tisdag 26 oktober 2010

Höstdepp

Jag har inte tränat den senaste veckan. Nu är min rygg stel från höften upp till nacken och jag fryser väldigt mycket om händer och fötter. Förmodligen beror det senare på dålig blodcirkulation som i sin tur beror på för lite sömn. Tänkte gå på ett lite rörligare pass idag, men jag missade det som gick vid 12. Nu måste jag vänta till tidigast fyra om jag vill gå på något.

Det är dagens I-landsproblem, eftersom många inte går och tränar på dagarna eftersom de jobbar och därför ligger passen lite glest under dagtid. Jag brukar vanligtvis gå på gym runt tolvtiden, men jag känner att jag inte riktigt är motiverad att träna på egen hand idag. M föreslog att jag skulle ta ett bad idag eftersom det kan hjälpa stela muskler och dessutom värmer kalla kroppsdelar.

Jag var hos jobbcoachen i går och det känns fortfarande hopplöst. Jag vill inte ha någon praktik, jag vill ha ett riktigt jobb och just nu bryr jag mig inte om det ens har någon koppling till min utbildning. Jag behöver pengar och något vettigt att göra om dagarna så jag inte blir så rastlös och förslappad. Jag har hittat två jobb som jag sökt nu i veckan, ett är som personlig assistent och det andra som biblioteksassistent på ett av universitetets bibliotek. Jag hoppas att jag får napp snart.

Antalet inlägg har sjunkit drastiskt den här månaden. Förra månaden hade jag ett uppdrag och kände mig tokmotiverad till att ta världen med storm, men när det visade sig vara lögn och bedrägeri försvann orken. Jag kommer att återkomma, men det känns bara så himla typiskt att jag hoppas på någonting som visar sig vara falskt. Jag försöker att inte tänka på det så mycket eftersom det varken gör från eller till nu. Jag får lära mig mig av mina misstag och gå vidare. Problemet ligger nu i att jag inte har några pengar. Jag kan inte ta uppdrag som bara ger några hundralappar, för om jag tar jobb förlorar jag mitt socialbidrag och jag kan inte försörja mig på några hundralappar i månaden. Jag sitter åter i ett pest eller kolera-läge. Halleluja. Jag förstår inte hur folk orkar med det här i flera års tid. Jag har varit arbetslös i lite drygt ett år och känner mig redan lockad till att ge upp. Lyckligtvis så har jag saker som jag kan se fram emot under veckorna - kören, pojkvännen, söndagsfiken - och min berömda envishet så slutet är inte nära för min del.

Som en sista inflikning får mitt hår som jag är så övertygad om ser ut som skräp hela tiden kommentarer. Om att det är fint. Det känns som om någon har fått det bakvänt. Jag vet inte om det jag eller de som har rätt. Märkligt är det i alla fall.

2 kommentarer:

  1. Håller tummarna för dig ang jobben - dessa, och annars jobbfronten allmänt. Leve envisheten, och ganbatte.

    SvaraRadera