Skrivpepp

NaNoWriMo närmar sig och jag håller för tillfället på att brainstorma om vad jag kan tänkas skriva om. Jag har kommit på lite detaljer kring möjliga karaktärer och kan avslöja att jag tänker försöka skriva lite skräck/urban fantasy, vilket är två av mina absoluta favoritgenrer. Berättelsen ska utspela sig i Sverige och jag är otroligt sugen på att sätta igång.

Man ska skriva ihop 50 000 ord på 30 dagar, vilken innebär att man ska skriva runt 1667 ord per dag. Det jag är lite rädd för är att jag kommer att vara alltför ringrostig för att komma på något sammanhängande och istället bekvämt förvandla det hela till en fantabulöst dålig ostfest. När den tanken dyker upp försöker jag trösta mig med att hela grejen är till för att bara komma igång med att skriva. Om berättelsen blir kass kan ju jag alltid återvinna de bra elementen och skriva om den till något vettigare vid ett annat tillfälle. Min stora förhoppning är att NaNoWriMo ska funka som en slags propplösare för min inspiration och att jag börjar skriva på regelbunden basis igen.

För att peppa mig har jag läst rätt mycket Urban Fantasy och kollat på kassa skräckfilmatiseringar (för att veta vilka klyschor som är helt portförbjudna). Jag har några författare och böcker som förebild, men jag tänker inte härma dem rakt av. Kanske ska jag låna de som jag kom att tänka på när jag bestämde genre för att få information. Det jag både ser fram emot och bävar inför är research. När det handlar om roliga saker som jag vill veta mer om känns det inte alls betungande att spendera timtals på Google eller i bibliotek. Det som är jobbigt är de tråkiga detaljerna, saker jag inte känner till eller kan något om men som man måste ha lite koll på för att kunna skänka trovärdighet till berättelsen.

Folk brukar skämta om att det inte är så mycket som behöver vara trovärdigt när man skriver fantasy, men det stämmer inte. Det sätter snarare press på författaren att skriva ännu mer trovärdiga personporträtt för att vissa saker ska kunna vara lite mer vaga. Man får dra saker ur röven och modellera myter som man vill men det handlar ju i grunden om personer och situationer som läsaren ska kunna förstå, känna igen sig i och ibland avsky. En bok som inte provocerar fram något slags känslomässigt engagemang är dåligt berättad eller konstruerad. När jag hatar en bok eller en karaktär beror det ofta på att någonting inte känns äkta: karaktärerna är inte är trovärdiga eller att så har man glömt bort eller inte nyttjat detaljer som presenterats tidigare i berättelsen.

[SPOILERS!]


Ett par exempel på svårigheten med trovärdighet i konsekvenser återfinns i Anita Blake-serien och det är huvudpersonen själv som inte riktigt känns verklig. Anita har inga problem med att skjuta folk till döds, men när hennes övernaturliga vänner ska döda folk brukar hon få spader och kalla dem monster. Hyckleri, någon? Efter tredje eller fjärde boken blir Anita smått traumatiserad när hennes pojkvän (som hon vet är varulv) förvandlar sig ovanpå henne och kladdar ner henne med hamnskiftarslem. Inom en timme efter idkar hon könsumgänge med en vampyr och tycks ha en ett flertal högskolepoäng i Avancerade Sänghalmsstudier trots att hon inte haft sex med någon än sin första pojkvän. Som dumpade henne för tio år sedan när han fick reda på att hon var nekromantiker. Hela serien urartar strax efter detta till att Anita ligger med allt och alla och blir mer och mer stark i sin förmåga trots att busen lyser med sin frånvaro. Hon samlar på sig ett harem med unga, kåta män som gärna hjälper henne med vidarestudier i hennes favoritämne. Jag gav helt upp hoppet om serien runt bok sju eller åtta när den hade förvandlats till en såpa.

En annan detalj som jag ofta irriterar mig på är Ron Weasleys roll i Harry Potter-böckerna. I första boken får vi reda på att denna klumpiga, slackiga och tyvärr även lite smådumma person har en stor talang: Schack. I förlängning skulle det kunna innebära att han är bra på logik, strategi och på att läsa av andra personer. Detta skulle i sin tur kunna vara av stor nytta för Harry och hans fortsatta kamp mot Voldemort, men efter första boken nämns inte denna talang någonstans och Ron förblir Harrys lite dumma kumpan. Nästan en Igor som inte är bra på något. Jag tycker väldigt synd om Ron och hoppas att han blir bättre behandlad i fanfiction.




 [/SPOILERS!]

Jag funderar på att påbörja ett nytt fräscht anteckningsblock månadsutmaningen till ära. Har två riktigt snygga som jag har sparat för episka tillfällen som detta. Jag ska göra mitt bästa för att någorlunda uppdatera på bloggen om hur det går, men om jag ska vara realistisk kommer det nog inte bli så mycket oftare än vanligt.