Den där känslan när tankarna blir för stora och skenar iväg. Jag vet inte om det är den snart anstående deadlinen på NaNo eller mitt liv just nu som är orsak till melankolin denna gång.
Detta är dagens faktum: Mitt liv är i samma hjulspår som för ett år sedan och det känns inte som att något har hänt. Men det har det ju. Jag har haft ett jobb där jag var uppskattad. Jag kom äntligen iväg på bokmässan och pratade med förlag som verkade intresserade. Jag har rest och umgåtts med människor som betyder mycket för mig. Jag har varit glad och lycklig. Och jag är fortfarande ganska lycklig.
Visst, jag är åter i klorna på människoförvaringen som kallas arbetsförmedlingen som ser mig mer som en cancersvulst på välfärdssamhället än en människa och jag har fått en ny byråkratisk vän i a-kassan. Men det är ändå någonting som är annorlunda. Jag har klarat av en arbetsplats och mina chefer erbjöd sig båda spontant att vara referenser åt mig. Jag fick ingen egentlig kritik på hur jag arbetat förutom min oerhörda försiktighet och osäkerhet.
Någon dag hoppas jag på att kunna utmana min nemesis Osäkerheten i dödlig envig och besegra den, men jag inser att det nog inte är någonting som jag blir av med i ett trollslag. Jag får ta den här arbetslöshetstiden, hur lång eller kort den än blir, till att bygga upp en slags mental grundkondition för att inte få självförvållade psykiska blåmärken när jag drabbas av motgångar.
Jag har burit offerkoftan alldeles för länge nu, den är som en osynlighetsmantel. Nu är jag jävligt less på den, jag har nog vuxit ur den och dessutom kliar den och luktar unket.
Jag vill synas och inte må dåligt längre. Jag vill bli så bra som det är meningen att jag ska bli och jag vill kunna tillåta mig att vara stolt över det.
Visar inlägg med etikett arbetslöshet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett arbetslöshet. Visa alla inlägg
söndag 27 november 2011
tisdag 22 november 2011
För mycket annat - NaNoWriMo dag 21
Ord: 33 244/35 007
Jag kom på häromkvällen att min berättelse består till stor del av reaktioner. Jag tror jag till och med har lyckats undvika att använda exakt samma reaktion två gånger. Tänk vilka små saker som kan göra en skribent glad.
Har lagt in mitt första skräckelement i berättelsen, och det var jobbigare än jag trodde. Jag blir alldeles för förtjust i mina karaktärer, de är som mina barn och det gör ont att göra dem illa på det här sättet. Men jag måste, för berättelsen blir inte bra om inte någonting av det här slaget händer. Det blir inte skräck, bara en släktkrönika.
Igår kändes det verkligen som att jag bör researcha mera, och det på lite mer obehagliga ämnen, men idag (tack och lov?) kommer jag att ägna mycket tid till egen verklighet. Jag har äntligen fått ett brev som jag har väntat på i två veckor. Det kom självklart i sista sekunden, men ändå för sent för att jag ska kunna skicka in det innan deadline som var idag, eller snarare i fredags om man ska gå efter postgångens villkor. Jag orkar inte vara sur över det just nu och hoppas istället att det går att fixa så fort som möjligt. Förutom blanketter har jag även ett gäng böcker som ska tillbaka till biblioteket och en pojkvän som förtjänar massor av uppmärksamhet efter all tid jag lagt ner på NaNo. Han är visserligen stolt och glad över att jag äntligen skriver igen och inte bara gnäller om det, men mindre glad över att jag inte synts till på ett tag.
Jag skriver nog mer ikväll.
Jag kom på häromkvällen att min berättelse består till stor del av reaktioner. Jag tror jag till och med har lyckats undvika att använda exakt samma reaktion två gånger. Tänk vilka små saker som kan göra en skribent glad.
Har lagt in mitt första skräckelement i berättelsen, och det var jobbigare än jag trodde. Jag blir alldeles för förtjust i mina karaktärer, de är som mina barn och det gör ont att göra dem illa på det här sättet. Men jag måste, för berättelsen blir inte bra om inte någonting av det här slaget händer. Det blir inte skräck, bara en släktkrönika.
Igår kändes det verkligen som att jag bör researcha mera, och det på lite mer obehagliga ämnen, men idag (tack och lov?) kommer jag att ägna mycket tid till egen verklighet. Jag har äntligen fått ett brev som jag har väntat på i två veckor. Det kom självklart i sista sekunden, men ändå för sent för att jag ska kunna skicka in det innan deadline som var idag, eller snarare i fredags om man ska gå efter postgångens villkor. Jag orkar inte vara sur över det just nu och hoppas istället att det går att fixa så fort som möjligt. Förutom blanketter har jag även ett gäng böcker som ska tillbaka till biblioteket och en pojkvän som förtjänar massor av uppmärksamhet efter all tid jag lagt ner på NaNo. Han är visserligen stolt och glad över att jag äntligen skriver igen och inte bara gnäller om det, men mindre glad över att jag inte synts till på ett tag.
Jag skriver nog mer ikväll.
lördag 5 februari 2011
Projekt Dygnsrytm
Jag försöker ställa om mig dygn till något slags normalläge just nu. Beroende på om det är dag, helg eller om jag gör någonting speciellt den dagen så blir det uppstigning mellan 6.45 och 9.00. Hittills funkar det, men jag är inte speciellt utsövd ännu. Det tar ett tag innan hjärnan lyckas ställa om sig helt från studentlivet.
Tanken med att kliva upp tidigt är för att jag lättare ska kunna komma in i rutinerna när jag väl får ett jobb. När jag började kändes den horisonten ganska fjärran, men jag hoppas att kunna få ett jobb nu i vår. Kanske redan i mars om de intervjuer jag varit på blir till någonting. Jag hoppas och håller tummarna. Det känns mer hoppfullt nu än det har gjort under större delen av höstvintern då jag inte var på någon intervju över huvudtaget. Jag var på en intervju i Stockholm i början på hösten och den märktes så tydligt att jag verkligen inte var personen de sökte att det kändes som ett fruktansvärt slöseri med mina pengar och deras tid att jag ens tagit mig dit.
Jag var till varmare breddgrader med mor en vecka och det bättrade på min dygnsrytm och min motivation betydligt, trots att soc bestämde sig för att skära ner min månadspeng för det. Den resan ryckte upp mig mer än tre jävla jobbcoacher har gjort sammanlagt under ett år. Det är ett mycket bra tecken att jag får komma på intervjuer igen och att det känns bra under och efteråt. Jag hoppas att jag snart kan sluta vara samhällsparasit och äntligen kunna spara pengar igen och börja göra roliga saker som att resa och skaffa lägenhet. Håll tummarna.
Tanken med att kliva upp tidigt är för att jag lättare ska kunna komma in i rutinerna när jag väl får ett jobb. När jag började kändes den horisonten ganska fjärran, men jag hoppas att kunna få ett jobb nu i vår. Kanske redan i mars om de intervjuer jag varit på blir till någonting. Jag hoppas och håller tummarna. Det känns mer hoppfullt nu än det har gjort under större delen av höstvintern då jag inte var på någon intervju över huvudtaget. Jag var på en intervju i Stockholm i början på hösten och den märktes så tydligt att jag verkligen inte var personen de sökte att det kändes som ett fruktansvärt slöseri med mina pengar och deras tid att jag ens tagit mig dit.
Jag var till varmare breddgrader med mor en vecka och det bättrade på min dygnsrytm och min motivation betydligt, trots att soc bestämde sig för att skära ner min månadspeng för det. Den resan ryckte upp mig mer än tre jävla jobbcoacher har gjort sammanlagt under ett år. Det är ett mycket bra tecken att jag får komma på intervjuer igen och att det känns bra under och efteråt. Jag hoppas att jag snart kan sluta vara samhällsparasit och äntligen kunna spara pengar igen och börja göra roliga saker som att resa och skaffa lägenhet. Håll tummarna.
söndag 9 januari 2011
Farhågor
Jag ska träffa min nya privata (som i externt inhyrd på entreprenad) jobbcoach på tu man hand. Mitt första intryck var att hon är mycket strängare än mina tidigare har varit. På ett sätt kan det vara bra om hon får sparka igång mig, men jag är ändå rädd. Jag vet att första intryck inte alltid är att lita på, så jag hoppas att hon inte är så hemsk som jag tänker mig att hon är. Det är så mycket som snurrar i skallen just nu som jag bara inte kan få ner i ord hur jag än försöker.
Det var meningen att jag skulle ha sökt en massa jobb på helgen innan första tillfället i år, men jag har inte varit flitig. Jag skulle kunna skylla på att jag har sörjt en familjemedlem, men att komma mer ursäkter till att jag inte gjort saker känns aldrig okej så jag får väl säga som det är. Jag vill göra ett bra intryck, men jag orkar ingenting just nu.
Jag har inte sovit ordentligt på snart tre månader och det börjar kännas i huvudet. Mitt närminne har kollapsat, jag kan gå efter en kopp mellan rummet och köket tre gånger innan jag faktiskt minns att ta med den, jag tappar saker lite spontant och sluddrar över längre utläggningar. Jag är verkligen inte i toppform någonstans. Mina sömnlösa perioder är ett återkommande problem och de går oftast över. Dessa perioder märks utåt sett på att jag inte riktigt är hemma i holken och zonar ut ur samtal längre perioder på samt att jag blir deppig och stel. På internet märks det på att det tar längre tid att skriva för att jag måste tänka hårdare. Förhoppningsvis är jag i slutet på perioden snart så jag får sova ut.
Det får gå som det går imorgon. Jag är rädd, som sagt, men jag orkar inte göra något ambitiöst sista-minuten-jobbsöksryck till imorgon. Jag ska slutföra de listor som krävs, sen gör jag ett försök att sova.
Det var meningen att jag skulle ha sökt en massa jobb på helgen innan första tillfället i år, men jag har inte varit flitig. Jag skulle kunna skylla på att jag har sörjt en familjemedlem, men att komma mer ursäkter till att jag inte gjort saker känns aldrig okej så jag får väl säga som det är. Jag vill göra ett bra intryck, men jag orkar ingenting just nu.
Jag har inte sovit ordentligt på snart tre månader och det börjar kännas i huvudet. Mitt närminne har kollapsat, jag kan gå efter en kopp mellan rummet och köket tre gånger innan jag faktiskt minns att ta med den, jag tappar saker lite spontant och sluddrar över längre utläggningar. Jag är verkligen inte i toppform någonstans. Mina sömnlösa perioder är ett återkommande problem och de går oftast över. Dessa perioder märks utåt sett på att jag inte riktigt är hemma i holken och zonar ut ur samtal längre perioder på samt att jag blir deppig och stel. På internet märks det på att det tar längre tid att skriva för att jag måste tänka hårdare. Förhoppningsvis är jag i slutet på perioden snart så jag får sova ut.
Det får gå som det går imorgon. Jag är rädd, som sagt, men jag orkar inte göra något ambitiöst sista-minuten-jobbsöksryck till imorgon. Jag ska slutföra de listor som krävs, sen gör jag ett försök att sova.
måndag 3 januari 2011
Mer om nyårsmål
Mitt förra inlägg skrevs innan jag läste Felicia Days blogginlägg om förra året. Day är en ung aspirerande skribent och skådespelerska som blev känd i princip över en natt när hon lanserade webbserien The Guild på Youtube, var med i Dr Horribles Sing-Along Blog och hon har även spelat biroller i Buffy och Dollhouse (de tre sista skapade av Joss Whedon). På bara några få år har hon gått från deltidsarbetslös WoW-nörd till en namn i branschen. Hon sammanfattade sitt år med att lista och beskriva fem saker som hon lärt sig under 2010.
Även om jag är mycket av en ordningsam listperson blir det oftast mer sagt än gjort i min värld. När jag har skrivit ner saker och ting så tycker mitt undermedvetna att halva jobbet redan är gjort. Det andra dåliga med mina listor är att de ofta blir för långa. Jag vill göra bot och bättring med själen och helst ska allting ske effektivt och innan andra januari. Men så fungerar det ju inte. Jag har varvat min lista med saker jag redan nu vet att jag kommer att göra med saker jag vill göra: jag kommer att resa utomlands med mor nu i början på året till en plats jag inte varit på tidigare och jag kommer förmodligen att läsa alla Jane Austen-böcker utan något knorrande. Det kanske ses som att hacka listan, men jag ser det som uppmuntran att jag avverkat en punkt tidigt under året och att jag lovar att göra något som inte bara är jobbigt.
Resten av punkterna kommer jag att få kämpa hårt med. Jag vet inte om jag dragit iväg med ambitionsnivån igen och lovat för mycket, det återstår att se hur många av målen jag kommer att uppnå. I slutet på 2011 kommer jag att sammanfatta och se om jag lyckats hålla mina löften. Jag tänkte även skriva i bloggen om mina framsteg och motgångar med nyårsmålen under tiden, ska hålla det på en lagom nivå så att det inte blir för ynkligt eller privat (i enlighet med nyårsmål 5).
Motion och viktnedgång har legat som restskattad ångest på listan i flera år nu. Det finns inte med på min lista för det känns som om det går bättre om jag inte lovar och istället gör det. Jag har redan planer på vad jag ska göra på den fronten och konspirerar med pojkvännen för att få det att gå vägen med kosthållning och regelbundna måltider. Sedan är det upp till mig att hålla igång träningen och inte ge upp om jag kommer av mig.
Även om jag är mycket av en ordningsam listperson blir det oftast mer sagt än gjort i min värld. När jag har skrivit ner saker och ting så tycker mitt undermedvetna att halva jobbet redan är gjort. Det andra dåliga med mina listor är att de ofta blir för långa. Jag vill göra bot och bättring med själen och helst ska allting ske effektivt och innan andra januari. Men så fungerar det ju inte. Jag har varvat min lista med saker jag redan nu vet att jag kommer att göra med saker jag vill göra: jag kommer att resa utomlands med mor nu i början på året till en plats jag inte varit på tidigare och jag kommer förmodligen att läsa alla Jane Austen-böcker utan något knorrande. Det kanske ses som att hacka listan, men jag ser det som uppmuntran att jag avverkat en punkt tidigt under året och att jag lovar att göra något som inte bara är jobbigt.
Resten av punkterna kommer jag att få kämpa hårt med. Jag vet inte om jag dragit iväg med ambitionsnivån igen och lovat för mycket, det återstår att se hur många av målen jag kommer att uppnå. I slutet på 2011 kommer jag att sammanfatta och se om jag lyckats hålla mina löften. Jag tänkte även skriva i bloggen om mina framsteg och motgångar med nyårsmålen under tiden, ska hålla det på en lagom nivå så att det inte blir för ynkligt eller privat (i enlighet med nyårsmål 5).
Motion och viktnedgång har legat som restskattad ångest på listan i flera år nu. Det finns inte med på min lista för det känns som om det går bättre om jag inte lovar och istället gör det. Jag har redan planer på vad jag ska göra på den fronten och konspirerar med pojkvännen för att få det att gå vägen med kosthållning och regelbundna måltider. Sedan är det upp till mig att hålla igång träningen och inte ge upp om jag kommer av mig.
lördag 27 november 2010
Obligatorisk kvällsdepp
Egentligen vet jag inte varför jag är uppe sent om nätterna, det har mer blivit en vana än någonting som jag faktiskt behöver. Det var en sak när jag var yngre, men det är inte alls lika roligt nu när jag är lite äldre. Oftast har jag ingen ursäkt till det Det bara händer för att jag inte märker att tiden går. Ska försöka lägga mig alldeles strax.Måste upp någorlunda i tid imorgon. Inte för att jag har någonting speciellt för mig på morgonen, utan mest för att jag inte känner det som att jag har kastat bort hela dagen.
Vanligen sitter jag uppe sent för att jag grubblar. Just nu är det jobb som spökar. Jag har så många ursäkter, så många nojor och jag vet inte vad. Jag försöker att ta itu med dem en i taget. Just nu är det sömnen som jag försöker få under kontroll. Jag blir alltid extrempessimist om nätterna, så jag försöker att undvika att göra skriva så här dags för att undvika gnälliga blogginlägg. Jag tror att om jag bara blev lite piggare, fick bättre rutiner så kommer jag orka göra mer.
Det ifnns så mycket som jag skulle kunna skriva, säga, uttrycka, men jag vet inte om jag kan stå för det imorgon. Jag är rädd för att skrämma de två personer som faktiskt läser bloggen, när jag blir deppig och grubblande blir jag oerhört kreativ i mina beskrivningar av känslor, plus att jag vet inte heller hur personlig jag riktigt vill vara på den här bloggen just nu. Jag kan i alla fall säga att jag inte mår särskilt bra just nu. Uppdragsfiaskot i oktober drog ner min självkänsla och min motivation mer än jag gärna vill erkänna.
Jag ska försöka skärpa till mig.
Vanligen sitter jag uppe sent för att jag grubblar. Just nu är det jobb som spökar. Jag har så många ursäkter, så många nojor och jag vet inte vad. Jag försöker att ta itu med dem en i taget. Just nu är det sömnen som jag försöker få under kontroll. Jag blir alltid extrempessimist om nätterna, så jag försöker att undvika att göra skriva så här dags för att undvika gnälliga blogginlägg. Jag tror att om jag bara blev lite piggare, fick bättre rutiner så kommer jag orka göra mer.
Det ifnns så mycket som jag skulle kunna skriva, säga, uttrycka, men jag vet inte om jag kan stå för det imorgon. Jag är rädd för att skrämma de två personer som faktiskt läser bloggen, när jag blir deppig och grubblande blir jag oerhört kreativ i mina beskrivningar av känslor, plus att jag vet inte heller hur personlig jag riktigt vill vara på den här bloggen just nu. Jag kan i alla fall säga att jag inte mår särskilt bra just nu. Uppdragsfiaskot i oktober drog ner min självkänsla och min motivation mer än jag gärna vill erkänna.
Jag ska försöka skärpa till mig.
måndag 15 november 2010
Att ha fel
Jag har tidigare nämnt mitt problem med att ha fel. Ibland blir rädslan för att min egen tolkning av saker och ting är felaktig så stor att jag undviker att göra någonting alls. Tankar blir för stora och ingenting blir gjort. Folk får uppfattningen av att jag är lat, men det stämmer faktiskt väldigt sällan.
"Det är bara att göra saker! Tänk inte, gör bara!" Visst, det funkar med saker som inte kräver så väldigt mycket tankekraft (ursäkta uttrycket) som att ta sig iväg till träning eller handla mat, men så fort jag ska uttrycka min åsikt eller analysera någonting eller helt enkelt skriva ihop någonting eget blir jag livrädd för att jag har fel. Min tankar går på autopilot och maler ständigt på i bakgrunden. Som vanligt vet jag att det inte är så farligt att ha fel, jag har haft fel många gånger i mitt liv och ingen sådan situation har varit direkt livshotande. Ibland känner jag mig nästan normal, orkar inte försöka färgmatcha kläder, komma med snirkliga och smarta litterära figurer, bara klär mig, skriver, vad det nu är jag gör för tillfället. Men ändå, rädslan för att någonting ska gå fel är värre än när saker och ting väl barkar åt helvetet till. Stress och ångest tar fram alla dåliga sidor.
När jag var yngre hade jag inte så mycket annat att gå på än min klurighet och intelligens. Det låter ju faktiskt fantastiskt bra och det räcker för de flesta, men lägg i mina perfektionistiska tendenser och därmed en känsla av att var värdelös så fort jag inte presterar som väntat, så blir det väldigt väldigt stressat. Alla förväntar sig någonting av mig. Jag klarar inte av förväntningar, inte ens mina egna.
Jag vet inte hur jag ska bete mig eller göra för att bli av med med förväntningens tyngd, perfektionisten förväntan, för det förstör en hel del för mig. Om inte saker och ting jag gör blir precis som jag tänkt mig och planerat så blir jag inte nöjd, även om jag klarat tentor, uppgifter, stickningar, dagar - you name it - alldeles utmärkt. Jag vet inte hur jag ska göra för att ändra beteendet. Jag har hur många böcker som helst om KBT, men det är ju bara böcker. Och just nu handlar saker ständigt om pengar och förtroende. Har jag råd att försöka bli bättre? "Bättre" innebär det att jag blir perfekt eller att jag måste nöja mig med att vara den medelmåtta som jag är så livrädd för att egentligen vara? Har jag råd med sådan onödig lyx? Har jag råd med att sträva efter perfektionism samtidigt som jag försöker få mitt första riktiga jobb men inte riktigt vågar göra någonting på allvar för att jag kan göra fel? Finn fem fel i den bilden. Jag hittar fler.
Det känns som om jag aldrig räcker till, inte är tillräckligt si eller så. Inte förtjänar saker för att jag inte är som jag borde vara. Ibland blir jag bara så less på alla mina brister och fel att det slår över till andra hållet istället. Tänk om det inte är mig det är fel på, tänk om det är alla andra. Varför ska jag behöva ändra på mig hela tiden? Oavsett i vilket läge jag är känns det ensamt. Jag känner inga andra perfektionister. Jag känner bara duktiga människor och känner behovet att matcha dem, vara lika duktig, smart och jag orkar inte känna mig dum hela tiden. Det känns som om jag fuskar hela tiden, inte kan saker på riktigt och att någon en vacker dag kommer att spräcka den bubblan.
Det hjälper inte att jag inte ens kan få jobb med att skrubba toaletter. Och det hjälper inte att jag känner den naggande tanken i bakhuvudet att jag inte förtjänar att må dåligt för att jag inte är bättre för att jag är tillräckligt bra. Oh, what a tangled web we weave...
"Det är bara att göra saker! Tänk inte, gör bara!" Visst, det funkar med saker som inte kräver så väldigt mycket tankekraft (ursäkta uttrycket) som att ta sig iväg till träning eller handla mat, men så fort jag ska uttrycka min åsikt eller analysera någonting eller helt enkelt skriva ihop någonting eget blir jag livrädd för att jag har fel. Min tankar går på autopilot och maler ständigt på i bakgrunden. Som vanligt vet jag att det inte är så farligt att ha fel, jag har haft fel många gånger i mitt liv och ingen sådan situation har varit direkt livshotande. Ibland känner jag mig nästan normal, orkar inte försöka färgmatcha kläder, komma med snirkliga och smarta litterära figurer, bara klär mig, skriver, vad det nu är jag gör för tillfället. Men ändå, rädslan för att någonting ska gå fel är värre än när saker och ting väl barkar åt helvetet till. Stress och ångest tar fram alla dåliga sidor.
När jag var yngre hade jag inte så mycket annat att gå på än min klurighet och intelligens. Det låter ju faktiskt fantastiskt bra och det räcker för de flesta, men lägg i mina perfektionistiska tendenser och därmed en känsla av att var värdelös så fort jag inte presterar som väntat, så blir det väldigt väldigt stressat. Alla förväntar sig någonting av mig. Jag klarar inte av förväntningar, inte ens mina egna.
Jag vet inte hur jag ska bete mig eller göra för att bli av med med förväntningens tyngd, perfektionisten förväntan, för det förstör en hel del för mig. Om inte saker och ting jag gör blir precis som jag tänkt mig och planerat så blir jag inte nöjd, även om jag klarat tentor, uppgifter, stickningar, dagar - you name it - alldeles utmärkt. Jag vet inte hur jag ska göra för att ändra beteendet. Jag har hur många böcker som helst om KBT, men det är ju bara böcker. Och just nu handlar saker ständigt om pengar och förtroende. Har jag råd att försöka bli bättre? "Bättre" innebär det att jag blir perfekt eller att jag måste nöja mig med att vara den medelmåtta som jag är så livrädd för att egentligen vara? Har jag råd med sådan onödig lyx? Har jag råd med att sträva efter perfektionism samtidigt som jag försöker få mitt första riktiga jobb men inte riktigt vågar göra någonting på allvar för att jag kan göra fel? Finn fem fel i den bilden. Jag hittar fler.
Det känns som om jag aldrig räcker till, inte är tillräckligt si eller så. Inte förtjänar saker för att jag inte är som jag borde vara. Ibland blir jag bara så less på alla mina brister och fel att det slår över till andra hållet istället. Tänk om det inte är mig det är fel på, tänk om det är alla andra. Varför ska jag behöva ändra på mig hela tiden? Oavsett i vilket läge jag är känns det ensamt. Jag känner inga andra perfektionister. Jag känner bara duktiga människor och känner behovet att matcha dem, vara lika duktig, smart och jag orkar inte känna mig dum hela tiden. Det känns som om jag fuskar hela tiden, inte kan saker på riktigt och att någon en vacker dag kommer att spräcka den bubblan.
Det hjälper inte att jag inte ens kan få jobb med att skrubba toaletter. Och det hjälper inte att jag känner den naggande tanken i bakhuvudet att jag inte förtjänar att må dåligt för att jag inte är bättre för att jag är tillräckligt bra. Oh, what a tangled web we weave...
tisdag 26 oktober 2010
Höstdepp
Jag har inte tränat den senaste veckan. Nu är min rygg stel från höften upp till nacken och jag fryser väldigt mycket om händer och fötter. Förmodligen beror det senare på dålig blodcirkulation som i sin tur beror på för lite sömn. Tänkte gå på ett lite rörligare pass idag, men jag missade det som gick vid 12. Nu måste jag vänta till tidigast fyra om jag vill gå på något.
Det är dagens I-landsproblem, eftersom många inte går och tränar på dagarna eftersom de jobbar och därför ligger passen lite glest under dagtid. Jag brukar vanligtvis gå på gym runt tolvtiden, men jag känner att jag inte riktigt är motiverad att träna på egen hand idag. M föreslog att jag skulle ta ett bad idag eftersom det kan hjälpa stela muskler och dessutom värmer kalla kroppsdelar.
Jag var hos jobbcoachen i går och det känns fortfarande hopplöst. Jag vill inte ha någon praktik, jag vill ha ett riktigt jobb och just nu bryr jag mig inte om det ens har någon koppling till min utbildning. Jag behöver pengar och något vettigt att göra om dagarna så jag inte blir så rastlös och förslappad. Jag har hittat två jobb som jag sökt nu i veckan, ett är som personlig assistent och det andra som biblioteksassistent på ett av universitetets bibliotek. Jag hoppas att jag får napp snart.
Antalet inlägg har sjunkit drastiskt den här månaden. Förra månaden hade jag ett uppdrag och kände mig tokmotiverad till att ta världen med storm, men när det visade sig vara lögn och bedrägeri försvann orken. Jag kommer att återkomma, men det känns bara så himla typiskt att jag hoppas på någonting som visar sig vara falskt. Jag försöker att inte tänka på det så mycket eftersom det varken gör från eller till nu. Jag får lära mig mig av mina misstag och gå vidare. Problemet ligger nu i att jag inte har några pengar. Jag kan inte ta uppdrag som bara ger några hundralappar, för om jag tar jobb förlorar jag mitt socialbidrag och jag kan inte försörja mig på några hundralappar i månaden. Jag sitter åter i ett pest eller kolera-läge. Halleluja. Jag förstår inte hur folk orkar med det här i flera års tid. Jag har varit arbetslös i lite drygt ett år och känner mig redan lockad till att ge upp. Lyckligtvis så har jag saker som jag kan se fram emot under veckorna - kören, pojkvännen, söndagsfiken - och min berömda envishet så slutet är inte nära för min del.
Som en sista inflikning får mitt hår som jag är så övertygad om ser ut som skräp hela tiden kommentarer. Om att det är fint. Det känns som om någon har fått det bakvänt. Jag vet inte om det jag eller de som har rätt. Märkligt är det i alla fall.
Det är dagens I-landsproblem, eftersom många inte går och tränar på dagarna eftersom de jobbar och därför ligger passen lite glest under dagtid. Jag brukar vanligtvis gå på gym runt tolvtiden, men jag känner att jag inte riktigt är motiverad att träna på egen hand idag. M föreslog att jag skulle ta ett bad idag eftersom det kan hjälpa stela muskler och dessutom värmer kalla kroppsdelar.
Jag var hos jobbcoachen i går och det känns fortfarande hopplöst. Jag vill inte ha någon praktik, jag vill ha ett riktigt jobb och just nu bryr jag mig inte om det ens har någon koppling till min utbildning. Jag behöver pengar och något vettigt att göra om dagarna så jag inte blir så rastlös och förslappad. Jag har hittat två jobb som jag sökt nu i veckan, ett är som personlig assistent och det andra som biblioteksassistent på ett av universitetets bibliotek. Jag hoppas att jag får napp snart.
Antalet inlägg har sjunkit drastiskt den här månaden. Förra månaden hade jag ett uppdrag och kände mig tokmotiverad till att ta världen med storm, men när det visade sig vara lögn och bedrägeri försvann orken. Jag kommer att återkomma, men det känns bara så himla typiskt att jag hoppas på någonting som visar sig vara falskt. Jag försöker att inte tänka på det så mycket eftersom det varken gör från eller till nu. Jag får lära mig mig av mina misstag och gå vidare. Problemet ligger nu i att jag inte har några pengar. Jag kan inte ta uppdrag som bara ger några hundralappar, för om jag tar jobb förlorar jag mitt socialbidrag och jag kan inte försörja mig på några hundralappar i månaden. Jag sitter åter i ett pest eller kolera-läge. Halleluja. Jag förstår inte hur folk orkar med det här i flera års tid. Jag har varit arbetslös i lite drygt ett år och känner mig redan lockad till att ge upp. Lyckligtvis så har jag saker som jag kan se fram emot under veckorna - kören, pojkvännen, söndagsfiken - och min berömda envishet så slutet är inte nära för min del.
Som en sista inflikning får mitt hår som jag är så övertygad om ser ut som skräp hela tiden kommentarer. Om att det är fint. Det känns som om någon har fått det bakvänt. Jag vet inte om det jag eller de som har rätt. Märkligt är det i alla fall.
tisdag 31 augusti 2010
Gilla läget? Hell to the no.
Fixar till mina översättarsidor. En verkar väldigt lätthanterlig och föreslår lämpliga uppdrag till mig. Problemet är givetvis arvodet. Vad tar man utan att verka antingen sniken eller desperat? Går efter översättarkusinens mall som jag minns den. Hoppas att jag hittar uppdrag snart och slipper ta emot statliga allmosor inom en snar framtid. En ung, frisk, utbildad dam som jag borde vara eftertraktad på arbetsmarknaden.
Påminns återigen om att jag borde ta ut min examen och kolla om det går att lägga till en uppsats när jag återhämtat mig ifrån exjobbet. Lägger in CV:t imorgon, sen är jag redo att ragga på potentiella kunder.
Ja, jag är lite sen av mig. Min nuvarande jobbsituation gör att jag vill bli så pass ekonomiskt stabil att jag kan sluta.
Påminns återigen om att jag borde ta ut min examen och kolla om det går att lägga till en uppsats när jag återhämtat mig ifrån exjobbet. Lägger in CV:t imorgon, sen är jag redo att ragga på potentiella kunder.
Ja, jag är lite sen av mig. Min nuvarande jobbsituation gör att jag vill bli så pass ekonomiskt stabil att jag kan sluta.
fredag 20 augusti 2010
[out of Happy]
Vissa dagar orkar man bara ingenting, varken mentalt eller fysiskt. Sådana dagar brukar slösas bort framför datorn, på diverse LOL-sidor för att muntra upp mig eller helt enkelt genom att jag sitter och slödeppar och gör mig ännu ledsnare. Idag är en sådan dag, men jag känner att det kan bli bättre om jag orkar mig iväg till gymmet som jag missade att gå till igår. Då känns det som att dagen inte är helt kastad i sjön.
Igår satt jag mest och målade på mina Tyranider. Jag blev inspirerad av att se dem alla på plan (och av att vinna, givetvis). Idag är jag mestadels seg och tycker att världen har något emot mig. Jag försöker att inte sjunka alltför djupt som jag brukar göra genom att dra igenom hela radbandet av gamla misslyckanden. Jag försöker att påminna mig om alla positiva och träffande citat jag samlat på mig under sommaren. Det får mig inte på bättre humör, men jag känner att mitt dåliga och låga humör inte varar för evigt. Det håller mig flytande.
Jag var hos min nya jobbcoach idag. Min gamla hittade en bättre tjänst och gick vidare, vilket jag kan förstå. Den nya verkar okej och jag tror nog att vi kommer att komma överrens, men att påminnas om min hopplösa jobbsituation just nu gör inga underverk för självförtroendet. Logiken säger att jag förmodligen kommer att hitta någonting så småningom, men jag blir galen på att inte vara självständig och behöva vara beroende av statliga bidrag för att klara uppehället. Pengar betyder mer än folk vill erkänna.
Idag orkar jag bara inte tänka positivt. Det bästa jag kan åstadkomma är neutrala, gråa tankar som inte går över gränsen till någotdera. Jag vill bara lägga mig och sova tills det är imorgon och hoppas att jag inte fumlar på mitt humörslag igen. Jag ska lyssna lite på Darren Hayes sammetslena stämma och hoppas att den får mig iväg till gymmet.
torsdag 12 augusti 2010
Översättningsnav på nätet
Min kusin som också är översättare tipsade mig om ett par sidor som jag kan registrera mig på och hitta potentiella arbetsgivare och kollegor på. Jag är som vanligt lite segstartad och registrerar mig nästan en vecka efter att jag fått reda på sidorna. En anledning är att jag inte haft tillräckligt med pengar på kortet och att min bankdosa stannade hemma under Finlandsvistelsen. Annars har jag inga ursäkter.
Det skrämmer mig lite grann att söka jobb. Det är den ständigt närvarande rädslan att göra fel, att göra bort mig. Jag gillar inte att vara en osäker mes, men det kommer inte att ändras om jag inte försöker mig på någonting ute i verkligheten. Fantasier och dagdrömmar räknas inte. Det skulle vara så skönt ifall jag inte behövde känna mig som en parasit så mycket mera. Det är inget självkänslehöjare.
Väntar på besked om jobbet som biblioteksassistent. Jag har dumt nog inte vågat ringa och fråga ännu. Fan ta min blyghet. Det finns inget gulligt, romantiskt eller positivt med att nästan föredra fattigdom och elände framför ett intressant jobb. Det är destruktivt. Jag vill våga skicka ut ansökningar till trevliga förlag jag kan tänka mig att jobba för men jag fastnar direkt i formuleringen av ansökningsbrevet och presentationen. Tänk om jag som ska vara "expert" på språk stavar fel på något simpelt ord och sabbar min chans för alltid?
Vi får se om hemsidorna hjälper eller stjälper i jobbsökandet och om det blir något krångel med socialbidraget ifall jag tar små uppdrag och måste starta ett företag. Jag vet inte riktigt vad jag ger mig in på och det skrämmer mig ohyggligt mycket, men ingen annan kan göra det åt mig. Jag ska försöka tänka positivt och se det som en möjlig ljusning i jobbsökandet. Jag brottas mot min pessimism just nu, det är ju bra att jag åtminstone skrivit in mig på översättarsidorna, eller hur?
Det är en början.
Det skrämmer mig lite grann att söka jobb. Det är den ständigt närvarande rädslan att göra fel, att göra bort mig. Jag gillar inte att vara en osäker mes, men det kommer inte att ändras om jag inte försöker mig på någonting ute i verkligheten. Fantasier och dagdrömmar räknas inte. Det skulle vara så skönt ifall jag inte behövde känna mig som en parasit så mycket mera. Det är inget självkänslehöjare.
Väntar på besked om jobbet som biblioteksassistent. Jag har dumt nog inte vågat ringa och fråga ännu. Fan ta min blyghet. Det finns inget gulligt, romantiskt eller positivt med att nästan föredra fattigdom och elände framför ett intressant jobb. Det är destruktivt. Jag vill våga skicka ut ansökningar till trevliga förlag jag kan tänka mig att jobba för men jag fastnar direkt i formuleringen av ansökningsbrevet och presentationen. Tänk om jag som ska vara "expert" på språk stavar fel på något simpelt ord och sabbar min chans för alltid?
Vi får se om hemsidorna hjälper eller stjälper i jobbsökandet och om det blir något krångel med socialbidraget ifall jag tar små uppdrag och måste starta ett företag. Jag vet inte riktigt vad jag ger mig in på och det skrämmer mig ohyggligt mycket, men ingen annan kan göra det åt mig. Jag ska försöka tänka positivt och se det som en möjlig ljusning i jobbsökandet. Jag brottas mot min pessimism just nu, det är ju bra att jag åtminstone skrivit in mig på översättarsidorna, eller hur?
Det är en början.
torsdag 10 juni 2010
Inget eget företag i sikte
I förrgår var jag på NyföretagarCentrum i Uppsala. Jag fick rådet att inte starta företag innan jag har fått en stabil inkomst eftersom soc med 99.9% säkerhet drar in bidraget ifall jag startar ett. Det var inte så upplyftande besked, men jag insåg att hon hade rätt.
Kvinnan som gav mig råd undrade om jag hade något annat som jag skulle kunna sälja via företag, men jag brukar oftast bli ställd när folk frågar sådana frågor. Vad säger man? Jag tycker om att ägna mig åt att lära mig en massa onödiga och konstiga saker, målar spelfigurer, läser fantasy, sjunger och dricker te. Inget som det direkt går att tjäna pengar på. Kanske te-drickandet och sången då, för om jag dessutom var akrobat skulle jag kunna satsa på en karriär som Geisha. Tyvärr har jag inte riktigt kroppsformen för det och det skulle nog inte vara lagligt i Svea rike.
Det kändes inte kul att sitta på fel sida av ett skrivbord och höra att jag inte bör starta eget ännu, men ibland kan dåliga besked och besvikelse bli den känga i röven som jag behöver för att kunna göra något åt saker och ting. Jag fick en hel drös med papper som jag kan läsa igenom för att bättre förbereda mig på när dagen väl kommer. Jag ska inte deppa ihop över det här och försöka se till att det uppstår någonting kreativt ur det. Av någon märklig anledningen gör tanken på mötet att jag får lust att städa. Jag har en timme på mig innan husjobbet, så jag ger efter för det märkliga behovet idag.
Annars som hänt är att jag gjort en provöversättning om jag skicka in i fredags. Har inte hört ett ljud från uppdragsgivaren om det var bra eller dåligt. Jag är inte så optimistiskt angående det, men det var märkligt eftersom de fick mitt namn från någon person som jag aldrig hört talas om. Först trodde jag att det var personen som höll i min senaste arbetsintervju, men det var inte hans namn. Om det leder till fler uppdrag blir jag inte sur över det, annars är det inte mycket som jag har förlorat.
I helgen åker jag inåt landet för att hälsa på en vän. Det skulle ha blivit av förra helgen, men jag hade lyckats trippelboka mig. Rollspel, 30-årskalas och besök på annan ort. Jag gick på kalaset eftersom jag lovat att gå på det först, men det kändes ändå taskigt att avboka det andra. Det visade sig vara lika bra med resan eftersom hon visade sig vara riktigt upptagen då.
Kvinnan som gav mig råd undrade om jag hade något annat som jag skulle kunna sälja via företag, men jag brukar oftast bli ställd när folk frågar sådana frågor. Vad säger man? Jag tycker om att ägna mig åt att lära mig en massa onödiga och konstiga saker, målar spelfigurer, läser fantasy, sjunger och dricker te. Inget som det direkt går att tjäna pengar på. Kanske te-drickandet och sången då, för om jag dessutom var akrobat skulle jag kunna satsa på en karriär som Geisha. Tyvärr har jag inte riktigt kroppsformen för det och det skulle nog inte vara lagligt i Svea rike.
Det kändes inte kul att sitta på fel sida av ett skrivbord och höra att jag inte bör starta eget ännu, men ibland kan dåliga besked och besvikelse bli den känga i röven som jag behöver för att kunna göra något åt saker och ting. Jag fick en hel drös med papper som jag kan läsa igenom för att bättre förbereda mig på när dagen väl kommer. Jag ska inte deppa ihop över det här och försöka se till att det uppstår någonting kreativt ur det. Av någon märklig anledningen gör tanken på mötet att jag får lust att städa. Jag har en timme på mig innan husjobbet, så jag ger efter för det märkliga behovet idag.
Annars som hänt är att jag gjort en provöversättning om jag skicka in i fredags. Har inte hört ett ljud från uppdragsgivaren om det var bra eller dåligt. Jag är inte så optimistiskt angående det, men det var märkligt eftersom de fick mitt namn från någon person som jag aldrig hört talas om. Först trodde jag att det var personen som höll i min senaste arbetsintervju, men det var inte hans namn. Om det leder till fler uppdrag blir jag inte sur över det, annars är det inte mycket som jag har förlorat.
I helgen åker jag inåt landet för att hälsa på en vän. Det skulle ha blivit av förra helgen, men jag hade lyckats trippelboka mig. Rollspel, 30-årskalas och besök på annan ort. Jag gick på kalaset eftersom jag lovat att gå på det först, men det kändes ändå taskigt att avboka det andra. Det visade sig vara lika bra med resan eftersom hon visade sig vara riktigt upptagen då.
söndag 2 maj 2010
April, april!
Jag har inte skrivit någonting alls i april. Ändå har jag gjort en hel del i april, bland annat har det varit UppCon, arbetsmarknads- och starta eget-kurser, en roadtrip till Umeå och Valborgsfirande. Det jag skulle kunna skylla på är att jag inte har haft tid, men det har jag. Jag har fyra eller fem opostade inlägg i min lista som jag funderat ihop och förkastat tills vidare. Egentligen borde jag nog bara lägga upp dem och se om någon vilsen själ hittar den här bloggen.
Jag har också lagt till lite ny layout på bloggen i min favoritfärg lila. Förmodligen kommer jag att ändra på det i framtiden, om jag känner min osaliga själv rätt, men tills vidare är jag väldigt nöjd med den och den får stå.
Appropå starta eget är jag i ett slags moment 22 just nu. Jag är rädd för alla ekonomiska aspekter av företagande, jag är fruktansvärt blyg och är inte speciellt bekväm med att stå i centrum. Samtidigt kommer jag inte att kunna jobba om jag inte startar eget. Inom den närmaste tiden kommer jag att söka information om bokföring, skatter och annat roligt för att bli lite säkrare på min sak. Som översättare jobbar man på frilansbasis och till det krävs ett eget företag.
Det finns nuförtiden företag som tycks leva på folk som är osäkra på om de vill starta företag eller inte. Jag har hittat två företag som är villiga att "anställa" mig och ta hand om det ekonomiska åt mig - mot en procent av vinsten. Min skeptiska natur säger mig att det här inte riktigt är något för mig, för om jag mot all förmodan sparkar igång företaget innan sommaren kommer jag nog att ha svårt nog att klara mig på det jag får in om jag ens kommer att gå med vinst första året utan att någon annan vill tjäna pengar på mig. Så fort ekonomi och skatter kommer på tal blir jag paranoid utan anledning. Jag har nog sett ett eller sju avsnitt för mycket av Lyxfällan och är livrädd för att hamna i den situationen själv.
Mitt mål i med företaget och att arbeta är att kunna klara mig själv på att göra något jag tycker om. Jag är medveten om att jag nog kommer att behöva jobba vid sidan om med något annat innan jag blir självförsörjande som översättare (om jag någonsin blir det), det gäller bara att våga ta det första och största steget. I arbetslöshetens Sverige känns det som en avlägsen dröm, jag tänker försöka ändå. Nästa vecka tänker jag fråga AMS om de kan ge mig något slags stöd inför starten eller om jag får leva på luft och kärlek i sommar alternativt ta ett lån.
Jag har också lagt till lite ny layout på bloggen i min favoritfärg lila. Förmodligen kommer jag att ändra på det i framtiden, om jag känner min osaliga själv rätt, men tills vidare är jag väldigt nöjd med den och den får stå.
Appropå starta eget är jag i ett slags moment 22 just nu. Jag är rädd för alla ekonomiska aspekter av företagande, jag är fruktansvärt blyg och är inte speciellt bekväm med att stå i centrum. Samtidigt kommer jag inte att kunna jobba om jag inte startar eget. Inom den närmaste tiden kommer jag att söka information om bokföring, skatter och annat roligt för att bli lite säkrare på min sak. Som översättare jobbar man på frilansbasis och till det krävs ett eget företag.
Det finns nuförtiden företag som tycks leva på folk som är osäkra på om de vill starta företag eller inte. Jag har hittat två företag som är villiga att "anställa" mig och ta hand om det ekonomiska åt mig - mot en procent av vinsten. Min skeptiska natur säger mig att det här inte riktigt är något för mig, för om jag mot all förmodan sparkar igång företaget innan sommaren kommer jag nog att ha svårt nog att klara mig på det jag får in om jag ens kommer att gå med vinst första året utan att någon annan vill tjäna pengar på mig. Så fort ekonomi och skatter kommer på tal blir jag paranoid utan anledning. Jag har nog sett ett eller sju avsnitt för mycket av Lyxfällan och är livrädd för att hamna i den situationen själv.
Mitt mål i med företaget och att arbeta är att kunna klara mig själv på att göra något jag tycker om. Jag är medveten om att jag nog kommer att behöva jobba vid sidan om med något annat innan jag blir självförsörjande som översättare (om jag någonsin blir det), det gäller bara att våga ta det första och största steget. I arbetslöshetens Sverige känns det som en avlägsen dröm, jag tänker försöka ändå. Nästa vecka tänker jag fråga AMS om de kan ge mig något slags stöd inför starten eller om jag får leva på luft och kärlek i sommar alternativt ta ett lån.
onsdag 24 februari 2010
Bokrea och bibliotek
Då var det dags igen. Jag höll på att glömma bort hela karusellen eftersom jag i år är extremt fattig och har inför köpstopp på nya böcker tills vidare. Lämpligt nog startar rean alltid i samband med löningen i februari så man som litteraturknarkare kan göra extra många fynd och inte känna någon ångest förrän man inser att bokhyllan inte rymmer fler utgående upplagor av Dostojevskij.
I flera år har boklådorna känt hur nätbutikerna flåsat dem i nacken, eller snarare ansiktet, genom att påbörja sin rea i förtid, en dag innan eller liknande trots att de själva skickade ut bokkataloger en vecka i förväg. I år vet jag inte riktigt hur det kommer att se ut eftersom vi inte prenumererar på någon dagstidning i min korridor som dyker upp med insmugna kataloger från bokhandlarna. I år var i allafall Ica lite väl het på gröten och ville tjuvstarta sin rea dagen innan. Appappapp, tillbaka till startlinjen. Jante ser dig.
Förra året köpte jag Edith Södergrans Samlade Verk, Symbollexikonet, Khaled Hosseini Flyga drake i en halvtaskig omslagslös upplaga och ett mytologiskt lexikon, alla utom den sista inbundna. Jag har köpt de flesta inbundna böcker i mitt begynnande bibliotek till reducerat pris. Jag har nyöversättningen av f.d. Sagan om Ringen och Bilbo och lite studielitteratur inbunden som jag har betalat fullt pris för.
Förutom dessa billiga undantag dignar mina hyllor av pocketböcker. När jag började studera vid universitetet ansåg jag att pocketböcker var lite b. Boken blir sliten jättefort och om man tar den med sig utan pocketskydd. Men, sen upptäckte jag att man kunde köpa minst tre normalstora pocketböcker till priset av en inbunden bok. Jag var förstås inte sen att ändra åsikt. Nu ser mina hyllor ut därefter. Mangan är givetvis i pocket, de flesta av mina fantasyböcker inköpta på Uppsala English Bookshop och SF-bokhandeln är i pocket, likaså Sci-Fin och skräcklitteraturen. De flesta av pocketböckerna är köpta till ordinarie pris.
Men nu är det som sagt slut på kalaset, blir nog inga inköp på bokrean i år. Jag har dessbättre återupptäckt biblioteket och passar på att läsa lite blandat klassiker, fantasy, skönlitteratur och fackböcker. Uppsala stadsbibliotek har en förvånansvärt välsorterad fantasy/sci-fi-avdelning. Jag var förbi en sväng idag trots att jag nyligen lånat två mindre omgångar böcker och blev genast på bättre humör när jag såg att jämna rader med tjocka inbundna tegelstenar av Stephen King och tunna halvt sönderlästa pocketböcker av diverse engelska generationsförfattare i översättning.
Det är tur att biblioteket finns, annars vet jag inte riktigt vad jag skulle göra. Jag har många böcker som jag inte läst i min bokhylla, men glädjen är nästan större när jag hittar ett tummat, söndervikt exemplar av en bok jag inte förväntade mig att hitta på biblioteket.
I flera år har boklådorna känt hur nätbutikerna flåsat dem i nacken, eller snarare ansiktet, genom att påbörja sin rea i förtid, en dag innan eller liknande trots att de själva skickade ut bokkataloger en vecka i förväg. I år vet jag inte riktigt hur det kommer att se ut eftersom vi inte prenumererar på någon dagstidning i min korridor som dyker upp med insmugna kataloger från bokhandlarna. I år var i allafall Ica lite väl het på gröten och ville tjuvstarta sin rea dagen innan. Appappapp, tillbaka till startlinjen. Jante ser dig.
Förra året köpte jag Edith Södergrans Samlade Verk, Symbollexikonet, Khaled Hosseini Flyga drake i en halvtaskig omslagslös upplaga och ett mytologiskt lexikon, alla utom den sista inbundna. Jag har köpt de flesta inbundna böcker i mitt begynnande bibliotek till reducerat pris. Jag har nyöversättningen av f.d. Sagan om Ringen och Bilbo och lite studielitteratur inbunden som jag har betalat fullt pris för.
Förutom dessa billiga undantag dignar mina hyllor av pocketböcker. När jag började studera vid universitetet ansåg jag att pocketböcker var lite b. Boken blir sliten jättefort och om man tar den med sig utan pocketskydd. Men, sen upptäckte jag att man kunde köpa minst tre normalstora pocketböcker till priset av en inbunden bok. Jag var förstås inte sen att ändra åsikt. Nu ser mina hyllor ut därefter. Mangan är givetvis i pocket, de flesta av mina fantasyböcker inköpta på Uppsala English Bookshop och SF-bokhandeln är i pocket, likaså Sci-Fin och skräcklitteraturen. De flesta av pocketböckerna är köpta till ordinarie pris.
Men nu är det som sagt slut på kalaset, blir nog inga inköp på bokrean i år. Jag har dessbättre återupptäckt biblioteket och passar på att läsa lite blandat klassiker, fantasy, skönlitteratur och fackböcker. Uppsala stadsbibliotek har en förvånansvärt välsorterad fantasy/sci-fi-avdelning. Jag var förbi en sväng idag trots att jag nyligen lånat två mindre omgångar böcker och blev genast på bättre humör när jag såg att jämna rader med tjocka inbundna tegelstenar av Stephen King och tunna halvt sönderlästa pocketböcker av diverse engelska generationsförfattare i översättning.
Det är tur att biblioteket finns, annars vet jag inte riktigt vad jag skulle göra. Jag har många böcker som jag inte läst i min bokhylla, men glädjen är nästan större när jag hittar ett tummat, söndervikt exemplar av en bok jag inte förväntade mig att hitta på biblioteket.
torsdag 11 februari 2010
Den dåliga motivationen
Idag har jag lite jobb. Jag är inte helt arbetslös, utan timanställd som fastighetsskötare. Mellan förmiddagsjobbet och eftermiddagsjobbet har jag några timmar ledigt då jag ska hinna utföra mina ärenden på stan.
Har sökt en rejäl drös med jobb inom olika yrkerområden allt från städare till redaktör. Nu börjar Tack, men tjänsten är redan tillsatt-breven att trilla in. Det är inte roligt att bli nekad, men jag tycker att det är mycket trevligare än att sitta och vänta på brev som aldrig kommer. Vissa annonser skriver ärligt att om de inte hört av sig på fyra veckor är tjänsten tillsatt. Andra hör aldrig av sig.
Det känns som livet är pausat när man inte tjänar tillräckligt för att göra någonting utanför de basala behoven räkningar och mat. Det finns som klyschan säger mycket som är gratis här i livet, men man tappar lust till många gratis saker när man oroar sig över sin ekonomi.
Mycket-bra-är-gratis-argumentet får mig att tänka på Barnen-i-Afrika-tjafset som man alltid fick höra vid matbordet eller på lunchen i skolan. Jag sa det ofta till mina klasskompisar innan jag kom på vad som var så fundamentalt fel i det argumentet. Oavsett om jag äter eller inte så hjälper det ju inte de som svälter, det är ju inte så att vi skickar iväg matresterna till Eritrea eller att de på något magiskt sätt blir mätta om man äter. Det här påståendet får bara barn att känna sig hemska och skyldiga till att andra svälter.
Jag fick nyligen höra att jag borde skärpa till mig eftersom det finns de som har det värre. En släkting till mig dog i julhelgen och någon hade mage att säga "tänk på hur hemskt de (närmaste) har det, du klarar av att göra si och så", som om sorgen inte påverkade mig överhuvudtaget. Det var fruktansvärt smaklöst och lågt att använda det som någon slags startspark på mig. Det var inte någon slags dödsångest eller sorg by proxy som slutligen fick mig att avsluta det jag påbörjat, utan min deadline eftersom jag arbetar bäst när jag kan se mållinjen.
Mycket i det jämförande tänk på andra för att inse hur bra man har det själv i Sverige eller i sin nuvarande situation funkar inte som motivation för mig. Jag undrar om det fungerar för något eller om det bara är en missuppfattning av vi motiveras av skuldkänslor till andra. Något annat jämförande som jag tror att vi kan bli motiverade av är avundsjuka. När någon har det bättre än vi själva, kan det det i lagom doser fungera som bränsle för att bättra på sin egen situation. I vissa fall blir man bara helt förlamad av passiv ilska eftersom dessa personer som hela tiden gör så trevliga saker tycks göra det helt utan ansträngning - som om resor jorden runt eller löneförhöjningar bara trillar ner från himlen.
Arbetsförmedlingen har ju sina så kallade jobbcoacher som erbjuder "omställningsstöd" (alla dessa fina ord). Jag har inte varit hos någon av dem och tror inte att jag känner någon som har det. Det har dykt upp artiklar om vad dessa coacher egentligen gör. De använder sig av hypnos, meditation och annan skit som man inte borde pracka på folk, samt att en jobbcoach visade sig vara en före detta sektledare. Det är viktigt att effektivt kunna söka jobb, men inte fan ska man behöva bli hjärntvättad för att kunna få ett. Jag vet inte hur stor procent av coacherna som använder sig av sektiga metoder, men risken blir nog större om de är anställda på frilans och arbetsförmedlingen inte har någon insyn i vad det är de egentligen gör under sina sessioner.
Ironiskt nog blir jag mer motiverad att skaffa jobb bara jag slipper dessa läskiga jobbcoacher. Tanken är fin, det är bra att regeringen satsar på motivation, men det behöver finnas någon slags kontroll på vilka som verkligen är lämpliga för detta. Den positiva nyheten att var fjärde har fått jobb av jobbcoacher verkar bara vara en siffra som jobbcoacherna själva har trollat fram. Ur röven.
Har sökt en rejäl drös med jobb inom olika yrkerområden allt från städare till redaktör. Nu börjar Tack, men tjänsten är redan tillsatt-breven att trilla in. Det är inte roligt att bli nekad, men jag tycker att det är mycket trevligare än att sitta och vänta på brev som aldrig kommer. Vissa annonser skriver ärligt att om de inte hört av sig på fyra veckor är tjänsten tillsatt. Andra hör aldrig av sig.
Det känns som livet är pausat när man inte tjänar tillräckligt för att göra någonting utanför de basala behoven räkningar och mat. Det finns som klyschan säger mycket som är gratis här i livet, men man tappar lust till många gratis saker när man oroar sig över sin ekonomi.
Mycket-bra-är-gratis-argumentet får mig att tänka på Barnen-i-Afrika-tjafset som man alltid fick höra vid matbordet eller på lunchen i skolan. Jag sa det ofta till mina klasskompisar innan jag kom på vad som var så fundamentalt fel i det argumentet. Oavsett om jag äter eller inte så hjälper det ju inte de som svälter, det är ju inte så att vi skickar iväg matresterna till Eritrea eller att de på något magiskt sätt blir mätta om man äter. Det här påståendet får bara barn att känna sig hemska och skyldiga till att andra svälter.
Jag fick nyligen höra att jag borde skärpa till mig eftersom det finns de som har det värre. En släkting till mig dog i julhelgen och någon hade mage att säga "tänk på hur hemskt de (närmaste) har det, du klarar av att göra si och så", som om sorgen inte påverkade mig överhuvudtaget. Det var fruktansvärt smaklöst och lågt att använda det som någon slags startspark på mig. Det var inte någon slags dödsångest eller sorg by proxy som slutligen fick mig att avsluta det jag påbörjat, utan min deadline eftersom jag arbetar bäst när jag kan se mållinjen.
Mycket i det jämförande tänk på andra för att inse hur bra man har det själv i Sverige eller i sin nuvarande situation funkar inte som motivation för mig. Jag undrar om det fungerar för något eller om det bara är en missuppfattning av vi motiveras av skuldkänslor till andra. Något annat jämförande som jag tror att vi kan bli motiverade av är avundsjuka. När någon har det bättre än vi själva, kan det det i lagom doser fungera som bränsle för att bättra på sin egen situation. I vissa fall blir man bara helt förlamad av passiv ilska eftersom dessa personer som hela tiden gör så trevliga saker tycks göra det helt utan ansträngning - som om resor jorden runt eller löneförhöjningar bara trillar ner från himlen.
Arbetsförmedlingen har ju sina så kallade jobbcoacher som erbjuder "omställningsstöd" (alla dessa fina ord). Jag har inte varit hos någon av dem och tror inte att jag känner någon som har det. Det har dykt upp artiklar om vad dessa coacher egentligen gör. De använder sig av hypnos, meditation och annan skit som man inte borde pracka på folk, samt att en jobbcoach visade sig vara en före detta sektledare. Det är viktigt att effektivt kunna söka jobb, men inte fan ska man behöva bli hjärntvättad för att kunna få ett. Jag vet inte hur stor procent av coacherna som använder sig av sektiga metoder, men risken blir nog större om de är anställda på frilans och arbetsförmedlingen inte har någon insyn i vad det är de egentligen gör under sina sessioner.
Ironiskt nog blir jag mer motiverad att skaffa jobb bara jag slipper dessa läskiga jobbcoacher. Tanken är fin, det är bra att regeringen satsar på motivation, men det behöver finnas någon slags kontroll på vilka som verkligen är lämpliga för detta. Den positiva nyheten att var fjärde har fått jobb av jobbcoacher verkar bara vara en siffra som jobbcoacherna själva har trollat fram. Ur röven.
onsdag 10 februari 2010
Vissa dagar
Ibland blir vissa dagar bara helt icke-ambitiöst sysslolösa. Idag har jag inte gjort någonting vettigt, förutom att hämta ett arbetsintyg och bleka håret mot någon slags gul-orange nyans. Trots att dagen inte varit så händelserik så känns den okej. Ibland blir det helt enkelt inte så mycket gjort som man planerar.
Jag försöker att inte klanka ner på mig själv för att jag inte alltid orkar göra saker jag planerat, man vet aldrig hur man kommer att känna sig dagen därpå. När jag hittar ett heltidsjobb kommer jag nog att försöka skärpa till mina sömnrutiner.
Dagens ineffektivitet beror med all säkerhet på en gyllene blixt av inspiration jag fick i går natt runt klockan två. Den dyker alltid upp när man egentligen ska sova eller just håller på att somna, och jag som är slav under mina inspirationsinfall klev förstås upp och var piggare än någonsin. Jag är lite ostig av mig och planerar att ge pojkvännen en alla hjärtans dag-present som jag gjort själv. En av dagens ambitioner var att införskaffa material till det jag planerat, men det blev inte riktigt så.
Ikväll tänkte jag lägga mig innan tolv (det är tio minuter innan i skrivande stund), så det här inlägget blir inte romanlångt som mina inlägg tenderar att bli. Imorgon är en annan dag och förhoppningsvis leder den någon vart i min planering.
Jag försöker att inte klanka ner på mig själv för att jag inte alltid orkar göra saker jag planerat, man vet aldrig hur man kommer att känna sig dagen därpå. När jag hittar ett heltidsjobb kommer jag nog att försöka skärpa till mina sömnrutiner.
Dagens ineffektivitet beror med all säkerhet på en gyllene blixt av inspiration jag fick i går natt runt klockan två. Den dyker alltid upp när man egentligen ska sova eller just håller på att somna, och jag som är slav under mina inspirationsinfall klev förstås upp och var piggare än någonsin. Jag är lite ostig av mig och planerar att ge pojkvännen en alla hjärtans dag-present som jag gjort själv. En av dagens ambitioner var att införskaffa material till det jag planerat, men det blev inte riktigt så.
Ikväll tänkte jag lägga mig innan tolv (det är tio minuter innan i skrivande stund), så det här inlägget blir inte romanlångt som mina inlägg tenderar att bli. Imorgon är en annan dag och förhoppningsvis leder den någon vart i min planering.
torsdag 14 januari 2010
Sagan om de utförsäkrade
Lagom till att jag skriver om mina svårigheter att plita ihop ett personligt brev till tänkbara arbetsgivare visar Uppdrag Granskning en dokumentär om hur en person som är helt utsliten både mentalt och fysiskt nekas sjukersättning som sjukpension heter nuförtiden.
Mitt hjärta brinner för dessa samhällets svagaste som inte orkar eller kan arbeta på grund av diverse skador eller sjukdomar. Är det verkligen meningen vi ska arbeta till sista blodsdroppen och dö vid vår läst? Vad är det för välfärdssamhälle? Det är lätt att uppröras av den hjärtskärande berättelsen om Mari-Louise som inträffade innan massutförsäkringarna som trädde i kraft nu runt årsskiftet. Hon hade psykiska problem och kunde inte använda sina tummar, men ändå tyckte Försäkringskassan att hon kunde arbeta med någotslags fantasijobb som ingen i verkligheten kunde hitta. Hon skulle inte ens ha dugit till att hålla upp dörren för gamlingar på McDonalds. Mari-Louise tog livet av sig eftersom hon inte orkade kämpa för sin rätt längre. Det kanske är det som är den stora planen bakom utförsäkringarna? Det är en människosyn som jag inte vill skriva under på, för vi kan alla hamna i den situationen.
Länkar: Sydsvenskan, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Östran
Mitt hjärta brinner för dessa samhällets svagaste som inte orkar eller kan arbeta på grund av diverse skador eller sjukdomar. Är det verkligen meningen vi ska arbeta till sista blodsdroppen och dö vid vår läst? Vad är det för välfärdssamhälle? Det är lätt att uppröras av den hjärtskärande berättelsen om Mari-Louise som inträffade innan massutförsäkringarna som trädde i kraft nu runt årsskiftet. Hon hade psykiska problem och kunde inte använda sina tummar, men ändå tyckte Försäkringskassan att hon kunde arbeta med någotslags fantasijobb som ingen i verkligheten kunde hitta. Hon skulle inte ens ha dugit till att hålla upp dörren för gamlingar på McDonalds. Mari-Louise tog livet av sig eftersom hon inte orkade kämpa för sin rätt längre. Det kanske är det som är den stora planen bakom utförsäkringarna? Det är en människosyn som jag inte vill skriva under på, för vi kan alla hamna i den situationen.
Länkar: Sydsvenskan, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Östran
onsdag 13 januari 2010
Jag - Jobbsökande
Jag letar jobb och försöker skriva ett personligt brev till arbetsgivare. Det är hur svårt som helst. Trots att jag kan skriva om i princip vad som helst i övrigt blir det genast svårt att klämma fram en vettig mening så fort det handlar om mig själv. Jag lägger fingrarna mot tangenterna men kan inte komma på någonting som jag är bra på eller om jag kommer på det vet jag inte hur jag ska formulera det.
Så fort jag tänker på mig själv känns det som att gå in på ett förbjudet område, ett slags svart hål. Det är som i ett FPS-spel där man ser sina händer och allt omkring sig, men ingenting närmare. Just nu sitter jag och är helt tom i huvudet när det gäller mina egna färdigheter och förmågor.
Nu tänker jag ta en promenad ner till apoteket och fylla på förråden av värktabletter. Jag hoppas att jag kommer på någon snillrik formulering för att marknadsföra mig själv någonstans på vägen. Om det inte funkar så får jag väl ta fram ett papper och brainstorma fram mina fördelar.
Försöker hålla mig positiv och glad, men det är svårt när ens försörjning och välfärd hänger på om jag får ett jobb eller inte.
Så fort jag tänker på mig själv känns det som att gå in på ett förbjudet område, ett slags svart hål. Det är som i ett FPS-spel där man ser sina händer och allt omkring sig, men ingenting närmare. Just nu sitter jag och är helt tom i huvudet när det gäller mina egna färdigheter och förmågor.
Nu tänker jag ta en promenad ner till apoteket och fylla på förråden av värktabletter. Jag hoppas att jag kommer på någon snillrik formulering för att marknadsföra mig själv någonstans på vägen. Om det inte funkar så får jag väl ta fram ett papper och brainstorma fram mina fördelar.
Försöker hålla mig positiv och glad, men det är svårt när ens försörjning och välfärd hänger på om jag får ett jobb eller inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)