Jag har tidigare nämnt mitt problem med att ha fel. Ibland blir rädslan för att min egen tolkning av saker och ting är felaktig så stor att jag undviker att göra någonting alls. Tankar blir för stora och ingenting blir gjort. Folk får uppfattningen av att jag är lat, men det stämmer faktiskt väldigt sällan.
"Det är bara att göra saker! Tänk inte, gör bara!" Visst, det funkar med saker som inte kräver så väldigt mycket tankekraft (ursäkta uttrycket) som att ta sig iväg till träning eller handla mat, men så fort jag ska uttrycka min åsikt eller analysera någonting eller helt enkelt skriva ihop någonting eget blir jag livrädd för att jag har fel. Min tankar går på autopilot och maler ständigt på i bakgrunden. Som vanligt vet jag att det inte är så farligt att ha fel, jag har haft fel många gånger i mitt liv och ingen sådan situation har varit direkt livshotande. Ibland känner jag mig nästan normal, orkar inte försöka färgmatcha kläder, komma med snirkliga och smarta litterära figurer, bara klär mig, skriver, vad det nu är jag gör för tillfället. Men ändå, rädslan för att någonting ska gå fel är värre än när saker och ting väl barkar åt helvetet till. Stress och ångest tar fram alla dåliga sidor.
När jag var yngre hade jag inte så mycket annat att gå på än min klurighet och intelligens. Det låter ju faktiskt fantastiskt bra och det räcker för de flesta, men lägg i mina perfektionistiska tendenser och därmed en känsla av att var värdelös så fort jag inte presterar som väntat, så blir det väldigt väldigt stressat. Alla förväntar sig någonting av mig. Jag klarar inte av förväntningar, inte ens mina egna.
Jag vet inte hur jag ska bete mig eller göra för att bli av med med förväntningens tyngd, perfektionisten förväntan, för det förstör en hel del för mig. Om inte saker och ting jag gör blir precis som jag tänkt mig och planerat så blir jag inte nöjd, även om jag klarat tentor, uppgifter, stickningar, dagar - you name it - alldeles utmärkt. Jag vet inte hur jag ska göra för att ändra beteendet. Jag har hur många böcker som helst om KBT, men det är ju bara böcker. Och just nu handlar saker ständigt om pengar och förtroende. Har jag råd att försöka bli bättre? "Bättre" innebär det att jag blir perfekt eller att jag måste nöja mig med att vara den medelmåtta som jag är så livrädd för att egentligen vara? Har jag råd med sådan onödig lyx? Har jag råd med att sträva efter perfektionism samtidigt som jag försöker få mitt första riktiga jobb men inte riktigt vågar göra någonting på allvar för att jag kan göra fel? Finn fem fel i den bilden. Jag hittar fler.
Det känns som om jag aldrig räcker till, inte är tillräckligt si eller så. Inte förtjänar saker för att jag inte är som jag borde vara. Ibland blir jag bara så less på alla mina brister och fel att det slår över till andra hållet istället. Tänk om det inte är mig det är fel på, tänk om det är alla andra. Varför ska jag behöva ändra på mig hela tiden? Oavsett i vilket läge jag är känns det ensamt. Jag känner inga andra perfektionister. Jag känner bara duktiga människor och känner behovet att matcha dem, vara lika duktig, smart och jag orkar inte känna mig dum hela tiden. Det känns som om jag fuskar hela tiden, inte kan saker på riktigt och att någon en vacker dag kommer att spräcka den bubblan.
Det hjälper inte att jag inte ens kan få jobb med att skrubba toaletter. Och det hjälper inte att jag känner den naggande tanken i bakhuvudet att jag inte förtjänar att må dåligt för att jag inte är bättre för att jag är tillräckligt bra. Oh, what a tangled web we weave...
Visar inlägg med etikett Misstag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Misstag. Visa alla inlägg
måndag 15 november 2010
torsdag 16 september 2010
Obligatorisk valpepp
Jag har medvetet undvikit att diskutera val på bloggen. Prognoserna gör mig deppad, men om tre dagar är det avgjort vem som kommer att styra landet i fyra år framöver. När jag röstade för allra första gånger i förra riksdagsvalet och då röstade jag med hjärnan, det som jag trodde skulle göra min framtid bättre. Men aldrig mer, jag har ångrat den rösten så många gånger. Inte för att jag tror att min röst hade gjort någon skillnad åt andra hållet, men det känns hemskt att jag gett mandat till allt som hänt de senaste fyra åren.
De som läst min blogg från början anar nog vilken sida jag tillhör. Jag är inte så brydd om sidor eller block egentligen. Folk får rösta som de vill, så länge de röstar. Röstar man inte har man förbrukat sin rätt att gnälla om landet går åt helvete. Förra valet var det inte så överraskande att det blev regeringsbyte. Sossarna hade inte, som många tror och trodde, kört landet i botten. Sverige mådde faktiskt väldigt bra och hade en stark ekonomisk tillväxt på gång. Jag misstänker att folk helt enkelt var trötta på Göran Persson.
Sen kom den nuvarande borgerliga regeringen till makten. Jag var ganska avmätt på allt som socialdemokrati och vänster hette och tänkte att det inte kunde bli värre. Det kunde det. Och det går inte att skylla allt på ekonomisk kris och otur. Sverige har blivit ett kallare land. Folk har råkat illa ut och de senaste åren har folk blivit utförsäkrade eftersom deras sjukpensioner och sjukskrivningar stämplats med ett bäst-före-datum. Det är inte okej, det vill jag inte ska hända. Det finns folk som är sjuka och som aldrig kommer att bli tillräckligt friska för att kunna arbeta igen, folk som redan kämpar med att få sin vardag ihop. Och det är just precis vad de är. Människor. Sjuka människor. Men tydligen tycker regeringen att människor inte borde vara sjuka. Som om det är ett val att bli sjuk. Det finns alltid något jobb som man kan utföra. Dessa "möjliga jobb" existerar bara i huvudet. Det finns ingen värdighet att totalt pressa ur en människa all deras energi. Det är ingen tillvaro i sus och dus att vara sjukskriven, det är okej ibland och ett rent helvete emellanåt. Man kan inte behöva må skit hela tiden för att räknas som sjuk. Till och med patienter som är döende kan ha ljusa stunder mot slutet. Så låt dem vara.
Sen är det den så kallade arbetslinjen. Reinfeldt hävdar att ungdomsarbetslösheten är en illusion. Jag existerar tydligen inte. Formellt sett är jag inte arbetslös - men jag har inte fått betalt för uppdraget ännu. Vallinjen innebär sämre villkor för arbetstagare, osäkrare anställningar, svagare fack, gratisarbete (ams betalar din lön som egentligen ä), jobbcoacher (som inte alltid är så bra) och dessa fantasijobb som personer med allvarliga sjukdomar ska kunna utföra på deltid.
Givetvis går det inte att nämna valet utan att röra vid SD. Jag vill inte att de kommer in, de står för en politik som jag inte vill eller trodde kunde existera i Sverige av idag. Jag kan förstå hur de som röstar blått tänker, men hur jag än försöker kan jag inte få något grepp om SD-rösterna. Jag är själv andra generationens invandrare, om man ska vara riktigt nogräknad. Jag blev inte svensk medborgare förrän jag var 19 år. Det syns inte på mig att jag inte är "ursprungssvensk" eftersom jag är ljus i hyn och har ljust hår, men om jag inte hade haft det hade jag varit bland de invandrade som SD inte gillar.
De sista dagarna innan valet kommer jag inte att må bra. Vad kommer att hända om SD kommer in och det blir minoritetsregering? Enligt en opinionsundersökning som Jimmie Åkesson älskar att citera kommer de att få 10% av rösterna. Men valet är inte över innan vallokalerna stängs. Det kommer att vara ohyggligt olidligt spännande den här helgen. Valdagen närmar sig med stormsteg. Kolla upp vilka som tycker som du och framför allt: Rösta! Rösta! Rösta!
Jag svek mina ideal i det förra valet, det är därför det svider så jävla hårt att jag på ett sätt gett min tillåtelse till att detta hände. Deras blod och tårar är på mina händer. För att gottgöra mina självpåtagna synder tänker jag rösta som jag känner är rätt detta val, på de som jag uppfattar som medmänskliga, inte låta mig luras av några fagra vallöften som kommer att förvridas till oigenkänlighet inom den kommande mandatperioden. Jag har fått nog.
De som läst min blogg från början anar nog vilken sida jag tillhör. Jag är inte så brydd om sidor eller block egentligen. Folk får rösta som de vill, så länge de röstar. Röstar man inte har man förbrukat sin rätt att gnälla om landet går åt helvete. Förra valet var det inte så överraskande att det blev regeringsbyte. Sossarna hade inte, som många tror och trodde, kört landet i botten. Sverige mådde faktiskt väldigt bra och hade en stark ekonomisk tillväxt på gång. Jag misstänker att folk helt enkelt var trötta på Göran Persson.
Sen kom den nuvarande borgerliga regeringen till makten. Jag var ganska avmätt på allt som socialdemokrati och vänster hette och tänkte att det inte kunde bli värre. Det kunde det. Och det går inte att skylla allt på ekonomisk kris och otur. Sverige har blivit ett kallare land. Folk har råkat illa ut och de senaste åren har folk blivit utförsäkrade eftersom deras sjukpensioner och sjukskrivningar stämplats med ett bäst-före-datum. Det är inte okej, det vill jag inte ska hända. Det finns folk som är sjuka och som aldrig kommer att bli tillräckligt friska för att kunna arbeta igen, folk som redan kämpar med att få sin vardag ihop. Och det är just precis vad de är. Människor. Sjuka människor. Men tydligen tycker regeringen att människor inte borde vara sjuka. Som om det är ett val att bli sjuk. Det finns alltid något jobb som man kan utföra. Dessa "möjliga jobb" existerar bara i huvudet. Det finns ingen värdighet att totalt pressa ur en människa all deras energi. Det är ingen tillvaro i sus och dus att vara sjukskriven, det är okej ibland och ett rent helvete emellanåt. Man kan inte behöva må skit hela tiden för att räknas som sjuk. Till och med patienter som är döende kan ha ljusa stunder mot slutet. Så låt dem vara.
Sen är det den så kallade arbetslinjen. Reinfeldt hävdar att ungdomsarbetslösheten är en illusion. Jag existerar tydligen inte. Formellt sett är jag inte arbetslös - men jag har inte fått betalt för uppdraget ännu. Vallinjen innebär sämre villkor för arbetstagare, osäkrare anställningar, svagare fack, gratisarbete (ams betalar din lön som egentligen ä), jobbcoacher (som inte alltid är så bra) och dessa fantasijobb som personer med allvarliga sjukdomar ska kunna utföra på deltid.
Givetvis går det inte att nämna valet utan att röra vid SD. Jag vill inte att de kommer in, de står för en politik som jag inte vill eller trodde kunde existera i Sverige av idag. Jag kan förstå hur de som röstar blått tänker, men hur jag än försöker kan jag inte få något grepp om SD-rösterna. Jag är själv andra generationens invandrare, om man ska vara riktigt nogräknad. Jag blev inte svensk medborgare förrän jag var 19 år. Det syns inte på mig att jag inte är "ursprungssvensk" eftersom jag är ljus i hyn och har ljust hår, men om jag inte hade haft det hade jag varit bland de invandrade som SD inte gillar.
De sista dagarna innan valet kommer jag inte att må bra. Vad kommer att hända om SD kommer in och det blir minoritetsregering? Enligt en opinionsundersökning som Jimmie Åkesson älskar att citera kommer de att få 10% av rösterna. Men valet är inte över innan vallokalerna stängs. Det kommer att vara ohyggligt olidligt spännande den här helgen. Valdagen närmar sig med stormsteg. Kolla upp vilka som tycker som du och framför allt: Rösta! Rösta! Rösta!
Jag svek mina ideal i det förra valet, det är därför det svider så jävla hårt att jag på ett sätt gett min tillåtelse till att detta hände. Deras blod och tårar är på mina händer. För att gottgöra mina självpåtagna synder tänker jag rösta som jag känner är rätt detta val, på de som jag uppfattar som medmänskliga, inte låta mig luras av några fagra vallöften som kommer att förvridas till oigenkänlighet inom den kommande mandatperioden. Jag har fått nog.
torsdag 2 september 2010
Det hänger på håret
Jag vet inte om jag skulle kalla mig varken utseendefixerad eller fåfäng, men jag är oerhört beroende av att vara nöjd med mitt hår. Jag kan se ut som fans moster uppstigen från helvetet och må bra så länge håret ligger rätt. Om mitt hår mår bra, då mår jag bra. Dagens i-landsproblem innebär att mitt hår är åt fanders.
I våras kom jag på snilleblixten att jag skulle bli blond. Jag blekte och blekte utan att egentligen vilja vara blond. Det var meningen att det skulle vara en milstolpe till en annan färg. Jag ignorerade glatt allas varningar om svintohår och glashår och blekte bokstavligt talat pigmenten ur mitt hår. Jag klippte mig hos en synnerligen osympatisk frisörjävel som konstaterade det jag redan visste.
"Du får inte bleka ditt hår något mera, jag ska visa varför", säger kvinnan och drar i mitt blöta hår som töjer sig som tuggummi snarare än en gitarrsträng som friskt hår ska. Jag hade god lust att säga "Nähä, menar du det? Det måste jag ha missat eftersom jag inte har tvättat håret x antal gånger sedan jag blekte det.", men jag lät bli. Jag klipper och toppar mitt hår helst själv så slipper jag kommentarer från fackfolk.
Någonstans i bakhuvuvet hade jag också tanken att det skulle vara billigare i och med att jag planerade att bada massor i somras. Min röda Directions-toning åkte ur för varje gång jag duschade och jag använde torrschampoo mellan mina en till två hårtvättar i veckan för att håret inte skulle tappa färgen. Det man är villig att göra för skönhet. I slutändan skulle det ha varit billigare att behålla det röda och ibland när jag städar eller gräver ur fickor på tröjor så hittar jag gamla röda hårstrån. Det gör ont i hjärtat varje gång. Jag saknar mitt röda hår, men ingen färg hålls kvar i mitt hår längre. Jag får stå ut med det gulblonda tills det slitna har vuxit ut.
Jag försöker komma på en frisyr som jag kan ha i väntan på att håret växer ut igen. Någonting måste jag göra eftersom jag är less på trasslet. Det kommer förmodligen att bli en A-line, något som jag alltid har velat prova på, om jag vågar. Jag har inte haft kort hår sen sjätte klass och jag minns fortfarande den hemska gång när frisörskan kapade av alldeles för mycket och jag drogs med pottfrisyr i flera månader. Minns inte om jag blev retad för det, men jag mådde skit under tiden det tog för mitt hår att växa till acceptabel längd. Jag får googla bilder på korta A-lines så att frisören inte får för sig att jag vill se ut som Lady Gaga. Jag respekterar henne, men jag kan inte bära upp alltför kort hår. Det är ett faktum.
I våras kom jag på snilleblixten att jag skulle bli blond. Jag blekte och blekte utan att egentligen vilja vara blond. Det var meningen att det skulle vara en milstolpe till en annan färg. Jag ignorerade glatt allas varningar om svintohår och glashår och blekte bokstavligt talat pigmenten ur mitt hår. Jag klippte mig hos en synnerligen osympatisk frisörjävel som konstaterade det jag redan visste.
"Du får inte bleka ditt hår något mera, jag ska visa varför", säger kvinnan och drar i mitt blöta hår som töjer sig som tuggummi snarare än en gitarrsträng som friskt hår ska. Jag hade god lust att säga "Nähä, menar du det? Det måste jag ha missat eftersom jag inte har tvättat håret x antal gånger sedan jag blekte det.", men jag lät bli. Jag klipper och toppar mitt hår helst själv så slipper jag kommentarer från fackfolk.
Någonstans i bakhuvuvet hade jag också tanken att det skulle vara billigare i och med att jag planerade att bada massor i somras. Min röda Directions-toning åkte ur för varje gång jag duschade och jag använde torrschampoo mellan mina en till två hårtvättar i veckan för att håret inte skulle tappa färgen. Det man är villig att göra för skönhet. I slutändan skulle det ha varit billigare att behålla det röda och ibland när jag städar eller gräver ur fickor på tröjor så hittar jag gamla röda hårstrån. Det gör ont i hjärtat varje gång. Jag saknar mitt röda hår, men ingen färg hålls kvar i mitt hår längre. Jag får stå ut med det gulblonda tills det slitna har vuxit ut.
Jag försöker komma på en frisyr som jag kan ha i väntan på att håret växer ut igen. Någonting måste jag göra eftersom jag är less på trasslet. Det kommer förmodligen att bli en A-line, något som jag alltid har velat prova på, om jag vågar. Jag har inte haft kort hår sen sjätte klass och jag minns fortfarande den hemska gång när frisörskan kapade av alldeles för mycket och jag drogs med pottfrisyr i flera månader. Minns inte om jag blev retad för det, men jag mådde skit under tiden det tog för mitt hår att växa till acceptabel längd. Jag får googla bilder på korta A-lines så att frisören inte får för sig att jag vill se ut som Lady Gaga. Jag respekterar henne, men jag kan inte bära upp alltför kort hår. Det är ett faktum.
tisdag 15 juni 2010
Vad man bör och inte bör göra
Jag har svårt att erkänna när jag gör fel och att jag kan göra det. Det leder förmodligen till att många inlägg i mina bloggar framställer mig som en extremt duktig och präktig person som oftast ser livet som ett positivt äventyr. Jo, pyttsan. På internet väljer man vad man ska göra och till viss mån vem man vill vara.
Jag skjuter inte under stol med att jag har storslagna framtidsplaner och att jag i okänd mån är äregirig och väldigt egocentrisk, men jag försöker hålla mina förväntningar på en realistisk nivå. Förmodligen är jag påverkad av Jante-tänket. När jag var yngre ville jag inte verka för stolt över mina alster och sa med falsk blyghet "Äsch, det var väl inget" om någon kom och berömde något jag gjort. I hemlighet levde jag på berömmet och var väldigt, väldigt mycket framme när det gällde att visa upp att jag kunde. Om jag gjorde fel försökte jag dölja det, men jag är inte bra på att gömma saker och när jag i min nyfikenhet plockade sönder en dockhusmöbel för min syster och gömde den under mammas och pappas säng så hittade hon den självklart och jag fick en utskällning. Utskällningar och gräl skrämmer mig och har gjort mig än mer mån om att inte göra fel. Någonsin. För att undvika att göra fel eller att göra bort mig så är jag väldigt försiktig av mig.
Men även jag kan göra fel. Ett exempel är vad som hände i lördags. I skrivande stund vill jag inte lägga upp detaljer om det, men det var en trafikhändelse som kunde ha slutat illa. Min andra tanke var att jag kunde ha skadat någon, men min första tanke var "jaha, där rök mitt prickfria register". Jag fick inga böter, men en elak varning. Jag hade dock ursäkter för att jag inte körde så uppmärksamt som jag borde, men jag hatar att dra upp ursäkter och i vissa hotfulla situationer fryser min hjärna och mina stämband så att jag inte får fram några ljud över huvudtaget. Det var obehagligt och ännu en påminnelse om min ohälsosamma självbild.
Jag lyckades hålla ihop tills jag och E kom hem. Sen bröt jag ihop. Jag ville inte låta händelsen förstöra resten av helgen, så jag försökte att inte låta de vanliga kugghjulen rulla ostört genom att dra upp varje gång jag gjort bort mig tidigare i livet. Jag försökte spamma hjärnan med bra saker, mina "ursäkter" och det faktum att jag bara är mänsklig. Till min stora förvåning fungerade det ganska bra, det blev ingen snöbollseffekt, även om det tog väldigt mycket energi och vilja. Jag var medveten om situationen och mina känslor men lät dem inte skena iväg och associera till andra händelser som varit svåra.
Egentligen skulle jag vilja ta upp alla bra saker som hände, men det förtjänar ett eget inlägg där det inte överskuggas av mina misstag. Kanske skriver jag det senare idag, kanske direkt.
Jag skjuter inte under stol med att jag har storslagna framtidsplaner och att jag i okänd mån är äregirig och väldigt egocentrisk, men jag försöker hålla mina förväntningar på en realistisk nivå. Förmodligen är jag påverkad av Jante-tänket. När jag var yngre ville jag inte verka för stolt över mina alster och sa med falsk blyghet "Äsch, det var väl inget" om någon kom och berömde något jag gjort. I hemlighet levde jag på berömmet och var väldigt, väldigt mycket framme när det gällde att visa upp att jag kunde. Om jag gjorde fel försökte jag dölja det, men jag är inte bra på att gömma saker och när jag i min nyfikenhet plockade sönder en dockhusmöbel för min syster och gömde den under mammas och pappas säng så hittade hon den självklart och jag fick en utskällning. Utskällningar och gräl skrämmer mig och har gjort mig än mer mån om att inte göra fel. Någonsin. För att undvika att göra fel eller att göra bort mig så är jag väldigt försiktig av mig.
Men även jag kan göra fel. Ett exempel är vad som hände i lördags. I skrivande stund vill jag inte lägga upp detaljer om det, men det var en trafikhändelse som kunde ha slutat illa. Min andra tanke var att jag kunde ha skadat någon, men min första tanke var "jaha, där rök mitt prickfria register". Jag fick inga böter, men en elak varning. Jag hade dock ursäkter för att jag inte körde så uppmärksamt som jag borde, men jag hatar att dra upp ursäkter och i vissa hotfulla situationer fryser min hjärna och mina stämband så att jag inte får fram några ljud över huvudtaget. Det var obehagligt och ännu en påminnelse om min ohälsosamma självbild.
Jag lyckades hålla ihop tills jag och E kom hem. Sen bröt jag ihop. Jag ville inte låta händelsen förstöra resten av helgen, så jag försökte att inte låta de vanliga kugghjulen rulla ostört genom att dra upp varje gång jag gjort bort mig tidigare i livet. Jag försökte spamma hjärnan med bra saker, mina "ursäkter" och det faktum att jag bara är mänsklig. Till min stora förvåning fungerade det ganska bra, det blev ingen snöbollseffekt, även om det tog väldigt mycket energi och vilja. Jag var medveten om situationen och mina känslor men lät dem inte skena iväg och associera till andra händelser som varit svåra.
Egentligen skulle jag vilja ta upp alla bra saker som hände, men det förtjänar ett eget inlägg där det inte överskuggas av mina misstag. Kanske skriver jag det senare idag, kanske direkt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)