Slutligen: 46 639 / 50 000
Jag hann inte skriva klart alla ord innan klockan bytte till första december. Jag skrev som besatt, jag lyckades få till över hälften av de tio tusen ord som mitt gårdagsjag omtänksamt hade lämnat, till sista sekunden innan tolvslaget. Aldrig har jag förbannat svenska sammansättningar så mycket som jag gjort ikväll och i natt. Jag var tvungen att använda flera märkliga formuleringar för att avstava ord. Men jag tror att jag hade svurit ännu mer och intensivare om jag hade skrivit på finska.
Jag sov inte så bra igår eftersom jag skulle upp tidigt och jobba idag. Så att halvtrött och med begynnande migrän lyckas få till ett ganska spektakulärt antal ord på knappt fyra timmar är inte alls dåligt. Jag skrev lite på outline och början på slutet idag. Det blev inte helt dåligt, men jag kommer att behöver lägga in lite mer beskrivningar, just nu är det mest dialog och bråk.
Så, vad har jag lärt mig av NaNo?
-Jag kan producera förvånansvärda murar av text trots "inspirationsbrist". Om jag bara låter fingrarna flyga dyker det alltid upp någonting.
-Jag får mer lust att skriva allt möjligt och inspireras ju oftare jag skriver. Blev sugen att påbörja flera sidoprojekt medan jag skrev om varulvarna, men höll mig på mattan.
-Det är svårt att skriva en berättelse utan planering. Nästa år blir det lite bättre förberedelser och förhoppningsvis 50K ord i god tid innan midnatten till 1 december. (Ja, det blir ett nästa år för mig.)
-Det är okej om det blir fult i början. Det går alltid att skriva om och fixa till om själva berättelsen håller.
-Jag minns förvånansvärt nog mina klaff-fel. På 50 000 ord är jag fullt medveten om tre saker som blev fel för kontinuiteten, men som jag valde att inte skriva om för att jag skulle förlora ord på det.
-Jag är inte avskräckt. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att göra det här på riktigt. Med lite bättre planering. Och främst på dagtid så att jag inte hamnar ur fas med pojkens dygnsrytm eller drabbas av stress och prestationsångest.
-Jag behöver läsa betydligt mer svensk litteratur, finsk litteratur samt låta andra läsa det jag skriver även om det känns lite pinsamt.
Imorgon blir de sista 3 361 orden skrivna för att jag ska få känna att jag verkligen har avslutat NaNo. Min manglade hjärna i alla fall förtjänat sin sömn nu.
Visar inlägg med etikett Arghhh. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Arghhh. Visa alla inlägg
torsdag 1 december 2011
lördag 12 november 2011
To plot or not to plot.... NaNoWriMo dag 11
Ord: 15210 / 18333
Planerar mer än skriver just nu. Har lagat mat för ett par dagar framöver så jag behöver inte avbryta skrivandet några längre stunder. Jag behöver etablera en större intrig, det är mycket drama i att helt plötsligt få en ny familj och bli varulv, men jag vill gärna ha någonting som kommer från ett oväntat håll också. Har spontanbrainstormat med båda E och K, samt pojken och har fått förslag. Fick lite hjälp med möjliga framtida intriger, men jag behöver någonting lite närmre just nu. Det är inte deras fel, ingen av dem har fått läsa någonting som jag har skrivit ännu på grund av det kaos som texten just nu är. Jag är glad att jag har yWriter, det är mycket lättare att få översikt över mitt kaos.
De olika scenerna har fått roliga namn för att jag ska kunna hålla koll på dem. De kommer nog att tas bort eller ändras innan berättelsen når utanför den närmaste bekantskapskretsen.
Imorgon blir det en ny ergonomisk arbetsstol ifall jag får bärhjälp. Min tilltänkta bärhjälp har skadat tån, så jag vet inte riktigt om han kan gå så långt för tillfället.
Ska försöka sova lite mer, även om jag varit lite för hypad för det de senaste dagarna. Jag börjar se ut som Bill Compton i True Blood. Har dock ännu inte utvecklat smak för blonda servitriser och syntetiskt blod på flaska.
Planerar mer än skriver just nu. Har lagat mat för ett par dagar framöver så jag behöver inte avbryta skrivandet några längre stunder. Jag behöver etablera en större intrig, det är mycket drama i att helt plötsligt få en ny familj och bli varulv, men jag vill gärna ha någonting som kommer från ett oväntat håll också. Har spontanbrainstormat med båda E och K, samt pojken och har fått förslag. Fick lite hjälp med möjliga framtida intriger, men jag behöver någonting lite närmre just nu. Det är inte deras fel, ingen av dem har fått läsa någonting som jag har skrivit ännu på grund av det kaos som texten just nu är. Jag är glad att jag har yWriter, det är mycket lättare att få översikt över mitt kaos.
De olika scenerna har fått roliga namn för att jag ska kunna hålla koll på dem. De kommer nog att tas bort eller ändras innan berättelsen når utanför den närmaste bekantskapskretsen.
Imorgon blir det en ny ergonomisk arbetsstol ifall jag får bärhjälp. Min tilltänkta bärhjälp har skadat tån, så jag vet inte riktigt om han kan gå så långt för tillfället.
Ska försöka sova lite mer, även om jag varit lite för hypad för det de senaste dagarna. Jag börjar se ut som Bill Compton i True Blood. Har dock ännu inte utvecklat smak för blonda servitriser och syntetiskt blod på flaska.
onsdag 2 november 2011
NaNoWriMo - Dag 2
1806 ord.
Jag är lite nedslagen idag. Delvis för att jag satt uppe till halv tre idag för att få ihop mina 1667 ord, och därför inte sov tillräckligt och delvis för att jag inte alls är nöjd med det som jag har åstadkommit hittills. Min berättelse känns oplanerad och den scen jag arbetat med hittills känns ihålig. Min huvudperson är ensam för tillfället och sjukt och tänker på saker och att hon har ont, men jag har svårt att få hennes inre tankar att bli som jag vill. De flaxar liksom iväg eftersom jag tänker mer på ord än på innehåll.
Idag tänkte jag totalt skita i min huvudpersons känsloliv och hoppas längre fram i berättelsen där jag faktiskt har planerat in vad som ska hända. Jag kommer att prova på lite dialog. Ju mer jag skriver desto lättare blir det att prångla ut ord. Måhända är det inte stor litteratur ännu, men det är en början. Bättre skriva någonting dåligt än att inte skriva någonting alls. Fast det är jättesvårt att inte vara självkritisk under skrivprocessen.
Jag gick, som ni förmodligen redan listat ut, tvärt emot min lärares råd om att inte börja från början. Min första instinkt är alltid att skriva kronologiskt, men det känns ofta väldigt tungt. Idag tänker jag bläddra igenom mina idéböcker och se om jag kan hitta någonting från gömmorna som passar till den här sagan.
Jag är lite nedslagen idag. Delvis för att jag satt uppe till halv tre idag för att få ihop mina 1667 ord, och därför inte sov tillräckligt och delvis för att jag inte alls är nöjd med det som jag har åstadkommit hittills. Min berättelse känns oplanerad och den scen jag arbetat med hittills känns ihålig. Min huvudperson är ensam för tillfället och sjukt och tänker på saker och att hon har ont, men jag har svårt att få hennes inre tankar att bli som jag vill. De flaxar liksom iväg eftersom jag tänker mer på ord än på innehåll.
Idag tänkte jag totalt skita i min huvudpersons känsloliv och hoppas längre fram i berättelsen där jag faktiskt har planerat in vad som ska hända. Jag kommer att prova på lite dialog. Ju mer jag skriver desto lättare blir det att prångla ut ord. Måhända är det inte stor litteratur ännu, men det är en början. Bättre skriva någonting dåligt än att inte skriva någonting alls. Fast det är jättesvårt att inte vara självkritisk under skrivprocessen.
Jag gick, som ni förmodligen redan listat ut, tvärt emot min lärares råd om att inte börja från början. Min första instinkt är alltid att skriva kronologiskt, men det känns ofta väldigt tungt. Idag tänker jag bläddra igenom mina idéböcker och se om jag kan hitta någonting från gömmorna som passar till den här sagan.
torsdag 6 oktober 2011
Datorstrul och förseningar
Okej, det här kommer att låta så töntigt att jag knappt tror det själv.
Hemmadatorn har totalvägrat och internet har svajat. Listorna har därför inte kunna läggas upp på dagen det var tänkt. För ett par veckor sedan började min laptop som har tre år på nacken att strejka, den ville inte starta upp alls, men efter välbehövlig vila är den åter i bruk. Och tur var väl det, för när jag återvände till stationära datorn hade skärmen lagt av och jobbdatorn som har internet ville inte lägga upp bilderna som jag tagit på listorna. Större delen av veckan har internet varit obefintligt, men nu är det mesta åtgärdat.
Listorna kommer att läggas upp som tidigast på lördag, kommer att göra en veckas uppdatering i ett inlägg och jag hoppas att inget nytt tekniskt problem dyker upp. Jag ber om ursäkt för strulet.
Hemmadatorn har totalvägrat och internet har svajat. Listorna har därför inte kunna läggas upp på dagen det var tänkt. För ett par veckor sedan började min laptop som har tre år på nacken att strejka, den ville inte starta upp alls, men efter välbehövlig vila är den åter i bruk. Och tur var väl det, för när jag återvände till stationära datorn hade skärmen lagt av och jobbdatorn som har internet ville inte lägga upp bilderna som jag tagit på listorna. Större delen av veckan har internet varit obefintligt, men nu är det mesta åtgärdat.
Listorna kommer att läggas upp som tidigast på lördag, kommer att göra en veckas uppdatering i ett inlägg och jag hoppas att inget nytt tekniskt problem dyker upp. Jag ber om ursäkt för strulet.
lördag 3 september 2011
Sjuk
Seg och sjuk men i stort behov av saker att göra. Jag vet inte om jag brukar vara så här aktiv eller rastlös som frisk, kanske känns saker och ting jobbigare när jag drabbas av hostningar som raspar sönder halsen stup i ett? Det var meningen att jag skulle umgås med folk större delen av helgen men min hjärna har inte riktigt insett att det inte kommer att hända och går på högvarv istället.
Har gjort lite av varje: läst, skrivit, surfat, sovit, kollat på revyer med Hasse å Tage, men ingenting håller min uppmärksamhet länge nog. Jag hade tänkt läsa mer men jag vet inte hur jag ska få nog ro i själen att bara slappna av med en bok. Kanske om jag städar lite, kanske och jag tar en kort promenad ner till affären.Tiden känns oerhört lång när jag inte kan slösa bort den på något. Jag hoppas att jag blir frisk efter helgen.
Har gjort lite av varje: läst, skrivit, surfat, sovit, kollat på revyer med Hasse å Tage, men ingenting håller min uppmärksamhet länge nog. Jag hade tänkt läsa mer men jag vet inte hur jag ska få nog ro i själen att bara slappna av med en bok. Kanske om jag städar lite, kanske och jag tar en kort promenad ner till affären.Tiden känns oerhört lång när jag inte kan slösa bort den på något. Jag hoppas att jag blir frisk efter helgen.
fredag 19 augusti 2011
Matslarv
Gårdagen var en påminnelse över hur fel det kan gå när man inte äter på utsatt tid. Jag blir irriterad, glömsk och slarvig. Jag tränade efter jobbet och försökte fixa något som krävde mycket uppmärksamhet därefter skulle jag tvätta och hann inte laga mat. Dålig, dålig prioritering.
Tvätten blev inte torr och jag less som satan. Hängde upp det runt omkring i rummet och i morse var den inte heller torr. Ser inte fram emot att komma hem om den fortfarande är blöt. Vissa dagar är helt enkelt inte gjorda för att sluta eller börja på topp. Ska försöka ta en tupplur idag, inta massa koffein för min stackars hjärnas blodkärl och hålla mina mattider för annars kommer det inte bli någon rolig kväll.
Eventuella stav och syftningsfel är stolt sponsrade av Betonghjärnan.
Tvätten blev inte torr och jag less som satan. Hängde upp det runt omkring i rummet och i morse var den inte heller torr. Ser inte fram emot att komma hem om den fortfarande är blöt. Vissa dagar är helt enkelt inte gjorda för att sluta eller börja på topp. Ska försöka ta en tupplur idag, inta massa koffein för min stackars hjärnas blodkärl och hålla mina mattider för annars kommer det inte bli någon rolig kväll.
Eventuella stav och syftningsfel är stolt sponsrade av Betonghjärnan.
torsdag 19 maj 2011
Tekniken och jag
Har slutat följa en blogg, personen i fråga följer inte mig så det är lugnt. Men det tog mig två olika uppsägningar på två olika sidor för att bli av med prenumerationen. Ska det vara så?
måndag 20 september 2010
Det hände, vad händer nu?
Det jag befarande hände. Båda farhågorna - att SD skulle hamna i riksdagen och att Alliansen skulle få fortsatt styre. Nu är det inte så att Alliansen fick majoritet, men utropade sig till segrare ändå. Nu måste de locka över Miljöpartiet för att kunna få majoritet. Om de inte lyckas måste de antingen förhandla med SD eller utlysa nyval.
Mona Sahlin som varit ganska luddig under valrörelsen visade äntligen en mänsklig och trevlig sida där hon i ett tal inte pratade om att det var enskilda partiers fel utan att det var så att S själva hade misslyckats och inte tolkat sitt underläge tillräckligt kritiskt innan valrörelsen drog igång. Det är en Mona som jag gärna hade röstat på och många andra med mig om hon hade varit lika varm, ärlig och rättfram som hon var i sitt "förlorartal". Hon poängterade att 94% av valdeltagarna inte röstade på SD och att det var en minoritet som ansåg att deras åsikter var något att hänga i granen.
Jimmie Åkesson, ackompanjerad av en fotbollskör som skanderade hans namn, levererade sitt "segertal" och började prata om ansvar. Att de skulle ta ansvar för Sverige, och att de andra partierna borde ta sitt ansvar. Jo, ansvar är viktigt och vi får väl se hur de SD:a riksdagsmännen tar sig an uppgiften om ansvar. Jag mår illa och vill inte tänka på vilka motioner de planerar att lägga fram. Jag vill inte riktigt höra deras argument, men misstänker att de kanske inte kommer att hålla så mycket vatten i riksdagen. Det måste vara någonting som är ruttet i Sverige när SD vinner röster på det. Jag misstänker att många som tidigare röstat V, arbetare och arbetarklass inte känner igen sig i V:s nostalgiska tal om borgare längre, utan istället vill ha förändring. Någon som de tror eller vill att SD ska kunna ge dem som någon nypolitisk Messias.
Istället för att höra allt bajs om SD på SVTs valvak hängde jag på Twitter och interagerade med en drös andra besvikna medborgare som alla förfärades över den riktning som nya Sverige och dess demokrati tycks ta. Ju längre kvällen led desto fler personer och även andra länders medborgare gav sig in i debatten och gav sina beklaganden för de nya nationalistiska strömningarna som tycks dra genom landet. Utländska tidningar lär ta upp detta på sina hemsidor. Känns trevligt att veta att vi får uppmärksamhet på grund av detta. Nu tror väl alla att svenskar är rasister.
Jag är trött, less och besviken, men jorden och landet går inte under ännu. Vi vet bara inte vem som kommer att ingå i nästa koalitionsregering. Det är lite osäkert och känns lite otryggt.
Godnatt. Jag lämnar natten med de odödliga orden som Skogsturken förmodligen skulle ha fällt:
Mona Sahlin som varit ganska luddig under valrörelsen visade äntligen en mänsklig och trevlig sida där hon i ett tal inte pratade om att det var enskilda partiers fel utan att det var så att S själva hade misslyckats och inte tolkat sitt underläge tillräckligt kritiskt innan valrörelsen drog igång. Det är en Mona som jag gärna hade röstat på och många andra med mig om hon hade varit lika varm, ärlig och rättfram som hon var i sitt "förlorartal". Hon poängterade att 94% av valdeltagarna inte röstade på SD och att det var en minoritet som ansåg att deras åsikter var något att hänga i granen.
Jimmie Åkesson, ackompanjerad av en fotbollskör som skanderade hans namn, levererade sitt "segertal" och började prata om ansvar. Att de skulle ta ansvar för Sverige, och att de andra partierna borde ta sitt ansvar. Jo, ansvar är viktigt och vi får väl se hur de SD:a riksdagsmännen tar sig an uppgiften om ansvar. Jag mår illa och vill inte tänka på vilka motioner de planerar att lägga fram. Jag vill inte riktigt höra deras argument, men misstänker att de kanske inte kommer att hålla så mycket vatten i riksdagen. Det måste vara någonting som är ruttet i Sverige när SD vinner röster på det. Jag misstänker att många som tidigare röstat V, arbetare och arbetarklass inte känner igen sig i V:s nostalgiska tal om borgare längre, utan istället vill ha förändring. Någon som de tror eller vill att SD ska kunna ge dem som någon nypolitisk Messias.
Istället för att höra allt bajs om SD på SVTs valvak hängde jag på Twitter och interagerade med en drös andra besvikna medborgare som alla förfärades över den riktning som nya Sverige och dess demokrati tycks ta. Ju längre kvällen led desto fler personer och även andra länders medborgare gav sig in i debatten och gav sina beklaganden för de nya nationalistiska strömningarna som tycks dra genom landet. Utländska tidningar lär ta upp detta på sina hemsidor. Känns trevligt att veta att vi får uppmärksamhet på grund av detta. Nu tror väl alla att svenskar är rasister.
Jag är trött, less och besviken, men jorden och landet går inte under ännu. Vi vet bara inte vem som kommer att ingå i nästa koalitionsregering. Det är lite osäkert och känns lite otryggt.
Godnatt. Jag lämnar natten med de odödliga orden som Skogsturken förmodligen skulle ha fällt:
"Vem vare? Vem vare som rösta på SD? Vad ska jag göra med min facking Riksdag?"
måndag 30 augusti 2010
Jag vill ha ett nytt jobb
Min nuvarande timanställning går ut på att jag ska serva en massa människor i deras hus. Jag har jobbat med det i ca fyra år som ett extraknäck vid sidan av studierna. Nu extraknäcker jag vid sidan av att vara arbetslös. Jag börjar verkligen ledsna.
Jobbet har gjort att min telefonosäkerhet har utvecklats till telefonhat. Jag hatar verkligen när telefonen sätter igång med sin äckliga syntetiska ringsignal (jag har ingen modern mobil) och jag hoppas varje gång att det inte är jobbet. Oftast är det föräldrarna eller pojkvännen som ringer, men hatridån som drar över mitt hjärta blir inte desto mindre förminskad.
Jag har tystnadsplikt och får inte gå in på några detaljer om vad jag har gjort, men det har gett mig intressant insyn i människans psykologi. Jag har underbara kollegor och chefer, men de som jag ska jobba för är inte alltid lika trevliga. Ibland känns det som att folk inte ser mig som en människa, att jag ska kunna ta emot all deras frustration över att någonting är sönder eller inte blir gjort på momangen.
Anledningen till att jag sökte och fick jobbet var delvis för att jag tycker om mitt studenthem och delvis för att det är trevligt att kunna lägga undan lite pengar. Dessutom fick jag ett sommarjobb. Men ju längre tid som går så känner jag att jag inte orkar längre. Jag är inte lämpad för sådana här yrken, även om jag gör mitt bästa. Jag skaffade mig en utbildning enkom för att slippa jobba inom branscher som den här. Jag gillar det skrivna ordet, jag är riktigt bra på att läsa in information, men jag är inte en människomänniska. Jag kan vara hur trevlig som helst och jag kan ta folk i viss mån, men jag trivs bäst när det kommer i mindre doser.
Det finns vissa personer som inte kan stå ut med ensamhet och tystnad. Jag kan vara tyst i flera dagar om jag inte träffar folk. Med tyst menar jag att jag inte säger någonting högt. Jag upplever att jag säger saker när jag skriver, vilket jag gör en helt del. Jag blir mycket mer verbal i skrift än i tal. Jag kan tänka efter innan jag säger saker och redigera sådant som jag inte riktigt är säker på låter bra. Det går inte att tänka på samma sätt när man ska tala. Att jag inte direkt gillar att vara diskussionens mittpunkt gör inte saken lättare. Hjärnan gå i baklås och jag kan inte gå vidare.
Just nu har jag en jobbrelaterad frustration på g. Ingenting jag gör får bort den kliande känslan av orättvisa och grumliga ilskan som gör att jag bara vill skrika tills min röst blir fulständigt obrukbar för all framtid. Jag försöker för tillfället att hitta den ilsknaste, mörkaste och mest truminfekterade musiken som jag känner till och utforskar okända djup inom Dödsmetallen. Varken trummor eller growl kan proxa min vilja att skrika rakt ut just nu. De kittlar mig på nervsträngarna och gör varken från eller till. Jag måste hitta mer utåtriktad aggromusik av avreagera mig till.
Jobbet har gjort att min telefonosäkerhet har utvecklats till telefonhat. Jag hatar verkligen när telefonen sätter igång med sin äckliga syntetiska ringsignal (jag har ingen modern mobil) och jag hoppas varje gång att det inte är jobbet. Oftast är det föräldrarna eller pojkvännen som ringer, men hatridån som drar över mitt hjärta blir inte desto mindre förminskad.
Jag har tystnadsplikt och får inte gå in på några detaljer om vad jag har gjort, men det har gett mig intressant insyn i människans psykologi. Jag har underbara kollegor och chefer, men de som jag ska jobba för är inte alltid lika trevliga. Ibland känns det som att folk inte ser mig som en människa, att jag ska kunna ta emot all deras frustration över att någonting är sönder eller inte blir gjort på momangen.
Anledningen till att jag sökte och fick jobbet var delvis för att jag tycker om mitt studenthem och delvis för att det är trevligt att kunna lägga undan lite pengar. Dessutom fick jag ett sommarjobb. Men ju längre tid som går så känner jag att jag inte orkar längre. Jag är inte lämpad för sådana här yrken, även om jag gör mitt bästa. Jag skaffade mig en utbildning enkom för att slippa jobba inom branscher som den här. Jag gillar det skrivna ordet, jag är riktigt bra på att läsa in information, men jag är inte en människomänniska. Jag kan vara hur trevlig som helst och jag kan ta folk i viss mån, men jag trivs bäst när det kommer i mindre doser.
Det finns vissa personer som inte kan stå ut med ensamhet och tystnad. Jag kan vara tyst i flera dagar om jag inte träffar folk. Med tyst menar jag att jag inte säger någonting högt. Jag upplever att jag säger saker när jag skriver, vilket jag gör en helt del. Jag blir mycket mer verbal i skrift än i tal. Jag kan tänka efter innan jag säger saker och redigera sådant som jag inte riktigt är säker på låter bra. Det går inte att tänka på samma sätt när man ska tala. Att jag inte direkt gillar att vara diskussionens mittpunkt gör inte saken lättare. Hjärnan gå i baklås och jag kan inte gå vidare.
Just nu har jag en jobbrelaterad frustration på g. Ingenting jag gör får bort den kliande känslan av orättvisa och grumliga ilskan som gör att jag bara vill skrika tills min röst blir fulständigt obrukbar för all framtid. Jag försöker för tillfället att hitta den ilsknaste, mörkaste och mest truminfekterade musiken som jag känner till och utforskar okända djup inom Dödsmetallen. Varken trummor eller growl kan proxa min vilja att skrika rakt ut just nu. De kittlar mig på nervsträngarna och gör varken från eller till. Jag måste hitta mer utåtriktad aggromusik av avreagera mig till.
fredag 20 augusti 2010
[out of Happy]
Vissa dagar orkar man bara ingenting, varken mentalt eller fysiskt. Sådana dagar brukar slösas bort framför datorn, på diverse LOL-sidor för att muntra upp mig eller helt enkelt genom att jag sitter och slödeppar och gör mig ännu ledsnare. Idag är en sådan dag, men jag känner att det kan bli bättre om jag orkar mig iväg till gymmet som jag missade att gå till igår. Då känns det som att dagen inte är helt kastad i sjön.
Igår satt jag mest och målade på mina Tyranider. Jag blev inspirerad av att se dem alla på plan (och av att vinna, givetvis). Idag är jag mestadels seg och tycker att världen har något emot mig. Jag försöker att inte sjunka alltför djupt som jag brukar göra genom att dra igenom hela radbandet av gamla misslyckanden. Jag försöker att påminna mig om alla positiva och träffande citat jag samlat på mig under sommaren. Det får mig inte på bättre humör, men jag känner att mitt dåliga och låga humör inte varar för evigt. Det håller mig flytande.
Jag var hos min nya jobbcoach idag. Min gamla hittade en bättre tjänst och gick vidare, vilket jag kan förstå. Den nya verkar okej och jag tror nog att vi kommer att komma överrens, men att påminnas om min hopplösa jobbsituation just nu gör inga underverk för självförtroendet. Logiken säger att jag förmodligen kommer att hitta någonting så småningom, men jag blir galen på att inte vara självständig och behöva vara beroende av statliga bidrag för att klara uppehället. Pengar betyder mer än folk vill erkänna.
Idag orkar jag bara inte tänka positivt. Det bästa jag kan åstadkomma är neutrala, gråa tankar som inte går över gränsen till någotdera. Jag vill bara lägga mig och sova tills det är imorgon och hoppas att jag inte fumlar på mitt humörslag igen. Jag ska lyssna lite på Darren Hayes sammetslena stämma och hoppas att den får mig iväg till gymmet.
torsdag 12 augusti 2010
Översättningsnav på nätet
Min kusin som också är översättare tipsade mig om ett par sidor som jag kan registrera mig på och hitta potentiella arbetsgivare och kollegor på. Jag är som vanligt lite segstartad och registrerar mig nästan en vecka efter att jag fått reda på sidorna. En anledning är att jag inte haft tillräckligt med pengar på kortet och att min bankdosa stannade hemma under Finlandsvistelsen. Annars har jag inga ursäkter.
Det skrämmer mig lite grann att söka jobb. Det är den ständigt närvarande rädslan att göra fel, att göra bort mig. Jag gillar inte att vara en osäker mes, men det kommer inte att ändras om jag inte försöker mig på någonting ute i verkligheten. Fantasier och dagdrömmar räknas inte. Det skulle vara så skönt ifall jag inte behövde känna mig som en parasit så mycket mera. Det är inget självkänslehöjare.
Väntar på besked om jobbet som biblioteksassistent. Jag har dumt nog inte vågat ringa och fråga ännu. Fan ta min blyghet. Det finns inget gulligt, romantiskt eller positivt med att nästan föredra fattigdom och elände framför ett intressant jobb. Det är destruktivt. Jag vill våga skicka ut ansökningar till trevliga förlag jag kan tänka mig att jobba för men jag fastnar direkt i formuleringen av ansökningsbrevet och presentationen. Tänk om jag som ska vara "expert" på språk stavar fel på något simpelt ord och sabbar min chans för alltid?
Vi får se om hemsidorna hjälper eller stjälper i jobbsökandet och om det blir något krångel med socialbidraget ifall jag tar små uppdrag och måste starta ett företag. Jag vet inte riktigt vad jag ger mig in på och det skrämmer mig ohyggligt mycket, men ingen annan kan göra det åt mig. Jag ska försöka tänka positivt och se det som en möjlig ljusning i jobbsökandet. Jag brottas mot min pessimism just nu, det är ju bra att jag åtminstone skrivit in mig på översättarsidorna, eller hur?
Det är en början.
Det skrämmer mig lite grann att söka jobb. Det är den ständigt närvarande rädslan att göra fel, att göra bort mig. Jag gillar inte att vara en osäker mes, men det kommer inte att ändras om jag inte försöker mig på någonting ute i verkligheten. Fantasier och dagdrömmar räknas inte. Det skulle vara så skönt ifall jag inte behövde känna mig som en parasit så mycket mera. Det är inget självkänslehöjare.
Väntar på besked om jobbet som biblioteksassistent. Jag har dumt nog inte vågat ringa och fråga ännu. Fan ta min blyghet. Det finns inget gulligt, romantiskt eller positivt med att nästan föredra fattigdom och elände framför ett intressant jobb. Det är destruktivt. Jag vill våga skicka ut ansökningar till trevliga förlag jag kan tänka mig att jobba för men jag fastnar direkt i formuleringen av ansökningsbrevet och presentationen. Tänk om jag som ska vara "expert" på språk stavar fel på något simpelt ord och sabbar min chans för alltid?
Vi får se om hemsidorna hjälper eller stjälper i jobbsökandet och om det blir något krångel med socialbidraget ifall jag tar små uppdrag och måste starta ett företag. Jag vet inte riktigt vad jag ger mig in på och det skrämmer mig ohyggligt mycket, men ingen annan kan göra det åt mig. Jag ska försöka tänka positivt och se det som en möjlig ljusning i jobbsökandet. Jag brottas mot min pessimism just nu, det är ju bra att jag åtminstone skrivit in mig på översättarsidorna, eller hur?
Det är en början.
onsdag 13 januari 2010
Jag - Jobbsökande
Jag letar jobb och försöker skriva ett personligt brev till arbetsgivare. Det är hur svårt som helst. Trots att jag kan skriva om i princip vad som helst i övrigt blir det genast svårt att klämma fram en vettig mening så fort det handlar om mig själv. Jag lägger fingrarna mot tangenterna men kan inte komma på någonting som jag är bra på eller om jag kommer på det vet jag inte hur jag ska formulera det.
Så fort jag tänker på mig själv känns det som att gå in på ett förbjudet område, ett slags svart hål. Det är som i ett FPS-spel där man ser sina händer och allt omkring sig, men ingenting närmare. Just nu sitter jag och är helt tom i huvudet när det gäller mina egna färdigheter och förmågor.
Nu tänker jag ta en promenad ner till apoteket och fylla på förråden av värktabletter. Jag hoppas att jag kommer på någon snillrik formulering för att marknadsföra mig själv någonstans på vägen. Om det inte funkar så får jag väl ta fram ett papper och brainstorma fram mina fördelar.
Försöker hålla mig positiv och glad, men det är svårt när ens försörjning och välfärd hänger på om jag får ett jobb eller inte.
Så fort jag tänker på mig själv känns det som att gå in på ett förbjudet område, ett slags svart hål. Det är som i ett FPS-spel där man ser sina händer och allt omkring sig, men ingenting närmare. Just nu sitter jag och är helt tom i huvudet när det gäller mina egna färdigheter och förmågor.
Nu tänker jag ta en promenad ner till apoteket och fylla på förråden av värktabletter. Jag hoppas att jag kommer på någon snillrik formulering för att marknadsföra mig själv någonstans på vägen. Om det inte funkar så får jag väl ta fram ett papper och brainstorma fram mina fördelar.
Försöker hålla mig positiv och glad, men det är svårt när ens försörjning och välfärd hänger på om jag får ett jobb eller inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)