Skrivpepp

NaNoWriMo närmar sig och jag håller för tillfället på att brainstorma om vad jag kan tänkas skriva om. Jag har kommit på lite detaljer kring möjliga karaktärer och kan avslöja att jag tänker försöka skriva lite skräck/urban fantasy, vilket är två av mina absoluta favoritgenrer. Berättelsen ska utspela sig i Sverige och jag är otroligt sugen på att sätta igång.

Man ska skriva ihop 50 000 ord på 30 dagar, vilken innebär att man ska skriva runt 1667 ord per dag. Det jag är lite rädd för är att jag kommer att vara alltför ringrostig för att komma på något sammanhängande och istället bekvämt förvandla det hela till en fantabulöst dålig ostfest. När den tanken dyker upp försöker jag trösta mig med att hela grejen är till för att bara komma igång med att skriva. Om berättelsen blir kass kan ju jag alltid återvinna de bra elementen och skriva om den till något vettigare vid ett annat tillfälle. Min stora förhoppning är att NaNoWriMo ska funka som en slags propplösare för min inspiration och att jag börjar skriva på regelbunden basis igen.

För att peppa mig har jag läst rätt mycket Urban Fantasy och kollat på kassa skräckfilmatiseringar (för att veta vilka klyschor som är helt portförbjudna). Jag har några författare och böcker som förebild, men jag tänker inte härma dem rakt av. Kanske ska jag låna de som jag kom att tänka på när jag bestämde genre för att få information. Det jag både ser fram emot och bävar inför är research. När det handlar om roliga saker som jag vill veta mer om känns det inte alls betungande att spendera timtals på Google eller i bibliotek. Det som är jobbigt är de tråkiga detaljerna, saker jag inte känner till eller kan något om men som man måste ha lite koll på för att kunna skänka trovärdighet till berättelsen.

Folk brukar skämta om att det inte är så mycket som behöver vara trovärdigt när man skriver fantasy, men det stämmer inte. Det sätter snarare press på författaren att skriva ännu mer trovärdiga personporträtt för att vissa saker ska kunna vara lite mer vaga. Man får dra saker ur röven och modellera myter som man vill men det handlar ju i grunden om personer och situationer som läsaren ska kunna förstå, känna igen sig i och ibland avsky. En bok som inte provocerar fram något slags känslomässigt engagemang är dåligt berättad eller konstruerad. När jag hatar en bok eller en karaktär beror det ofta på att någonting inte känns äkta: karaktärerna är inte är trovärdiga eller att så har man glömt bort eller inte nyttjat detaljer som presenterats tidigare i berättelsen.

[SPOILERS!]


Ett par exempel på svårigheten med trovärdighet i konsekvenser återfinns i Anita Blake-serien och det är huvudpersonen själv som inte riktigt känns verklig. Anita har inga problem med att skjuta folk till döds, men när hennes övernaturliga vänner ska döda folk brukar hon få spader och kalla dem monster. Hyckleri, någon? Efter tredje eller fjärde boken blir Anita smått traumatiserad när hennes pojkvän (som hon vet är varulv) förvandlar sig ovanpå henne och kladdar ner henne med hamnskiftarslem. Inom en timme efter idkar hon könsumgänge med en vampyr och tycks ha en ett flertal högskolepoäng i Avancerade Sänghalmsstudier trots att hon inte haft sex med någon än sin första pojkvän. Som dumpade henne för tio år sedan när han fick reda på att hon var nekromantiker. Hela serien urartar strax efter detta till att Anita ligger med allt och alla och blir mer och mer stark i sin förmåga trots att busen lyser med sin frånvaro. Hon samlar på sig ett harem med unga, kåta män som gärna hjälper henne med vidarestudier i hennes favoritämne. Jag gav helt upp hoppet om serien runt bok sju eller åtta när den hade förvandlats till en såpa.

En annan detalj som jag ofta irriterar mig på är Ron Weasleys roll i Harry Potter-böckerna. I första boken får vi reda på att denna klumpiga, slackiga och tyvärr även lite smådumma person har en stor talang: Schack. I förlängning skulle det kunna innebära att han är bra på logik, strategi och på att läsa av andra personer. Detta skulle i sin tur kunna vara av stor nytta för Harry och hans fortsatta kamp mot Voldemort, men efter första boken nämns inte denna talang någonstans och Ron förblir Harrys lite dumma kumpan. Nästan en Igor som inte är bra på något. Jag tycker väldigt synd om Ron och hoppas att han blir bättre behandlad i fanfiction.




 [/SPOILERS!]

Jag funderar på att påbörja ett nytt fräscht anteckningsblock månadsutmaningen till ära. Har två riktigt snygga som jag har sparat för episka tillfällen som detta. Jag ska göra mitt bästa för att någorlunda uppdatera på bloggen om hur det går, men om jag ska vara realistisk kommer det nog inte bli så mycket oftare än vanligt.

NaNoWriMo

I år kommer jag att delta i National Novel Writing Month. Det är en utmaning som handlar om att skriva 50 000 ord under november månad. Jag hoppas att det går bättre än listmånaden. Jag tror att det blev lite för ofta att blogga varje dag, och så fort någonting blir ett krav på att visa upp mig inför andra blir det automatiskt jättejobbigt för mig.

Nu lagom till slutet på oktober damp den nya tidningen Skriva ner i brevlådan. Än så länge har jag hunnit bläddra lite bland de vanliga frågesidorna och kollat lite på innehållsförteckningen.  Det finns tips på hur man skriver roman och hur man tar vara på idéer och tänker kreativt blandat med författarintervjuer.

Annat som är på gång är att jag i början på november kommer jag även att hålla i en mindre filmvisning av V för Vendetta på dagen som det gäller. För tillfället håller jag på att virka en liten V-amigurumi. Huvudet och ansiktet är färdiga, nu är det kroppen och tillbehören (kastknivar, mantel och hatt) som saknas. Jag tror att ansiktet kommer att förbli det svåra på denna docka, det tog mig oräkneliga försök att få till Guy Fawkes-masken på det pyttelilla huvudet. Jag fick skippa munnen (mina amigurumis är ofta munlösa Hello Kitty-monster) och ögonen blev smalare än de ska vara, men likheten blev märkligt nog bättre än när jag försökte ge den bredare ögon. V i filmen har ju nät framför sina ögonhål för att dölja sina ögon.

Nu är den långa låten också avklarad sen i måndags. Det gick bra, trots att mina medsopraner ännu inte kunde hela sången. Vi slutade i rätt ackord och det är i alla fall en förbättring. Jag gjorde mitt bästa och hade det mycket trevligt på tillställningen. I efterhand känns det rätt tomt och jag har svårt att vänja av mig vid att vilja lyssna på midifilerna som jag har på mobilen. Det går nog snart över, även om min stämma troligen inte kommer att lämna hjärnbarken på ett bra tag. Kanske kommer det fler tillfällen att sjunga den sången.

Statistiken ljuder

Är på bättre humör idag än tidigare, särskilt efter att ha kollat på vilka som hittar till bloggen igen. Någon fick en träff på "partipolitiskt engagerade stickat" vilket är nära, men inte riktigt en halsduk.

För det mesta hittar folk hit när de söker på finska julsånger och Game of Thrones. Det är lustigt att folk hittar mig på inlägg som jag skrivit mer på skoj än annat. Det jag mest undrar är om folk faktiskt läser något eller om de snabbt går vidare.

No More Ms. Nice

Mitt listprojekt är fortfarande på efterkälken. Trodde jag skulle få mer tid när jag slutade jobbet, men det känns inte som om det har blivit så mycket mer tid över som en omfördelning av saker jag vanligtvis gör. Just nu går mycket tid åt till att läsa, umgås med folk och till att öva in en sång till ett körframträdande nästa vecka. Tydligen har jag varit mer stressad över den än jag tidigare trott för jag skällde ut två medsopraner idag för att de förlitade sig för mycket på mig och inte var helt bekanta med rytmen. Tidigare hade en av dessa nämnt att det var så bra att jag höll takten och att de kunde lita på mig. Då trodde jag det var en komplimang, men nu inser jag djupet i det uttalandet.

Vi fick tidigt midifiler med stämmor att lyssna på och de har verkligen varit jättebra. Speciellt för personer som lär sig bättre efter gehör än efter noter. Som jag. Jag har ägnat en stor del av min dötid om vardagarna till att lyssna på filen, oftast omedvetet och på låg volym så att det inte stör. Den sitter ganska bra nu bortsett från vissa tonarts- och taktbyten, men de är på g. Nämnde jag förresten att jag inte sjunger samma stämma som dessa två? Jag kan inte sjunga min egen stämma om jag måste jaga ikapp den andra hela tiden. Jag hinner inte andas och sjunger som en flåsig valross i slutändan. Föga vackert. Om jag inte misstar mig kommer styckets kompositör/arrangör snart att lyssna på sitt verk och jag kommer att skämmas ögonen ur mig om det låter som det gör just nu i min stämma.

Jag börjar bli trött på att projicera alla problem på mig själv istället för på personer som uppenbarligen inte lagt ner samma tid på att lyssna in sig på låten som jag. Personer som åtminstone utåt sett verkar ha längre och djupare kunskaper inom musik och därtill hörande teori än jag har. Ibland önskar jag att folk kunde ta lite ansvar för saker som man ställer upp på. Inte halvmesyrer eller osäker mummelsång efter fyra veckors tragglande tillsammans. Det är pinsamt. De flesta andra har förmodligen inte haft lika mycket dötid som jag att lägga ner på lyssnande, men de sjunger allihop bättre och säkrare än sopranerna.

I förra kören som självdog var vi till slut bara en person per stämma. Därför fick vi alla ta i rejält och var och en hade ansvar för sin egen stämma. Det var nyttigt, har jag insett i efterhand, eftersom det lärde mig vikten av en samspelt sopranstämma och att uppskatta privilegiet att kunna körandas i långa stycken. Många har nog inte upplevt den situationen i någon kör, och speciellt inte bland sopraner.

Ibland önskar jag att jag kunde säga det jag tycker till de personer som det gäller vid det tillfället istället för att koka över, men jag har ett litet problem med att uttrycka mig frankt och tydligt. Oftast slutar det med att jag neutraliserar min kritik så att den inte alls kommer fram för att jag är rädd för att någon kommer att bli arg eller sluta tycka om mig.


Det jag egentligen ångrar mest från dagens utbrott är att det (för)störde ett välbehövligt sångtillfälle för ad hoc-kören och från personer som inte haft tillfälle att vara med på alla sångrep, men som tar sitt ansvar för att träna själv. Jag hoppas att det ordnar sig och att det åtminstone funkar som en blåslampa i baken på lata sopraner.

Datorstrul och förseningar

Okej, det här kommer att låta så töntigt att jag knappt tror det själv.

Hemmadatorn har totalvägrat och internet har svajat. Listorna har därför inte kunna läggas upp på dagen det var tänkt. För ett par veckor sedan började min laptop som har tre år på nacken att strejka, den ville inte starta upp alls, men efter välbehövlig vila är den åter i bruk. Och tur var väl det, för när jag återvände till stationära datorn hade skärmen lagt av och jobbdatorn som har internet ville inte lägga upp bilderna som jag tagit på listorna. Större delen av veckan har internet varit obefintligt, men nu är det mesta åtgärdat.

Listorna kommer att läggas upp som tidigast på lördag, kommer att göra en veckas uppdatering i ett inlägg och jag hoppas att inget nytt tekniskt problem dyker upp. Jag ber om ursäkt för strulet.

Nobelpris i Litteratur 2011

Jag var inställd på att det som alla år skulle bli en okänd författare som jag inte hört talas om, men icke. Jag känner till namnet, främst eftersom alla varit så besvikna när han inte vunnit år efter år. Många mer eller mindre insatta personer i min omgivning har ömsom hyllat valet eller klankat ner på Englund för att han vågade utse en svensk (som om han helt själv gjort valet).

Oftast är valet av pristagare mig ganska egalt, men det kändes kul att det var någon som jag kände igen. Senast det hände var när Doris Lessing vann, efrtersom hon är en av våra finförfattare inom de fantastiska genrerna. Jag vet inte om jag kommer att läsa så mycket mer Tomas Tranströmer än innan, men jag kommer nog att ta mig en titt på honom om hans böcker finns tillgängliga någonstans. Det brukar ju alltid bli rusning efter nobelpristagarnas böcker, alla vill verka som om de har läst och har koll innan priset delas ut. Jag väntar nog till bokrean eller besöker en second hand-butik efter jul.

31 Listor

Som utlovat, den första listan i projekt 31 listor. Jag ska försöka göra listorna lite roligare än jag brukar, hoppas att jag har upplägg som räcker för 31 dagar. Morgondagens kommer nog att bli lite enklare pga tidsbrist. Aaanyway...

Jag har lite svårt för att avslöja kreativa idéer för människor eftersom det delvis innebär att jag måste göra någonting av det också, inte bara leka med tanken i ett tag. Om jag låter mina planer enbart bo i huvudet kommer de antingen att utföras eller att förkastas, ingen press på att jag måste göra en massa saker som jag bara funderar på. Jag hoppar att kunna göra en del av detta i höst när min anställning tagit slut eftersom jag har mer tid och för att ha någonting planerat förutom jobbsökning (som i och för sig också knep en plats på listan).

Det finns saker som jag inte tagit med på listan, men de vet jag att jag kommer att göra i höst och behöver inte motiveras eller skrivas ner.