Norge

Folk som är mer politiskt insatta än jag har bloggat. Johan Persson skriver om gärningsmannens politiska bakgrund och Johan Ingerö om olämpliga reaktioner från både vänster och höger.

Lite tankar och känslor om igår

Nästan hundra personer har mördats. Större delen av dem politiskt engagerade ungdomar. För att någon ansåg sig ha rätt till att döma ut deras liv. Folk bad sina vänner att inte kontakta dem på mobiler för att de var rädda för att de skulle hittas där de tryckte på olika delar av Utöya. Saknaden efter kamrater, syskon, söner och döttrar måste vara oerhörd. Likaså oron över de som fortfarande saknas.

Har läst och sett tills mina ögon blött. Försökt förstå det obegripliga. Förfärat mig. Försäkrat mig om att mina nära och kära som befinner sig i Norge varit okej. Följde tre olika hashtags på twitter när det härjade som värst och kraschade min webbläsare.

Misstänkt gärningsman grips, han erkänner. Han kan bli åtalad för terrorbrott (vansinnesdåd är ingen brottsrubricering) och kan max få 21 års fängelse.

Presentation av enkäter

Det blev lite drama och gnäll när den preliminära enkätpresentationen visade upp. Vissa hävdade att det itne går att dra några slutsatser bara av ett så litet underlag. Ibland blir jag lite förbluffad över folks okunskap. Statistik visar den All statistik är egentligen bara en fingervisning på ett litet tvärsnitt av samhället, sen kan man diskutera felmarginaler och icke-representativa källor hur länge man vill. Jag har läst att folk inte kan avläsa diagram eller tolka statistik längre, vilket jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Det är extremt lätt att luras med hjälp av statistik.

Större delen av tiden satt jag mest och förfasade mig över att stavfelen som jag så omsorgsfullt rättat bort igår fortfarande fanns kvar i stapeldiagrammen. Vartenda ett. Tack och lov tror jag ingen annan gjorde det. De satt och gnällde på att högtalarna sprakade när talarna höll mikrofonen för nära munnen.

Men på det stora hela är det trevligt att se att mitt bitvis långdragna slit ger resultat.

Obligatorisk valpepp

Jag har medvetet undvikit att diskutera val på bloggen. Prognoserna gör mig deppad, men om tre dagar är det avgjort vem som kommer att styra landet i fyra år framöver. När jag röstade för allra första gånger i förra riksdagsvalet och då röstade jag med hjärnan, det som jag trodde skulle göra min framtid bättre. Men aldrig mer, jag har ångrat den rösten så många gånger. Inte för att jag tror att min röst hade gjort någon skillnad åt andra hållet, men det känns hemskt att jag gett mandat till allt som hänt de senaste fyra åren.

De som läst min blogg från början anar nog vilken sida jag tillhör. Jag är inte så brydd om sidor eller block egentligen. Folk får rösta som de vill, så länge de röstar. Röstar man inte har man förbrukat sin rätt att gnälla om landet går åt helvete. Förra valet var det inte så överraskande att det blev regeringsbyte. Sossarna hade inte, som många tror och trodde, kört landet i botten. Sverige mådde faktiskt väldigt bra och hade en stark ekonomisk tillväxt på gång. Jag misstänker att folk helt enkelt var trötta på Göran Persson.

Sen kom den nuvarande borgerliga regeringen till makten. Jag var ganska avmätt på allt som socialdemokrati och vänster hette och tänkte att det inte kunde bli värre. Det kunde det. Och det går inte att skylla allt på ekonomisk kris och otur. Sverige har blivit ett kallare land. Folk har råkat illa ut och de senaste åren har folk blivit utförsäkrade eftersom deras sjukpensioner och sjukskrivningar stämplats med ett bäst-före-datum. Det är inte okej, det vill jag inte ska hända. Det finns folk som är sjuka och som aldrig kommer att bli tillräckligt friska för att kunna arbeta igen, folk som redan kämpar med att få sin vardag ihop. Och det är just precis vad de är. Människor. Sjuka människor. Men tydligen tycker regeringen att människor inte borde vara sjuka. Som om det är ett val att bli sjuk. Det finns alltid något jobb som man kan utföra. Dessa "möjliga jobb" existerar bara i huvudet. Det finns ingen värdighet att totalt pressa ur en människa all deras energi. Det är ingen tillvaro i sus och dus att vara sjukskriven, det är okej ibland och ett rent helvete emellanåt. Man kan inte behöva må skit hela tiden för att räknas som sjuk. Till och med patienter som är döende kan ha ljusa stunder mot slutet. Så låt dem vara.

Sen är det den så kallade arbetslinjen. Reinfeldt hävdar att ungdomsarbetslösheten är en illusion. Jag existerar tydligen inte. Formellt sett är jag inte arbetslös - men jag har inte fått betalt för uppdraget ännu. Vallinjen innebär sämre villkor för arbetstagare, osäkrare anställningar, svagare fack, gratisarbete (ams betalar din lön som egentligen ä), jobbcoacher (som inte alltid är så bra) och dessa fantasijobb som personer med allvarliga sjukdomar ska kunna utföra på deltid.

Givetvis går det inte att nämna valet utan att röra vid SD. Jag vill inte att de kommer in, de står för en politik som jag inte vill eller trodde kunde existera i Sverige av idag. Jag kan förstå hur de som röstar blått tänker, men hur jag än försöker kan jag inte få något grepp om SD-rösterna. Jag är själv andra generationens invandrare, om man ska vara riktigt nogräknad. Jag blev inte svensk medborgare förrän jag var 19 år. Det syns inte på mig att jag inte är "ursprungssvensk" eftersom jag är ljus i hyn och har ljust hår, men om jag inte hade haft det hade jag varit bland de invandrade som SD inte gillar.

De sista dagarna innan valet kommer jag inte att må bra. Vad kommer att hända om SD kommer in och det blir minoritetsregering? Enligt en opinionsundersökning som Jimmie Åkesson älskar att citera kommer de att få 10% av rösterna. Men valet är inte över innan vallokalerna stängs. Det kommer att vara ohyggligt olidligt spännande den här helgen. Valdagen närmar sig med stormsteg. Kolla upp vilka som tycker som du och framför allt: Rösta! Rösta! Rösta!

Jag svek mina ideal i det förra valet, det är därför det svider så jävla hårt att jag på ett sätt gett min tillåtelse till att detta hände. Deras blod och tårar är på mina händer. För att gottgöra mina självpåtagna synder tänker jag rösta som jag känner är rätt detta val, på de som jag uppfattar som medmänskliga, inte låta mig luras av några fagra vallöften som kommer att förvridas till oigenkänlighet inom den kommande mandatperioden. Jag har fått nog.

Beroende - eller en elegi till WoW

Jag såg nyligen en video som påverkade mig mer än jag trodde att det skulle göra. Den handlar om dator- och tv-spelsmissbruk. Jag är uppvuxen i en kärnfamilj och har inte upplevt missbruk, men när jag gick med i UNF började jag inse problemets vidd. Flera UNF:are har föräldrar som är/har varit missbrukare. Det argumenteras vitt och brett om det finns speciella gener som kan göra en till alkoholist. Svaret är väl som det mest är inom vetenskapen: Det finns en speciell gen som kan sätta folk i farozonen att bli missbrukare.

"Missbruk" har utvecklats till ett modeord och har tappat en del av sin innebörd i mina ögon. Man kan missbruka shopping, arbete och kemiska preparat. Oftast används missbruket som ett sätt att må bättre eller för att fly verkligheten. Datorspel passar in i kategorin, men det är inte alla som är eller kan bli missbrukare.

Jag spelade själv World of Warcraft ganska mycket under en period och mådde väldigt dåligt. I början berodde det inte på själva spelet utan min dåvarande situation: jag mådde dåligt, hade kärleksbekymmer och var väldigt ensam och självkritisk. Att levla en karaktär i ett virtuellt spel kan vara förundransvärt skönt, det ger en känsla av att göra någonting. Jag är ingen hardcore gamer och har väl som mest spelat tetris och något supermario-spel på Gameboyen som jag och mina systrar lånade från en kompis. Jag var aldrig särskilt bra på spelen, kom oftast inte längre än några nivåer i SM, jag tyckte bara det var kul att prova på. Jag sörjde inte så hårt när vi lämnade tillbaka den.

Men åter till WoW. Dåvarande pojkvännen introducerade mig. Han raidade en hel del och jag tyckte det var lite tråkigt att hans kvällar var upptagna med att leka med en massa främmande folk från olika ställen i Europa. Jag levlade upp min första karaktär till level 7 på en kväll, det tar kanske tre timmar för en noob som jag var att ta sig dit. Jag valde att spela hunter, en av de lättaste och säkraste klasserna, mest eftersom man fick ett husdjur. Enligt min betalningshistorik har jag spelat spelet sen våren 2006. Det är fyra år sedan - märkligt hur tiden går.

Jag vill inte tänka på hur mycket pengar jag har sänkt på en fantasivärld som måhända höll mig flytande ett tag men som inte längre ger mig någon kick. Tiden är inte helt bortkastad, jag lärde känna folk som, trots att jag inte har kontakt med längre, lärde mig en hel del om både livet och nätet. Jag tror inte att någon av de som jag tänker ta upp läser denna blogg och jag skulle bli extremt förvånad om någon av dem kunde läsa den eftersom ingen av dem talar svenska. Vissa obehagligare har jag valt att byta nick på för säkerhets skull.

I mitt första guild, som är en slags ansamling personer som samlas under ett namn och spelar ihop, hade vi en märklig GM (guildmaster). Det var en tjej som jag hörde ryktas om var väldigt ung. Hon var ohyfsad, ouppfostrad och otrevlig. Hon hade flera karaktärer som hon brukade spela och alla hade ett liknande förled, Koxahunter, Koxadruid mfl. Hon skulle alltid vara med i alla raider och alltid vara ledare, något hon inte var så bra på. Det fanns fler andra kompetenta ledarfigurer i guildet, såväl män som kvinnor i varierande ålder, men de fick finna sig i att Koxa var det ständiga ledaren. Ett par gånger flippade hon totalt när hon upptäckte att folk raidat ställen för första gången utan henne. Det var en skymf mot henne och hon skällde ut de inblandade såväl i privata meddelanden som i den öppna guildchatten. Efter det ville de berörda inte behöva stå ut med en egoistisk barnrumpa längre och lämnade guildet. Jag följde efter, för det var personerna som var trevligast att prata och spela med som drog.

Det andra guildet var jättetrevligt. Via dem träffade jag några av de trevligaste personer som jag någonsin skulle spela med. Vissa av dem som följde med till det nya guildet mellanlandade mest där medan jag stannade. Warlocken Necronos berättade för mig att han inte berättade för sina vänner att han spelade WoW eftersom det ansågs löjligt och det lägsta man kunde göra. Så småningom fasade han ut ur spelet helt och hållet och är fortfarande skyldig min karaktär 150 guld i wowpengar. Det är ungefär en och en halv dags questande på de högre nivåerna.

Under märkliga former träffade jag sen annan hunter, Horgarth, som var med i ett annat guild, men som var en mycket ödmjuk och mogen spelare, helt motsatt från Koxa. Jag kan nog lugnt säga att Horgarth lärde mig det mesta jag kan om WoW idag. Han hade tålamod, var snäll och vad inte rädd att säga ifrån om han tyckte något annat. Vi pratade en hel del på msn också. Jag betraktade honom som en mycket trevlig vän. Han var äldre och inbiten tv-spelare, han spelade många andra spel förutom WoW och det var vad han tyckte om.

Vi hade spelat ihop och pratat i kanske ett år och hade till och med en gemensam meme, om man kan kalla det för det. Det var tidig sommar 2007, strax innan Neil Gaimans Stardust hade premiär och det fanns en hemsida när man kunde skicka stjärnor till bekanta. Jag och Horgarth skickade varandra ett par. Jag har inte sparat allihop, men jag har kvar en som skärmdump. Stardust är och förblir en av mina favoritböcker och jag såg verkligen fram emot filmen. Han var väl inte så inne, men tyckte att det verkade vara en trevlig film. Jag skickade den första stjärnan, jag minns inte riktigt vad jag skrev, men det var en snäll stjärna om vänskap. Han påstod att den fick honom att börja gråta.

En kväll när jag loggade in på msn blev jag kontaktad av en gemensam vän. Horgarth hade dött natten innan. Han hade lunginflammation och eftersom han inte var i den bästa formen drabbades han av hjärtstillestånd och när hans bror hittade honom var det redan försent. Han blev 33 år. I dessa moderna tider är det svårt att handskas med den "virtuella sorgen" för den kan kännas lika verklig som "riktig" sorg, för det är ju verkliga personer som man saknar på ett sätt. Det finns ett par trådar på spelforumen runt om på nätet som är tillägnade Horgarth, men som finns under hans andra spelklaner.

Efter Horgarths död kändes det mest fel och ensamt att spela. Jag har lika svårt att lära känna folk på internet som jag har i verkligheten. Jag spelade upp två karaktärer till 80 och ledsnade ganska fort efter att den sista nått taket. I början av sommaren i år när jag kollade på min betalningsstatus såg jag att min prenumeration gick ut 28 juli. Jag spelade inte så mycket längre, så jag tog bort mitt Visa-kort och har varit helt WoW-fri sen dess. Ibland när jag hör musik som jag har spelat till så känner jag lite saknad, men oftast känner jag ingenting gentemot det. Det är skönt på ett sätt, kanske var jag aldrig beroende av själva spelet utan av personerna jag umgicks med där. Det skulle förklara hur jag tappade lusten efter att de flesta jag kände online slutade spela. Jag försökte att återuppliva spelandet i höstas genom att byta server till en där en bekant spelar, men vi var på såpass olika nivåer i spelet att vi väldigt sällan spelade ihop ändå. Det var lite konstgjord andning och i somras avslutade jag min prenumeration.

Som det känns nu kommer jag nog inte att återvända till spelet när den nya expansionen kommer. Jag har inte pengar eller lust att lägga ut tid på ett spel som kommer att bli lika tråkigt igen efter ett tag.

Den andra våldtäkten

Igår visade Uppdrag Granskning en dokumentär om en fjortonårig flicka som blev indragen och våldtagen på en skoltoalett av en äldre skolkamrat. Programmet börjar med att man får höra "den andra sidan" det vill säga alla rykten som florerat och påståenden om att hon skulle ha hittat på allt och ljuger. Det var en massa anonyma och röstförvrängda unga pojken som sa att hon påstått att hon skulle ha blivit misshandlat med en gummiklubba, gått sönder i underlivet, fått huvudet dunkat i handfatet. I ett par minuter vaggas jag in i påståendena, hur kan man påstå sånt och ändra sin berättelse? Sjukt!

Men jag får snart ändra åsikt och skämmas som en hund. När "Oskars" sida sagt sitt får vi veta sanningen. Oskar har blivit dömt för våldtäkten på grund av bevisning och att "Linnea", som offret kallas, berättar en entydig historia som inte ändras. Oskar har även erkänt i det tredje förhöret hos polisen. Han mamma och bror får panik och startar en internetkampanj för att rentvå honom och svärta ner den "lögnaktiga h***n". Den lilla byn Bjästa utanför Örnsköldsvik delas i två läger, de som tror på Oskar, eller rättare sagt hans mamma och bror och de som håller käft. Rykten börjar florera om att hon egentligen var kär i honom och att hon trodde att deras session inne på toan skulle leda till ett riktigt förhållande. vi får höra massor av påståenden från vuxna kvinnor från orten som hävdar att tjejen ljuger, bara vill ha en massa pengar och hämnas. Vuxna kvinnor, gott folk.

Flickans bästisar nystar och "kommer på" att hon ljuger och hittar på. Antagligen gick de in på "Oskars" brors hemsida eller mammans grupp på Facebook (den senare togs lägligt nog bort några dagar innan programmet sändes) där rena fabuleringar om bevisning och flickans berättelse finns. Som så många gånger när många människor möts i vredesmod på internet ballar saker och ting ur. Folk början komma med riktigt ondskefulla kommentarer, vissa med helt öppen identitet på Facebook, om att "Linnea" ska styckmördas, brännas på bål, våldtas "på riktigt" och etter värre hot. Folk tror på "Oskars" mamma och bror, för de är riktigt rabiata och flitiga ute på nätet. Broderns hemsida läggs ner av polisen när han lagt ut personuppgifter på offret men är strax uppe igen.

I programmet visas sedan hur "Oskar" är med på skolavslutningen medan Linnea och hennes familj flyr stan. Det ligger klipp uppe på YouTube som visas censurerade hur våldtäktsmannen delar ut blommor till sina skolkamrater under skolavslutningen tre månader efter våldtäkten. Prästen Lennart Kempe som tillät honom komma trots att han inte får vara i närheten av Linnea tillåter honom att komma till kyrkan eftersom det är "en allmän plats dit man inte kan neka någon tillträde", trots att han inte vet om Linnea kommer att närvara. Han säger att den var en fin och tyst demonstration av pojken.

Senare på kvällen våldtar Oskar en till tjej, denna gången två år äldre än han själv. Denna gången finns DNA-bevisning som räcker för att fälla honom ytterligare en gång. Denna tjej var en av dem som stöttade Oskar och hans familj mot Linneas anklagelser. Tar kompisarna och samhället förnuftet till fånga nu när det finns bevis mot Oskar? Nej, smädelsekampanjen omfattar nu även den nya "lögnerskan" och eskalerar. Man börjar påstå att beviset inte räckte för att fälla någon och att vissa vittnen inte kallades och jag vet inte vad. Prästen har ingen aaaaning om detta och utbrister "Stackars pojke.... och flickan också förstås".

Bjästaskolan där alla ungdomar gick och ungdomsgården har valt att hålla sig neutrala även efter domen. Flickan får en KIS som följer efter henne "som en fångvaktare" och pojken tvingas byta skola, men hans klasskompisar drar igång en kampanj för att få tillbaka honom till skolan. Linnea flyttar från orten eftersom hon inte orkar med hatkampanjen mot henne och har det bättre än i byhålan. Hon har jagats från orten för att hon stod upp for en obekväm sanning om en populär och snygg kille som inte kunde vara en våldtäktsman.

I december startar någon (troligen Oskars bror) en tråd på Flashback för att uppvigla de anonyma internetstyrkorna mot tjejerna. Vissa, men inte alla, sväljer betet med hull och hår, men efter att programmet sänts igår uppstår i det närmaste lynchstämning i tråden, inte helt olik den som Oskars familj satte igång. Personuppgifter, bilder, filmer och internetkonton för samtliga familjemedlemmar hittas och läggs upp i tråden. Det som är sorgligt är inte att folk lägger ut uppgifterna på nätet, utan att det är Oskars familj som själva gjort det. Fem minuter på google med rätt namn, tio minuter "fel", och vem som helst kan hitta familjen. De har namngivit sin son på internet i samband med detta och jag vet inte vad som kommer att bli av det. Flera andra bloggar har valt att namnge Oskar, men det tänker inte jag göra.

Jag tror inte att hela Bjästas befolkning stod på Oskars sida men tyvärr märks det inte om man är "neutral". Folk undviker obehagliga saker eftersom de inte vill bli indragna. Det är svårt att ta strid, vi är bekväma av oss och vill inte lägga oss i andras angelägenheter. Jag hoppas att alla, även de som inte bor i Bjästa, har lärt sig någonting nu. Jag har det, och jag är glad att jag såg hela programmet för jag skäms över att jag i början gick på lögnerna som spreds om Linnea. Som tur är hann jag inte göra någon skada med mina fördomar och det är jag väldigt glad över.

Våren kommer smygande

Efter en vinter full av svordomar och iskyla från strandade tågresenärer på söderlands alla perronger har nu våren äntligen gläntat på fönstret för att pytsa ut lite av snön och förvandla den till is istället. Jag har två par någorlunda hela vinterskor. Ett lågskaftat, vattentåligt par och ett högskaftat par i fejkmocka som nog skulle trivas bättre som tvättsvamp ute i det vilda. Nu när det börjar bli smärre hav vid alla ojämnheter vid och jag är synnerligen missunnsam gentemot mina vinterstövlars och deras frihetskamp, så har jag börjat använda de lågskorna. Igår kväll.

Nu i efterhand var det inte en så lysande idé som jag trodde att det skulle vara. Mina lågskor är väldigt hala och vandringen på en gångväg med pressad och återfrusen snö ledde till att jag drattade på ändan ganska fort. Jag har alltid undrat på varför man inte använder skridskor såhär på vårvintern när det ändå är så halt. Det går fortare än att gå och man håller sig oftast på fötterna. Alla som inte känner sig så stadiga på benen skulle kunna använda spark eller sitta på den. Å andra sidan skulle det vara lite jobbigt att bromsa i långa backar men då kanske man skulle kunna hitta på något att lägga på trottoaren som kunde stoppa ens framfart. Jag återkommer med en bättre lösning på problemet.

Troligen kommer inte mitt utopiska skrinnarsamhälle någonsin bli verklighet, men det lättar upp att tänka på det när man snubblar runt på sina blankslitna skor i snorhalkan. Tänk hur fort man skulle kunna ta sig fram, mycket säkrare än att cykla på vintern. Tänk att kunna glida fram på cykelbanorna i stan. Man skulle få massor av vardagsmotion och benmuskler, mycket mer än vid gång och cykling. Friskis och Svettis skulle kunna leda skridskoturer istället för promenader runt stan. Bas-, Medel- och Intensivturer beroende vilken kondition man har.

Jag vet att idén är löjlig och omöjlig, men jag kan inte låta bli att spinna vidare och försöka lösa de problem som skulle kunna uppstå. Jag kanske använder konceptet i någon av mina framtida böcker, vem vet? Håll utkik efter det ifall jag någonsin ger ut en bok av något slag. Jag brukar ta reda på mina påfund.

Svenskans vara eller inte vara i Finland

Idag meddelar kulturnyheterna att den finska reportern Kirsi Virtanen blivit anmäld för hets mot folkgrupp efter sitt program i YLE om svenskans roll i den finska skolan och samhället.

Jag är finsk och talar finska flytande med ett par luckor i det aktiva språkförrådet som jag försöker råda bot på genom att läsa finska böcker. Ska man vara riktigt noggrann är jag till hälften helfinne och till hälften finlandssvensk och uppvuxen i Sverige, så jag står i princip med fötterna i tre läger i den här frågan. Jag är inte uppvuxen i Finland, men jag har finska rötter och har gått i en gränsskola med fokus på språk där vi från första klass fick lära oss varandras språk, det vill säga svenska och finska.

När jag började lyssna på programmet blev jag äcklad. Virtanen klankar ner på finlandssvenskar och menar att de inte vill lära sig finska i skolan och kallar dem diverse öknamn. Emellan sina förklaringar och hets spelar hon upp ljudupptagningar av Alfons Åberg, berättade på bebisspråk, och det uppfattar jag som en förolämpning å det grövsta som definitivt går över gränsen, inte bara mot finlandssvenskar, utan mot svenskar likaså. Det får svenskan att framstå som ett puttenuttigt språk som bara talas av barn eller fåniga vuxna.

Finland dras alltid upp som ett fint exempel när det gäller språkpolitik och (språk)undervisning utomlands, men sanningen är ganska bedrövlig. Visst, det undervisas i finska och svenska för de olika språkgrupperna, men det är svårt för barnen att lära sig varandras språk i synnerhet när det gäller finska. Bara för att man har finsk intonation innebär det inte att man på något sätt kanaliserar de finska språkandarna och talar perfekt finska.

Jag har alltid varit språkintresserad. Jag valde min skola själv vid den späda åldern av sju år (jag är född på våren) eftersom jag ville lära mig så många språk som möjligt. Till dags dato har jag lärt mig eller börjat lära mig åtta språk, varav jag anser mig tala fyra såpass bra att jag klarar mig ifall någon dumpar mig i länder där de talas. Jag slukade finskan, men så är jag och mina syskon uppfostrade till att vara tvåspråkiga. Mamma är finlandssvensk och talade konsekvent svenska med oss och pappa talade finska. Det sättet att lära sig är det bästa, jag uppskattar verkligen min tvåspråkighet idag och den har lärt mig att uppskatta och kanske till och med ha lättare för att lära mig nya språk.

Det som finskaundervisningen i skolan lärde mig var främst stavning och formell grammatik. Jag kan nämna flera av de 15 finska kasus som används och vet hur finsk avstavning fungerar. Det fanns olika slags elever i min svenska klass som lärde sig finska. Vissa var tvåspråkiga som jag och hade det oförskämt lätt att ta till oss uttal, grammatik och glosor. Andra var inte tvåspråkiga och hade det jättesvårt för finskan. För de flesta av dem kan jag tänka mig att lektionerna var en stor plåga. Sen fanns det personer som inte var tvåspråkiga från början men som ville lära sig finska och gjorde det. Vi hade en finsk parallellklass som precis som vi fick lära sig svenska. Jag tror nästan inte att någon av dem hade vuxit upp med svenska, kanske en eller två, men vi var fler på svenska sidan.

Det som virtanen försöker komma åt i slutet är att man ska ta bort tvånget i att lära sig svenska (och förmodligen finska för de svenskspråkiga eleverna) i finska skolor. Hon benämner även ett annat ämne som hon tycker ska strykas från läroplanen, och det är religion från första klass, vilket jag håller med om.

Tvång är något som jag aldrig upplevde i samband med finskalektionerna - jag älskade finskan och språk överhuvudtaget - men vi stötte på något liknande i skolan. Jag hade en fröken som tyckte om att visa upp oss. Vi fick sjunga för massor av finska, svenska och utländska gäster som kommit för att titta på vår internationella skola. Våra framträdanden kan delvis men inte helt jämföras med ryska eller nordkoreanska propagandaparader. Jag tycker om att sjunga, men jag tyckte fan inte om att tvingas sjunga. Och det var alltid vår klass som fick ställa upp. Jag hörde aldrig att någon annan klass blev ombedda att sjunga pinsamma tornedalska kiss- och bajsvisor. Vi blev väldigt less på att sjunga - jag tror att de flesta av eleverna skulle föredragit extra lektioner i grannspråket som finska/svenskalektionerna kallades. Det var ett väldigt hyckleri om att vi var så bra på samarbete över gränsen trots att vi knappt hade gemensam undervisning med de finska eleverna.

Det hyckleriet kan jag tänka mig pågår i Finland också, men jag tror inte att svenska-/finskaundervisningen är helt av ondo. Virtanens retorik får mig att må illa och tar bort fokus från vad som egentligen är en relevant fråga. Måste man sänka sig till förolämpningar och personliga vendettor bara för att man är i radio? Mest går hon igång när hon vill få sagt att man som svensktalande i Finland har en skyldighet att lära sig finska. Hon själv är tvåspråkig, men använder endast svenskan i programmet för att förolämpa och framställa det andra lägret som gnällspikar. Jag förstår vart hon vill komma eftersom jag lyssnade igenom hela programmet, som kunde ha kortats ner en helt del. Lagen om svenska språkets rätt används enligt henne felaktigt till att skaffa sig fördelar och se till att alltid få tala svenska.

Jag kan inte tala för alla finlandssvenskar, men de som jag känner är stolta över att vara finska, över sitt land och sin hembygd. Att den här kvinnan på något sätt insinuerar att finlandssvenskar är mindre patriotiska för att de inte lärt sig det språket som majoriteten talar säger nog mer om den klyfta som finns mellan språkgrupperna. Det är omöjligt att umgås om man inte förstår varandra, det är omöjligt att lära sig tala om man inte umgås. Det blir en ond cirkel som fortsätter i generation efter generation. Det finns de som menar att ett språk måste bort ur tvångsundervisningen och det är nog tyvärr svenskan som drar det kortare strået i den här frågan eftersom majoriteten av finnarna talar finska.

Uppdatering: Virtanen har anmälts tidigare för hets mot folkgrupp när hon jämförde finlanssvenskarna som en"huggorm som finnen när vid sin barm".

Statistik, lögn och förbannad dikt eller konsten att trolla med siffror

I söndags under partiledardebatten drog Fredrik Reinfeldt upp statistik som han fått i present av finansdepartementet. Enligt den hade 100.000 personer fått jobb under alliansens styre, men siffrorna stämde inte eftersom man kartlagt fel åldersgrupp.

Det är valår i år. Då kommer opinionsundersökningarna allt tätare och visar vad svenska befolkningen egentligen tycker. Jag tar alla dessa undersökningar med en stor nypa salt, speciellt som de görs via internet. Opinionsundersökningar går att styra om man ställer rätt vinklade frågot. Internetundersökningar går däremot att spamma bortom all igenkänlighet och är statistiskt osäkra. Det finns ändå många företag som sysslar med detta. Varför? Jo, för att det är billigt. Man slipper betala för att ringa upp massa människor eftersom materialet sköter sig självt. Det största problemet är att man då riskerar att inte få ett tvärsnitt av befolkningen utan enbart specialintresserade.

Nu är ju förhoppningsvis inte finansdepartementets undersökning gjord på internet, men siffrorna är vridna eftersom den nya undersökta gruppen är större än den som undersöktes 2006. Säga vad man vill om politiker men att inte riktigt faktakolla siffror i förväg är i min mening en lite allvarligare prick i registret än att äga en dyr väska.

Årets första snökaos

Jahapp. Jag åker ganska mycket tåg korta sträckor eftersom jag har pojkvännen i en annan kommun dit det är smidigast att ta tåget. Jag bor även relativt nära den svenska hufvudstaden och åker ofta in med besökande vänner för unika butiker som bara återfinns i landets större städer.

Jag fick förstahandsupplevelse av den märkvärdiga företeelsen som Aftonbladet och Expressen döpt till Snökaos igår. Jag och syster tar oss till Stockholmspendeln och där får vi vänta på försenade resenärer från ett annat tåg som visade sig redan vara ombord två sekunder efter utropet. Sedan fick vi stå stilla i tjugo minuter för att ett stoppljus var tänt. Vi hade som tur var räknat med lite förseningar och var ute i väldigt god tid, så vi hade inte bråttom. Vi hann inte med pendeltåget som vi spanat in på hemsidan utan fick vänta på nästa som skulle avgå ganska nära inpå. Efter en smärre försening kom vi fram till vårt slutmål där vi träffade släktingar en masse för den sorgliga av de tre stora anledningarna för en släkt att befinna sig på ett och samma ställe.

När det så blev dags att bege sig hemåt med tågen hann vi just och just INTE med tåget som stod vid perrongen. Men, tänkte vi glada i hågen, detta är Stockholm staden där kommunikationerna fungerar bättre än i Norrland och nya tåg kommer en gång i kvarten. Och vi väntade. Ett tåg gick åt andra hållet, skylten plingade till. Det skulle gå ett tåg om en halvtimme efter att vi stämplat våra åkremsor som strax utgår. Ett till tåg hann köra förbi, åter åt fel håll. Plötsligt försvinner tåget från tidtabellen på tvn. Mannen i biljettluckan meddelar via sin mikrofon att tåget är inställt och de inte vet om det går fler tåg överhuvudtaget ikväll. Jag frågar om det går bussar. Han svarar att det gör det inte, inga ersättningsbussar.

Vi bestämmer oss för att vänta på om det nya tåget - som går om ytterligare en halvtimme - ämnar stånka sig fram till vår perrong. Tåget kommer och går, självklart åt andra hållet. Tidtabellen talar sitt tydliga språk och det ser mörkt ut om att det kommer att bli någon avfärd mot Stockholm central och Uppsala alls denna iskalla kväll. Men, tåget kommer i allafall och vi sätter oss lättade och glada på tåget. Nu ska vi väl äntligen få ta oss en bit på vägen hem. En bit var ordet. Tåget stannar en längre stund tre gånger, inklusive en lite väl lång paus vid stationen där vi kliver på. Problem, problem, sluddrar högtalarna. Varför är det alltid så dåligt ljud i högtalare på tåg och stationer? Jag hör då aldrig vad de försöker meddela passagerarna.

Det har tagit fyrtio minuter för sträckan om vanligtvis går på halva tiden när vi äntligen rullar in på centralen. Där uppstår problemet att välja tåg. Det går två mot Uppsala nämligen. Det ena är försenat sedan 19.30 (klockar är nu 22.30). Vi ägnar halvtimmen innan avgång med att först köpa biljetter (båda tågen körs av SJ) och därefter skynda stafett mellan de två olika tågen. 19.30-tåget kommer inte, så vitt vi kan se, men de det rullar in ett snarlikt silvertåg utan påslagna skyltar och passagerare på perrongen bredvid. Jag och syster tar oss till det vanliga tåget vars ankomst blivit inställd. Jaha, bara att gå tillbaka. Inget tåg där heller. Sen går vi slutgiltigt till tåget som går tio över eftersom det andra verkar ha upplösts i snöflingor någonstans på vägen. Ingen information, ingenting.

När vi äntligen sitter på tåget, utmattade av dagens känslomässiga prövning och alla tågförseningar, rullar tåget som det ska fram till Uppsala i höjd med Ultuna. Där stannar tåget på grund av att bromsarna varnar. Tydligen är det bara lokföraren som kan kolla felet och denne går genom hela tåget för att se på bromsarna i de två bakre vagnarna. Vi sitter i den tredje och ser hur han tar god tid på sig. Vi sitter som uppstoppade djur i en glasmonter och väntar på att detta ska bli gjort. Det tar sitt tag och vi tuffar slutligen in på Uppsala station långt efter midnatt.

Nu skyndar vi oss hem eftersom både jag och lillasyster helst vill lägga oss i närmaste snödriva och somna. Vägen hem från stationen har aldrig känts längre. Ju närmare vi kommer hem, desto piggare blir vi av den bitande kylan, och det går nästan inte att somna när täcket väl värmer våra skakande fötter.

Sagan om de utförsäkrade

Lagom till att jag skriver om mina svårigheter att plita ihop ett personligt brev till tänkbara arbetsgivare visar Uppdrag Granskning en dokumentär om hur en person som är helt utsliten både mentalt och fysiskt nekas sjukersättning som sjukpension heter nuförtiden.

Mitt hjärta brinner för dessa samhällets svagaste som inte orkar eller kan arbeta på grund av diverse skador eller sjukdomar. Är det verkligen meningen vi ska arbeta till sista blodsdroppen och dö vid vår läst? Vad är det för välfärdssamhälle? Det är lätt att uppröras av den hjärtskärande berättelsen om Mari-Louise som inträffade innan massutförsäkringarna som trädde i kraft nu runt årsskiftet. Hon hade psykiska problem och kunde inte använda sina tummar, men ändå tyckte Försäkringskassan att hon kunde arbeta med någotslags fantasijobb som ingen i verkligheten kunde hitta. Hon skulle inte ens ha dugit till att hålla upp dörren för gamlingar på McDonalds. Mari-Louise tog livet av sig eftersom hon inte orkade kämpa för sin rätt längre. Det kanske är det som är den stora planen bakom utförsäkringarna? Det är en människosyn som jag inte vill skriva under på, för vi kan alla hamna i den situationen.

Länkar: Sydsvenskan, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Östran