Det går inte att vara objektiv med sig själv. Det går bara inte. Jag borde veta för jag försöker verkligen, men hur jag än försöker så är och förblir jag alltid huvudpersonen i mitt eget livs roman. Det går inte att rymma och vara åskådare till sitt eget liv.
På den senaste tiden har jag snappat upp en del citat. Jag minns inte alla ordagrant, men ett slog an mina strängar rejält. Det var en ungdomsbok av alla saker som kom med kloka råd. Det kanske inteä r så konstigt eftersom ungdomsböcker oftast har ambitionen att vara Bildungsromaner och uppfostra sina läsare till välartade individer som förstår sin omvärld och sig själv lite bättre när pärmarna slås igen sista gången. Jag tror inte att man någonsin blir för gammal för lite utveckling.
Jag har kommit till insikt mången gång i mina dagar och jag tror inte att de kommer att ta slut bara för att jag insett någonting grundläggande och omvälvande. Det är lite svårt att sätta ord på vad det är som har förändrats, och det har inte skett över en natt som det kan verka. Det har länge gnagt små oroliga möss i hjärta och hjässa om att någonting i mitt liv bör förändras. Det kommer att bli svårt och jag vet att det kommer att ta tid. Jag tassar runt ämnet med flit eftersom det är rätt känsliga saker det handlar om och någonting som jag inte riktigt har klart för mig ännu. Jag formulerar fortfarande förändringar och försöker att planera hur jag ska ta mina första steg mot bättring. Det är mycket som ska göras och långt ifrån allt kan göras parallellt.
Hur som helst är citatet från en ganska så töntig och intetsägande ungdomsbok vars underliggande mening är att man ska vara sig själv som så många andra i mängden. Boken var ganska kort så jag läste den från pärm till pärm på en och en halv timme. Mot slutet får jag-berättaren ett brev av personen som förändrar hennes liv och kanske även mitt. (Lite töntigt känns det att någonting så simpelt som en skönlitterär roman får mig att tänka efter lite djupare, och inte någon verklig person.)
Fritt citerat: "Du förväntar dig att livet är skyldig dig någonting bara för att du existerar."
En enkel mening som träffar mig mitt i prick. Livet är inte rättvist, det ser vi klart och tydligt på nyhetsinslagen som sänds som en påminnelse över att vi bör skatta oss lyckliga som bor uppe i ett land som inte haft krig på över tvåhundra år. Jag har inte gjort någonting so lämnar spår i historien, inte än i allafall. Det enda jag har är en längtan att synas, men ändå inte. Höras utan att behöva säga någonting. Men det är inte så världen fungerar. Tankens kraft må vara god, men den ger inga resultat utan någon efterföljande gärning.
Efter bokcitat har liknande citat regnat över mig och det känns som om det för första gången i mitt liv är någonting som når in till mig genom mitt till synes härdade skeptiska skal. Nej, jag kommer inte att följa Gud eller någon annan gubbe som hävdar sig inneha den absoluta sanningen. Men bara för att man är ateist innebär det inte att man inte kan ha ett rikt inre liv och att man är bitter och cynisk.
Det finns personer som får höra att de borde tänka efter före. Jag är inte sådan. Jag är den personen som tänker efter innan så länge att ingenting ofta blir gjort. Det har gjort mig väldigt bitter och missunnsam mot personer som inte stannar upp och grubblar lika mycket som jag gör utan faktiskt gör något åt saker och ting. Min inläggslista på bloggen består till hälften av inlägg som jag förmodligen aldrig kommer att lägga upp offentligt, mest eftersom de är för känsliga och handlar om den delen av mig som jag inte tycker om att öppna till folk.
Ensam är stark och visa inte hela handen från början och allt det där. Ofta undrar jag hur jag framstår och vad folk ser mig som. Lyser mitt sanna jag igenom eller den delen som jag vill att folk ska se? Eller ser människor kanske någonting helt annat, någonting som inte jag ser?
Folk säger alltid så märkliga saker om mig. Vänliga saker som jag inte alltid känner att jag förtjänar att höra. Saker som jag slår ifrån mig och förundras över. I hela mitt liv har jag kämpat hårt för att inte bli högfärdig. Jag vet att jag har en ovanlig fallenhet för många saker, men jag har struntat i det, inte litat på att jag kan bli bättre än jag är eller intalat mig själv att jag är sämre än jag faktiskt är. Det är en svårt balansgång mellan självförakt och självförnekelse. Samtidigt som jag inte erkänner att jag är bra på saker söker jag efter bekräftelse utifrån. Bekräftelse som inte alltid kommer. Jag har insett att jag kan erkänna att jag är bra på mycket utan att skryta med det eller trycka upp det jag kan i ansiktet på folk. Jag vet inte om jag ens kan bli högfärdig och snobbig, det var bara någonting som jag fick för mig när jag var yngre. Kanske förstod jag inte bättre då. Den enda som satt käppar i min utveckling som individ är inte egentligen någon olycklig skolgång eller dåligt inflytande - det är jag. Mitt eget dumdristiga löfte har slagit tillbaka på mig själv och jag har hamnat i den andra änden av skalan.
Det här inlägger sväller förmodligen över alla bräddar. Jag vågar inte kolla hur långt det har blivit på förhandsgranskningen, men jag tänkte skriva en någorlunda sammanhängande text med ett ordentligt avslut för en gångs skull.
Jag har försökt förändras många gånger förut, men jag har alltid försökt att göra för mycket på en gång, som det ofta blir för mig och säkerligen en hel del andra. Eftersom jag inte har något jobb som upptar en del av dagen har jag haft mycket tid att tänka över det här på grundligt. För att tydliggöra så tänker jag inte gå och ändra personlighet, inte egentligen. Det jag tänkte göra är att sluta hyckla, försöka bli snällare mot mig själv och inte försöka sträva efter robotmässig perfektion. Jag är trött på att enbart duga och existera för att någon annan tycker att jag gör någonting bra, jag är trött på att "behöva" glömma bort det som sagts mig som är positivt. Jag vill våga mig på nya saker som jag är ensam om, inte följa konventionerna i någon exklusiv grupp eller försöka passa in i någon mall. Jag är spretig och mina intressen är i vissa fall motsägelsefulla och i andra fall absurda, men jag orkar inte skämmas för att mänsklig psykologi intresserar mig och att jag tycker om att måla tyranider.
Jag sjöng på släktfesten i förra veckan. För bara ett par veckor sedan hade blotta tanken gjort mig spyfärdig och slängt in mig i ett hav av ångest. Det var plågsamt. Jag har sjungit bättre och min röst bröts. De tankar som flög igenom huvudet var att om jag inte genomför det här nu kommer jag aldrig att göra det. Min släkt är full av kreativa och ambitiösa människor. Skådespelare, sångerskor, forskare, jurister och läkare. Många tycker om att uppträda och visa upp sig. Jag gör väl det också, men av fel orsaker. Om jag inte syns existerar jag inte. Det här kan komma som en chock för många som känner mig, men det är så det är. Jag behöver erkännanden, beröm och leenden. Jag är dessutom fruktansvärt blyg och perfektionist, en mycket olycklig kombination. Ingenting är någonsin bra nog för mig och alla misslyckanden väger tyngre än alla gånger som jag lyckats, jag har lyckats mer än jag har misslyckats.
Mycket tid går åt att våndas över saker som jag inte längre kan göra någonting åt. Pinsamheter, klavertramp, misstag och andra saker som jag ångrar djupt. Jag vågar inte göra eller prova på vissa saker av rädsla för att misslyckas eller göra bort mig. Så fort jag vet att någon tittar på blir det mycket värre och jag blir så rädd att göra fel att jag automatiskt klantar till det. Men det är inte så farligt när det väl händer. Efter att jag uppträtt inför runt 50 släktingar som jag träffar vartannat år fick jag mycket positiv feedback från äldre och yngre släktingar. Jag grät floder innan och brast åter i gråt efter mitt svajiga uppträdande, men jag klarade av det. Jag överlevde, ingen kom och sa åt mig att jag sög eller att jag borde låsas in på bantningsläger som jag förfasat mig inför. Så säger man ju inte.
Min ribba har alltid legat högre än andras. Mina vänner får göra bort sig, det är ju inte så farligt. Någonstans har jag alltid inbillat mig att min mänskliga status hänger på om jag lyckas eller inte. Ibland orkar jag inte försöka eftersom all ångest innan om vad som skulle kunna hända IFALL jag skulle misslyckas tar musten ur mig. Jag gör sällan bort mig. Stavar fel på mina FB-statusar ibland, några felsägningar här och där, gör nästan aldrig någonting om jag inte är säker på att jag klarar av det. Jag har byggt en fasad, spelar en roll och även om den rollen ligger nära mig så är den inte alltid lika tredimensionell som den skulle kunna vara. Den sista, mänskliga pusselbiten saknas. Jag har höga ambitioner, envishet, talang (erkännandet satt djupt, kan ni tro), förutsättningar och ett visst mod, men jag är ändå feg. Om jag inte är en ödmjukt lyckad pepp-panda så är jag inte värd ett liv.
Innerst inne vill jag nog att folk inte ser min vikt/storlek, min hårfärg eller mina misslyckanden och dömer ut mig efter det, men på något sätt har jag fått för mig att det är det som gäller. Varför bryr jag mig så mycket om vad andra, oftast okända, personer tycker om mig? Lyckan i att någon främling tycker att jag är bra på någonting är ändå ganska kortlivad. Jag borde slappna av lite mer när det gäller mina krav på att vara så himla lyckad hela tiden. Jag är inne i en tid i mitt liv där jag inte tycks lyckas med någonting och det gör mig ledsen att jag inte kan utnyttja den tiden till någonting mer kreativt, som att skriva mer eller fräscha upp mina halvt bortglömda C-språk. Det är inte hållbart att mitt välbefinnande ska bero på hur jag tror eller vet att andra människor uppfattar mig. Om jag inte duger som den långt ifrån perfekta person jag är, så borde jag inte bry mig. Sådana rövhål har jag definitivt fått nog av i mina dagar.
Men samtidigt som vissa saker i mitt liv kan läggas i graven bör andra stramas upp, men med andra förutsättningar. Min träning har varit ytterst sporadisk sedan jag började på universitetet och trots min perfektionism har jag gått upp runt 20 procentenheter av den vikt som jag hade när jag flyttade till Uppsala. Jag mår inte bra, har dragit på mig flera dåliga vanor och orkar mycket mindre än jag skulle vilja göra. Jag har tid att råda bot på det, jag har börjat många gånger, men inte riktigt haft någon plan eller något mål med min träning. Nu har jag det. Jag har berättat för vissa än så länge, men fortfarande pockar min rädsla för att misslyckas för mycket för att jag ska kunna skriva vad jag planerar att satsa på här i skrivande stund. Jag kan säga att det har att göra med fyra av mina favoritträningsmetoder att göra och att jag hoppas kunna nå målet inom ett år.
Som sammanfattning kanske jag kan säga att jag är ganska nöjd med den jag är, även om jag inte är så nöjd med hur jag beter mig. Jag tänkte så smått börja ändra vanor, ett par småsteg åt gången. Jag vill inte undvika potentiellt roliga saker bara för att jag inte ser ut som man "ska" eller alltid vet bäst. Det är som att leva ett halvt liv om man är en icke-deltagare till sitt eget liv för att inte säga att det blir en hemskt kass och tråkig film.
Nog tjatat och grubblat: Nu blir det sömn.
Stavningskontrollmanin får vänta till imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar