Ord: 33 244/35 007
Jag kom på häromkvällen att min berättelse består till stor del av reaktioner. Jag tror jag till och med har lyckats undvika att använda exakt samma reaktion två gånger. Tänk vilka små saker som kan göra en skribent glad.
Har lagt in mitt första skräckelement i berättelsen, och det var jobbigare än jag trodde. Jag blir alldeles för förtjust i mina karaktärer, de är som mina barn och det gör ont att göra dem illa på det här sättet. Men jag måste, för berättelsen blir inte bra om inte någonting av det här slaget händer. Det blir inte skräck, bara en släktkrönika.
Igår kändes det verkligen som att jag bör researcha mera, och det på lite mer obehagliga ämnen, men idag (tack och lov?) kommer jag att ägna mycket tid till egen verklighet. Jag har äntligen fått ett brev som jag har väntat på i två veckor. Det kom självklart i sista sekunden, men ändå för sent för att jag ska kunna skicka in det innan deadline som var idag, eller snarare i fredags om man ska gå efter postgångens villkor. Jag orkar inte vara sur över det just nu och hoppas istället att det går att fixa så fort som möjligt. Förutom blanketter har jag även ett gäng böcker som ska tillbaka till biblioteket och en pojkvän som förtjänar massor av uppmärksamhet efter all tid jag lagt ner på NaNo. Han är visserligen stolt och glad över att jag äntligen skriver igen och inte bara gnäller om det, men mindre glad över att jag inte synts till på ett tag.
Jag skriver nog mer ikväll.
Visar inlägg med etikett Vardag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vardag. Visa alla inlägg
tisdag 22 november 2011
tisdag 31 maj 2011
Ny lur
Har skaffat en ny mobil där man kan ha kontakter, kalendern - alla slags listor - på framsidan. Bara att låsa upp och bläddra. Har bara haft telefonen i fyra dagar än så länge men hittills är jag nöjd med den. Det enda som är knepigt just nu är att veta hur länge telefonen ringer och därmed hur lång tid man har på sig att svara. Telefonen är lite för otymplig för att svara i som den är och jag har inte ännu vant mig vid att svara i headset. Sladden ä inte ikopplad större delen av tiden och jag hör inte alltid ringsignalen vilket leder till många missade samtal just nu.
Jag har även försökt kolla hur man ändrar uppgifter i telefonlistan och så, men för säkerhets skull har jag börjat använt pojkvännens kontakter för att jag inte ska ringa upp folk av misstag, vilket jag gjort åtskilliga gånger i helgen. Han var väl medveten och blev okynnesuppringd större delen av söndagen. När en kompis messade mig nyligen upptäckte jag att inte alla nummer följde med sim-kortet från förra telefon. Som tur är var jag förutseende och skrev ner alla väsentliga nummer till folk utifall att inga nummer skulle hänga med innan jag tog ur simkortet.
Sägas bör att jag är lättimponerad eftersom min förra telefon i princip bara var en telefon och inköptes i början av Finska vinterkriget. Min nya telefon har en kamera, touch screen, handsfree, bluetooth, surfmöjligheter och jag vet inte vad. Det är riktigt lyxigt i jämförelse med den förra som nästan sjöng på sista ringsignalen.
De senaste dagarna har jag scrollat och pekat på skärmen som en tok. Mina handleder mår inte särskilt bra bör sägas, och de mår inte bättre av att jag börjat virka igen. Det gör ont att skriva på datorn just nu, så jag ser fram emot en kort vecka med minimalt med tid framför den interaktiva skärmen under den senare halvan. Puh. Jag planerar att sticka ett fodral till min nya ägodel, men tills jag planerat lite mönster och skaffat foder (samt blivit av med träningsvärken i underarmarna) så bor den i en gammal pulsvärmare. Den är jättebra, jag har tappat min telefon i golvet redan två gånger, men tack vare att värmaren är en centimeter tjockt har inte telefonen lidit någon märkbar skada. Jag kanske borde inkorporera lite vaddering i det framtida fodralet också med tanke på klumpedunsfaktorn?
Jag har inte skaffat ett internetabonnemang ännu, så jag kan inte surfa i mobilen. Det kanske kommer senare. En nymodighet i taget för den här tanten.
Jag har även försökt kolla hur man ändrar uppgifter i telefonlistan och så, men för säkerhets skull har jag börjat använt pojkvännens kontakter för att jag inte ska ringa upp folk av misstag, vilket jag gjort åtskilliga gånger i helgen. Han var väl medveten och blev okynnesuppringd större delen av söndagen. När en kompis messade mig nyligen upptäckte jag att inte alla nummer följde med sim-kortet från förra telefon. Som tur är var jag förutseende och skrev ner alla väsentliga nummer till folk utifall att inga nummer skulle hänga med innan jag tog ur simkortet.
Sägas bör att jag är lättimponerad eftersom min förra telefon i princip bara var en telefon och inköptes i början av Finska vinterkriget. Min nya telefon har en kamera, touch screen, handsfree, bluetooth, surfmöjligheter och jag vet inte vad. Det är riktigt lyxigt i jämförelse med den förra som nästan sjöng på sista ringsignalen.
De senaste dagarna har jag scrollat och pekat på skärmen som en tok. Mina handleder mår inte särskilt bra bör sägas, och de mår inte bättre av att jag börjat virka igen. Det gör ont att skriva på datorn just nu, så jag ser fram emot en kort vecka med minimalt med tid framför den interaktiva skärmen under den senare halvan. Puh. Jag planerar att sticka ett fodral till min nya ägodel, men tills jag planerat lite mönster och skaffat foder (samt blivit av med träningsvärken i underarmarna) så bor den i en gammal pulsvärmare. Den är jättebra, jag har tappat min telefon i golvet redan två gånger, men tack vare att värmaren är en centimeter tjockt har inte telefonen lidit någon märkbar skada. Jag kanske borde inkorporera lite vaddering i det framtida fodralet också med tanke på klumpedunsfaktorn?
Jag har inte skaffat ett internetabonnemang ännu, så jag kan inte surfa i mobilen. Det kanske kommer senare. En nymodighet i taget för den här tanten.
tisdag 17 maj 2011
Listor och prioriteringar
Ibland känner jag mig som Professor Kalkyl - jag är förvirrad och glömmer saker. Stress och dåliga sömnrutiner är vad det brukar bero på i de flesta fall. Det är lite paradoxalt eftersom jag när jag har mycket att göra även får mycket gjort förutsatt att jag får göra en sak åt gången, men stressen gör att jag glömmer det som inte är nedskrivet. Det är därför jag har listor. Jag har en hel bunt med listor på rummet där jag har skrivit ner vad jag ska göra och vilken prioritering de ska göras. Jag hinner inte alltid med allt och ibland kan det bli stressande, men oftast lyckas jag förtränga det. När jag väl är klar med något och får stryka över en punkt på listan (helst i fallande ordning som sig bör) det känns det oerhört bra.
Jag försöker att inte rada upp mer än tre nya saker att göra per dag, och de bör inte vara de megaprojekt som mina städveckor ofta förvandlas till:
I lördags var det strömavbrott i lite över en timme och under resten av helgen låg internet nere vilket ledde till stor förvirring och kris på sina håll. Facebook-evenemang som inte var nedskrivna IRL glömdes och vissa människor man inte hade mobilnummer till blev onåbara (för oss utan surfmobiler) och ICAt på hörnet stängde. På andra håll diskuterades zombieapokalyps, konservförråd och revolutionen i godan ro. Själv tog jag dock tillfället i akt och städade halva rummet som jag planerat under hela veckan. Sen kom jag på att jag skulle ordna upp mina böcker på hyllan i sängbordet och att jag även borde påbörja projektet Dubbla Rader™ i mina faktiska bokhyllor. Städningen kom av sig och koncentrationen likaså. Jag hoppas att jag kommer att kunna fortsätta städningen idag, tre dagar senare.
Jag försöker att inte rada upp mer än tre nya saker att göra per dag, och de bör inte vara de megaprojekt som mina städveckor ofta förvandlas till:
I lördags var det strömavbrott i lite över en timme och under resten av helgen låg internet nere vilket ledde till stor förvirring och kris på sina håll. Facebook-evenemang som inte var nedskrivna IRL glömdes och vissa människor man inte hade mobilnummer till blev onåbara (för oss utan surfmobiler) och ICAt på hörnet stängde. På andra håll diskuterades zombieapokalyps, konservförråd och revolutionen i godan ro. Själv tog jag dock tillfället i akt och städade halva rummet som jag planerat under hela veckan. Sen kom jag på att jag skulle ordna upp mina böcker på hyllan i sängbordet och att jag även borde påbörja projektet Dubbla Rader™ i mina faktiska bokhyllor. Städningen kom av sig och koncentrationen likaså. Jag hoppas att jag kommer att kunna fortsätta städningen idag, tre dagar senare.
måndag 9 maj 2011
Long time, no see...
Mycket förändras när man får jobb, inte minst den tid man kan lägga på att finslipa blogginlägg. Jag har inte skrivit på tre månader, även om jag påbörjat en hel del blogginlägg om just arbetet. Men en förändring i taget kanske är vad jag klarar av på ett tag. Ibland får jag effektivitetsryck och gör en massa saker som jag skjutit upp i evigheter, men det har hittills gällt små triviala saker som att boka läkarbesök, gå till optikern eller gå och slänga grovsopor. Men åter till jobbet. Jag arbetar på ett statistiskt projekt med enkäter som kan ha viss betydelse inom kommunen, men det är lagt under sekretess eftersom jag hanterar mycket personuppgifter och därför kan jag inte diskutera så mycket kring det. Jag kommer att sitta kvar på kontoret till sista augusti, sen hoppas jag att jag har fått ett nytt jobb, alternativt kommit i kontakt med ett trevligt förlag som vill ha mig som översättare. Jag ska finslipa mina papper och funderar på när den mest taktiska tiden under de kommande tre månaderna för att skicka in ansökningar till förlag är. Det är ju semestertider snart.
Men för att återvända till nuet kan jag i allafall säga är att jag trivs på jobbet. Jag har aldrig jobbat på kontor på det här sättet., Jag hade visserligen ett kontor på extraknäcket på fastighetsskötare, men då hade jag inte andra som arbetade omkring mig och eftersom jag delade kontor med den ordinarie fastighetsskötaren kändes det aldrig riktigt som mitt kontor. Här har jag ett eget kontor med utsikt mot ett nybygge och ett träd som gått från att vara kalt till att nu ha fått löv. Löven fångar och filtrerar in vårljuset och täcker den inte alltför tilltalande fasaden till grannbygget. Det är fortfarande ganska kalt inne på rummet, jag har inga gardiner eller någonting på väggarna, men jag har krukväxter och en svart dalahäst i fönstret och lite roliga serier och fina bilder på anslagstavlan som jag har bakom ryggen.
På ett sätt är det bra för det är ändå meningen att jag ska jobba och inte mysa på rummet. Jag koncentrerar mig bättre utan att det finns en massa saker omkring mig som stör. Jag försöker hålla det städat och ordnat och har inte framme fler prylar än jag för tillfället behöver och jag försöker hålla dem samlade på olika sektioner av skrivbordet och inte sprida ut dem. Jag försöker vara effektiv och smart med min prestation och har utarbetat ett system med belöning. Jag lägger in 3-5 enkäter beroende på hur pigg och koncentrerad jag är, sen får jag läsa något på internet i någon minut, rinse and repeat. Det fungerar oftast. Jag försöker att bättra på självdisciplinen med detta och hoppas på att kunna ta med mig resultaten till mitt egna skrivande och koncentration i framtiden. Jag har redan en massa upplägg och idéer för ett framtida hemmakontor.
Även om mina arbetsuppgifter till större delen består att att sitta och knappa vid datorn så gör jag också annat här för att inte tappa motivationen och bli trött i skallen. Ibland får jag stå i receptionen och ta emot papper från folk och ibland är jag med i telefon. Hittills har jag inte pratat i telefonen mer än en gång, och då för att hjälpa någon som inte förstod svenska.
Annars är det inte så mycket som ändrats med mig. Jag har fortfarande rätt långt hår som jag planerar att klippa när jag kan bestämma mig för en frisyr som är jag. Jag försöker fortfarande komma igång och hålla igång träning, men har inte riktigt lyckats ännu. Jag försöker att äta med jämna mellanrum, jag är fortfarande i valet och kvalet om jag ska äta mellanmål innan lunch eller inte. Det kanske jag provar på och ser hur det går under någon vecka framöver. Jag till och från jobbet varje dag och tar fyra trappor upp till korridoren åtminstone en gång per dag så lite vardagsmotion får jag i allafall.
Och på tal om motion, vi har ett vilorum på jobbet som ligger ett par steg från min dörr. Därinne finns en vibrationsplatta som, en massagestol en våg och en säng. Jag har provat vibb-plattan och den gör tydligen någonting eftersom jag fått skum träningsvärk på framsidan av låren. Den växlar mellan att puttra på som en gammal motorbåt på väg in till hamn och låta som en motorsåg när den lägger i den högre växeln. Allt späck man har oavsett hur lite man nu har, dallrar som aladåb. Jag vet inte riktigt vad vitsen med skakningarna är, men kanske att aktivera muskler i ben, mage och rygg ungefär som man gör på ett corepass.
Instruktionslappen på apparaten ger råd om hur man ska stå med benen och armarna(!) för att få olika effekter. Står man men raka ben är effekten masserande, lätt böjda aktiveras ben och bakmuskler, ett ben framåt så blir det benet extra utsatt för vibrationer och ger skum träningsvärk. Det är en konstig maskin och jag är mycket förundrad över att den ens har uppfunnits. Jag kan inte låta bli att fundera på om vibrationsplattan är släkt eller vidareutvecklad av femtiotalets bandmaskin som använde en slags rem för att till synes omstrukturera sina användare.
Men för att återvända till nuet kan jag i allafall säga är att jag trivs på jobbet. Jag har aldrig jobbat på kontor på det här sättet., Jag hade visserligen ett kontor på extraknäcket på fastighetsskötare, men då hade jag inte andra som arbetade omkring mig och eftersom jag delade kontor med den ordinarie fastighetsskötaren kändes det aldrig riktigt som mitt kontor. Här har jag ett eget kontor med utsikt mot ett nybygge och ett träd som gått från att vara kalt till att nu ha fått löv. Löven fångar och filtrerar in vårljuset och täcker den inte alltför tilltalande fasaden till grannbygget. Det är fortfarande ganska kalt inne på rummet, jag har inga gardiner eller någonting på väggarna, men jag har krukväxter och en svart dalahäst i fönstret och lite roliga serier och fina bilder på anslagstavlan som jag har bakom ryggen.
På ett sätt är det bra för det är ändå meningen att jag ska jobba och inte mysa på rummet. Jag koncentrerar mig bättre utan att det finns en massa saker omkring mig som stör. Jag försöker hålla det städat och ordnat och har inte framme fler prylar än jag för tillfället behöver och jag försöker hålla dem samlade på olika sektioner av skrivbordet och inte sprida ut dem. Jag försöker vara effektiv och smart med min prestation och har utarbetat ett system med belöning. Jag lägger in 3-5 enkäter beroende på hur pigg och koncentrerad jag är, sen får jag läsa något på internet i någon minut, rinse and repeat. Det fungerar oftast. Jag försöker att bättra på självdisciplinen med detta och hoppas på att kunna ta med mig resultaten till mitt egna skrivande och koncentration i framtiden. Jag har redan en massa upplägg och idéer för ett framtida hemmakontor.
Även om mina arbetsuppgifter till större delen består att att sitta och knappa vid datorn så gör jag också annat här för att inte tappa motivationen och bli trött i skallen. Ibland får jag stå i receptionen och ta emot papper från folk och ibland är jag med i telefon. Hittills har jag inte pratat i telefonen mer än en gång, och då för att hjälpa någon som inte förstod svenska.
Annars är det inte så mycket som ändrats med mig. Jag har fortfarande rätt långt hår som jag planerar att klippa när jag kan bestämma mig för en frisyr som är jag. Jag försöker fortfarande komma igång och hålla igång träning, men har inte riktigt lyckats ännu. Jag försöker att äta med jämna mellanrum, jag är fortfarande i valet och kvalet om jag ska äta mellanmål innan lunch eller inte. Det kanske jag provar på och ser hur det går under någon vecka framöver. Jag till och från jobbet varje dag och tar fyra trappor upp till korridoren åtminstone en gång per dag så lite vardagsmotion får jag i allafall.
Och på tal om motion, vi har ett vilorum på jobbet som ligger ett par steg från min dörr. Därinne finns en vibrationsplatta som, en massagestol en våg och en säng. Jag har provat vibb-plattan och den gör tydligen någonting eftersom jag fått skum träningsvärk på framsidan av låren. Den växlar mellan att puttra på som en gammal motorbåt på väg in till hamn och låta som en motorsåg när den lägger i den högre växeln. Allt späck man har oavsett hur lite man nu har, dallrar som aladåb. Jag vet inte riktigt vad vitsen med skakningarna är, men kanske att aktivera muskler i ben, mage och rygg ungefär som man gör på ett corepass.
Instruktionslappen på apparaten ger råd om hur man ska stå med benen och armarna(!) för att få olika effekter. Står man men raka ben är effekten masserande, lätt böjda aktiveras ben och bakmuskler, ett ben framåt så blir det benet extra utsatt för vibrationer och ger skum träningsvärk. Det är en konstig maskin och jag är mycket förundrad över att den ens har uppfunnits. Jag kan inte låta bli att fundera på om vibrationsplattan är släkt eller vidareutvecklad av femtiotalets bandmaskin som använde en slags rem för att till synes omstrukturera sina användare.
Wee!
måndag 10 januari 2011
Godmorgon!
Jag har klivit upp normaltidigt idag. Detta innebär 8.15 för mig och det kändes helt okej, tror jag lyckades somna runt ett och det är mer sömn än jag fått någon natt under hela julhelgen. Huvudet känns mycket lättare och jag hoppas att jag ska minnas vad min jobbcoach säger idag.
Jag ska skriva två listor med saker tills jag ska dit. För den första ska jag skriva alla jobb jag sökt under julhelgen, eller sen senast, och på den andra vilka yrkesområden jag kan tänka mig att söka jobb inom (förutom skribentyrket). I vanliga fall så är jag bra och tvekar aldrig inför listor, men det är skillnad mellan att göra en frivillig för sig själv och en annan som någon ska se. Det är inte det att jag tror att listan blir ful, det finns ärligt talat inte så många olika sätt att skriva en lista på att man kan lyckas med det, utan att den blir för kort. Och min vana trogen väntar jag till sista minuten med att skriva dem. Jag har mer ork att skriva snabbt nu än jag hade i går kväll så det kommer inte att bli så svårt. Jag har tänkt efter vilka yrken jag kan tänka mig ha som försörjningsjobb.
Invigde dessutom min vackra julklappskopp som jag fick av Madeleine idag. Lite väl kortdraget körsbärste i min körsbärskopp. Den är ganska liten och nätt och rymmer en halv kopp mot vad jag är van vid. När jag skulle hälla över det från min vanliga kopp spillde jag te över hela skrivbordet. Inget förutom min motivationslista över fördelar med att träna även om jag inte har motivation vattenskadades, och den var redan ganska illa åtgången.
You are not prepared to pour tea!
Jag ska kolla hur mycket tekannan i serien går på och överväga ett köp, och en kopp till så att jag kan bjuda finfrämmat på finporslinste någon gång.
Jag ska skriva två listor med saker tills jag ska dit. För den första ska jag skriva alla jobb jag sökt under julhelgen, eller sen senast, och på den andra vilka yrkesområden jag kan tänka mig att söka jobb inom (förutom skribentyrket). I vanliga fall så är jag bra och tvekar aldrig inför listor, men det är skillnad mellan att göra en frivillig för sig själv och en annan som någon ska se. Det är inte det att jag tror att listan blir ful, det finns ärligt talat inte så många olika sätt att skriva en lista på att man kan lyckas med det, utan att den blir för kort. Och min vana trogen väntar jag till sista minuten med att skriva dem. Jag har mer ork att skriva snabbt nu än jag hade i går kväll så det kommer inte att bli så svårt. Jag har tänkt efter vilka yrken jag kan tänka mig ha som försörjningsjobb.
Invigde dessutom min vackra julklappskopp som jag fick av Madeleine idag. Lite väl kortdraget körsbärste i min körsbärskopp. Den är ganska liten och nätt och rymmer en halv kopp mot vad jag är van vid. När jag skulle hälla över det från min vanliga kopp spillde jag te över hela skrivbordet. Inget förutom min motivationslista över fördelar med att träna även om jag inte har motivation vattenskadades, och den var redan ganska illa åtgången.
Jag ska kolla hur mycket tekannan i serien går på och överväga ett köp, och en kopp till så att jag kan bjuda finfrämmat på finporslinste någon gång.
måndag 27 december 2010
Mellandagsarbete
Översätter 88 sidor serier. På bara två dagar har jag tagit mig igenom hälften, det är inte mycket text. Jag är fortfarande rädd för att bli lurad, mina fobier och ångesttroll sitter i bakhuvudet och håller andan, beredda på att säga "vad var det vi sa?" vid första bästa tillfälle.
Jag hoppas på att min översättning är tillräckligt bra för att jag ska kunna få fler uppdrag. Söker lite andra jobb också, men med tanke på min lyckofrekvens på den fronten (2 intervjuer på ca 500 ansökningar) så får se om det är något att hoppas på. Jag önskade mig ekonomisk stabilitet i julklapp, vi får väl se om det dyker upp efter nyår.
Jag hoppas på att min översättning är tillräckligt bra för att jag ska kunna få fler uppdrag. Söker lite andra jobb också, men med tanke på min lyckofrekvens på den fronten (2 intervjuer på ca 500 ansökningar) så får se om det är något att hoppas på. Jag önskade mig ekonomisk stabilitet i julklapp, vi får väl se om det dyker upp efter nyår.
tisdag 26 oktober 2010
Höstdepp
Jag har inte tränat den senaste veckan. Nu är min rygg stel från höften upp till nacken och jag fryser väldigt mycket om händer och fötter. Förmodligen beror det senare på dålig blodcirkulation som i sin tur beror på för lite sömn. Tänkte gå på ett lite rörligare pass idag, men jag missade det som gick vid 12. Nu måste jag vänta till tidigast fyra om jag vill gå på något.
Det är dagens I-landsproblem, eftersom många inte går och tränar på dagarna eftersom de jobbar och därför ligger passen lite glest under dagtid. Jag brukar vanligtvis gå på gym runt tolvtiden, men jag känner att jag inte riktigt är motiverad att träna på egen hand idag. M föreslog att jag skulle ta ett bad idag eftersom det kan hjälpa stela muskler och dessutom värmer kalla kroppsdelar.
Jag var hos jobbcoachen i går och det känns fortfarande hopplöst. Jag vill inte ha någon praktik, jag vill ha ett riktigt jobb och just nu bryr jag mig inte om det ens har någon koppling till min utbildning. Jag behöver pengar och något vettigt att göra om dagarna så jag inte blir så rastlös och förslappad. Jag har hittat två jobb som jag sökt nu i veckan, ett är som personlig assistent och det andra som biblioteksassistent på ett av universitetets bibliotek. Jag hoppas att jag får napp snart.
Antalet inlägg har sjunkit drastiskt den här månaden. Förra månaden hade jag ett uppdrag och kände mig tokmotiverad till att ta världen med storm, men när det visade sig vara lögn och bedrägeri försvann orken. Jag kommer att återkomma, men det känns bara så himla typiskt att jag hoppas på någonting som visar sig vara falskt. Jag försöker att inte tänka på det så mycket eftersom det varken gör från eller till nu. Jag får lära mig mig av mina misstag och gå vidare. Problemet ligger nu i att jag inte har några pengar. Jag kan inte ta uppdrag som bara ger några hundralappar, för om jag tar jobb förlorar jag mitt socialbidrag och jag kan inte försörja mig på några hundralappar i månaden. Jag sitter åter i ett pest eller kolera-läge. Halleluja. Jag förstår inte hur folk orkar med det här i flera års tid. Jag har varit arbetslös i lite drygt ett år och känner mig redan lockad till att ge upp. Lyckligtvis så har jag saker som jag kan se fram emot under veckorna - kören, pojkvännen, söndagsfiken - och min berömda envishet så slutet är inte nära för min del.
Som en sista inflikning får mitt hår som jag är så övertygad om ser ut som skräp hela tiden kommentarer. Om att det är fint. Det känns som om någon har fått det bakvänt. Jag vet inte om det jag eller de som har rätt. Märkligt är det i alla fall.
Det är dagens I-landsproblem, eftersom många inte går och tränar på dagarna eftersom de jobbar och därför ligger passen lite glest under dagtid. Jag brukar vanligtvis gå på gym runt tolvtiden, men jag känner att jag inte riktigt är motiverad att träna på egen hand idag. M föreslog att jag skulle ta ett bad idag eftersom det kan hjälpa stela muskler och dessutom värmer kalla kroppsdelar.
Jag var hos jobbcoachen i går och det känns fortfarande hopplöst. Jag vill inte ha någon praktik, jag vill ha ett riktigt jobb och just nu bryr jag mig inte om det ens har någon koppling till min utbildning. Jag behöver pengar och något vettigt att göra om dagarna så jag inte blir så rastlös och förslappad. Jag har hittat två jobb som jag sökt nu i veckan, ett är som personlig assistent och det andra som biblioteksassistent på ett av universitetets bibliotek. Jag hoppas att jag får napp snart.
Antalet inlägg har sjunkit drastiskt den här månaden. Förra månaden hade jag ett uppdrag och kände mig tokmotiverad till att ta världen med storm, men när det visade sig vara lögn och bedrägeri försvann orken. Jag kommer att återkomma, men det känns bara så himla typiskt att jag hoppas på någonting som visar sig vara falskt. Jag försöker att inte tänka på det så mycket eftersom det varken gör från eller till nu. Jag får lära mig mig av mina misstag och gå vidare. Problemet ligger nu i att jag inte har några pengar. Jag kan inte ta uppdrag som bara ger några hundralappar, för om jag tar jobb förlorar jag mitt socialbidrag och jag kan inte försörja mig på några hundralappar i månaden. Jag sitter åter i ett pest eller kolera-läge. Halleluja. Jag förstår inte hur folk orkar med det här i flera års tid. Jag har varit arbetslös i lite drygt ett år och känner mig redan lockad till att ge upp. Lyckligtvis så har jag saker som jag kan se fram emot under veckorna - kören, pojkvännen, söndagsfiken - och min berömda envishet så slutet är inte nära för min del.
Som en sista inflikning får mitt hår som jag är så övertygad om ser ut som skräp hela tiden kommentarer. Om att det är fint. Det känns som om någon har fått det bakvänt. Jag vet inte om det jag eller de som har rätt. Märkligt är det i alla fall.
torsdag 7 oktober 2010
Idétorka
Av någon anledning är jag inte lika skrivsugen nu när oktober har börjat som jag var i september. Kanske har det med sockerintaget att göra, men förmodligen inte. Oktober känns mest som en väntemånad och en månad som inte kommer att bära med sig någonting speciellt intressant. Kanske är det en höstdepression på gång, jag märkte när jag åkte hem ifrån Örebro och E i söndags att det var mörkt och kallt redan klockan 17 och det gjorde mig lite dyster till sinnes. Sommaren är definitivt över nu. Inga fler simturer förrän nästa år.
Jag är lite villrådig. Jag försöker att vara positiv just nu men det känns som om mitt liv inte riktigt är anpassat för framgång utan status quo. Om en till sex veckor kommer jag att veta om jag bör starta ett företag eller inte, om jag får ärligen betalt från min potentiella kund och jag klarar inte riktigt av det. Jag hatar att bli besviken, och jag hatar att bli lurad. Min stolthet kan inte riktigt erkänna att det går att lura mig, men det gör det definitivt. Jag kan inte allt och det går omöjligen att skydda sig mot allting i världen. Det skulle bara kännas riktigt surt om jag som är en väldigt försiktig och misstänksam människa av naturen går på en nit. Jag försöker intala mig att man lär sig bäst av sina misstag eftersom man då förmodligen aldrig kommer att göra om dem.
Träningen är inte riktigt igång igen. Jag har märkt att min rastlöshet kan bero på fysisk understimulans. Jag blir direkt lugn när jag känner av luften utomhus och vill bara låta mina fötter svepa iväg med mig. Tyvärr var jag ute idag när jag var hungrig, så det blev ingen längre promenad. Imorgon ska jag göra ett armpass runt lunchtid, då det är som färst folk på gymmet. På fredag går ett corepass som jag tycker om. Än är inte veckan förlorad träningsmässigt.
Jag är lite villrådig. Jag försöker att vara positiv just nu men det känns som om mitt liv inte riktigt är anpassat för framgång utan status quo. Om en till sex veckor kommer jag att veta om jag bör starta ett företag eller inte, om jag får ärligen betalt från min potentiella kund och jag klarar inte riktigt av det. Jag hatar att bli besviken, och jag hatar att bli lurad. Min stolthet kan inte riktigt erkänna att det går att lura mig, men det gör det definitivt. Jag kan inte allt och det går omöjligen att skydda sig mot allting i världen. Det skulle bara kännas riktigt surt om jag som är en väldigt försiktig och misstänksam människa av naturen går på en nit. Jag försöker intala mig att man lär sig bäst av sina misstag eftersom man då förmodligen aldrig kommer att göra om dem.
Träningen är inte riktigt igång igen. Jag har märkt att min rastlöshet kan bero på fysisk understimulans. Jag blir direkt lugn när jag känner av luften utomhus och vill bara låta mina fötter svepa iväg med mig. Tyvärr var jag ute idag när jag var hungrig, så det blev ingen längre promenad. Imorgon ska jag göra ett armpass runt lunchtid, då det är som färst folk på gymmet. På fredag går ett corepass som jag tycker om. Än är inte veckan förlorad träningsmässigt.
onsdag 22 september 2010
Irritabel*
Idag är en sådan där dag när ingenting funkar, utan synbar anledning och allt bara känns överdjävligt och tungt. Träningen gick dåligt, jag orkade inte alls ta i lika hårt som jag annars brukar, så jag fick göra färre repetitioner och kände mig svag. Allting sker antingen för långsamt eller för snabbt, aldrig i rätt tempo. Tack och lov så har jag inte umgåtts i några större sociala sammanhang idag.
Snart ska jag lägga mig och läsa och hoppas att jag somnar och att jag är på bättre humör, mindre rastlös och framför allt mindre irritabel imorgon. Tills dess är det nog lika bra att man inte pratar med mig.
(*irrita´bel, som lätt irriteras (om person, organism e.d.). NE.se )
måndag 20 september 2010
Mindre politik, mera verklighet
Jag har överdoserat politik nu den senaste veckan. Jag orkar inte längre höra folk som säger att mamman från klamydiabrevet fick höra lögner via kvällspressen och media eller några analyser. Fick samtal från ett av mina M. Hon kacklade på och var bara glad och irriterande i luren (röstade M). Jag försökte påpeka att M har en minoritetsregering och att de antagligen måste samarbeta med MP eller SD, men det fattade hon inte riktigt. Sen började hon spotta ur sig propaganda mot vänsterpartiet (att de skulle vara "värre" än rasister) och uttrycka åsikter som började närma sig unket brunt.
Jag vill inte prata om sådant. Jag orkar inte, jag vill bara spy på allt vad kompromisser heter. Nu tänker jag koncentrera mig lite mer på min närmiljö och närvaro och försöka se vad jag kan göra för att kunna må bra igen. Jag måste omgruppera mig innan jag orkar ta itu med mer politik och verklighet. Det är någonting man måste vänja sig vid långsamt.
Tränade lite på gymmet tidigare idag och lyckades glömma dagsläget i två timmar. Sen återvände verkligheten och magsafterna började stiga i svalget igen. Nästa vecka börjar det komma trevliga serier igen åtminstone och då kan jag i alla fall se fram emot någonting som troligen inte är åt helvete. Om några timmar är det kör också, förhoppningsvis är det inte så genomsyrat av politik, men det är allt nuförtiden. Jag ska låta bli att läsa tidningar och löpsedlar innan onsdag då alla röster har kommit in och räknats, annars kommer jag att få psykosomatisk magsjuka.
Jag vill inte prata om sådant. Jag orkar inte, jag vill bara spy på allt vad kompromisser heter. Nu tänker jag koncentrera mig lite mer på min närmiljö och närvaro och försöka se vad jag kan göra för att kunna må bra igen. Jag måste omgruppera mig innan jag orkar ta itu med mer politik och verklighet. Det är någonting man måste vänja sig vid långsamt.
Tränade lite på gymmet tidigare idag och lyckades glömma dagsläget i två timmar. Sen återvände verkligheten och magsafterna började stiga i svalget igen. Nästa vecka börjar det komma trevliga serier igen åtminstone och då kan jag i alla fall se fram emot någonting som troligen inte är åt helvete. Om några timmar är det kör också, förhoppningsvis är det inte så genomsyrat av politik, men det är allt nuförtiden. Jag ska låta bli att läsa tidningar och löpsedlar innan onsdag då alla röster har kommit in och räknats, annars kommer jag att få psykosomatisk magsjuka.
tisdag 7 september 2010
Osammanhängande och grunda nattfunderingar om Livet just nu
Av någon märklig anledning har jag övergått till att skriva och surfa på min laptop. Jag känner att den har blivit lite sur på mig när jag inte har använt den sen jag blev klar med mitt examensarbete. Just nu har jag jättemånga inlägg som väntar på att uppnå den perfektion som krävs för att passera nålsögat som är publiceringen. Det här inlägget kommer nog att bli ett undantag för att jag skriver det så sent som jag gör.
Ska alldeles strax lägga mig, men väntar på att datorn ska tänka klart om vissa uppdateringar. Jag har ställt in den att inte hämta uppdateringar automatiskt. Om den får göra som den vill hämtar den uppdateringar varenda sekund, drar ner bandvidden och kräver att jag ska starta om den tre gånger om dagen. Inte riktigt vad jag vill göra med min tid. Nu börjar datorn göra som jag vill och användas lite till det som jag tänkte mig när den köptes in: skrivandet.
Egentligen är det meningen att laptoppen ska vara min arbetsdator, men nu lever den glassigt som blogg- och surfdator istället. Det här är min andra laptop. Min förra, Lilla Blå, pensionerades när den blev blind. Dåvarande pojkvännen råkade fippla på kontakten som kopplade ihop skärmen och datorn. Jag lyckades efter mycken envishet koppla ihop sladden och datorn igen, men den används inte till mycket annat än dammsamling. Pojken, den nuvarande, brukar spela laggande datorspel på den, men det är inte alltid som datorn vill det. Lilla blå är en vresig gammal tant.
Skrivandet går väldigt trögt just nu. När jag har mycket för mig får jag mycket gjort. Det känns som att när jag ändå gör en sak kan jag lika gärna göra nästa om jag inte glömmer bort det. Det mesta fungerar bättre när jag har saker att göra. Just nu är det mest mina spikade veckoaktiviteter och möten med jobbcoachen som ger mig någon form av rutin. Det är svårt att hålla dygnsrytmen när man inte har någon egentlig anledning att ha någon. Jag försöker ändå att hålla mig på rätta sida av dygnet. Det går bra, jag har haft besök av en mycket morgonpigg person som jag fått anpassa mig efter. Det skulle nog funka om jag kunde somna tidigt också. Förmodligen blir det bättre när jag fått jobb.
Den här veckan kommer jag att fila vidare på mitt CV och personliga brev. Min jobbcoach gav mig massor av saker som jag ska ha rättat till på fredag, helst tidigare. Jag har också lite saker att fixa på timjobbet, samt en massa körrep inför ett litet framträdande i helgen. Det är ganska mycket som händer just nu, så jag hoppas att många saker blir gjorda av bara farten. En av översättarsidorna jag nämnt tidigare är i princip färdig att visas upp för allmänheten och förhoppningsvis är den representativ och visar upp mina talanger. Jag hoppas kunna ta ett par uppdrag nu under månaden.
Ska alldeles strax lägga mig, men väntar på att datorn ska tänka klart om vissa uppdateringar. Jag har ställt in den att inte hämta uppdateringar automatiskt. Om den får göra som den vill hämtar den uppdateringar varenda sekund, drar ner bandvidden och kräver att jag ska starta om den tre gånger om dagen. Inte riktigt vad jag vill göra med min tid. Nu börjar datorn göra som jag vill och användas lite till det som jag tänkte mig när den köptes in: skrivandet.
Egentligen är det meningen att laptoppen ska vara min arbetsdator, men nu lever den glassigt som blogg- och surfdator istället. Det här är min andra laptop. Min förra, Lilla Blå, pensionerades när den blev blind. Dåvarande pojkvännen råkade fippla på kontakten som kopplade ihop skärmen och datorn. Jag lyckades efter mycken envishet koppla ihop sladden och datorn igen, men den används inte till mycket annat än dammsamling. Pojken, den nuvarande, brukar spela laggande datorspel på den, men det är inte alltid som datorn vill det. Lilla blå är en vresig gammal tant.
Skrivandet går väldigt trögt just nu. När jag har mycket för mig får jag mycket gjort. Det känns som att när jag ändå gör en sak kan jag lika gärna göra nästa om jag inte glömmer bort det. Det mesta fungerar bättre när jag har saker att göra. Just nu är det mest mina spikade veckoaktiviteter och möten med jobbcoachen som ger mig någon form av rutin. Det är svårt att hålla dygnsrytmen när man inte har någon egentlig anledning att ha någon. Jag försöker ändå att hålla mig på rätta sida av dygnet. Det går bra, jag har haft besök av en mycket morgonpigg person som jag fått anpassa mig efter. Det skulle nog funka om jag kunde somna tidigt också. Förmodligen blir det bättre när jag fått jobb.
Den här veckan kommer jag att fila vidare på mitt CV och personliga brev. Min jobbcoach gav mig massor av saker som jag ska ha rättat till på fredag, helst tidigare. Jag har också lite saker att fixa på timjobbet, samt en massa körrep inför ett litet framträdande i helgen. Det är ganska mycket som händer just nu, så jag hoppas att många saker blir gjorda av bara farten. En av översättarsidorna jag nämnt tidigare är i princip färdig att visas upp för allmänheten och förhoppningsvis är den representativ och visar upp mina talanger. Jag hoppas kunna ta ett par uppdrag nu under månaden.
torsdag 2 september 2010
Det hänger på håret
Jag vet inte om jag skulle kalla mig varken utseendefixerad eller fåfäng, men jag är oerhört beroende av att vara nöjd med mitt hår. Jag kan se ut som fans moster uppstigen från helvetet och må bra så länge håret ligger rätt. Om mitt hår mår bra, då mår jag bra. Dagens i-landsproblem innebär att mitt hår är åt fanders.
I våras kom jag på snilleblixten att jag skulle bli blond. Jag blekte och blekte utan att egentligen vilja vara blond. Det var meningen att det skulle vara en milstolpe till en annan färg. Jag ignorerade glatt allas varningar om svintohår och glashår och blekte bokstavligt talat pigmenten ur mitt hår. Jag klippte mig hos en synnerligen osympatisk frisörjävel som konstaterade det jag redan visste.
"Du får inte bleka ditt hår något mera, jag ska visa varför", säger kvinnan och drar i mitt blöta hår som töjer sig som tuggummi snarare än en gitarrsträng som friskt hår ska. Jag hade god lust att säga "Nähä, menar du det? Det måste jag ha missat eftersom jag inte har tvättat håret x antal gånger sedan jag blekte det.", men jag lät bli. Jag klipper och toppar mitt hår helst själv så slipper jag kommentarer från fackfolk.
Någonstans i bakhuvuvet hade jag också tanken att det skulle vara billigare i och med att jag planerade att bada massor i somras. Min röda Directions-toning åkte ur för varje gång jag duschade och jag använde torrschampoo mellan mina en till två hårtvättar i veckan för att håret inte skulle tappa färgen. Det man är villig att göra för skönhet. I slutändan skulle det ha varit billigare att behålla det röda och ibland när jag städar eller gräver ur fickor på tröjor så hittar jag gamla röda hårstrån. Det gör ont i hjärtat varje gång. Jag saknar mitt röda hår, men ingen färg hålls kvar i mitt hår längre. Jag får stå ut med det gulblonda tills det slitna har vuxit ut.
Jag försöker komma på en frisyr som jag kan ha i väntan på att håret växer ut igen. Någonting måste jag göra eftersom jag är less på trasslet. Det kommer förmodligen att bli en A-line, något som jag alltid har velat prova på, om jag vågar. Jag har inte haft kort hår sen sjätte klass och jag minns fortfarande den hemska gång när frisörskan kapade av alldeles för mycket och jag drogs med pottfrisyr i flera månader. Minns inte om jag blev retad för det, men jag mådde skit under tiden det tog för mitt hår att växa till acceptabel längd. Jag får googla bilder på korta A-lines så att frisören inte får för sig att jag vill se ut som Lady Gaga. Jag respekterar henne, men jag kan inte bära upp alltför kort hår. Det är ett faktum.
I våras kom jag på snilleblixten att jag skulle bli blond. Jag blekte och blekte utan att egentligen vilja vara blond. Det var meningen att det skulle vara en milstolpe till en annan färg. Jag ignorerade glatt allas varningar om svintohår och glashår och blekte bokstavligt talat pigmenten ur mitt hår. Jag klippte mig hos en synnerligen osympatisk frisörjävel som konstaterade det jag redan visste.
"Du får inte bleka ditt hår något mera, jag ska visa varför", säger kvinnan och drar i mitt blöta hår som töjer sig som tuggummi snarare än en gitarrsträng som friskt hår ska. Jag hade god lust att säga "Nähä, menar du det? Det måste jag ha missat eftersom jag inte har tvättat håret x antal gånger sedan jag blekte det.", men jag lät bli. Jag klipper och toppar mitt hår helst själv så slipper jag kommentarer från fackfolk.
Någonstans i bakhuvuvet hade jag också tanken att det skulle vara billigare i och med att jag planerade att bada massor i somras. Min röda Directions-toning åkte ur för varje gång jag duschade och jag använde torrschampoo mellan mina en till två hårtvättar i veckan för att håret inte skulle tappa färgen. Det man är villig att göra för skönhet. I slutändan skulle det ha varit billigare att behålla det röda och ibland när jag städar eller gräver ur fickor på tröjor så hittar jag gamla röda hårstrån. Det gör ont i hjärtat varje gång. Jag saknar mitt röda hår, men ingen färg hålls kvar i mitt hår längre. Jag får stå ut med det gulblonda tills det slitna har vuxit ut.
Jag försöker komma på en frisyr som jag kan ha i väntan på att håret växer ut igen. Någonting måste jag göra eftersom jag är less på trasslet. Det kommer förmodligen att bli en A-line, något som jag alltid har velat prova på, om jag vågar. Jag har inte haft kort hår sen sjätte klass och jag minns fortfarande den hemska gång när frisörskan kapade av alldeles för mycket och jag drogs med pottfrisyr i flera månader. Minns inte om jag blev retad för det, men jag mådde skit under tiden det tog för mitt hår att växa till acceptabel längd. Jag får googla bilder på korta A-lines så att frisören inte får för sig att jag vill se ut som Lady Gaga. Jag respekterar henne, men jag kan inte bära upp alltför kort hår. Det är ett faktum.
onsdag 1 september 2010
Träning
Ny vecka, mer träning. Det blev en lite försenad start eftersom min mor kom senare än jag trodde igår och jag tänkte att jag skulle göra det allt senare tills det slutligen blev alldeles för sent. Jag siktade in mig på att träna idag istället. Att jag blev lite mer färdig med översättarsidorna gjorde att jag kände mig bättre till mods än jag gjort den senaste veckan.
Jag var på gymmet idag och genomförde ett armpass. Det tog mig 2 timmar att bli klar, förmodligen för att jag kom på den geniala idén att jag skulle anteckna vad jag gör, hur det kändes samt vilka inställningar maskinerna har när jag tycker att det är optimalt istället för att framstå som den eviga nybörjaren när jag egentligen har två års gymerfarenhet under bältet (pun intended).
Pojken kom med en annan rolig grej. Min stegräknare (eller pedometer som vi tycker om att kalla den) är försvunnen igen och jag har fått en ny hi-techvariant som kopplas ihop med en Nintendo DS. Man kan ställa in hur många steg man tänkt gå under dagen och sen mata in det i stegräknaren som ser ut som en liten vit fjärrkontroll till ett billarm. När man matar in informationen igen kan fjärren minnas när och hur mycket man gått under dagen. Pojken har DS:en med sig för tillfället och är utanför staden, men det ska bli intressant att se hur den tycker att jag rört på mig idag.
Jag fick den halvvägs till gymmet och när jag gått nästan hem tyckte den att jag hade gått de 3000 steg som den är inställd på att räkna. Jag hade den i ett skåp under mitt pass, så ingenting jag gjort där har påverkat den. Den går över från att blinka i rött till att blinka grönt. Man kan inte se hur mycket man faktiskt har gått förrän man matat in informationen från pedometern i DS:en. Spännande, spännande. Med min förra stegräknare försökte jag gå mellan 5000 - 10 000 steg per dag. Det är väldigt mycket om man sitter större delen av sin tid framför datorn.
Jag försöker hålla mig motiverad, men har insett att mitt långtida mål nog kommer att bli ännu mer skjutet in i framtiden om inte min ekonomi ordnar upp sig. Man tänker inte på hur många saker det finns som kostar förrän man har ont om pengar och måste snåla. Jag skulle enligt planen behöva en riktigt fin cykel, men jag har inte ens en fulcykel att träna på än så länge.
Om ca två veckor är det ett intropass i spinning på mitt träningscenter. Jag tänkte prova på det. Jag är fullständigt övertygad om att jag kommer att vara helt sönder efter första passet. Lillasystern spann väldigt mycket i högstadiet/gymnasiet och det var plågsamt har jag fått höra i efterhand, men man måste ju börja någonstans. Jag tål lite självplågeri så länge det är för en god sak som min framtida hälsa och mitt hägrande mål.
Jag var på gymmet idag och genomförde ett armpass. Det tog mig 2 timmar att bli klar, förmodligen för att jag kom på den geniala idén att jag skulle anteckna vad jag gör, hur det kändes samt vilka inställningar maskinerna har när jag tycker att det är optimalt istället för att framstå som den eviga nybörjaren när jag egentligen har två års gymerfarenhet under bältet (pun intended).
Pojken kom med en annan rolig grej. Min stegräknare (eller pedometer som vi tycker om att kalla den) är försvunnen igen och jag har fått en ny hi-techvariant som kopplas ihop med en Nintendo DS. Man kan ställa in hur många steg man tänkt gå under dagen och sen mata in det i stegräknaren som ser ut som en liten vit fjärrkontroll till ett billarm. När man matar in informationen igen kan fjärren minnas när och hur mycket man gått under dagen. Pojken har DS:en med sig för tillfället och är utanför staden, men det ska bli intressant att se hur den tycker att jag rört på mig idag.
Jag fick den halvvägs till gymmet och när jag gått nästan hem tyckte den att jag hade gått de 3000 steg som den är inställd på att räkna. Jag hade den i ett skåp under mitt pass, så ingenting jag gjort där har påverkat den. Den går över från att blinka i rött till att blinka grönt. Man kan inte se hur mycket man faktiskt har gått förrän man matat in informationen från pedometern i DS:en. Spännande, spännande. Med min förra stegräknare försökte jag gå mellan 5000 - 10 000 steg per dag. Det är väldigt mycket om man sitter större delen av sin tid framför datorn.
Jag försöker hålla mig motiverad, men har insett att mitt långtida mål nog kommer att bli ännu mer skjutet in i framtiden om inte min ekonomi ordnar upp sig. Man tänker inte på hur många saker det finns som kostar förrän man har ont om pengar och måste snåla. Jag skulle enligt planen behöva en riktigt fin cykel, men jag har inte ens en fulcykel att träna på än så länge.
Om ca två veckor är det ett intropass i spinning på mitt träningscenter. Jag tänkte prova på det. Jag är fullständigt övertygad om att jag kommer att vara helt sönder efter första passet. Lillasystern spann väldigt mycket i högstadiet/gymnasiet och det var plågsamt har jag fått höra i efterhand, men man måste ju börja någonstans. Jag tål lite självplågeri så länge det är för en god sak som min framtida hälsa och mitt hägrande mål.
fredag 20 augusti 2010
[out of Happy]
Vissa dagar orkar man bara ingenting, varken mentalt eller fysiskt. Sådana dagar brukar slösas bort framför datorn, på diverse LOL-sidor för att muntra upp mig eller helt enkelt genom att jag sitter och slödeppar och gör mig ännu ledsnare. Idag är en sådan dag, men jag känner att det kan bli bättre om jag orkar mig iväg till gymmet som jag missade att gå till igår. Då känns det som att dagen inte är helt kastad i sjön.
Igår satt jag mest och målade på mina Tyranider. Jag blev inspirerad av att se dem alla på plan (och av att vinna, givetvis). Idag är jag mestadels seg och tycker att världen har något emot mig. Jag försöker att inte sjunka alltför djupt som jag brukar göra genom att dra igenom hela radbandet av gamla misslyckanden. Jag försöker att påminna mig om alla positiva och träffande citat jag samlat på mig under sommaren. Det får mig inte på bättre humör, men jag känner att mitt dåliga och låga humör inte varar för evigt. Det håller mig flytande.
Jag var hos min nya jobbcoach idag. Min gamla hittade en bättre tjänst och gick vidare, vilket jag kan förstå. Den nya verkar okej och jag tror nog att vi kommer att komma överrens, men att påminnas om min hopplösa jobbsituation just nu gör inga underverk för självförtroendet. Logiken säger att jag förmodligen kommer att hitta någonting så småningom, men jag blir galen på att inte vara självständig och behöva vara beroende av statliga bidrag för att klara uppehället. Pengar betyder mer än folk vill erkänna.
Idag orkar jag bara inte tänka positivt. Det bästa jag kan åstadkomma är neutrala, gråa tankar som inte går över gränsen till någotdera. Jag vill bara lägga mig och sova tills det är imorgon och hoppas att jag inte fumlar på mitt humörslag igen. Jag ska lyssna lite på Darren Hayes sammetslena stämma och hoppas att den får mig iväg till gymmet.
onsdag 30 juni 2010
Utseendefixering
Idag var jag och handlade kläder. Eller snarare försökte. Det brukar sällan sluta bra för min självkänsla och jag går omkring i mina gamla paltor tills de är nerslitna, vilket brukar gå rätt fort eftersom jag inte har så många. Det som jag sliter ut mest är byxor och det är ironiskt nog också det som jag har svårast att hitta.
Jag försöker träna, men motivationen tryter och det känns lönlöst. Jag har lätt att gräva ner mig själv under unkna filtar av självömkan, men jag försöker att inte dra igång någon snöbollseffekt. Klädshopping är en sak som tyvärr inte går att undvika, som jag måste lära mig att inte ta som en personlig förolämpning när konfektyrsydda plagg inte passar mig. Jag är inte skapt som en skyltdocka.
Jag har ett hatkärleks-förhållande till min kropp. Vissa delar är jag mer än nöjd med medan jag helst skulle vilja ta andra och hugga av dem med köttyxa. Min badrumsspegel visar mig inte med än övre delen av min överkropp. Det jag ser i den spegeln är de delar jag är nöjd med. Jag är kort - under medellängd men inte kortväxt - och jag kompenserar min längd med att se folk i ögonen. Jag har upptäckt att när man har ögonkontakt och inte står alltför nära så märks inte längdskillnader särskilt mycket. Jag blir alltid lika förvånad när jag upptäcker att personen i fråga är två meter eftersom jag tänkt mig dem som jämnlånga med mig.
Och jag är överviktig, jag vet inte om jag någonsin inte har varit det. Oftast förtränger jag det. Överviktiga personer uppfattas som okontrollerade, lata och dumma. Jag vill inte uppfattas som sådan men likt förbannat är det så jag uppfattar mig själv när jag mår som sämst. Spelar roll att jag har överlevt fem års eftergymnasiala studier och har en magisterexamen. Spelar roll att jag har massor av talanger och intressen. När jag mår som sämst fokuserar jag på det som jag inte kan rå för, min metabolism och min övervikt.
Min träning försvåras av att jag inte tycker om att visa upp mig alltför länge på folktäta platser, såsom ett gym. När jag bodde hemma hos föräldrarna tränade jag på ett rehabgym. Jag delade gymmet med gamlingar och personer som var på väg tillbaka från skador och sjukdomar. Gymmet låg dessutom på vägen hem från skolan och jag tränade som mest tre gånger i veckan. Jag saknar den tiden, nu när jag går på gymmet ser jag bara en massa pinnsmala fjortonåringar och biffiga män som verkar ha fötts på löpbandet eller med hantlar i händerna. Jag känner mig äcklig, att jag inte hör hemma i deras perfekta vältränade värld. Samtidigt inser jag att om jag inte kommer igång och fortsätter träningen så kommer ingenting att hända och jag kommer att se ut som jag gör för alltid.
Egentligen beskyller jag min vikt för fler saker än bara alla traumatiserande omklädningsrumsincidenter som jag varit med om. Min vikt ligger enligt mig bakom så många och så absurda saker att de egentligen inte ens förtjänas att erkännas. När jag skriver ner dem så blir det mer och mer löjligt att några extra kilon är orsaken till att jag inte får göra eller förtjänar vissa saker. Det är inkörsporten till de riktigt tunga tankarna som håller mig vaken om nätterna. Alla pinsamma och dumma saker som jag någonsin gjort ligger inbäddade i mitt underhudsfett och hånler mot mig. Absurt var ordet.
Andra gånger använder jag min vikt och mitt utseende som ursäkt att inte göra saker. Som om jag inte skulle kunna ha kul eller koncentrera mig på roliga saker bara för att jag inte ser ut som något Hollywood har kräkts ut. I skrivande stund sitter jag på fullaste allvar och funderar att skippa sommarens släktträff. Det är av andra orsaker också, som att folk ser det som en ursäkt att bli drängfulla och odrägliga, men mest för att jag inte vill visa upp mig i mitt nuvarande tillstånd. Ibland drömmer jag 0om att jag ställer upp och sjunger någonting för hela jävla släkten, kanske kompandes mig själv på piano, helt jävla perfekt så kanske de ser mig någon gång. Jag har hört att mina äldre släktingar skryter om mig och mina andra kusiner inför andra, men jag har ingen aning om vad det säger. Förmodligen att jag är den med högst utbildning av alla kusinerna, trots att jag inte har kasserat in min examen.
Vissa familjemedlemmar pikar mig mer eller mindre om min vikt när jag är hemma. Det är promenader hit, gym dit och "ska du verkligen ta en portion till?". Ibland känns det som om det enda jag är är ett fetto som inte duger till någonting. Det måste väl vara så eftersom det är det enda jag får höra när jag är hemma. Ibland har jag lekt med tanken att biffa till mig bara för att de ska hålla käften när jag är hemma men när folk tjatar på mig mår jag bara dåligt och tappar all lust jag någonsin haft. Jag blir dumrebellisk och vägrar. Jag hade aldrig riktigt någon rebellisk period i tonåren, jag var en duktig flicka som alltid gjorde rätt. Jag började till exempel inte svära förrän i sjuan, och egentligen har jag väl aldrig slutat upp med det, till mina föräldrars stora förfäran. Min konstiga motvilja att träna ordentligt kanske har någonting att göra med att för en gångs skull inte lyda mina föräldrar.
Min övervikt kanske inte beror på mat eller lathet, utan snarare en massa annat som ligger och bubblar under ytan som jag har förträngt och vänt mot mig själv? Kanske är min övervikt till viss del något slags självpåtaget straff för allt dumt jag gjort i mina dagar. Saker som jag antagligen är ensam om att fortfarande minnas.
Jag försöker träna, men motivationen tryter och det känns lönlöst. Jag har lätt att gräva ner mig själv under unkna filtar av självömkan, men jag försöker att inte dra igång någon snöbollseffekt. Klädshopping är en sak som tyvärr inte går att undvika, som jag måste lära mig att inte ta som en personlig förolämpning när konfektyrsydda plagg inte passar mig. Jag är inte skapt som en skyltdocka.
Jag har ett hatkärleks-förhållande till min kropp. Vissa delar är jag mer än nöjd med medan jag helst skulle vilja ta andra och hugga av dem med köttyxa. Min badrumsspegel visar mig inte med än övre delen av min överkropp. Det jag ser i den spegeln är de delar jag är nöjd med. Jag är kort - under medellängd men inte kortväxt - och jag kompenserar min längd med att se folk i ögonen. Jag har upptäckt att när man har ögonkontakt och inte står alltför nära så märks inte längdskillnader särskilt mycket. Jag blir alltid lika förvånad när jag upptäcker att personen i fråga är två meter eftersom jag tänkt mig dem som jämnlånga med mig.
Och jag är överviktig, jag vet inte om jag någonsin inte har varit det. Oftast förtränger jag det. Överviktiga personer uppfattas som okontrollerade, lata och dumma. Jag vill inte uppfattas som sådan men likt förbannat är det så jag uppfattar mig själv när jag mår som sämst. Spelar roll att jag har överlevt fem års eftergymnasiala studier och har en magisterexamen. Spelar roll att jag har massor av talanger och intressen. När jag mår som sämst fokuserar jag på det som jag inte kan rå för, min metabolism och min övervikt.
Min träning försvåras av att jag inte tycker om att visa upp mig alltför länge på folktäta platser, såsom ett gym. När jag bodde hemma hos föräldrarna tränade jag på ett rehabgym. Jag delade gymmet med gamlingar och personer som var på väg tillbaka från skador och sjukdomar. Gymmet låg dessutom på vägen hem från skolan och jag tränade som mest tre gånger i veckan. Jag saknar den tiden, nu när jag går på gymmet ser jag bara en massa pinnsmala fjortonåringar och biffiga män som verkar ha fötts på löpbandet eller med hantlar i händerna. Jag känner mig äcklig, att jag inte hör hemma i deras perfekta vältränade värld. Samtidigt inser jag att om jag inte kommer igång och fortsätter träningen så kommer ingenting att hända och jag kommer att se ut som jag gör för alltid.
Egentligen beskyller jag min vikt för fler saker än bara alla traumatiserande omklädningsrumsincidenter som jag varit med om. Min vikt ligger enligt mig bakom så många och så absurda saker att de egentligen inte ens förtjänas att erkännas. När jag skriver ner dem så blir det mer och mer löjligt att några extra kilon är orsaken till att jag inte får göra eller förtjänar vissa saker. Det är inkörsporten till de riktigt tunga tankarna som håller mig vaken om nätterna. Alla pinsamma och dumma saker som jag någonsin gjort ligger inbäddade i mitt underhudsfett och hånler mot mig. Absurt var ordet.
Andra gånger använder jag min vikt och mitt utseende som ursäkt att inte göra saker. Som om jag inte skulle kunna ha kul eller koncentrera mig på roliga saker bara för att jag inte ser ut som något Hollywood har kräkts ut. I skrivande stund sitter jag på fullaste allvar och funderar att skippa sommarens släktträff. Det är av andra orsaker också, som att folk ser det som en ursäkt att bli drängfulla och odrägliga, men mest för att jag inte vill visa upp mig i mitt nuvarande tillstånd. Ibland drömmer jag 0om att jag ställer upp och sjunger någonting för hela jävla släkten, kanske kompandes mig själv på piano, helt jävla perfekt så kanske de ser mig någon gång. Jag har hört att mina äldre släktingar skryter om mig och mina andra kusiner inför andra, men jag har ingen aning om vad det säger. Förmodligen att jag är den med högst utbildning av alla kusinerna, trots att jag inte har kasserat in min examen.
Vissa familjemedlemmar pikar mig mer eller mindre om min vikt när jag är hemma. Det är promenader hit, gym dit och "ska du verkligen ta en portion till?". Ibland känns det som om det enda jag är är ett fetto som inte duger till någonting. Det måste väl vara så eftersom det är det enda jag får höra när jag är hemma. Ibland har jag lekt med tanken att biffa till mig bara för att de ska hålla käften när jag är hemma men när folk tjatar på mig mår jag bara dåligt och tappar all lust jag någonsin haft. Jag blir dumrebellisk och vägrar. Jag hade aldrig riktigt någon rebellisk period i tonåren, jag var en duktig flicka som alltid gjorde rätt. Jag började till exempel inte svära förrän i sjuan, och egentligen har jag väl aldrig slutat upp med det, till mina föräldrars stora förfäran. Min konstiga motvilja att träna ordentligt kanske har någonting att göra med att för en gångs skull inte lyda mina föräldrar.
Min övervikt kanske inte beror på mat eller lathet, utan snarare en massa annat som ligger och bubblar under ytan som jag har förträngt och vänt mot mig själv? Kanske är min övervikt till viss del något slags självpåtaget straff för allt dumt jag gjort i mina dagar. Saker som jag antagligen är ensam om att fortfarande minnas.
onsdag 23 juni 2010
Sjuk och ynklig
Jag är en ganska frisk person. Jag är inte så hälsosam, men jag brukar vara rätt stolt över att jag väldigt sällan blir sjuk. Det värsta som finns är att inte kunna göra någonting. I hemlighet är jag lite rädd för att bli senil eller sjuk på ålderns höst eftersom jag inte tränar eller tar hand om min kropp så väl som den förtjänar.
När jag är sjuk får jag alltid storvulna planer på vad jag ska göra när jag frisknar till. Jag ska börja träna och laga ordentlig mat, städa mitt rum som den optidant* jag borde vara då, jag ska säga till mina nära och kära hur mycket jag tycker om dem och så vidare. Givetvis går planerna om intet eftersom jag är så trött och seg efter mina sjukdomstillstånd och då glöms planerna bort.
En positiv sak när jag är sjuk är, hör och häpna, att jag blir med kreativ. Min hjärna orkar inte slå ifrån sin "idiotiska" och osannolika infall så jag kommer ut på andra sidan av sjukdomstunneln med fräscha och nya idéer. Skit i spa och avslappningshelger - ge mig en rejäl influensa och jag har idéer att fylla fem tegelstensromaner med. Dessutom mår jag paradoxalt nog som bäst psykiskt när jag är fysiskt sjuk. Ibland känns det som att vara på semester från krav och självömkande. Det är skönt och det behövs.
Just nu är jag väl inte i den mysigaste sjukdomsfasen: orkar masa mig mellan soffan, datorn och toan men inte mer. Läser en bok om onda historiska personer och irriterar mig på sakfel och en synnerligen dålig översättning (författare?) eftersom jag tydligen är väl inläst på området från min halvgothiga ungdom. Ibland är det förvånande över hur mycket man minns om saker man läst egentligen. Hittills är det bara två personer som jag inte har känt igen sen tidigare och det är spanska inkvisitionens Tomás de Torquemada och Francisco Pizarro som fick inkariket på fall genom sin suktan efter makt och rikedomar. Boken gör en intressant analys: få av dessa maktgalna tyranner och sadister störtades utan många fick leva ut sitt liv tills de dog av naturliga skäl som sjukdom eller ålderdom. Många kom till makten för att de kunde erbjuda andra människor i maktpositioner någonting i utbyte och därför väljer många att rösta fram eller hjälpa dem till makten.
Jag har inte läst hela boken ännu, men den kommer att ta upp diktatorer som mer eller mindre är kända för att ha röstats fram demokratiskt av folk som Hitler blev. Det finns givetvis undantag. Vi får se hur resten av boken tar sig. Min analytiska förmåga är inte på topp när jag är sjuk så jag avslutar nog min tankegång här och lägger mig ner ett tag igen. Även om det är skönt att må bra i huvudet så är det jobbigt i längden för kroppen att vara sjuk. Blä.
När jag är sjuk får jag alltid storvulna planer på vad jag ska göra när jag frisknar till. Jag ska börja träna och laga ordentlig mat, städa mitt rum som den optidant* jag borde vara då, jag ska säga till mina nära och kära hur mycket jag tycker om dem och så vidare. Givetvis går planerna om intet eftersom jag är så trött och seg efter mina sjukdomstillstånd och då glöms planerna bort.
En positiv sak när jag är sjuk är, hör och häpna, att jag blir med kreativ. Min hjärna orkar inte slå ifrån sin "idiotiska" och osannolika infall så jag kommer ut på andra sidan av sjukdomstunneln med fräscha och nya idéer. Skit i spa och avslappningshelger - ge mig en rejäl influensa och jag har idéer att fylla fem tegelstensromaner med. Dessutom mår jag paradoxalt nog som bäst psykiskt när jag är fysiskt sjuk. Ibland känns det som att vara på semester från krav och självömkande. Det är skönt och det behövs.
Just nu är jag väl inte i den mysigaste sjukdomsfasen: orkar masa mig mellan soffan, datorn och toan men inte mer. Läser en bok om onda historiska personer och irriterar mig på sakfel och en synnerligen dålig översättning (författare?) eftersom jag tydligen är väl inläst på området från min halvgothiga ungdom. Ibland är det förvånande över hur mycket man minns om saker man läst egentligen. Hittills är det bara två personer som jag inte har känt igen sen tidigare och det är spanska inkvisitionens Tomás de Torquemada och Francisco Pizarro som fick inkariket på fall genom sin suktan efter makt och rikedomar. Boken gör en intressant analys: få av dessa maktgalna tyranner och sadister störtades utan många fick leva ut sitt liv tills de dog av naturliga skäl som sjukdom eller ålderdom. Många kom till makten för att de kunde erbjuda andra människor i maktpositioner någonting i utbyte och därför väljer många att rösta fram eller hjälpa dem till makten.
Jag har inte läst hela boken ännu, men den kommer att ta upp diktatorer som mer eller mindre är kända för att ha röstats fram demokratiskt av folk som Hitler blev. Det finns givetvis undantag. Vi får se hur resten av boken tar sig. Min analytiska förmåga är inte på topp när jag är sjuk så jag avslutar nog min tankegång här och lägger mig ner ett tag igen. Även om det är skönt att må bra i huvudet så är det jobbigt i längden för kroppen att vara sjuk. Blä.
tisdag 15 juni 2010
Vad man bör och inte bör göra
Jag har svårt att erkänna när jag gör fel och att jag kan göra det. Det leder förmodligen till att många inlägg i mina bloggar framställer mig som en extremt duktig och präktig person som oftast ser livet som ett positivt äventyr. Jo, pyttsan. På internet väljer man vad man ska göra och till viss mån vem man vill vara.
Jag skjuter inte under stol med att jag har storslagna framtidsplaner och att jag i okänd mån är äregirig och väldigt egocentrisk, men jag försöker hålla mina förväntningar på en realistisk nivå. Förmodligen är jag påverkad av Jante-tänket. När jag var yngre ville jag inte verka för stolt över mina alster och sa med falsk blyghet "Äsch, det var väl inget" om någon kom och berömde något jag gjort. I hemlighet levde jag på berömmet och var väldigt, väldigt mycket framme när det gällde att visa upp att jag kunde. Om jag gjorde fel försökte jag dölja det, men jag är inte bra på att gömma saker och när jag i min nyfikenhet plockade sönder en dockhusmöbel för min syster och gömde den under mammas och pappas säng så hittade hon den självklart och jag fick en utskällning. Utskällningar och gräl skrämmer mig och har gjort mig än mer mån om att inte göra fel. Någonsin. För att undvika att göra fel eller att göra bort mig så är jag väldigt försiktig av mig.
Men även jag kan göra fel. Ett exempel är vad som hände i lördags. I skrivande stund vill jag inte lägga upp detaljer om det, men det var en trafikhändelse som kunde ha slutat illa. Min andra tanke var att jag kunde ha skadat någon, men min första tanke var "jaha, där rök mitt prickfria register". Jag fick inga böter, men en elak varning. Jag hade dock ursäkter för att jag inte körde så uppmärksamt som jag borde, men jag hatar att dra upp ursäkter och i vissa hotfulla situationer fryser min hjärna och mina stämband så att jag inte får fram några ljud över huvudtaget. Det var obehagligt och ännu en påminnelse om min ohälsosamma självbild.
Jag lyckades hålla ihop tills jag och E kom hem. Sen bröt jag ihop. Jag ville inte låta händelsen förstöra resten av helgen, så jag försökte att inte låta de vanliga kugghjulen rulla ostört genom att dra upp varje gång jag gjort bort mig tidigare i livet. Jag försökte spamma hjärnan med bra saker, mina "ursäkter" och det faktum att jag bara är mänsklig. Till min stora förvåning fungerade det ganska bra, det blev ingen snöbollseffekt, även om det tog väldigt mycket energi och vilja. Jag var medveten om situationen och mina känslor men lät dem inte skena iväg och associera till andra händelser som varit svåra.
Egentligen skulle jag vilja ta upp alla bra saker som hände, men det förtjänar ett eget inlägg där det inte överskuggas av mina misstag. Kanske skriver jag det senare idag, kanske direkt.
Jag skjuter inte under stol med att jag har storslagna framtidsplaner och att jag i okänd mån är äregirig och väldigt egocentrisk, men jag försöker hålla mina förväntningar på en realistisk nivå. Förmodligen är jag påverkad av Jante-tänket. När jag var yngre ville jag inte verka för stolt över mina alster och sa med falsk blyghet "Äsch, det var väl inget" om någon kom och berömde något jag gjort. I hemlighet levde jag på berömmet och var väldigt, väldigt mycket framme när det gällde att visa upp att jag kunde. Om jag gjorde fel försökte jag dölja det, men jag är inte bra på att gömma saker och när jag i min nyfikenhet plockade sönder en dockhusmöbel för min syster och gömde den under mammas och pappas säng så hittade hon den självklart och jag fick en utskällning. Utskällningar och gräl skrämmer mig och har gjort mig än mer mån om att inte göra fel. Någonsin. För att undvika att göra fel eller att göra bort mig så är jag väldigt försiktig av mig.
Men även jag kan göra fel. Ett exempel är vad som hände i lördags. I skrivande stund vill jag inte lägga upp detaljer om det, men det var en trafikhändelse som kunde ha slutat illa. Min andra tanke var att jag kunde ha skadat någon, men min första tanke var "jaha, där rök mitt prickfria register". Jag fick inga böter, men en elak varning. Jag hade dock ursäkter för att jag inte körde så uppmärksamt som jag borde, men jag hatar att dra upp ursäkter och i vissa hotfulla situationer fryser min hjärna och mina stämband så att jag inte får fram några ljud över huvudtaget. Det var obehagligt och ännu en påminnelse om min ohälsosamma självbild.
Jag lyckades hålla ihop tills jag och E kom hem. Sen bröt jag ihop. Jag ville inte låta händelsen förstöra resten av helgen, så jag försökte att inte låta de vanliga kugghjulen rulla ostört genom att dra upp varje gång jag gjort bort mig tidigare i livet. Jag försökte spamma hjärnan med bra saker, mina "ursäkter" och det faktum att jag bara är mänsklig. Till min stora förvåning fungerade det ganska bra, det blev ingen snöbollseffekt, även om det tog väldigt mycket energi och vilja. Jag var medveten om situationen och mina känslor men lät dem inte skena iväg och associera till andra händelser som varit svåra.
Egentligen skulle jag vilja ta upp alla bra saker som hände, men det förtjänar ett eget inlägg där det inte överskuggas av mina misstag. Kanske skriver jag det senare idag, kanske direkt.
onsdag 10 februari 2010
Vissa dagar
Ibland blir vissa dagar bara helt icke-ambitiöst sysslolösa. Idag har jag inte gjort någonting vettigt, förutom att hämta ett arbetsintyg och bleka håret mot någon slags gul-orange nyans. Trots att dagen inte varit så händelserik så känns den okej. Ibland blir det helt enkelt inte så mycket gjort som man planerar.
Jag försöker att inte klanka ner på mig själv för att jag inte alltid orkar göra saker jag planerat, man vet aldrig hur man kommer att känna sig dagen därpå. När jag hittar ett heltidsjobb kommer jag nog att försöka skärpa till mina sömnrutiner.
Dagens ineffektivitet beror med all säkerhet på en gyllene blixt av inspiration jag fick i går natt runt klockan två. Den dyker alltid upp när man egentligen ska sova eller just håller på att somna, och jag som är slav under mina inspirationsinfall klev förstås upp och var piggare än någonsin. Jag är lite ostig av mig och planerar att ge pojkvännen en alla hjärtans dag-present som jag gjort själv. En av dagens ambitioner var att införskaffa material till det jag planerat, men det blev inte riktigt så.
Ikväll tänkte jag lägga mig innan tolv (det är tio minuter innan i skrivande stund), så det här inlägget blir inte romanlångt som mina inlägg tenderar att bli. Imorgon är en annan dag och förhoppningsvis leder den någon vart i min planering.
Jag försöker att inte klanka ner på mig själv för att jag inte alltid orkar göra saker jag planerat, man vet aldrig hur man kommer att känna sig dagen därpå. När jag hittar ett heltidsjobb kommer jag nog att försöka skärpa till mina sömnrutiner.
Dagens ineffektivitet beror med all säkerhet på en gyllene blixt av inspiration jag fick i går natt runt klockan två. Den dyker alltid upp när man egentligen ska sova eller just håller på att somna, och jag som är slav under mina inspirationsinfall klev förstås upp och var piggare än någonsin. Jag är lite ostig av mig och planerar att ge pojkvännen en alla hjärtans dag-present som jag gjort själv. En av dagens ambitioner var att införskaffa material till det jag planerat, men det blev inte riktigt så.
Ikväll tänkte jag lägga mig innan tolv (det är tio minuter innan i skrivande stund), så det här inlägget blir inte romanlångt som mina inlägg tenderar att bli. Imorgon är en annan dag och förhoppningsvis leder den någon vart i min planering.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)