Våren i den eviga ungdomens stad

Jag gillar våren. Inte nog med att jag är född i det som räknas som vårmånad i söder, nu bor jag där det faktiskt blir vår. Och fort som tusan går det, men inte lika fort som uppe i norr där våren är avklarad på en vecka. Det som jag räknar som vår är inte slasket och sanden som luktar uppkastning när den blir uppblött, utan den spröda, ljusgröna bladsprickningen som uppstår i slutet på april och börjar på maj.

När jag var liten brukade samma period sammanfalla ungefär när det blev sommarlov, första veckan i juni. Därhemma sker detta som bekant på en eftermiddag. Jag upphörs aldrig förundras över hur tidig våren faktiskt är här i Söderlandet. Det är en sak som jag uppskattar med att bo i söder. Jag får nästan Allsångsabstinens när jag tittar ut genom mitt kontorsfönster och ser Trädet (som jag inte lyckats identifiera ännu) som vajar i vinden och effektivt skuler den energibesparande svarta fasaden på huset bredvid.

Snart ska jag ut och rasta apostlahästarna en sväng.

Det jag inte riktigt gillar med våren och värmen är att man förväntas strippa av sig så mycket. Jag gillar inte riktigt att visa upp mig utan långärmat just nu. Jag svettas som en gnu på savannen och inbillar mig att mina tröjor döljer det som jag inte vill visa upp, trots att tyget stramar över valkarna jag helst skulle vilja förtränga. Det värsta är just nu att jag snart kommer att tvingas bege mig ut på staden för att inhandla vår- och sommarkläder. Av någon anledning är min garderob full med kläder jag inte vill eller längre kan använda på grund av deras storlek eller värmen. Något som jag också nojar extremt mycket över just nu är att jag inte ska rymmas i något av plaggen som ska lånas ut inför vårkonserten med kören. Jag vet att jag väger ohälsosamt mycket, men jag tycker inte om att ständigt behöva påminnas om det. Det jag inte vet är vad jag ska göra om inget passar. Jag kom med nöd och näppe ner i en klänning som en av de få andra i kören med någorlunda samma kroppstyp hade att erbjuda, och det var 12 kilo sedan.

Jag ska försöka att inte frammana några tankemonster just nu, det jag skulle kunna göra till nästa år är att själv göra en klänning av tidsenligt stuk så jag slipper skämmas och smyga när inget passar mig.

Våren kommer smygande

Efter en vinter full av svordomar och iskyla från strandade tågresenärer på söderlands alla perronger har nu våren äntligen gläntat på fönstret för att pytsa ut lite av snön och förvandla den till is istället. Jag har två par någorlunda hela vinterskor. Ett lågskaftat, vattentåligt par och ett högskaftat par i fejkmocka som nog skulle trivas bättre som tvättsvamp ute i det vilda. Nu när det börjar bli smärre hav vid alla ojämnheter vid och jag är synnerligen missunnsam gentemot mina vinterstövlars och deras frihetskamp, så har jag börjat använda de lågskorna. Igår kväll.

Nu i efterhand var det inte en så lysande idé som jag trodde att det skulle vara. Mina lågskor är väldigt hala och vandringen på en gångväg med pressad och återfrusen snö ledde till att jag drattade på ändan ganska fort. Jag har alltid undrat på varför man inte använder skridskor såhär på vårvintern när det ändå är så halt. Det går fortare än att gå och man håller sig oftast på fötterna. Alla som inte känner sig så stadiga på benen skulle kunna använda spark eller sitta på den. Å andra sidan skulle det vara lite jobbigt att bromsa i långa backar men då kanske man skulle kunna hitta på något att lägga på trottoaren som kunde stoppa ens framfart. Jag återkommer med en bättre lösning på problemet.

Troligen kommer inte mitt utopiska skrinnarsamhälle någonsin bli verklighet, men det lättar upp att tänka på det när man snubblar runt på sina blankslitna skor i snorhalkan. Tänk hur fort man skulle kunna ta sig fram, mycket säkrare än att cykla på vintern. Tänk att kunna glida fram på cykelbanorna i stan. Man skulle få massor av vardagsmotion och benmuskler, mycket mer än vid gång och cykling. Friskis och Svettis skulle kunna leda skridskoturer istället för promenader runt stan. Bas-, Medel- och Intensivturer beroende vilken kondition man har.

Jag vet att idén är löjlig och omöjlig, men jag kan inte låta bli att spinna vidare och försöka lösa de problem som skulle kunna uppstå. Jag kanske använder konceptet i någon av mina framtida böcker, vem vet? Håll utkik efter det ifall jag någonsin ger ut en bok av något slag. Jag brukar ta reda på mina påfund.