torsdag 30 september 2010

Flickan i spegeln

Jag äger ingen helkroppsspegel. Min mor och syster har pratat om det ända sen jag flyttade hemifrån. Jag är inte så brydd om att skaffa en, jag ger ett vagt svar om att jag inte har råd och fortsätter att använda spegeln i badrummet som effektivt skärmar av mig från bröstet och neråt. Nu har pojkvännen skaffat spegel och varje gång jag går på toa och passerar hallspegeln dras min blick till den. Jag vill inte, vill inte, vill inte se hur jag ser ut. Min spegelbild överensstämmer inte med min mentala självbild. Och jag blir alltid lika besviken när jag ser hur jag egentligen ser ut. Stirrar jag för länge slutar jag att känna igen mig själv.

Jag har slutat väga mig. Vikt är ingen bra indikation på hur man mår. Senaste gången jag vägde mig vägde jag mer än jag förmodligen någonsin gjort. Eftersom jag tränar så kan de nya överflödskilona lika gärna vara muskler efter som ständigt får höra ad nauseam att muskler väger mer än fett. Men det är ingen tröst. Jag har för mycket andra överflödskilon för att se dessa muskler. Jag tränar hårt, så hårt jag orkar och så ofta jag kan. Den logiskt tänkande sidan av mig vet att två månaders träning knappast ger några resultat på sex års ackumulerad övervikt, men jag kan inte låta bli att hoppas på någon lite förändring som uppmuntran att jag är på väg åt rätt håll åtminstone. Någon fåra som är insjunken någonstans. Att byxorna eller tröjärmarna inte skär in i huden.

Min vikt gör att jag känner mig ful. Kläder sitter inte som de ska på min kropp. Jag har svankrygg, men är ändå rak i ryggen och tröjor måste ständigt dras ner för att jag inte ska frysa om rygg-glipan som bildas. Det är ett ganska nytt problem som har tillkommit det senaste två åren. Jag föredrar långa tröjor, men dessa gör i sin tur att jag ser gravid ut. Jag upplever att större delen av de kläder som jag vill ha på mig bara framhäver mina valkar - alltså klär jag mig ofta "fult". Jag klär mig för att inte visa upp dessa "problemområden" och istället framhäva det som jag är nöjd med. Ofta räcker det för att jag ska må bra, men inte efter till exempel en spegelvisit. Jag tänker på allt som jag inte kan göra, ha på mig eller sådant som gör att folk måste se på mig.

Om en dag eller två kommer att sjunka in i självomedvetenheten igen och undvika spegeln, men verkligheten kommer inte att ändras på grund av det. Vissa dagar har jag funderat på att utveckla ätstörning bara för att, men den tanken avfärdas lika snabbt som den dyker upp. Så dum är jag inte, men i mina mörkaste stunder brukar det kännas som en bra idé.

Den här veckan har jag inte hunnit träna på gymmet och jag är rädd för att min kassa vecka kommer att påverka min motivation. När jag går och glömmer att ta på mig stegräknaren känns det som om promenaderna är bortkastade. Jag ser stegräknandet som en tävling och blir arg på mig själv när jag glömmer att ta på mig detta bevis för att jag faktiskt rört på mig även om jag inte lyft skrot. Jag ska försöka att ta nya tag nästa vecka och försöka ignorera den här veckans hårdträningsfrånvaro.

söndag 26 september 2010

Skrivk(r)amp och skrivlust

De senaste åren har jag dragits med skrivkramp. Jag har massor av idéer som slinker undan som drömmar precis innan jag får något grepp om dem. Det är riktigt frustrerande. Varje gång jag ser en riktigt dålig, eller ibland halvdålig film eller läser en kass bok tänker jag att jag skulle kunna skriva någonting mycket bättre. Det är en bra början enligt Stephen King.

Medan jag inte hade så mycket det senaste året och jag har dragits med ångest eftersom jag inte haft lust att göra någonting i väntan på arbete. Ironiskt nog så får man mindre ork och lusta att göra saker ju mindre man gör. Ekvationen fungerar säkert åt andra hållet också, eftersom så många tycks bli utbrända nuförtiden. Jag har haft ångest över att jag inte riktigt har kunnat skriva någonting. Ingen magisk inspiration kommer av att man sitter på rumpan och stirrar på en datorskärm och hoppas på ett städjobb. Stephen King är en av mina förebilder när det gäller skribentyrket. King sitter och skriver sina berättelser som om det vore ett ordentligt 9-17 jobb som det heter, och hans självdisciplin tillika produktion är avundsvärd om än den senare kan variera väldigt i kvalitet.

Det finns många problem som jag behöver ta i tu med innan jag förmodligen ger ut något av mina alster. För det första måste jag bli lite tuffare, både med mig själv och gentemot mina karaktärer. Jag tycker det är jättesvårt att låta dem råka illa ut, jag är en riktig sucker för lyckliga slut, trots att jag inte alltid erkänner det. Tvetydiga och dåliga slut gör mig riktigt förbannad, men även dåliga slut kan vara bra slut på det sätt att man vet eller ser vilken riktning framtiden kommer att ta. Tvetydiga slut ger mig bara en överväldigande känsla av att ha blivit lurad.

Jag borde utnyttja mina skrivkunniga och boknördiga bekanta mer och låta dem läsa och ge omdömen på mina verk. Jag tycker inte om att bli utvärderad och det känns väldigt pinsamt att visa upp allt som pågår i mitt huvud för andra, men om man inte låter andra ta del av ens värld kan man inte bli bättre och böckerna blir inavlade och tragiska. Det är något som jag misstänker hände med Anita Blake-böckerna som bokstavligt talat ballade ur. Protagonistkvinnan hade sex och öppnade därmed portarna till helvetet där böckerna allt mer började handla om hennes sexuella erövringar och hur många ställningar hon haft med vilka övernaturliga varelser. Det är ett sätt att skriva böcker, men skillnaden mellan de första böckerna och de senaste som jag läste är maratonlång. Det är oundvikligt att tonen kan förändras när man utvecklas som författare, men på ett sätt som naturligt följer boken, man kan inte låta någon bli för allsmäktig eller het för då kommer alla att irritera sig på personen.

Men i slutändan kommer man ingenstans om man inte skriver någonting. Det är där jag har känt mest förtvivlan. Jag har inte skrivit. Inte på ett sätt som utvecklat mitt berättande. Jag har avundats andra och varit bitter större delen av tiden. Nu skriver jag i stort sett varje dag. Jag översätter, försöker att skriva någonting i bloggen varje dag och försöker läsa så mycket och varierat som jag kan. Det kanske inte kommer att bli någon bok imorgon eller ens nästa år, men en dag kommer den att komma ut. När jag är redo och har upplevt lite mer i mitt liv. Jag hoppas kunna börja på något snart. Idéerna kom ganska snart efter att jag kände att mitt liv och ekonomiska situation kanske hade nått en lösning trots allt.

Det kanske är lite ostigt att säga att det ännu är långt kvar tills min bok finns på SF-bokhandelns hyllor, men det är sant. Det tar tid att skriva sitt förstlingsverk och trots att jag har flera långt framskridna skrivprojekt som jag påbörjat när jag var i tonåren håller de nog inte idag och är förmodligen bortom räddning. Jag kommer att stycka dem hänsynslöst och göra dem lite bättre. Sen hoppas jag på att mina nya idéer blir tillräckligt många för att bli någonting eget så småningom. Det bästa är nog att inte stressa, det är det enda som jag vet inte funkar för att skriva.

lördag 25 september 2010

Lite om idéer och kreativitet

På senare tid har jag upptäckt mannen som gör whiteboardkonst av föreläsningar. Jag gillar sättet att förmedla kunskap eftersom det ger lite underhållning som har med ämnet att göra. Han har gjort flera stycken, jag har inte hunnit se så många ännu, men de rekommenderas varmt.

Nedan finns en video som handlar om kreativitet och lite om det är så att Facebook och all tid som vi spenderar på internet håller på att ta död på vår kreativa förmåga eller inte.

torsdag 23 september 2010

Reality just kicked in, yo!

Nästa vecka har jag en slags jobbintervju/jobbpresentation med en person på kommunen. Förhoppningsvis kommer jag att få praktikplats där och sysselsättning. Jag är inte helt säker på vad det innebär ännu, min jobbcoach var lite vag, men jag tror att jag kan klara av det och förhoppningsvis får jag en lite närmare beskrivning av vad jag förväntas göra. Jag undrar om det kommer att innebära mycket eller lite människo- och telefonkontakter. Många tidigare jobb som jag inte trodde att jag skulle klarar av bara för att de var någonting helt nytt, har varit läskiga i början. De flesta sådana jobb har hjälpt till att utveckla mig till en lite bättre och socialare person. Andra har det inte.

På den lite lättare fronten så är jag återhämtad från gårdagens misär. Vissa dagar blir bara aviga från början. Det hjälpte att sova och vakna på rätt sida av sängen, även om jag som vanligt inte fick riktigt tillräckligt med sömn. Nästa vecka kommer att bli spännande inte bara på grund av jobbintervjun, jag kommer även att åka och hälsa på E i Örebro igen. Den här gången tror jag inte att jag tar bilen.

onsdag 22 september 2010

Irritabel*


Idag är en sådan där dag när ingenting funkar, utan synbar anledning och allt bara känns överdjävligt och tungt. Träningen gick dåligt, jag orkade inte alls ta i lika hårt som jag annars brukar, så jag fick göra färre repetitioner och kände mig svag. Allting sker antingen för långsamt eller för snabbt, aldrig i rätt tempo. Tack och lov så har jag inte umgåtts i några större sociala sammanhang idag.

Snart ska jag lägga mig och läsa och hoppas att jag somnar och att jag är på bättre humör, mindre rastlös och framför allt mindre irritabel imorgon. Tills dess är det nog lika bra att man inte pratar med mig.

(*irrita´bel, som lätt irriteras (om person, organism e.d.). NE.se )

måndag 20 september 2010

Mindre politik, mera verklighet

Jag har överdoserat politik nu den senaste veckan. Jag orkar inte längre höra folk som säger att mamman från klamydiabrevet fick höra lögner via kvällspressen och media eller några analyser. Fick samtal från ett av mina M. Hon kacklade på och var bara glad och irriterande i luren (röstade M). Jag försökte påpeka att M har en minoritetsregering och att de antagligen måste samarbeta med MP eller SD, men det fattade hon inte riktigt. Sen började hon spotta ur sig propaganda mot vänsterpartiet (att de skulle vara "värre" än rasister) och uttrycka åsikter som började närma sig unket brunt.

Jag vill inte prata om sådant. Jag orkar inte, jag vill bara spy på allt vad kompromisser heter. Nu tänker jag koncentrera mig lite mer på min närmiljö och närvaro och försöka se vad jag kan göra för att kunna må bra igen. Jag måste omgruppera mig innan jag orkar ta itu med mer politik och verklighet. Det är någonting man måste vänja sig vid långsamt.

Tränade lite på gymmet tidigare idag och lyckades glömma dagsläget i två timmar. Sen återvände verkligheten och magsafterna började stiga i svalget igen. Nästa vecka börjar det komma trevliga serier igen åtminstone och då kan jag i alla fall se fram emot någonting som troligen inte är åt helvete. Om några timmar är det kör också, förhoppningsvis är det inte så genomsyrat av politik, men det är allt nuförtiden. Jag ska låta bli att läsa tidningar och löpsedlar innan onsdag då alla röster har kommit in och räknats, annars kommer jag att få psykosomatisk magsjuka.

Det hände, vad händer nu?

Det jag befarande hände. Båda farhågorna - att SD skulle hamna i riksdagen och att Alliansen skulle få fortsatt styre. Nu är det inte så att Alliansen fick majoritet, men utropade sig till segrare ändå. Nu måste de locka över Miljöpartiet för att kunna få majoritet. Om de inte lyckas måste de antingen förhandla med SD eller utlysa nyval.

Mona Sahlin som varit ganska luddig under valrörelsen visade äntligen en mänsklig och trevlig sida där hon i ett tal inte pratade om att det var enskilda partiers fel utan att det var så att S själva hade misslyckats och inte tolkat sitt underläge tillräckligt kritiskt innan valrörelsen drog igång. Det är en Mona som jag gärna hade röstat på och många andra med mig om hon hade varit lika varm, ärlig och rättfram som hon var i sitt "förlorartal". Hon poängterade att 94% av valdeltagarna inte röstade på SD och att det var en minoritet som ansåg att deras åsikter var något att hänga i granen.

Jimmie Åkesson, ackompanjerad av en fotbollskör som skanderade hans namn, levererade sitt "segertal" och började prata om ansvar. Att de skulle ta ansvar för Sverige, och att de andra partierna borde ta sitt ansvar. Jo, ansvar är viktigt och vi får väl se hur de SD:a riksdagsmännen tar sig an uppgiften om ansvar. Jag mår illa och vill inte tänka på vilka motioner de planerar att lägga fram. Jag vill inte riktigt höra deras argument, men misstänker att de kanske inte kommer att hålla så mycket vatten i riksdagen. Det måste vara någonting som är ruttet i Sverige när SD vinner röster på det. Jag misstänker att många som tidigare röstat V, arbetare och arbetarklass inte känner igen sig i V:s nostalgiska tal om borgare längre, utan istället vill ha förändring. Någon som de tror eller vill att SD ska kunna ge dem som någon nypolitisk Messias.

Istället för att höra allt bajs om SD på SVTs valvak hängde jag på Twitter och interagerade med en drös andra besvikna medborgare som alla förfärades över den riktning som nya Sverige och dess demokrati tycks ta. Ju längre kvällen led desto fler personer och även andra länders medborgare gav sig in i debatten och gav sina beklaganden för de nya nationalistiska strömningarna som tycks dra genom landet. Utländska tidningar lär ta upp detta på sina hemsidor. Känns trevligt att veta att vi får uppmärksamhet på grund av detta. Nu tror väl alla att svenskar är rasister.

Jag är trött, less och besviken, men jorden och landet går inte under ännu. Vi vet bara inte vem som kommer att ingå i nästa koalitionsregering. Det är lite osäkert och känns lite otryggt.

Godnatt. Jag lämnar natten med de odödliga orden som Skogsturken förmodligen skulle ha fällt:

"Vem vare? Vem vare som rösta på SD? Vad ska jag göra med min facking Riksdag?"

lördag 18 september 2010

Valfeber eller vanlig feber?

Jag mår otroligt illa och är fruktansvärt rastlös. Jag vet inte om det beror på valrysaren eller om jag faktiskt är på väg att bli riktigt fysiskt sjuk. Min syster kallar mig "gullig" för att jag är en sådan idealist som faktiskt tar det här valet på så pass stort allvar.

Jag har försökt att lugna ner mig, magen, halsen och nerverna genom att idka all möjlig slags verklighetsflykt såsom böcker, sudoku, youtube, LOLcats och städning. Har tränat en gång den här veckan, men jag har inte kunnat sova och, inte riktigt vetat vad jag ska göra de senaste dagarna. Böckerna funkar ett litet tag, men sen blir jag rastlös och måste gå runt, runt och stressa. Alla mina youtubeprenumerationer har tagit denna vecka och helg ledigt känns det som, ingenting vettigt har jag hittat som inte är politiskt och bara roligt. LOLcats funkar inte riktigt heller, jag kan inte skratta åt dem och irriterar mig bara på deras stavfel. Städningen gör mig istället obehagligt manisk och jag kan inte sluta gnugga på smutsfläckar samtidigt som jag känner att jag vill kräkas. Det ligger alltid någonting och gnager i magen, längst bak i huvudet, längst in i alla vrår.

Jag önskar att det var söndag idag, för jag vill verkligen att valet ska vara över. Jag har fått nog av politik, den står mig förmodligen bokstavligt upp i halsen. Önskar verkligen att jag inte brydde mig så mycket som jag gör för mig egen skull, men jag kan inte låta bli.

torsdag 16 september 2010

Obligatorisk valpepp

Jag har medvetet undvikit att diskutera val på bloggen. Prognoserna gör mig deppad, men om tre dagar är det avgjort vem som kommer att styra landet i fyra år framöver. När jag röstade för allra första gånger i förra riksdagsvalet och då röstade jag med hjärnan, det som jag trodde skulle göra min framtid bättre. Men aldrig mer, jag har ångrat den rösten så många gånger. Inte för att jag tror att min röst hade gjort någon skillnad åt andra hållet, men det känns hemskt att jag gett mandat till allt som hänt de senaste fyra åren.

De som läst min blogg från början anar nog vilken sida jag tillhör. Jag är inte så brydd om sidor eller block egentligen. Folk får rösta som de vill, så länge de röstar. Röstar man inte har man förbrukat sin rätt att gnälla om landet går åt helvete. Förra valet var det inte så överraskande att det blev regeringsbyte. Sossarna hade inte, som många tror och trodde, kört landet i botten. Sverige mådde faktiskt väldigt bra och hade en stark ekonomisk tillväxt på gång. Jag misstänker att folk helt enkelt var trötta på Göran Persson.

Sen kom den nuvarande borgerliga regeringen till makten. Jag var ganska avmätt på allt som socialdemokrati och vänster hette och tänkte att det inte kunde bli värre. Det kunde det. Och det går inte att skylla allt på ekonomisk kris och otur. Sverige har blivit ett kallare land. Folk har råkat illa ut och de senaste åren har folk blivit utförsäkrade eftersom deras sjukpensioner och sjukskrivningar stämplats med ett bäst-före-datum. Det är inte okej, det vill jag inte ska hända. Det finns folk som är sjuka och som aldrig kommer att bli tillräckligt friska för att kunna arbeta igen, folk som redan kämpar med att få sin vardag ihop. Och det är just precis vad de är. Människor. Sjuka människor. Men tydligen tycker regeringen att människor inte borde vara sjuka. Som om det är ett val att bli sjuk. Det finns alltid något jobb som man kan utföra. Dessa "möjliga jobb" existerar bara i huvudet. Det finns ingen värdighet att totalt pressa ur en människa all deras energi. Det är ingen tillvaro i sus och dus att vara sjukskriven, det är okej ibland och ett rent helvete emellanåt. Man kan inte behöva må skit hela tiden för att räknas som sjuk. Till och med patienter som är döende kan ha ljusa stunder mot slutet. Så låt dem vara.

Sen är det den så kallade arbetslinjen. Reinfeldt hävdar att ungdomsarbetslösheten är en illusion. Jag existerar tydligen inte. Formellt sett är jag inte arbetslös - men jag har inte fått betalt för uppdraget ännu. Vallinjen innebär sämre villkor för arbetstagare, osäkrare anställningar, svagare fack, gratisarbete (ams betalar din lön som egentligen ä), jobbcoacher (som inte alltid är så bra) och dessa fantasijobb som personer med allvarliga sjukdomar ska kunna utföra på deltid.

Givetvis går det inte att nämna valet utan att röra vid SD. Jag vill inte att de kommer in, de står för en politik som jag inte vill eller trodde kunde existera i Sverige av idag. Jag kan förstå hur de som röstar blått tänker, men hur jag än försöker kan jag inte få något grepp om SD-rösterna. Jag är själv andra generationens invandrare, om man ska vara riktigt nogräknad. Jag blev inte svensk medborgare förrän jag var 19 år. Det syns inte på mig att jag inte är "ursprungssvensk" eftersom jag är ljus i hyn och har ljust hår, men om jag inte hade haft det hade jag varit bland de invandrade som SD inte gillar.

De sista dagarna innan valet kommer jag inte att må bra. Vad kommer att hända om SD kommer in och det blir minoritetsregering? Enligt en opinionsundersökning som Jimmie Åkesson älskar att citera kommer de att få 10% av rösterna. Men valet är inte över innan vallokalerna stängs. Det kommer att vara ohyggligt olidligt spännande den här helgen. Valdagen närmar sig med stormsteg. Kolla upp vilka som tycker som du och framför allt: Rösta! Rösta! Rösta!

Jag svek mina ideal i det förra valet, det är därför det svider så jävla hårt att jag på ett sätt gett min tillåtelse till att detta hände. Deras blod och tårar är på mina händer. För att gottgöra mina självpåtagna synder tänker jag rösta som jag känner är rätt detta val, på de som jag uppfattar som medmänskliga, inte låta mig luras av några fagra vallöften som kommer att förvridas till oigenkänlighet inom den kommande mandatperioden. Jag har fått nog.

tisdag 14 september 2010

Beroende - eller en elegi till WoW

Jag såg nyligen en video som påverkade mig mer än jag trodde att det skulle göra. Den handlar om dator- och tv-spelsmissbruk. Jag är uppvuxen i en kärnfamilj och har inte upplevt missbruk, men när jag gick med i UNF började jag inse problemets vidd. Flera UNF:are har föräldrar som är/har varit missbrukare. Det argumenteras vitt och brett om det finns speciella gener som kan göra en till alkoholist. Svaret är väl som det mest är inom vetenskapen: Det finns en speciell gen som kan sätta folk i farozonen att bli missbrukare.

"Missbruk" har utvecklats till ett modeord och har tappat en del av sin innebörd i mina ögon. Man kan missbruka shopping, arbete och kemiska preparat. Oftast används missbruket som ett sätt att må bättre eller för att fly verkligheten. Datorspel passar in i kategorin, men det är inte alla som är eller kan bli missbrukare.

Jag spelade själv World of Warcraft ganska mycket under en period och mådde väldigt dåligt. I början berodde det inte på själva spelet utan min dåvarande situation: jag mådde dåligt, hade kärleksbekymmer och var väldigt ensam och självkritisk. Att levla en karaktär i ett virtuellt spel kan vara förundransvärt skönt, det ger en känsla av att göra någonting. Jag är ingen hardcore gamer och har väl som mest spelat tetris och något supermario-spel på Gameboyen som jag och mina systrar lånade från en kompis. Jag var aldrig särskilt bra på spelen, kom oftast inte längre än några nivåer i SM, jag tyckte bara det var kul att prova på. Jag sörjde inte så hårt när vi lämnade tillbaka den.

Men åter till WoW. Dåvarande pojkvännen introducerade mig. Han raidade en hel del och jag tyckte det var lite tråkigt att hans kvällar var upptagna med att leka med en massa främmande folk från olika ställen i Europa. Jag levlade upp min första karaktär till level 7 på en kväll, det tar kanske tre timmar för en noob som jag var att ta sig dit. Jag valde att spela hunter, en av de lättaste och säkraste klasserna, mest eftersom man fick ett husdjur. Enligt min betalningshistorik har jag spelat spelet sen våren 2006. Det är fyra år sedan - märkligt hur tiden går.

Jag vill inte tänka på hur mycket pengar jag har sänkt på en fantasivärld som måhända höll mig flytande ett tag men som inte längre ger mig någon kick. Tiden är inte helt bortkastad, jag lärde känna folk som, trots att jag inte har kontakt med längre, lärde mig en hel del om både livet och nätet. Jag tror inte att någon av de som jag tänker ta upp läser denna blogg och jag skulle bli extremt förvånad om någon av dem kunde läsa den eftersom ingen av dem talar svenska. Vissa obehagligare har jag valt att byta nick på för säkerhets skull.

I mitt första guild, som är en slags ansamling personer som samlas under ett namn och spelar ihop, hade vi en märklig GM (guildmaster). Det var en tjej som jag hörde ryktas om var väldigt ung. Hon var ohyfsad, ouppfostrad och otrevlig. Hon hade flera karaktärer som hon brukade spela och alla hade ett liknande förled, Koxahunter, Koxadruid mfl. Hon skulle alltid vara med i alla raider och alltid vara ledare, något hon inte var så bra på. Det fanns fler andra kompetenta ledarfigurer i guildet, såväl män som kvinnor i varierande ålder, men de fick finna sig i att Koxa var det ständiga ledaren. Ett par gånger flippade hon totalt när hon upptäckte att folk raidat ställen för första gången utan henne. Det var en skymf mot henne och hon skällde ut de inblandade såväl i privata meddelanden som i den öppna guildchatten. Efter det ville de berörda inte behöva stå ut med en egoistisk barnrumpa längre och lämnade guildet. Jag följde efter, för det var personerna som var trevligast att prata och spela med som drog.

Det andra guildet var jättetrevligt. Via dem träffade jag några av de trevligaste personer som jag någonsin skulle spela med. Vissa av dem som följde med till det nya guildet mellanlandade mest där medan jag stannade. Warlocken Necronos berättade för mig att han inte berättade för sina vänner att han spelade WoW eftersom det ansågs löjligt och det lägsta man kunde göra. Så småningom fasade han ut ur spelet helt och hållet och är fortfarande skyldig min karaktär 150 guld i wowpengar. Det är ungefär en och en halv dags questande på de högre nivåerna.

Under märkliga former träffade jag sen annan hunter, Horgarth, som var med i ett annat guild, men som var en mycket ödmjuk och mogen spelare, helt motsatt från Koxa. Jag kan nog lugnt säga att Horgarth lärde mig det mesta jag kan om WoW idag. Han hade tålamod, var snäll och vad inte rädd att säga ifrån om han tyckte något annat. Vi pratade en hel del på msn också. Jag betraktade honom som en mycket trevlig vän. Han var äldre och inbiten tv-spelare, han spelade många andra spel förutom WoW och det var vad han tyckte om.

Vi hade spelat ihop och pratat i kanske ett år och hade till och med en gemensam meme, om man kan kalla det för det. Det var tidig sommar 2007, strax innan Neil Gaimans Stardust hade premiär och det fanns en hemsida när man kunde skicka stjärnor till bekanta. Jag och Horgarth skickade varandra ett par. Jag har inte sparat allihop, men jag har kvar en som skärmdump. Stardust är och förblir en av mina favoritböcker och jag såg verkligen fram emot filmen. Han var väl inte så inne, men tyckte att det verkade vara en trevlig film. Jag skickade den första stjärnan, jag minns inte riktigt vad jag skrev, men det var en snäll stjärna om vänskap. Han påstod att den fick honom att börja gråta.

En kväll när jag loggade in på msn blev jag kontaktad av en gemensam vän. Horgarth hade dött natten innan. Han hade lunginflammation och eftersom han inte var i den bästa formen drabbades han av hjärtstillestånd och när hans bror hittade honom var det redan försent. Han blev 33 år. I dessa moderna tider är det svårt att handskas med den "virtuella sorgen" för den kan kännas lika verklig som "riktig" sorg, för det är ju verkliga personer som man saknar på ett sätt. Det finns ett par trådar på spelforumen runt om på nätet som är tillägnade Horgarth, men som finns under hans andra spelklaner.

Efter Horgarths död kändes det mest fel och ensamt att spela. Jag har lika svårt att lära känna folk på internet som jag har i verkligheten. Jag spelade upp två karaktärer till 80 och ledsnade ganska fort efter att den sista nått taket. I början av sommaren i år när jag kollade på min betalningsstatus såg jag att min prenumeration gick ut 28 juli. Jag spelade inte så mycket längre, så jag tog bort mitt Visa-kort och har varit helt WoW-fri sen dess. Ibland när jag hör musik som jag har spelat till så känner jag lite saknad, men oftast känner jag ingenting gentemot det. Det är skönt på ett sätt, kanske var jag aldrig beroende av själva spelet utan av personerna jag umgicks med där. Det skulle förklara hur jag tappade lusten efter att de flesta jag kände online slutade spela. Jag försökte att återuppliva spelandet i höstas genom att byta server till en där en bekant spelar, men vi var på såpass olika nivåer i spelet att vi väldigt sällan spelade ihop ändå. Det var lite konstgjord andning och i somras avslutade jag min prenumeration.

Som det känns nu kommer jag nog inte att återvända till spelet när den nya expansionen kommer. Jag har inte pengar eller lust att lägga ut tid på ett spel som kommer att bli lika tråkigt igen efter ett tag.

lördag 11 september 2010

Socker och träning

Jag har tränat regelbundet i tre veckor nu. Det känns längre men jag kopplar förmodligen tillbaka till mina tidigare gymsessioner, det är inget som egentligen är nytt. En sak som jag har lagt märke till är att träningsvärken har förändrats. I börjar gjorde det bara ont, speciellt när jag plågat mina magmuskler och jag trodde alltid att jag hade magknip innan jag kom på att det kanske bara var träningsvärk. Jag kunde inte urskilja vad som gjorde ont. Nu känner jag inte bara att det gör ont i själva magen, utan nu känner jag att det musklerna som ömmar när jag till exempel ska böja mig eller sätta mig. Och det känns skönt.

Träningsvärk innebär att jag har gjort någonting tillräckligt ansträngande för att musklerna ska behöva bygga upp sig igen. Det låter förmodligen grymt och masochistiskt, men jag tycker om träningsvärken och att det gör ont. När magmusklerna värker gör det lite svårt att sjunga och när jag tränat biceps och triceps gör det ont att bara hålla upp saker, men det kommer att ge resultat.

Sockerfri september fortsätter. Jag har hittills inte ätit något socker och det är fortfarande tidvis väldigt jobbigt. I början var jag sötsugen konstant, jag tog omvägar förbi godishyllorna i affären, som givetvis ligger närmast kassorna, men tack och lov inte hela vägen. Det känns som om jag redan varit en månad utan, och det kan verka lite töntigt men det är jobbigt.

Igår när jag var nere på butiken för att köpa någonting ätbart eftersom jag inte hade inspiration att göra någonting komplicerat kom jag på mig själv med att gå förbi kaffebrödet och inte reagera nämnvärt annat än att registrera att ja, det är bullar och vetelängder, inget mer med det. Detsamma när jag gick förbi godishyllorna. Jag var hungrig och träningsvärken gjorde det väldigt jobbigt, men jag var inte sötsugen alls. Kanske var jag för hungrig, men vanligtvis brukar hjärnan direkt koppla in sig på godis, choklad eller bullar. Jag hedrar mitt förhastade löfte och går utan sötsaker i 19 dagar till. Det blir faktiskt lättare, men jag kommer nog fortfarande att deppa lite imorgon och övermorgon när det är söndagsfik och körfika. Ingen har frågat eller anmärkt på det på kören ännu, diskussionerna har varit för intensiva med alla nya medlemmar, men det kommer nog inte att dröja innan någon ser att jag inte äter deras fikabröd.

Första terminen i Uppsala åt jag inte godis alls. Jag var på god väg att bli vältränad, jag var vegetarian och äckligt nyttig. Men en flytt är en stor omställning och jag kom ur mina goda vanor eftersom jag kände mig väldigt ensam och har tendenser till att deppa ner mig. Ibland ser jag tillbaka på det förflytna och idealiserar det, men man kan inte gå bakåt i livet. Livet måste gå framåt och förhoppningsvis utvecklas det till det bättre.

Jobb!

Jag har lyckats få ett översättningsuppdrag och nu börjar det jobbiga med att starta företag, nytt bankkonto, FA-skatt (för jag är fortfarande anställd) och deadlines, men jag måste erkänna att det känns fantastiskt. Ett tag tvivlade jag starkt på att jag någonsin skulle få jobb och minst av allt jobb inom min faktiska utbildning.

Det tar ett tag att ta sig in i översättandet igen eftersom jag inte gjort det på regelbunden basis sen jag tog examen, men det kommer nog. Jag får sitta ner och skriva och det känns mycket mera värt på ett sätt än alla "provöversättningar" som vi gjorde i skolan. Det är på riktigt och kommer att ge mig lite mer än bara läraromdömen. Givet, det är en facköversättning, men det är en början och jag klagar inte. Det är ett väldigt intressant ämne.

Efter att fått veta att jobbet var mitt blev jag mycket piggare. Jag har något vettigt att göra om dagarna och det känns inte som att jag inte har någon kontroll över min tillvaro. Jobb ger frihet och trygghet på ett annat sätt än att leva på bidrag gör. Nu hoppas jag att jag får fortsatt nya jobb efter de två månader som jag har på mig att utföra det här uppdraget, men det känns som att det är mycket lättare när jag väl kommit upp på trappans första steg. Att säga att jag känner mig pånyttfödd är väl att ta i, men det är inte långt därifrån just nu. Jag ska göra mitt bästa, mitt absolut bästa.

tisdag 7 september 2010

Osammanhängande och grunda nattfunderingar om Livet just nu

Av någon märklig anledning har jag övergått till att skriva och surfa på min laptop. Jag känner att den har blivit lite sur på mig när jag inte har använt den sen jag blev klar med mitt examensarbete. Just nu har jag jättemånga inlägg som väntar på att uppnå den perfektion som krävs för att passera nålsögat som är publiceringen. Det här inlägget kommer nog att bli ett undantag för att jag skriver det så sent som jag gör.

Ska alldeles strax lägga mig, men väntar på att datorn ska tänka klart om vissa uppdateringar. Jag har ställt in den att inte hämta uppdateringar automatiskt. Om den får göra som den vill hämtar den uppdateringar varenda sekund, drar ner bandvidden och kräver att jag ska starta om den tre gånger om dagen. Inte riktigt vad jag vill göra med min tid. Nu börjar datorn göra som jag vill och användas lite till det som jag tänkte mig när den köptes in: skrivandet.

Egentligen är det meningen att laptoppen ska vara min arbetsdator, men nu lever den glassigt som blogg- och surfdator istället. Det här är min andra laptop. Min förra, Lilla Blå, pensionerades när den blev blind. Dåvarande pojkvännen råkade fippla på kontakten som kopplade ihop skärmen och datorn. Jag lyckades efter mycken envishet koppla ihop sladden och datorn igen, men den används inte till mycket annat än dammsamling. Pojken, den nuvarande, brukar spela laggande datorspel på den, men det är inte alltid som datorn vill det. Lilla blå är en vresig gammal tant.

Skrivandet går väldigt trögt just nu. När jag har mycket för mig får jag mycket gjort. Det känns som att när jag ändå gör en sak kan jag lika gärna göra nästa om jag inte glömmer bort det. Det mesta fungerar bättre när jag har saker att göra. Just nu är det mest mina spikade veckoaktiviteter och möten med jobbcoachen som ger mig någon form av rutin. Det är svårt att hålla dygnsrytmen när man inte har någon egentlig anledning att ha någon. Jag försöker ändå att hålla mig på rätta sida av dygnet. Det går bra, jag har haft besök av en mycket morgonpigg person som jag fått anpassa mig efter. Det skulle nog funka om jag kunde somna tidigt också. Förmodligen blir det bättre när jag fått jobb.

Den här veckan kommer jag att fila vidare på mitt CV och personliga brev. Min jobbcoach gav mig massor av saker som jag ska ha rättat till på fredag, helst tidigare. Jag har också lite saker att fixa på timjobbet, samt en massa körrep inför ett litet framträdande i helgen. Det är ganska mycket som händer just nu, så jag hoppas att många saker blir gjorda av bara farten. En av översättarsidorna jag nämnt tidigare är i princip färdig att visas upp för allmänheten och förhoppningsvis är den representativ och visar upp mina talanger. Jag hoppas kunna ta ett par uppdrag nu under månaden.

måndag 6 september 2010

Glee!



En vän tipsade mig om den underbara tv-serien Glee som handlar om en liten sång- och dansklubb (Glee Club) i USA. Av någon anledning hade jag fått för mig att det var High School Musical i tv-serieformat och utspelade sig i Storbritannien, men det visade sig vara fel på båda punkter. Min vän och främste tipsare i allting som är se- och läsvärt krossade mina fördomar fullständigt.



Ovan syns min absoluta favoritlåt Don't Stop Believing av Journey. Den låten beskriver ungefär hela konceptet på serien. Ett gäng musikaliskt intresserade och töntstämplade tonåringar går med i den omstartade sångklubben under den entusiastiske spanskaläraren Will Shuester som tagit tyglarna efter en mindre skandal med den förre klubbledaren. Han var själv med i klubben när han gick på skolan och på den tiden var medlemmarna de hetaste av de heta. Den nutida kören är en ganska sorglig och udda syn som får slushies slängda i ansiktet av de coola kidsen på regelbunden basis.

Klubbens kärna består av fem personer. Vi har körens själutnämnda stjärna, den överambitiösa och -dramatiska Rachel som har en fantastisk röst men en riktigt hemsk personlighet; homosexuelle och modeintresserade Kurt; den rullstolsburne, bas- och gitarrspelande samt dansante(!) Artie; den blyga, stammande gothtjejen Tina och den mörkhyade och överviktiga Mercedes vars röst förmodligen kan spräcka glas. Alla befinner sig längst ner i den benhårda sociala hierarkin i skolan och överlever sina dagar genom att tänka på den dag som de kommer ut ur den döda hålan som de bor i.

I andra ringhörnan finns den självsäkra och bestämda hejaklackstränaren Sue Sylvester som blir ursinnig av att Glee med Mr Shue i spetsen kommer och tar pengar från hennes budget som bland annat går till att kemtvätta flickornas uniformer i Europa. Hon är inte alltid den vassaste kniven i lådan, men hon bryr sig inte om andra och kan ta och manipulera folk. Hon var också varit hejaklacksledare i sin ungdom och fortfarande håller formen och sörplar ständigt i sig proteindrinkar. Trots att hon tycks vara helt genomond har hon faktiskt lite svagare sidor vilket visar sig ju längre den första säsongen lider. Man lär sig att båda avsky och älska henne på samma gång. Dessutom är hennes repliker rent guld, hon säger så galna saker och med sådan övertygelse att man inte riktigt vet vad hon Skönare antagonist får man leta efter.

De populära eleverna är givetvis amerikansk fotbollspelare och hejaklacksledare. Finn Hudson är en lite bortkommen, men väldigt musikintresserad sportkille som är ihop med skolans populäraste tjej Quinn som är ordförande i kyskhetsklubben och kapten för hejaklacken.

Upplägget är onekligt likt HSM, men jag har inte orkat se på filmen eftersom den verkar rikta sig till hormonstinna tonårstjejer, vilket jag inte riktigt räknar mig som längre. Vem vet, den kan vara hur bra som helst eftersom den fått ett par uppföljare också, men min instinkt säger att det är en film som jag förmodligen kan leva utan. Men vad Glee har, och det jag tror att HSM inte har, är utveckling. Det är inte riktigt det klassiska upplägget pojke-möter-flicka även om det givetvis finns känslor med. Det är mer komplicerat och även om själva intrigen känns som tagen ur en såpa och rätt fjantig så bärs serien upp av musiken och det färgstarka persongalleriet.

Alla som har ett intresse av musik och kanske kände/känner sig bortkomna eller utanför i skolan kommer att känna igen sig och glädjas åt Glee. Jag rekommenderar den speciellt till två av mina vänner som jag vet uppfyller båda kategorierna. Om inte annat så är serien ett lyckopiller med sina underbara sång- och dansnummer och dramatiska flärd.

Sockerfri september

Min nya kollega på timjobbet utmanade mig att delta i hans och och en väns projekt Sockerfri September. Det går ut på att avgifta sig från det mesta onödiga som innehåller raffinerat socker och onyttigt tilltugg som chips och popcorn. Frukt i färsk och torkad form är tillåtet samt honung i te.

Eftersom jag också vill dra ner på mitt sockerintag nappade min hjärna på det innan jag hann säga emot. Ibland är min hjärna snabbare än jag. Efter september blir det införande av godisdag istället för att jag äter godis när jag känner för det, för det kan vara flera gånger i veckan.

Vissa människor klarar av att lagra godis. Jag gör det inte. När jag var hemma i somras köpte jag på mig alldeles för mycket godis som jag tänkte äta lite av då och då fram till jul eftersom mitt favoritgodis inte säljs i södra Sverige. Jag köpte väl ett kilo och tänkte lägga det i mindre påsar för att äta i slutet på veckan, fredag-lördag varje vecka. Men jag kom aldrig så långt. Inom loppet av två veckor var godispåsen uppäten. Utslaget på två veckor är det inte så mycket godis per dag, men det är det konstanta sockerintaget som jag inte vill veta av.

Om man äter något med mycket snabba kolhydrater (socker) istället för riktig mat med långsamma kolhydrater när blodsockret dalar blir det en snabb topp och följaktligen en snabb dal vilket leder till trötthet, irritation och oföretagsamhet. Därför måste man äta snart igen och oftast har man då godis till hands. Det finns folk som påstår att socker är beroendeframkallande och jämförbart med knark. De kommer givetvis oftast med sina egna fantastiska dieter som hör till. Mitt överskeptiska jag har lite svårt att tro att det bara är ren godhet som gör att folk skriver om sådant här. Folk som Anna Skipper, Annika Dahlqvist, Ola Mauritzon och Fredrik Paulún säljer kokböcker, böcker och vissa även en massa mat. Det är klart att de tjänar pengar på det. Det finns så mycket skit i hälsomatbranschen och alla har en egen uppfattning om vad man bör stoppa i sig.

De flesta är nog däremot rörande överens om att socker är dåligt. Det är svårt att stå emot. Lyckades igår på söndagsfikat eftersom jag informerat i förväg att jag har en månad utan socker, men det var ändå tungt. Jag tog med mig frukt. Den tog slut efter runt tio minuter och därefter satt jag mest och drack te och försökte engagera mig i diskussioner för att stå emot doften av paj och bullar. Idag kommer nästa utmaning och fika, förhoppningsvis kommer det att gå bättre, det finns mycket fler diskussioner att hänga på i och lyssna på där. Hoppas på bättre distraktioner.
Önska mig lycka till med min utmaning.

torsdag 2 september 2010

Det hänger på håret

Jag vet inte om jag skulle kalla mig varken utseendefixerad eller fåfäng, men jag är oerhört beroende av att vara nöjd med mitt hår. Jag kan se ut som fans moster uppstigen från helvetet och må bra så länge håret ligger rätt. Om mitt hår mår bra, då mår jag bra. Dagens i-landsproblem innebär att mitt hår är åt fanders.

I våras kom jag på snilleblixten att jag skulle bli blond. Jag blekte och blekte utan att egentligen vilja vara blond. Det var meningen att det skulle vara en milstolpe till en annan färg. Jag ignorerade glatt allas varningar om svintohår och glashår och blekte bokstavligt talat pigmenten ur mitt hår. Jag klippte mig hos en synnerligen osympatisk frisörjävel som konstaterade det jag redan visste.

"Du får inte bleka ditt hår något mera, jag ska visa varför", säger kvinnan och drar i mitt blöta hår som töjer sig som tuggummi snarare än en gitarrsträng som friskt hår ska. Jag hade god lust att säga "Nähä, menar du det? Det måste jag ha missat eftersom jag inte har tvättat håret x antal gånger sedan jag blekte det.", men jag lät bli. Jag klipper och toppar mitt hår helst själv så slipper jag kommentarer från fackfolk.

Någonstans i bakhuvuvet hade jag också tanken att det skulle vara billigare i och med att jag planerade att bada massor i somras. Min röda Directions-toning åkte ur för varje gång jag duschade och jag använde torrschampoo mellan mina en till två hårtvättar i veckan för att håret inte skulle tappa färgen. Det man är villig att göra för skönhet. I slutändan skulle det ha varit billigare att behålla det röda och ibland när jag städar eller gräver ur fickor på tröjor så hittar jag gamla röda hårstrån. Det gör ont i hjärtat varje gång. Jag saknar mitt röda hår, men ingen färg hålls kvar i mitt hår längre. Jag får stå ut med det gulblonda tills det slitna har vuxit ut.

Jag försöker komma på en frisyr som jag kan ha i väntan på att håret växer ut igen. Någonting måste jag göra eftersom jag är less på trasslet. Det kommer förmodligen att bli en A-line, något som jag alltid har velat prova på, om jag vågar. Jag har inte haft kort hår sen sjätte klass och jag minns fortfarande den hemska gång när frisörskan kapade av alldeles för mycket och jag drogs med pottfrisyr i flera månader. Minns inte om jag blev retad för det, men jag mådde skit under tiden det tog för mitt hår att växa till acceptabel längd. Jag får googla bilder på korta A-lines så att frisören inte får för sig att jag vill se ut som Lady Gaga. Jag respekterar henne, men jag kan inte bära upp alltför kort hår. Det är ett faktum.

onsdag 1 september 2010

Träning

Ny vecka, mer träning. Det blev en lite försenad start eftersom min mor kom senare än jag trodde igår och jag tänkte att jag skulle göra det allt senare tills det slutligen blev alldeles för sent. Jag siktade in mig på att träna idag istället. Att jag blev lite mer färdig med översättarsidorna gjorde att jag kände mig bättre till mods än jag gjort den senaste veckan.

Jag var på gymmet idag och genomförde ett armpass. Det tog mig 2 timmar att bli klar, förmodligen för att jag kom på den geniala idén att jag skulle anteckna vad jag gör, hur det kändes samt vilka inställningar maskinerna har när jag tycker att det är optimalt istället för att framstå som den eviga nybörjaren när jag egentligen har två års gymerfarenhet under bältet (pun intended).

Pojken kom med en annan rolig grej. Min stegräknare (eller pedometer som vi tycker om att kalla den) är försvunnen igen och jag har fått en ny hi-techvariant som kopplas ihop med en Nintendo DS. Man kan ställa in hur många steg man tänkt gå under dagen och sen mata in det i stegräknaren som ser ut som en liten vit fjärrkontroll till ett billarm. När man matar in informationen igen kan fjärren minnas när och hur mycket man gått under dagen. Pojken har DS:en med sig för tillfället och är utanför staden, men det ska bli intressant att se hur den tycker att jag rört på mig idag.

Jag fick den halvvägs till gymmet och när jag gått nästan hem tyckte den att jag hade gått de 3000 steg som den är inställd på att räkna. Jag hade den i ett skåp under mitt pass, så ingenting jag gjort där har påverkat den. Den går över från att blinka i rött till att blinka grönt. Man kan inte se hur mycket man faktiskt har gått förrän man matat in informationen från pedometern i DS:en. Spännande, spännande. Med min förra stegräknare försökte jag gå mellan 5000 - 10 000 steg per dag. Det är väldigt mycket om man sitter större delen av sin tid framför datorn.

Jag försöker hålla mig motiverad, men har insett att mitt långtida mål nog kommer att bli ännu mer skjutet in i framtiden om inte min ekonomi ordnar upp sig. Man tänker inte på hur många saker det finns som kostar förrän man har ont om pengar och måste snåla. Jag skulle enligt planen behöva en riktigt fin cykel, men jag har inte ens en fulcykel att träna på än så länge.

Om ca två veckor är det ett intropass i spinning på mitt träningscenter. Jag tänkte prova på det. Jag är fullständigt övertygad om att jag kommer att vara helt sönder efter första passet. Lillasystern spann väldigt mycket i högstadiet/gymnasiet och det var plågsamt har jag fått höra i efterhand, men man måste ju börja någonstans. Jag tål lite självplågeri så länge det är för en god sak som min framtida hälsa och mitt hägrande mål.