den sen jag blev klar med mitt examensarbete. Just nu har jag jättemånga inlägg som väntar på att uppnå den perfektion som krävs för att passera nålsögat som är publiceringen. Det här inlägget kommer nog att bli ett undantag för att jag skriver det så sent som jag gör.

Ska alldeles strax lägga mig, men väntar på att datorn ska tänka klart om vissa uppdateringar. Jag har ställt in den att inte hämta uppdateringar automatiskt. Om den får göra som den vill hämtar den uppdateringar varenda sekund, drar ner bandvidden och kräver att jag ska starta om den tre gånger om dagen. Inte riktigt vad jag vill göra med min tid. Nu börjar datorn göra som jag vill och användas lite till det som jag tänkte mig när den köptes in: skrivandet.

Egentligen är det meningen att laptoppen ska vara min arbetsdator, men nu lever den glassigt som blogg- och surfdator istället. Det här är min andra laptop. Min förra, Lilla Blå, pensionerades när den blev blind. Dåvarande pojkvännen råkade fippla på kontakten som kopplade ihop skärmen och datorn. Jag lyckades efter mycken envishet koppla ihop sladden och datorn igen, men den används inte till mycket annat än dammsamling. Pojken, den nuvarande, brukar spela laggande datorspel på den, men det är inte alltid som datorn vill det. Lilla blå är en vresig gammal tant.

Skrivandet går väldigt trögt just nu. När jag har mycket för mig får jag mycket gjort. Det känns som att när jag ändå gör en sak kan jag lika gärna göra nästa om jag inte glömmer bort det. Det mesta fungerar bättre när jag har saker att göra. Just nu är det mest mina spikade veckoaktiviteter och möten med jobbcoachen som ger mig någon form av rutin. Det är svårt att hålla dygnsrytmen när man inte har någon egentlig anledning att ha någon. Jag försöker ändå att hålla mig på rätta sida av dygnet. Det går bra, jag har haft besök av en mycket morgonpigg person som jag fått anpassa mig efter. Det skulle nog funka om jag kunde somna tidigt också. Förmodligen blir det bättre när jag fått jobb.

Den här veckan kommer jag att fila vidare på mitt CV och personliga brev. Min jobbcoach gav mig massor av saker som jag ska ha rättat till på fredag, helst tidigare. Jag har också lite saker att fixa på timjobbet, samt en massa körrep inför ett litet framträdande i helgen. Det är ganska mycket som händer just nu, så jag hoppas att många saker blir gjorda av bara farten. En av översättarsidorna jag nämnt tidigare är i princip färdig att visas upp för allmänheten och förhoppningsvis är den representativ och visar upp mina talanger. Jag hoppas kunna ta ett par uppdrag nu under månaden.