Mitt listprojekt är fortfarande på efterkälken. Trodde jag skulle få mer tid när jag slutade jobbet, men det känns inte som om det har blivit så mycket mer tid över som en omfördelning av saker jag vanligtvis gör. Just nu går mycket tid åt till att läsa, umgås med folk och till att öva in en sång till ett körframträdande nästa vecka. Tydligen har jag varit mer stressad över den än jag tidigare trott för jag skällde ut två medsopraner idag för att de förlitade sig för mycket på mig och inte var helt bekanta med rytmen. Tidigare hade en av dessa nämnt att det var så bra att jag höll takten och att de kunde lita på mig. Då trodde jag det var en komplimang, men nu inser jag djupet i det uttalandet.
Vi fick tidigt midifiler med stämmor att lyssna på och de har verkligen
varit jättebra. Speciellt för
personer som lär sig bättre efter gehör än efter noter. Som jag. Jag har
ägnat en stor del av min dötid om vardagarna till att lyssna på filen,
oftast omedvetet och på låg volym så att det inte stör. Den sitter
ganska bra nu bortsett från vissa tonarts- och taktbyten, men de är på
g. Nämnde jag förresten att jag inte sjunger samma stämma som dessa två? Jag kan inte sjunga min egen stämma om jag måste jaga ikapp den andra hela tiden. Jag hinner inte andas och sjunger som en flåsig valross i slutändan. Föga vackert. Om jag inte misstar mig kommer styckets kompositör/arrangör snart att lyssna på sitt verk och jag kommer att skämmas ögonen ur mig om det låter som det gör just nu i min stämma.
Jag börjar bli trött på att projicera alla problem på mig själv istället för på personer som uppenbarligen inte lagt ner samma tid på att lyssna in sig på låten som jag. Personer som åtminstone utåt sett verkar ha längre och djupare kunskaper inom musik och därtill hörande teori än jag har. Ibland önskar jag att folk kunde ta lite ansvar för saker som man ställer upp på. Inte halvmesyrer eller osäker mummelsång efter fyra veckors tragglande tillsammans. Det är pinsamt. De flesta andra har förmodligen inte haft lika mycket dötid som jag att lägga ner på lyssnande, men de sjunger allihop bättre och säkrare än sopranerna.
I förra kören som självdog var vi till slut bara en person per stämma. Därför fick vi alla ta i rejält och var och en hade ansvar för sin egen stämma. Det var nyttigt, har jag insett i efterhand, eftersom det lärde mig vikten av en samspelt sopranstämma och att uppskatta privilegiet att kunna körandas i långa stycken. Många har nog inte upplevt den situationen i någon kör, och speciellt inte bland sopraner.
Ibland önskar jag att jag kunde säga det jag tycker till de personer som det gäller vid det tillfället istället för att koka över, men jag har ett litet problem med att uttrycka mig frankt och tydligt. Oftast slutar det med att jag neutraliserar min kritik så att den inte alls kommer fram för att jag är rädd för att någon kommer att bli arg eller sluta tycka om mig.
Det jag egentligen ångrar mest från dagens utbrott är att det (för)störde ett välbehövligt sångtillfälle för ad hoc-kören och från personer som inte haft tillfälle att vara med på alla sångrep, men som tar sitt ansvar för att träna själv. Jag hoppas att det ordnar sig och att det åtminstone funkar som en blåslampa i baken på lata sopraner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar