...

Försöker hålla mig sysselsatt. Håller mig till mitt träningsprogram. Har översatt och kollat på Harry Potter-videor på youtube. Umgåtts med familjen. Läst alldeles för lite. Försöker att hålla den molande ångesten borta. Det är svårast om kvällarna när det är meningen att jag ska slappna av för att sova.

Det gör så ont.

(T)röstlös

Att vara med i tre körer och ha ett verbalt krävande jobb var tydligen för mycket för min späda röst som drog åt helvete. Jag är inte alls bitter, bara förbannad.

Jag tycker om min röst och hoppas att jag inte fördärvar den genom att prata så mycket som jag gör på jobbet. Försöker att utöva strikt röstvila på fritiden, men det känns rent utsagt för jävligt att det är där jag måste offra mig och inte prata. Turligt nog sker mycket av min sociala interaktion på nätet och via sms, men det känns sådär när jag får ångest varje gång jag pratar för länge för att jag inte vet vad som är fel och om jag gör det värre.

Jag vet inte heller om jag borde sjukskriva mig från jobbet, kräva en snabbare läkartid eller något sånt. Vissa dagar är bättre än andra. Andra, som idag, är hemska och jag känner mig isolerad från omvärlden trots teknikens under. Jag hoppas och önskar att det är någonting snällt och lindrigt jag drabbats av och att jag får ett konkret svar på vad jag ska göra för att bli bättre.

Jag har en läkartid, men det är länge till dess. Och fram till dess kommer jag att oroa mig.

Fillers - NaNoWriMo dag 24

Ord:  35 412 / 40 008

Börjar sakta med säkert inse att det kommer att ta betydligt mer tid att fixa till berättelsen än att faktiskt skriva den. Tävlingsmänniskan i mig vägrar att låta mig ge upp detta och jag fortsätter att skriva ord. Min hjärna har gjort NaNo till ett hinder eller snarare ett delmål på min färd mot att skriva och bättra mig. Hurra för tvångstankar.

Jag skriver samma sak och känslor ur olika personers vinkel så berättelsen går inte så långt fram per skrivgalopp och jag tycker att jag upprepar mig väldigt. Jag känner till flera av mina darlings, men jag har desto mer avsky inför mina hatobjekt. Upprepning är som sagt djävulen för mig om det inte sker i något högre konstnärligt syfte. Förmodligen är det bara jag som tänker på det.

Pratade med M om hur urkigt det känns just nu och om att vara sin egen värsta fiende när det gäller skrivande. Jag vill så mycket, men min förmåga tycks för tillfället ligga långt under min ambition. Självförtroendet går givetvis upp och ner beroende på hur trögt själva skrivandet går. Jag blir stressad över hur mycket efter jag hamnar hela tiden. Imorgon blir det som sagt mer till till att skriva, jag hoppas att jag drömmer om någonting som kan bli användbart och lovar mig själv att börja skriva innan 12 på dagen.

Träningsångest och vikthysteri

Det har inte blivit så mycket av träning på sistone och jag får lite ångest och dåligt samvete när jag tänker på det. Mycket mer än över att visa upp mig i baddräkt, vilket är lite konstigt. Jag tänker som så att om jag är igång med träningen tar det kortare tid för mig tills jag är i form. Jag vill inte hänga upp hela min existens på min vikt och mitt utseende, men jag har varit mycket ensam i mina dagar och även fast jag vet att det inte stämmer så har jag länge trott att det beror på hur jag ser ut. Jag är inte särskilt ful, och för bara två veckor sedan fick jag kommentaren av en granne att hon aldrig kunde tro att jag är blyg och tyst av mig eftersom jag brukar vara så pratglad på söndagsfiken. Blygheten har utvecklats åt rätt håll och mina allergier och eksem som jag hade i tonåren har dämpats.

Just nu präglas livet av tvångstankar. Jag borde göra si, jag borde ha gjort så och ångestruljansen är i full gång. Det hjälper inte att det närmar sig jul och att jag kommer att åka hem till familjen i morgon, för jag vet vad jag kommer att få stå ut med och vad jag får höra. När jag kommer hem återfaller jag i gamla vanor, jag är inte riktigt lika ung och bortskämd som jag misstänker att deltagarna i SVT:s nya storsatsning är, men jag gör inte mycket när jag är i föräldrahemmet. När jag var yngre vad min mamma mycket otålig med stök och eftersom jag är som jag är (tankspridd och glömsk) blev det oftare så att hon plockade undan när jag zonade ut i någon filosofisk fundering istället för att vänta tills jag tänkt klart.

Sen kommer alla kommentarer och pikar om träning, mat, klädinköp och indirekt om min vikt. Jag ser inte fram emot att bli utfrågad om hur det går eftersom det inte går någonvart med träning och mathållning. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv och min bristande motivation, men det känns som om jag misslyckas med halvårsredovisningen varje gång. Det är så lätt att säga att det bara är att sätta igång, men det är inte det som det handlar om. Att sätta igång är jättelätt, likaså att sluta röka - det är därför folk gör det flera gånger om - men att forsätta vara aktiv och rökfri är inte riktigt lika lätt. Man måste ha hållit på ett tag på ren envishet (min längsta träningsperiod på gym var två år) och därefter kommer det automatiskt. När det kommer avbrott i mina träningsrutiner har jag svårt att hitta tillbaka till motivationen. Jag har blivit avbruten av sjukdom, diverse trevligheter och annat. Kanske använder mitt undermedvetna det som en ursäkt att ta det lätta vägen och inte träna. Jag är rädd för att det en dag kommer att vara för sent att börja träna igen, att jag kommer att väga så mycket och ha så dålig kondis att jag inte orkar träna, inte bara att jag inte ids.

Igår gick jag förbi en pelare med en av HM:s behåmodeller. Jag kommer aldrig se ut som hon.

Obligatorisk kvällsdepp

Egentligen vet jag inte varför jag är uppe sent om nätterna, det har mer blivit en vana än någonting som jag faktiskt behöver. Det var en sak när jag var yngre, men det är inte alls lika roligt nu när jag är lite äldre. Oftast har jag ingen ursäkt till det Det bara händer för att jag inte märker att tiden går. Ska försöka lägga mig alldeles strax.Måste upp någorlunda i tid imorgon. Inte för att jag har någonting speciellt för mig på morgonen, utan mest för att jag inte känner det som att jag har kastat bort hela dagen.

Vanligen sitter jag uppe sent för att jag grubblar. Just nu är det jobb som spökar. Jag har så många ursäkter, så många nojor och jag vet inte vad. Jag försöker att ta itu med dem en i taget. Just nu är det sömnen som jag försöker få under kontroll. Jag blir alltid extrempessimist om nätterna, så jag försöker att undvika att göra skriva så här dags för att undvika gnälliga blogginlägg. Jag tror att om jag bara blev lite piggare, fick bättre rutiner så kommer jag orka göra mer.

Det ifnns så mycket som jag skulle kunna skriva, säga, uttrycka, men jag vet inte om jag kan stå för det imorgon. Jag är rädd för att skrämma de två personer som faktiskt läser bloggen, när jag blir deppig och grubblande blir jag oerhört kreativ i mina beskrivningar av känslor, plus att jag vet inte heller hur personlig jag riktigt vill vara på den här bloggen just nu. Jag kan i alla fall säga att jag inte mår särskilt bra just nu. Uppdragsfiaskot i oktober drog ner min självkänsla och min motivation mer än jag gärna vill erkänna.

Jag ska försöka skärpa till mig.

Höstdepp

Jag har inte tränat den senaste veckan. Nu är min rygg stel från höften upp till nacken och jag fryser väldigt mycket om händer och fötter. Förmodligen beror det senare på dålig blodcirkulation som i sin tur beror på för lite sömn. Tänkte gå på ett lite rörligare pass idag, men jag missade det som gick vid 12. Nu måste jag vänta till tidigast fyra om jag vill gå på något.

Det är dagens I-landsproblem, eftersom många inte går och tränar på dagarna eftersom de jobbar och därför ligger passen lite glest under dagtid. Jag brukar vanligtvis gå på gym runt tolvtiden, men jag känner att jag inte riktigt är motiverad att träna på egen hand idag. M föreslog att jag skulle ta ett bad idag eftersom det kan hjälpa stela muskler och dessutom värmer kalla kroppsdelar.

Jag var hos jobbcoachen i går och det känns fortfarande hopplöst. Jag vill inte ha någon praktik, jag vill ha ett riktigt jobb och just nu bryr jag mig inte om det ens har någon koppling till min utbildning. Jag behöver pengar och något vettigt att göra om dagarna så jag inte blir så rastlös och förslappad. Jag har hittat två jobb som jag sökt nu i veckan, ett är som personlig assistent och det andra som biblioteksassistent på ett av universitetets bibliotek. Jag hoppas att jag får napp snart.

Antalet inlägg har sjunkit drastiskt den här månaden. Förra månaden hade jag ett uppdrag och kände mig tokmotiverad till att ta världen med storm, men när det visade sig vara lögn och bedrägeri försvann orken. Jag kommer att återkomma, men det känns bara så himla typiskt att jag hoppas på någonting som visar sig vara falskt. Jag försöker att inte tänka på det så mycket eftersom det varken gör från eller till nu. Jag får lära mig mig av mina misstag och gå vidare. Problemet ligger nu i att jag inte har några pengar. Jag kan inte ta uppdrag som bara ger några hundralappar, för om jag tar jobb förlorar jag mitt socialbidrag och jag kan inte försörja mig på några hundralappar i månaden. Jag sitter åter i ett pest eller kolera-läge. Halleluja. Jag förstår inte hur folk orkar med det här i flera års tid. Jag har varit arbetslös i lite drygt ett år och känner mig redan lockad till att ge upp. Lyckligtvis så har jag saker som jag kan se fram emot under veckorna - kören, pojkvännen, söndagsfiken - och min berömda envishet så slutet är inte nära för min del.

Som en sista inflikning får mitt hår som jag är så övertygad om ser ut som skräp hela tiden kommentarer. Om att det är fint. Det känns som om någon har fått det bakvänt. Jag vet inte om det jag eller de som har rätt. Märkligt är det i alla fall.

Flickan i spegeln

Jag äger ingen helkroppsspegel. Min mor och syster har pratat om det ända sen jag flyttade hemifrån. Jag är inte så brydd om att skaffa en, jag ger ett vagt svar om att jag inte har råd och fortsätter att använda spegeln i badrummet som effektivt skärmar av mig från bröstet och neråt. Nu har pojkvännen skaffat spegel och varje gång jag går på toa och passerar hallspegeln dras min blick till den. Jag vill inte, vill inte, vill inte se hur jag ser ut. Min spegelbild överensstämmer inte med min mentala självbild. Och jag blir alltid lika besviken när jag ser hur jag egentligen ser ut. Stirrar jag för länge slutar jag att känna igen mig själv.

Jag har slutat väga mig. Vikt är ingen bra indikation på hur man mår. Senaste gången jag vägde mig vägde jag mer än jag förmodligen någonsin gjort. Eftersom jag tränar så kan de nya överflödskilona lika gärna vara muskler efter som ständigt får höra ad nauseam att muskler väger mer än fett. Men det är ingen tröst. Jag har för mycket andra överflödskilon för att se dessa muskler. Jag tränar hårt, så hårt jag orkar och så ofta jag kan. Den logiskt tänkande sidan av mig vet att två månaders träning knappast ger några resultat på sex års ackumulerad övervikt, men jag kan inte låta bli att hoppas på någon lite förändring som uppmuntran att jag är på väg åt rätt håll åtminstone. Någon fåra som är insjunken någonstans. Att byxorna eller tröjärmarna inte skär in i huden.

Min vikt gör att jag känner mig ful. Kläder sitter inte som de ska på min kropp. Jag har svankrygg, men är ändå rak i ryggen och tröjor måste ständigt dras ner för att jag inte ska frysa om rygg-glipan som bildas. Det är ett ganska nytt problem som har tillkommit det senaste två åren. Jag föredrar långa tröjor, men dessa gör i sin tur att jag ser gravid ut. Jag upplever att större delen av de kläder som jag vill ha på mig bara framhäver mina valkar - alltså klär jag mig ofta "fult". Jag klär mig för att inte visa upp dessa "problemområden" och istället framhäva det som jag är nöjd med. Ofta räcker det för att jag ska må bra, men inte efter till exempel en spegelvisit. Jag tänker på allt som jag inte kan göra, ha på mig eller sådant som gör att folk måste se på mig.

Om en dag eller två kommer att sjunka in i självomedvetenheten igen och undvika spegeln, men verkligheten kommer inte att ändras på grund av det. Vissa dagar har jag funderat på att utveckla ätstörning bara för att, men den tanken avfärdas lika snabbt som den dyker upp. Så dum är jag inte, men i mina mörkaste stunder brukar det kännas som en bra idé.

Den här veckan har jag inte hunnit träna på gymmet och jag är rädd för att min kassa vecka kommer att påverka min motivation. När jag går och glömmer att ta på mig stegräknaren känns det som om promenaderna är bortkastade. Jag ser stegräknandet som en tävling och blir arg på mig själv när jag glömmer att ta på mig detta bevis för att jag faktiskt rört på mig även om jag inte lyft skrot. Jag ska försöka att ta nya tag nästa vecka och försöka ignorera den här veckans hårdträningsfrånvaro.

Irritabel*

Idag är en sådan där dag när ingenting funkar, utan synbar anledning och allt bara känns överdjävligt och tungt. Träningen gick dåligt, jag orkade inte alls ta i lika hårt som jag annars brukar, så jag fick göra färre repetitioner och kände mig svag. Allting sker antingen för långsamt eller för snabbt, aldrig i rätt tempo. Tack och lov så har jag inte umgåtts i några större sociala sammanhang idag.

Snart ska jag lägga mig och läsa och hoppas att jag somnar och att jag är på bättre humör, mindre rastlös och framför allt mindre irritabel imorgon. Tills dess är det nog lika bra att man inte pratar med mig.

(*irrita´bel, som lätt irriteras (om person, organism e.d.). NE.se )

Det hände, vad händer nu?

Det jag befarande hände. Båda farhågorna - att SD skulle hamna i riksdagen och att Alliansen skulle få fortsatt styre. Nu är det inte så att Alliansen fick majoritet, men utropade sig till segrare ändå. Nu måste de locka över Miljöpartiet för att kunna få majoritet. Om de inte lyckas måste de antingen förhandla med SD eller utlysa nyval.

Mona Sahlin som varit ganska luddig under valrörelsen visade äntligen en mänsklig och trevlig sida där hon i ett tal inte pratade om att det var enskilda partiers fel utan att det var så att S själva hade misslyckats och inte tolkat sitt underläge tillräckligt kritiskt innan valrörelsen drog igång. Det är en Mona som jag gärna hade röstat på och många andra med mig om hon hade varit lika varm, ärlig och rättfram som hon var i sitt "förlorartal". Hon poängterade att 94% av valdeltagarna inte röstade på SD och att det var en minoritet som ansåg att deras åsikter var något att hänga i granen.

Jimmie Åkesson, ackompanjerad av en fotbollskör som skanderade hans namn, levererade sitt "segertal" och började prata om ansvar. Att de skulle ta ansvar för Sverige, och att de andra partierna borde ta sitt ansvar. Jo, ansvar är viktigt och vi får väl se hur de SD:a riksdagsmännen tar sig an uppgiften om ansvar. Jag mår illa och vill inte tänka på vilka motioner de planerar att lägga fram. Jag vill inte riktigt höra deras argument, men misstänker att de kanske inte kommer att hålla så mycket vatten i riksdagen. Det måste vara någonting som är ruttet i Sverige när SD vinner röster på det. Jag misstänker att många som tidigare röstat V, arbetare och arbetarklass inte känner igen sig i V:s nostalgiska tal om borgare längre, utan istället vill ha förändring. Någon som de tror eller vill att SD ska kunna ge dem som någon nypolitisk Messias.

Istället för att höra allt bajs om SD på SVTs valvak hängde jag på Twitter och interagerade med en drös andra besvikna medborgare som alla förfärades över den riktning som nya Sverige och dess demokrati tycks ta. Ju längre kvällen led desto fler personer och även andra länders medborgare gav sig in i debatten och gav sina beklaganden för de nya nationalistiska strömningarna som tycks dra genom landet. Utländska tidningar lär ta upp detta på sina hemsidor. Känns trevligt att veta att vi får uppmärksamhet på grund av detta. Nu tror väl alla att svenskar är rasister.

Jag är trött, less och besviken, men jorden och landet går inte under ännu. Vi vet bara inte vem som kommer att ingå i nästa koalitionsregering. Det är lite osäkert och känns lite otryggt.

Godnatt. Jag lämnar natten med de odödliga orden som Skogsturken förmodligen skulle ha fällt:

"Vem vare? Vem vare som rösta på SD? Vad ska jag göra med min facking Riksdag?"

Bad day in the making

Varför gör man dumma saker som att vara uppe sent utan anledning dagen innan man ska vara social och trevlig på ett större event? Jag har inga svar på den frågan, för det är så som jag gör. Såg en dokumentär i går natt, ironiskt nog om just dygnsrytm och kroppens inre urverk. Kroppens behov styrs till stor del av ljus och det är det som gör att våra inre klockor går snabbare. Det var en intressant dokumentär som självklart kom med varningar om vad som händer om man går emot sin inre klocka.

Min hjärna och kropp känns inte riktigt i balans idag och jag vill helst bara gnälla, men jag håller tillbaka den impulsen. Det säger nog sig självt att jag inte borde göra mig på sämre humör genom att intala mig en massa saker som gör att dagen blir sämre. Det här är inte min dag, det är någon annans så jag får unna dem deras dag och hålla ut en dag och kanske åka hem lite tidigare idag och sova ut.

Om jag lärde mig att lägga mig i tid lite oftare skulle jag nog inte må som jag gör så ofta. All inspiration och motivation inför min träning som jag haft de senaste dagarna har gått och gömt sig. Jag hade för mycket planerat i helgen och orkade inte gå till gymmet i fredags. På måndag gör jag ett nytt försök och förhoppningsvis blir det två gympass den veckan. Och mer sömn. Slaget är inte förlorat bara för att jag missar ett pass en vecka om det inte blir en vana.

Nu ska jag göra mig i ordning inför ett buddhistiskt bröllop för en av min och pojkens gemensamma bekanta. Vår skjuts hade glömt att vi skulle med så deras bil är full med folk. Vi hade bokat plats i bilen för länge sedan, men folk är ju som bekant människor och vi är visst inte så minnesvärda (zing!). Som tur(?) är lider folket med bilen av extrem pliktkänsla så vi får åka med på något vänster. Fråga mig inte hur.

Ibland när jag ska träffa en massa folk känns det outhärdligt. Jag vill mest sitta hemma i min trygga kokong och inte behöva gå ut, men när jag väl kommer ut i världen känns det inte så farligt. Det är mest min pessimistiska livssyn som säger mig att allt kommer att gå åt helvete och inget vill egentligen ha mig på plats som spökar. Det hjälper inte när man är trött och inte orkar argumentera emot sina inre olyckskorpar. Men, men. Jag ska göra mitt bästa under de rådande omständigheterna för att inte fantisera ihop några extremare mardrömsscenarion. Och gör jag det kan jag kanske skriva ner dem och kanalisera in dem i en framtida bok.

Anteckningsboken åker med andra ord med på festen.

[out of Happy]

www.icanhascheezburger.com

Vissa dagar orkar man bara ingenting, varken mentalt eller fysiskt. Sådana dagar brukar slösas bort framför datorn, på diverse LOL-sidor för att muntra upp mig eller helt enkelt genom att jag sitter och slödeppar och gör mig ännu ledsnare. Idag är en sådan dag, men jag känner att det kan bli bättre om jag orkar mig iväg till gymmet som jag missade att gå till igår. Då känns det som att dagen inte är helt kastad i sjön.

Igår satt jag mest och målade på mina Tyranider. Jag blev inspirerad av att se dem alla på plan (och av att vinna, givetvis). Idag är jag mestadels seg och tycker att världen har något emot mig. Jag försöker att inte sjunka alltför djupt som jag brukar göra genom att dra igenom hela radbandet av gamla misslyckanden. Jag försöker att påminna mig om alla positiva och träffande citat jag samlat på mig under sommaren. Det får mig inte på bättre humör, men jag känner att mitt dåliga och låga humör inte varar för evigt. Det håller mig flytande.

Jag var hos min nya jobbcoach idag. Min gamla hittade en bättre tjänst och gick vidare, vilket jag kan förstå. Den nya verkar okej och jag tror nog att vi kommer att komma överrens, men att påminnas om min hopplösa jobbsituation just nu gör inga underverk för självförtroendet. Logiken säger att jag förmodligen kommer att hitta någonting så småningom, men jag blir galen på att inte vara självständig och behöva vara beroende av statliga bidrag för att klara uppehället. Pengar betyder mer än folk vill erkänna.

Idag orkar jag bara inte tänka positivt. Det bästa jag kan åstadkomma är neutrala, gråa tankar som inte går över gränsen till någotdera. Jag vill bara lägga mig och sova tills det är imorgon och hoppas att jag inte fumlar på mitt humörslag igen. Jag ska lyssna lite på Darren Hayes sammetslena stämma och hoppas att den får mig iväg till gymmet.

Att vara sig själv är en konstart

Det går inte att vara objektiv med sig själv. Det går bara inte. Jag borde veta för jag försöker verkligen, men hur jag än försöker så är och förblir jag alltid huvudpersonen i mitt eget livs roman. Det går inte att rymma och vara åskådare till sitt eget liv.

På den senaste tiden har jag snappat upp en del citat. Jag minns inte alla ordagrant, men ett slog an mina strängar rejält. Det var en ungdomsbok av alla saker som kom med kloka råd. Det kanske inteä r så konstigt eftersom ungdomsböcker oftast har ambitionen att vara Bildungsromaner och uppfostra sina läsare till välartade individer som förstår sin omvärld och sig själv lite bättre när pärmarna slås igen sista gången. Jag tror inte att man någonsin blir för gammal för lite utveckling.

Jag har kommit till insikt mången gång i mina dagar och jag tror inte att de kommer att ta slut bara för att jag insett någonting grundläggande och omvälvande. Det är lite svårt att sätta ord på vad det är som har förändrats, och det har inte skett över en natt som det kan verka. Det har länge gnagt små oroliga möss i hjärta och hjässa om att någonting i mitt liv bör förändras. Det kommer att bli svårt och jag vet att det kommer att ta tid. Jag tassar runt ämnet med flit eftersom det är rätt känsliga saker det handlar om och någonting som jag inte riktigt har klart för mig ännu. Jag formulerar fortfarande förändringar och försöker att planera hur jag ska ta mina första steg mot bättring. Det är mycket som ska göras och långt ifrån allt kan göras parallellt.

Hur som helst är citatet från en ganska så töntig och intetsägande ungdomsbok vars underliggande mening är att man ska vara sig själv som så många andra i mängden. Boken var ganska kort så jag läste den från pärm till pärm på en och en halv timme. Mot slutet får jag-berättaren ett brev av personen som förändrar hennes liv och kanske även mitt. (Lite töntigt känns det att någonting så simpelt som en skönlitterär roman får mig att tänka efter lite djupare, och inte någon verklig person.)

Fritt citerat: "Du förväntar dig att livet är skyldig dig någonting bara för att du existerar."

En enkel mening som träffar mig mitt i prick. Livet är inte rättvist, det ser vi klart och tydligt på nyhetsinslagen som sänds som en påminnelse över att vi bör skatta oss lyckliga som bor uppe i ett land som inte haft krig på över tvåhundra år. Jag har inte gjort någonting so lämnar spår i historien, inte än i allafall. Det enda jag har är en längtan att synas, men ändå inte. Höras utan att behöva säga någonting. Men det är inte så världen fungerar. Tankens kraft må vara god, men den ger inga resultat utan någon efterföljande gärning.

Efter bokcitat har liknande citat regnat över mig och det känns som om det för första gången i mitt liv är någonting som når in till mig genom mitt till synes härdade skeptiska skal. Nej, jag kommer inte att följa Gud eller någon annan gubbe som hävdar sig inneha den absoluta sanningen. Men bara för att man är ateist innebär det inte att man inte kan ha ett rikt inre liv och att man är bitter och cynisk.

Det finns personer som får höra att de borde tänka efter före. Jag är inte sådan. Jag är den personen som tänker efter innan så länge att ingenting ofta blir gjort. Det har gjort mig väldigt bitter och missunnsam mot personer som inte stannar upp och grubblar lika mycket som jag gör utan faktiskt gör något åt saker och ting. Min inläggslista på bloggen består till hälften av inlägg som jag förmodligen aldrig kommer att lägga upp offentligt, mest eftersom de är för känsliga och handlar om den delen av mig som jag inte tycker om att öppna till folk.

Ensam är stark och visa inte hela handen från början och allt det där. Ofta undrar jag hur jag framstår och vad folk ser mig som. Lyser mitt sanna jag igenom eller den delen som jag vill att folk ska se? Eller ser människor kanske någonting helt annat, någonting som inte jag ser?

Folk säger alltid så märkliga saker om mig. Vänliga saker som jag inte alltid känner att jag förtjänar att höra. Saker som jag slår ifrån mig och förundras över. I hela mitt liv har jag kämpat hårt för att inte bli högfärdig. Jag vet att jag har en ovanlig fallenhet för många saker, men jag har struntat i det, inte litat på att jag kan bli bättre än jag är eller intalat mig själv att jag är sämre än jag faktiskt är. Det är en svårt balansgång mellan självförakt och självförnekelse. Samtidigt som jag inte erkänner att jag är bra på saker söker jag efter bekräftelse utifrån. Bekräftelse som inte alltid kommer. Jag har insett att jag kan erkänna att jag är bra på mycket utan att skryta med det eller trycka upp det jag kan i ansiktet på folk. Jag vet inte om jag ens kan bli högfärdig och snobbig, det var bara någonting som jag fick för mig när jag var yngre. Kanske förstod jag inte bättre då. Den enda som satt käppar i min utveckling som individ är inte egentligen någon olycklig skolgång eller dåligt inflytande - det är jag. Mitt eget dumdristiga löfte har slagit tillbaka på mig själv och jag har hamnat i den andra änden av skalan.

Det här inlägger sväller förmodligen över alla bräddar. Jag vågar inte kolla hur långt det har blivit på förhandsgranskningen, men jag tänkte skriva en någorlunda sammanhängande text med ett ordentligt avslut för en gångs skull.

Jag har försökt förändras många gånger förut, men jag har alltid försökt att göra för mycket på en gång, som det ofta blir för mig och säkerligen en hel del andra. Eftersom jag inte har något jobb som upptar en del av dagen har jag haft mycket tid att tänka över det här på grundligt. För att tydliggöra så tänker jag inte gå och ändra personlighet, inte egentligen. Det jag tänkte göra är att sluta hyckla, försöka bli snällare mot mig själv och inte försöka sträva efter robotmässig perfektion. Jag är trött på att enbart duga och existera för att någon annan tycker att jag gör någonting bra, jag är trött på att "behöva" glömma bort det som sagts mig som är positivt. Jag vill våga mig på nya saker som jag är ensam om, inte följa konventionerna i någon exklusiv grupp eller försöka passa in i någon mall. Jag är spretig och mina intressen är i vissa fall motsägelsefulla och i andra fall absurda, men jag orkar inte skämmas för att mänsklig psykologi intresserar mig och att jag tycker om att måla tyranider.

Jag sjöng på släktfesten i förra veckan. För bara ett par veckor sedan hade blotta tanken gjort mig spyfärdig och slängt in mig i ett hav av ångest. Det var plågsamt. Jag har sjungit bättre och min röst bröts. De tankar som flög igenom huvudet var att om jag inte genomför det här nu kommer jag aldrig att göra det. Min släkt är full av kreativa och ambitiösa människor. Skådespelare, sångerskor, forskare, jurister och läkare. Många tycker om att uppträda och visa upp sig. Jag gör väl det också, men av fel orsaker. Om jag inte syns existerar jag inte. Det här kan komma som en chock för många som känner mig, men det är så det är. Jag behöver erkännanden, beröm och leenden. Jag är dessutom fruktansvärt blyg och perfektionist, en mycket olycklig kombination. Ingenting är någonsin bra nog för mig och alla misslyckanden väger tyngre än alla gånger som jag lyckats, jag har lyckats mer än jag har misslyckats.

Mycket tid går åt att våndas över saker som jag inte längre kan göra någonting åt. Pinsamheter, klavertramp, misstag och andra saker som jag ångrar djupt. Jag vågar inte göra eller prova på vissa saker av rädsla för att misslyckas eller göra bort mig. Så fort jag vet att någon tittar på blir det mycket värre och jag blir så rädd att göra fel att jag automatiskt klantar till det. Men det är inte så farligt när det väl händer. Efter att jag uppträtt inför runt 50 släktingar som jag träffar vartannat år fick jag mycket positiv feedback från äldre och yngre släktingar. Jag grät floder innan och brast åter i gråt efter mitt svajiga uppträdande, men jag klarade av det. Jag överlevde, ingen kom och sa åt mig att jag sög eller att jag borde låsas in på bantningsläger som jag förfasat mig inför. Så säger man ju inte.

Min ribba har alltid legat högre än andras. Mina vänner får göra bort sig, det är ju inte så farligt. Någonstans har jag alltid inbillat mig att min mänskliga status hänger på om jag lyckas eller inte. Ibland orkar jag inte försöka eftersom all ångest innan om vad som skulle kunna hända IFALL jag skulle misslyckas tar musten ur mig. Jag gör sällan bort mig. Stavar fel på mina FB-statusar ibland, några felsägningar här och där, gör nästan aldrig någonting om jag inte är säker på att jag klarar av det. Jag har byggt en fasad, spelar en roll och även om den rollen ligger nära mig så är den inte alltid lika tredimensionell som den skulle kunna vara. Den sista, mänskliga pusselbiten saknas. Jag har höga ambitioner, envishet, talang (erkännandet satt djupt, kan ni tro), förutsättningar och ett visst mod, men jag är ändå feg. Om jag inte är en ödmjukt lyckad pepp-panda så är jag inte värd ett liv.

Innerst inne vill jag nog att folk inte ser min vikt/storlek, min hårfärg eller mina misslyckanden och dömer ut mig efter det, men på något sätt har jag fått för mig att det är det som gäller. Varför bryr jag mig så mycket om vad andra, oftast okända, personer tycker om mig? Lyckan i att någon främling tycker att jag är bra på någonting är ändå ganska kortlivad. Jag borde slappna av lite mer när det gäller mina krav på att vara så himla lyckad hela tiden. Jag är inne i en tid i mitt liv där jag inte tycks lyckas med någonting och det gör mig ledsen att jag inte kan utnyttja den tiden till någonting mer kreativt, som att skriva mer eller fräscha upp mina halvt bortglömda C-språk. Det är inte hållbart att mitt välbefinnande ska bero på hur jag tror eller vet att andra människor uppfattar mig. Om jag inte duger som den långt ifrån perfekta person jag är, så borde jag inte bry mig. Sådana rövhål har jag definitivt fått nog av i mina dagar.

Men samtidigt som vissa saker i mitt liv kan läggas i graven bör andra stramas upp, men med andra förutsättningar. Min träning har varit ytterst sporadisk sedan jag började på universitetet och trots min perfektionism har jag gått upp runt 20 procentenheter av den vikt som jag hade när jag flyttade till Uppsala. Jag mår inte bra, har dragit på mig flera dåliga vanor och orkar mycket mindre än jag skulle vilja göra. Jag har tid att råda bot på det, jag har börjat många gånger, men inte riktigt haft någon plan eller något mål med min träning. Nu har jag det. Jag har berättat för vissa än så länge, men fortfarande pockar min rädsla för att misslyckas för mycket för att jag ska kunna skriva vad jag planerar att satsa på här i skrivande stund. Jag kan säga att det har att göra med fyra av mina favoritträningsmetoder att göra och att jag hoppas kunna nå målet inom ett år.

Som sammanfattning kanske jag kan säga att jag är ganska nöjd med den jag är, även om jag inte är så nöjd med hur jag beter mig. Jag tänkte så smått börja ändra vanor, ett par småsteg åt gången. Jag vill inte undvika potentiellt roliga saker bara för att jag inte ser ut som man "ska" eller alltid vet bäst. Det är som att leva ett halvt liv om man är en icke-deltagare till sitt eget liv för att inte säga att det blir en hemskt kass och tråkig film.

Nog tjatat och grubblat: Nu blir det sömn.

Stavningskontrollmanin får vänta till imorgon.

I bounce back

Ibland måste man nå botten för att kunna ta sig upp till ytan igen. Mitt lilla extraknäck är ibland en sak som håller mig flytande. När folk behöver mig, när det är saker som jag kan påverka och bestämma över känns det bra. Jag känner mig meningsfull och viktig igen.

Imorgon ska jag lämna ut nycklar till lägenhetsnyinflyttad person nummer två. På onsdag ska jag hjälpa en gammal boende att få nytt rum i huset efter ett uppbrott med sambon som hon flyttade ut ur huset för. Det känns bra att kunna hjälpa till.

Kanske borde jag börja aktivera mig inom mina rörelser igen eller öka mina arbetstimmar på jobbet? Jag vill göra nytta, inte ruttna bort framför datorn och då kanske jag träffar lite folk igen.

Utseendefixering

Idag var jag och handlade kläder. Eller snarare försökte. Det brukar sällan sluta bra för min självkänsla och jag går omkring i mina gamla paltor tills de är nerslitna, vilket brukar gå rätt fort eftersom jag inte har så många. Det som jag sliter ut mest är byxor och det är ironiskt nog också det som jag har svårast att hitta.

Jag försöker träna, men motivationen tryter och det känns lönlöst. Jag har lätt att gräva ner mig själv under unkna filtar av självömkan, men jag försöker att inte dra igång någon snöbollseffekt. Klädshopping är en sak som tyvärr inte går att undvika, som jag måste lära mig att inte ta som en personlig förolämpning när konfektyrsydda plagg inte passar mig. Jag är inte skapt som en skyltdocka.

Jag har ett hatkärleks-förhållande till min kropp. Vissa delar är jag mer än nöjd med medan jag helst skulle vilja ta andra och hugga av dem med köttyxa. Min badrumsspegel visar mig inte med än övre delen av min överkropp. Det jag ser i den spegeln är de delar jag är nöjd med. Jag är kort - under medellängd men inte kortväxt - och jag kompenserar min längd med att se folk i ögonen. Jag har upptäckt att när man har ögonkontakt och inte står alltför nära så märks inte längdskillnader särskilt mycket. Jag blir alltid lika förvånad när jag upptäcker att personen i fråga är två meter eftersom jag tänkt mig dem som jämnlånga med mig.

Och jag är överviktig, jag vet inte om jag någonsin inte har varit det. Oftast förtränger jag det. Överviktiga personer uppfattas som okontrollerade, lata och dumma. Jag vill inte uppfattas som sådan men likt förbannat är det så jag uppfattar mig själv när jag mår som sämst. Spelar roll att jag har överlevt fem års eftergymnasiala studier och har en magisterexamen. Spelar roll att jag har massor av talanger och intressen. När jag mår som sämst fokuserar jag på det som jag inte kan rå för, min metabolism och min övervikt.

Min träning försvåras av att jag inte tycker om att visa upp mig alltför länge på folktäta platser, såsom ett gym. När jag bodde hemma hos föräldrarna tränade jag på ett rehabgym. Jag delade gymmet med gamlingar och personer som var på väg tillbaka från skador och sjukdomar. Gymmet låg dessutom på vägen hem från skolan och jag tränade som mest tre gånger i veckan. Jag saknar den tiden, nu när jag går på gymmet ser jag bara en massa pinnsmala fjortonåringar och biffiga män som verkar ha fötts på löpbandet eller med hantlar i händerna. Jag känner mig äcklig, att jag inte hör hemma i deras perfekta vältränade värld. Samtidigt inser jag att om jag inte kommer igång och fortsätter träningen så kommer ingenting att hända och jag kommer att se ut som jag gör för alltid.

Egentligen beskyller jag min vikt för fler saker än bara alla traumatiserande omklädningsrumsincidenter som jag varit med om. Min vikt ligger enligt mig bakom så många och så absurda saker att de egentligen inte ens förtjänas att erkännas. När jag skriver ner dem så blir det mer och mer löjligt att några extra kilon är orsaken till att jag inte får göra eller förtjänar vissa saker. Det är inkörsporten till de riktigt tunga tankarna som håller mig vaken om nätterna. Alla pinsamma och dumma saker som jag någonsin gjort ligger inbäddade i mitt underhudsfett och hånler mot mig. Absurt var ordet.

Andra gånger använder jag min vikt och mitt utseende som ursäkt att inte göra saker. Som om jag inte skulle kunna ha kul eller koncentrera mig på roliga saker bara för att jag inte ser ut som något Hollywood har kräkts ut. I skrivande stund sitter jag på fullaste allvar och funderar att skippa sommarens släktträff. Det är av andra orsaker också, som att folk ser det som en ursäkt att bli drängfulla och odrägliga, men mest för att jag inte vill visa upp mig i mitt nuvarande tillstånd. Ibland drömmer jag 0om att jag ställer upp och sjunger någonting för hela jävla släkten, kanske kompandes mig själv på piano, helt jävla perfekt så kanske de ser mig någon gång. Jag har hört att mina äldre släktingar skryter om mig och mina andra kusiner inför andra, men jag har ingen aning om vad det säger. Förmodligen att jag är den med högst utbildning av alla kusinerna, trots att jag inte har kasserat in min examen.

Vissa familjemedlemmar pikar mig mer eller mindre om min vikt när jag är hemma. Det är promenader hit, gym dit och "ska du verkligen ta en portion till?". Ibland känns det som om det enda jag är är ett fetto som inte duger till någonting. Det måste väl vara så eftersom det är det enda jag får höra när jag är hemma. Ibland har jag lekt med tanken att biffa till mig bara för att de ska hålla käften när jag är hemma men när folk tjatar på mig mår jag bara dåligt och tappar all lust jag någonsin haft. Jag blir dumrebellisk och vägrar. Jag hade aldrig riktigt någon rebellisk period i tonåren, jag var en duktig flicka som alltid gjorde rätt. Jag började till exempel inte svära förrän i sjuan, och egentligen har jag väl aldrig slutat upp med det, till mina föräldrars stora förfäran. Min konstiga motvilja att träna ordentligt kanske har någonting att göra med att för en gångs skull inte lyda mina föräldrar.

Min övervikt kanske inte beror på mat eller lathet, utan snarare en massa annat som ligger och bubblar under ytan som jag har förträngt och vänt mot mig själv? Kanske är min övervikt till viss del något slags självpåtaget straff för allt dumt jag gjort i mina dagar. Saker som jag antagligen är ensam om att fortfarande minnas.

Vad man bör och inte bör göra

Jag har svårt att erkänna när jag gör fel och att jag kan göra det. Det leder förmodligen till att många inlägg i mina bloggar framställer mig som en extremt duktig och präktig person som oftast ser livet som ett positivt äventyr. Jo, pyttsan. På internet väljer man vad man ska göra och till viss mån vem man vill vara.

Jag skjuter inte under stol med att jag har storslagna framtidsplaner och att jag i okänd mån är äregirig och väldigt egocentrisk, men jag försöker hålla mina förväntningar på en realistisk nivå. Förmodligen är jag påverkad av Jante-tänket. När jag var yngre ville jag inte verka för stolt över mina alster och sa med falsk blyghet "Äsch, det var väl inget" om någon kom och berömde något jag gjort. I hemlighet levde jag på berömmet och var väldigt, väldigt mycket framme när det gällde att visa upp att jag kunde. Om jag gjorde fel försökte jag dölja det, men jag är inte bra på att gömma saker och när jag i min nyfikenhet plockade sönder en dockhusmöbel för min syster och gömde den under mammas och pappas säng så hittade hon den självklart och jag fick en utskällning. Utskällningar och gräl skrämmer mig och har gjort mig än mer mån om att inte göra fel. Någonsin. För att undvika att göra fel eller att göra bort mig så är jag väldigt försiktig av mig.

Men även jag kan göra fel. Ett exempel är vad som hände i lördags. I skrivande stund vill jag inte lägga upp detaljer om det, men det var en trafikhändelse som kunde ha slutat illa. Min andra tanke var att jag kunde ha skadat någon, men min första tanke var "jaha, där rök mitt prickfria register". Jag fick inga böter, men en elak varning. Jag hade dock ursäkter för att jag inte körde så uppmärksamt som jag borde, men jag hatar att dra upp ursäkter och i vissa hotfulla situationer fryser min hjärna och mina stämband så att jag inte får fram några ljud över huvudtaget. Det var obehagligt och ännu en påminnelse om min ohälsosamma självbild.

Jag lyckades hålla ihop tills jag och E kom hem. Sen bröt jag ihop. Jag ville inte låta händelsen förstöra resten av helgen, så jag försökte att inte låta de vanliga kugghjulen rulla ostört genom att dra upp varje gång jag gjort bort mig tidigare i livet. Jag försökte spamma hjärnan med bra saker, mina "ursäkter" och det faktum att jag bara är mänsklig. Till min stora förvåning fungerade det ganska bra, det blev ingen snöbollseffekt, även om det tog väldigt mycket energi och vilja. Jag var medveten om situationen och mina känslor men lät dem inte skena iväg och associera till andra händelser som varit svåra.

Egentligen skulle jag vilja ta upp alla bra saker som hände, men det förtjänar ett eget inlägg där det inte överskuggas av mina misstag. Kanske skriver jag det senare idag, kanske direkt.

Inget eget företag i sikte

I förrgår var jag på NyföretagarCentrum i Uppsala. Jag fick rådet att inte starta företag innan jag har fått en stabil inkomst eftersom soc med 99.9% säkerhet drar in bidraget ifall jag startar ett. Det var inte så upplyftande besked, men jag insåg att hon hade rätt.

Kvinnan som gav mig råd undrade om jag hade något annat som jag skulle kunna sälja via företag, men jag brukar oftast bli ställd när folk frågar sådana frågor. Vad säger man? Jag tycker om att ägna mig åt att lära mig en massa onödiga och konstiga saker, målar spelfigurer, läser fantasy, sjunger och dricker te. Inget som det direkt går att tjäna pengar på. Kanske te-drickandet och sången då, för om jag dessutom var akrobat skulle jag kunna satsa på en karriär som Geisha. Tyvärr har jag inte riktigt kroppsformen för det och det skulle nog inte vara lagligt i Svea rike.

Det kändes inte kul att sitta på fel sida av ett skrivbord och höra att jag inte bör starta eget ännu, men ibland kan dåliga besked och besvikelse bli den känga i röven som jag behöver för att kunna göra något åt saker och ting. Jag fick en hel drös med papper som jag kan läsa igenom för att bättre förbereda mig på när dagen väl kommer. Jag ska inte deppa ihop över det här och försöka se till att det uppstår någonting kreativt ur det. Av någon märklig anledningen gör tanken på mötet att jag får lust att städa. Jag har en timme på mig innan husjobbet, så jag ger efter för det märkliga behovet idag.

Annars som hänt är att jag gjort en provöversättning om jag skicka in i fredags. Har inte hört ett ljud från uppdragsgivaren om det var bra eller dåligt. Jag är inte så optimistiskt angående det, men det var märkligt eftersom de fick mitt namn från någon person som jag aldrig hört talas om. Först trodde jag att det var personen som höll i min senaste arbetsintervju, men det var inte hans namn. Om det leder till fler uppdrag blir jag inte sur över det, annars är det inte mycket som jag har förlorat.

I helgen åker jag inåt landet för att hälsa på en vän. Det skulle ha blivit av förra helgen, men jag hade lyckats trippelboka mig. Rollspel, 30-årskalas och besök på annan ort. Jag gick på kalaset eftersom jag lovat att gå på det först, men det kändes ändå taskigt att avboka det andra. Det visade sig vara lika bra med resan eftersom hon visade sig vara riktigt upptagen då.

Jag - Jobbsökande

Jag letar jobb och försöker skriva ett personligt brev till arbetsgivare. Det är hur svårt som helst. Trots att jag kan skriva om i princip vad som helst i övrigt blir det genast svårt att klämma fram en vettig mening så fort det handlar om mig själv. Jag lägger fingrarna mot tangenterna men kan inte komma på någonting som jag är bra på eller om jag kommer på det vet jag inte hur jag ska formulera det.

Så fort jag tänker på mig själv känns det som att gå in på ett förbjudet område, ett slags svart hål. Det är som i ett FPS-spel där man ser sina händer och allt omkring sig, men ingenting närmare. Just nu sitter jag och är helt tom i huvudet när det gäller mina egna färdigheter och förmågor.

Nu tänker jag ta en promenad ner till apoteket och fylla på förråden av värktabletter. Jag hoppas att jag kommer på någon snillrik formulering för att marknadsföra mig själv någonstans på vägen. Om det inte funkar så får jag väl ta fram ett papper och brainstorma fram mina fördelar.

Försöker hålla mig positiv och glad, men det är svårt när ens försörjning och välfärd hänger på om jag får ett jobb eller inte.