måndag 29 augusti 2011
Färdig.
Är nu klar med enkäter och har en månad kvar av anställningen. Ingenting vettigt har gjorts idag och jag har misslyckats med att göra te. Hoppas det inte slår an tonen för resten av dagen.
fredag 19 augusti 2011
Matslarv
Gårdagen var en påminnelse över hur fel det kan gå när man inte äter på utsatt tid. Jag blir irriterad, glömsk och slarvig. Jag tränade efter jobbet och försökte fixa något som krävde mycket uppmärksamhet därefter skulle jag tvätta och hann inte laga mat. Dålig, dålig prioritering.
Tvätten blev inte torr och jag less som satan. Hängde upp det runt omkring i rummet och i morse var den inte heller torr. Ser inte fram emot att komma hem om den fortfarande är blöt. Vissa dagar är helt enkelt inte gjorda för att sluta eller börja på topp. Ska försöka ta en tupplur idag, inta massa koffein för min stackars hjärnas blodkärl och hålla mina mattider för annars kommer det inte bli någon rolig kväll.
Eventuella stav och syftningsfel är stolt sponsrade av Betonghjärnan.
Tvätten blev inte torr och jag less som satan. Hängde upp det runt omkring i rummet och i morse var den inte heller torr. Ser inte fram emot att komma hem om den fortfarande är blöt. Vissa dagar är helt enkelt inte gjorda för att sluta eller börja på topp. Ska försöka ta en tupplur idag, inta massa koffein för min stackars hjärnas blodkärl och hålla mina mattider för annars kommer det inte bli någon rolig kväll.
Eventuella stav och syftningsfel är stolt sponsrade av Betonghjärnan.
tisdag 16 augusti 2011
Torka på enkätfronten
Det börjar ta slut med enkäter för mig att jobba med på jobbet. Försöker dryga ut för att ha något att göra på jobbet, men det är stressigt när jag inte får in enkäter från de som fyller i dem manuellt. Det saknas fortfarande två eller tre högar och snart är det slutlig deadline för mig. Jag blir rastlös av att inte kunna jobba i min takt, men det är inte så mycket att göra. Förhoppningsvis är de på gång nu i veckan, får höra mig för med de som sagt sig ha enkäter kvar.
Samtidigt känns det lite sorgligt, för slut på enkäter innebär att jag snart inte kommer att ha så mycket alls att göra. Dessutom börjar det bli dags att bege sig ut på platsbanken och alla andra hemsidor snart igen och hitta ett nytt jobb. Ser inte fram emot det, men nu är det ingen panik på taket eftersom jag är med i a-kassan om jag inte hittar något direkt.
Samtidigt känns det lite sorgligt, för slut på enkäter innebär att jag snart inte kommer att ha så mycket alls att göra. Dessutom börjar det bli dags att bege sig ut på platsbanken och alla andra hemsidor snart igen och hitta ett nytt jobb. Ser inte fram emot det, men nu är det ingen panik på taket eftersom jag är med i a-kassan om jag inte hittar något direkt.
måndag 15 augusti 2011
Done
Är åter på jobbet efter två veckors fullspäckad semester. Det blev inte så mycket vila mer än första helgen, men det är okej. Jag känner mig pigg och frisk och redo att ta itu med vardagen igen. På sätt och vis är det skönt att få in rutinerna igen, börja med kören, rollspela och hälsa på folk igen. På ett annat sätt är det lite jobbigt eftersom det börjar kännas i luften att det börjar bli kallare. Jag har inget emot kylan egentligen, men det innebär en massa kompletterande klädinköp av framförallt byxor som kommer att ta en stor del av min tid och tankeverksamhet.
I ett tidigare inlägg var jag lite kryptiskt nedstämd. Det jag inte ville nämna var en kompis som på värsta möjliga sätt försökte få mig att ta kontakt och umgås med henne. Vi är numera inte kompisar längre. Hon har sakta men säkert glidit ner på skalan från vän till kompis till bekant och slutligen var måttet var rågat när hon önskade att hon varit elakare mot mig i skolan. På detta sätt tänkte hon sig förmodligen att jag skulle må dåligt över att jag inte hört av mig och vilja umgås med henne. Hon tänkte fel. Bekantskapen har levt på lånad tid, mest för att jag varit snäll och inte vill att folk ska vara arga eller besvikna på mig, och vi har knappt någonting gemensamt längre förutom skolgången och den har jag länge försökt att förtränga och komma över.
Hon ojade sig främst över att jag inte hört av mig på fem månader. Lång tid, det erkänner jag villigt, men det krävs faktiskt två personer för att hålla kontakt. Hur kom det sig att hon väntade så länge själv? Hur kommer det sig att hela ansvaret ligger på mig? Jag har haft dåligt samvete över detta, men jag har prioriterat annat och andra framför detta, främst för att min fritid blev väldigt begränsad när jag började jobba i vintras. Så fort jag tänkte på att ta kontakt blev jag mentalt utmattad. Det tar på mina krafter att umgås med henne, till skillnad från mina andra vänner. Jag känner inte att jag får någonting ut av det, vi har inga intressen gemensamt och jag känner mig närmast som en kammarjungfru när jag är där, inte som en jämlik.
Grundskolan var ett mentalt helvete och fängelse för mig. Idag, över tio år senare, för jag fortfarande en inre strid mot osäkerhet, självhat och felriktad skuld över det som hände mig där. Den tiden känns ändå avlägsen när jag inte längre bor i samma stad eller behöver träffa personerna längre. Nu är en av de sista trådarna kapade. Jag har stött och blött detta med mina andra riktiga kompisar och familjen, mått dåligt, haft ångest och kommit till insikt. Jag är fortfarande kluven till detta, men denna kluvenhet bleknar i jämförelse med de farhågor jag hyser för vad hon kan ha gjort och sagt bakom min rygg för att hämnas.
Jag vill inte veta vad mina gamla mobbare har för sig och jag vill inte att de ska veta vad jag har gjort de senaste sju-tio åren. Det är mitt liv nu. Mina krämpor, mina duster och jag vill inte att folk ska se ner på mig för att jag gör det som krävs för att komma upp ur skiten som de orsakat. De har ingen rätt att få tillgång till det eller veta något om mig. Hon har haft kontakt med dem nyligen och jag är rädd att de vet saker om mig nu för att hon i vredesmod berättat för de inställsamma, nyfikna personerna.
Men det är slut nu. Äntligen. Hon kommer inte att få någon mer färsk information om mig.
I ett tidigare inlägg var jag lite kryptiskt nedstämd. Det jag inte ville nämna var en kompis som på värsta möjliga sätt försökte få mig att ta kontakt och umgås med henne. Vi är numera inte kompisar längre. Hon har sakta men säkert glidit ner på skalan från vän till kompis till bekant och slutligen var måttet var rågat när hon önskade att hon varit elakare mot mig i skolan. På detta sätt tänkte hon sig förmodligen att jag skulle må dåligt över att jag inte hört av mig och vilja umgås med henne. Hon tänkte fel. Bekantskapen har levt på lånad tid, mest för att jag varit snäll och inte vill att folk ska vara arga eller besvikna på mig, och vi har knappt någonting gemensamt längre förutom skolgången och den har jag länge försökt att förtränga och komma över.
Hon ojade sig främst över att jag inte hört av mig på fem månader. Lång tid, det erkänner jag villigt, men det krävs faktiskt två personer för att hålla kontakt. Hur kom det sig att hon väntade så länge själv? Hur kommer det sig att hela ansvaret ligger på mig? Jag har haft dåligt samvete över detta, men jag har prioriterat annat och andra framför detta, främst för att min fritid blev väldigt begränsad när jag började jobba i vintras. Så fort jag tänkte på att ta kontakt blev jag mentalt utmattad. Det tar på mina krafter att umgås med henne, till skillnad från mina andra vänner. Jag känner inte att jag får någonting ut av det, vi har inga intressen gemensamt och jag känner mig närmast som en kammarjungfru när jag är där, inte som en jämlik.
Grundskolan var ett mentalt helvete och fängelse för mig. Idag, över tio år senare, för jag fortfarande en inre strid mot osäkerhet, självhat och felriktad skuld över det som hände mig där. Den tiden känns ändå avlägsen när jag inte längre bor i samma stad eller behöver träffa personerna längre. Nu är en av de sista trådarna kapade. Jag har stött och blött detta med mina andra riktiga kompisar och familjen, mått dåligt, haft ångest och kommit till insikt. Jag är fortfarande kluven till detta, men denna kluvenhet bleknar i jämförelse med de farhågor jag hyser för vad hon kan ha gjort och sagt bakom min rygg för att hämnas.
Jag vill inte veta vad mina gamla mobbare har för sig och jag vill inte att de ska veta vad jag har gjort de senaste sju-tio åren. Det är mitt liv nu. Mina krämpor, mina duster och jag vill inte att folk ska se ner på mig för att jag gör det som krävs för att komma upp ur skiten som de orsakat. De har ingen rätt att få tillgång till det eller veta något om mig. Hon har haft kontakt med dem nyligen och jag är rädd att de vet saker om mig nu för att hon i vredesmod berättat för de inställsamma, nyfikna personerna.
Men det är slut nu. Äntligen. Hon kommer inte att få någon mer färsk information om mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)