Ofta undrar jag hur mycket mina tankar skiljer sig om alls från andra personers. Ibland brukar jag tänka mig tillbaka till svunna tider i mitt ack så långa liv och fundera på hur jag har förändrats sen jag var barn eller bara sen jag gick i gymnasiet. Jag är inte medveten om hur mycket jag förändrats sen jag flyttade hemifrån om jag inte jämför mig nu med hur jag var då. Nya intressen har tillkommit och vissa tar upp mer eller mindre plats mot tidigare. Jag kan hålla låda betydligt längre tack vare att min bekantskapskrets består av många nördiga män som inte gärna lämnar ifrån sig ordet.
Personligheten förändras. Den person man var när man var fem eller femton är inte samma person man är när man är femtio. Man formas av sina upplevelser och man är oftast med om mer när man har levt ett tag. Jag sitter förstås inte inne på den stora sanningen, jag är ju knappt trettio år än så länge jag ser fram emot ålders visdom, men det hindrar mig inte från att bilda mig nya uppfattningar och lära mig nya saker redan nu.
Men vissa saker förändras inte. De ambitioner som fått namnge denna blogg har funnits i mig sedan jag insåg att jag kunde lägga pennan mot pappret eller fingrarna mot tangenter och forma mina egna meningar helt fritt från saker som tidigare hade skrivits. Ibland känns det väldigt långt bort och omöjligt, men jag brukar tänka på den jag en gång var och hur långt jag kommit från andra saker som jag aldrig trodde att jag skulle komma ifrån eller ens överleva. Ibland brukar jag tänka att jag är skyldig den lilla flickan jag var då att åtminstone försöka. Hennes drömmar är fortfarande mina drömmar och det är inte helt omöjligt att det en dag blir en bok tillräckligt bra nog att ge ut.
Det är en ständig berg-och-dalbana som matchar mitt humör, huruvida jag ska orka eller kommer att lyckas sträva efter min dröm. Jag ger inte upp, det är inte riktigt min stil, även om jag ibland har god lust. Nu är det National Novel Writing Month igen och jag kämpar vidare med mina ambitioner och tvivel om framtiden och verkligheten som fortsätter omkring mig trots att jag är djupt inne i min berättelses inre och yttre dialog. Kanske borde jag helt rycka upp mig och enkelt skita i mina tvivel och köra på som vanligt tills det är ett faktum om det blir någonting eller inte. Det är bara surt att ta ut förluster i förskott och inte bra för hjärtat.