Jag gör så gott jag kan, men ibland känns det som om det inte räcker. Det finns alltid mer som går att göra. Jag grubblar på att ingen läser den här bloggen, för jag har inte delat adressen till någon av mina bekanta, mest eftersom jag då blir medveten om att någon läser den. Jag skriver som bäst när jag vet att ingen kommer att läsa, jag vågar ta ut svängarna och känner mig säker i mina påståenden.
Dessutom är jag blyg. Kanske märks det på hur jag skriver, kanske inte. Jag uttrycker mig bättre skriftligt än muntligt. Då får jag tänka efter hur jag ska lägga upp mina ord, och det händer sällan när jag pratar med folk. Skrivandet ger mig möjligheten att putsa på ett påstående till perfektion. Jag umgås med vissa personer som begåvats med vältalighet. De vet precis hur de ska uttrycka sig och använda rösten för att få folks uppmärksamhet. Och folk lyssnar verkligen. Ibland är det svårt som blyg att komma till tals bland verbala personer. De är fascinerande att lyssna på, jag är tönten som kommer med kärnfulla one-liners.
Det är givetvis inte deras fel att de har en annan talang än jag har, eller att den är mer påtaglig och synlig än att kunna uttrycka sig i skrift är. Jag är helt enkelt inte någon talare. Det går att träna upp sin förmåga att tala inför folk, att verka säker och känna sig bekväm i rollen som samtalets mittpunkt. Vissa har en naturlig fallenhet för att uttrycka sig och självsäker utstråling som får folk att lyssna på dem. Jag önskar ofta att jag också kunde prata som ett proffs, att inte tappa bort mig så fort jag upptäcker att folk faktiskt lyssnar på mig.
De gånger jag läser om kändisar och annat fiint folk blir jag alltid lika konfunderad över hur ofta de säger sig vara blyga "privat". Jag fattar inte riktigt. Blir kändisar blyga eller är värnar de helt enkelt bara om sina privatliv? Är de blyga från början? Det är i och för sig stor skillnad på blyghet och självförtroende, men ibland undrar jag verkligen. Varför väljer man ett så offentligt liv i såfall? Kanske är det ett sätt att komma över blygheten, kanske är de före detta barnstjärnor som haft pushiga föräldrar som velat sola sig i sina ungars glans.
På tal om pushighet finns det många som vill förändra blyga personer till att bli mer utåt och framåtsträvande personer. Blyghet ses som något sjukligt, ett handikapp som ska tränas bort, bort och helst glömmas. Jag är lite kluven till den frågan. Det skulle vara jätteskönt att bli av med min blyghet men när jag tänker efter så har större delen av blygheten som jag upplevde som barn avtagit med åren. Jag är numera snarare en lite tyst och försiktig person än en knallblyg en. Jag kan prata med människor även om jag sällan känner mig bekväm att göra det i större sällskap, fast det är väl inget ovanligt egentligen?
En annan sida av blygheten är just den att man blir väldigt självcentrerad, eller snarare självmedveten. Jag vill inte göra något eller säga saker som sårar eller gör folk upprörda. Jag vill inte verka jobbig. Eftersom jag är ganska tyst är jag en bra lyssnare som tar till mig det som sägs (om jag inte spejsar ut och börjar grubbla på något djupt). Det här är nog anledningen till att många blyga personer blir författare, man kan återberätta saker ur verkligheten och ibland lyckas man få till en naturlig ton i dialogen från saker man (tjuv)lyssnat på. Det är vad jag inbillar mig i allafall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar