måndag 27 december 2010

Mellandagsarbete

Översätter 88 sidor serier. På bara två dagar har jag tagit mig igenom hälften, det är inte mycket text. Jag är fortfarande rädd för att bli lurad, mina fobier och ångesttroll sitter i bakhuvudet och håller andan, beredda på att säga "vad var det vi sa?" vid första bästa tillfälle.

Jag hoppas på att min översättning är tillräckligt bra för att jag ska kunna få fler uppdrag. Söker lite andra jobb också, men med tanke på min lyckofrekvens på den fronten (2 intervjuer på ca 500 ansökningar) så får se om det är något att hoppas på. Jag önskade mig ekonomisk stabilitet i julklapp, vi får väl se om det dyker upp efter nyår.

lördag 25 december 2010

Juldag

Idag blev det inte så mycket gjort till skillnad från igår. Klev upp lite senare för att kompensera för julaftonens sömnbrist. Hälsade på syster i hennes nya lägenhet igen, den ligger en kvarts promenad från föräldrahemmet och är väldigt inredningsminimalistiskt korrekt. Inga tavlor på väggarna och det mesta går i vitt, svart och grått. Det blev ett snabbt depåstopp för att hitta borttappade julklappar och hämta upp valnötter och sen knalla hem igen. Nu sitter jag i vardagsrummet och lyssnar på diskussioner och ser halvintresserat på Fanny och Alexander.

Vissa familjemedlemmar spekularar i huruvida Ronja saknar Frida eller inte och om det påverkar hennes beteende. Av någon anledning har hon hakat upp sig på hörn, varje gång jag ser henne sitter hon i något hörn. Hörnet bakom pianot är hennes favorithörn verkar det som. Nyss satt hon i ena hörnet av mattan och nu ligger hon i hörnet på ena soffan där hennes Syster brukade sitta, på en fårfäll. Hon letar om morgnarna, spanar och vädrar. Hon letar efter Frida, men hon är lika kelig som hon brukar vara om man är snäll och låter hennes mage vara ifred. Gör man inte det, så hugger hon med tänder och klor.

Mindre diskussioner om vems fel det var och vad man hade kunnat göra. Viktpikarna har tagit vid. Jag vet inte om det är bättre eller sämre för mig. För familjefriden är det i alla fall bättre. De är inte så hätska som skuldfrågan och drabbar bara en person. Jag orkar inte riktigt ta till mig.

fredag 24 december 2010

Juligt, struligt

Vi brukar traditionellt fira med farmor och pappas fastrar. Farmor bor numera på vårdhem eftersom hon har en sjukdom som gör att hon inte riktigt klarar sig hemma på egen hand. Hon glömmer att äta och blir svag, och även om hennes systrar som bor i samma hus respektive samma kvarter så är de också gamla och orkar inte hur mycket som helst. Hon kan bli ganska trött och svamlig av sin medicin, men om man frågar henne om något som hände under Kriget så kan hon skärpa till sig och komma med långa anekdoter och skarpa inlägg. Hon har förändrats mycket under sjukdomsförloppet och jag är orolig varje gång jag åker att hon inte är kvar när jag åker upp igen.

Far hämtade dem Vi åt julmiddag med det godaste från finska och svenska julbord. De finska lådorna, sallader varieras med de moderna klassikerna korv och köttbullar och överbryggas av den internationella skinkan. Sen blev det gammaldags plommonkräm med grädde till efterrätt. Alla hjälptes åt vid matlagning och städning, det är en bra sak. Jag fick städa, för jag är inte någon mästerkock. Systrarna mina är mer husmoderliga. Lillasystern gjorde chokladdoppade marsipangrisar och russinchoklad av det som blev över. Äldre systern gillar att prova recept och har förfinat  kladdkakerecept och smörgåstårtskonstruktion intill perfektion. Jag är inte så brydd även om god och vacker mat är trevligt.

Vi fikade lite och klappade på kattsystern som inte riktigt vill vara med om all uppmärksamhet hon får nu när systern tassat vidare.Hon är inte alls sällskaplig och försvinner tyst när det vankas besök i huset. De var väldigt olika till personlighet. Frida var nyfiken och hälsade gärna på både folk och deras knän. Ronja bevakar dem på säkert avstånd.

När vi skulle börja dela ut julklappar började farmor att bli trött och vi bestämde oss för att skynda på proceduren. Mitt i allt ringde farmors vårdhem och undrade var hon var och när hon tänkte komma hem som om det spelade någon roll. Farmor blev stressad och orolig och började svamla mer än normalt. Hon är inte så stadig på benen och behöver hjälp och stöd när hon ska ställa sig upp och även när hon går och vi hade inte med oss hennes rollator hit. Hon blev ännu mer orolig när vi inte fick på hennes jacka. Hon konstaterade när hon var på hemmet igen att hon fan inte ska åka någonstans på länge. Vi ska ha släktmiddag näsa vecka när fars två utsocknes boende syskon kommer till hemorten i Finland igen. Hoppas att hon och personalen är på bättre humör då. Det blev väl inte precis så lugnt och trevligt som vi tänkt oss mot slutet, men det var trevligt så länge julefriden varade.

Det märks att folk hanterar sorg på olika sätt i min familj. Jag tar sorgen lite pö om pö. Om jag blir ledsen och behöver gråta gör jag det så länge som det kan behövas. Vissa andra i min familj hänger sig helhjärtat åt sorgen och drar med sig andra familjemedlemmar i ältandet, men det kan ju vara deras sätt att sörja och komma vidare. Det känns inte som om det är konstruktivt, för så brukar jag göra när jag är nere av andra skäl och jag grämer mig fortfarande över samma saker som för sexton år sedan. Hoppas att det är en tillfällig anhopning och inte något permanent. Vi har dramalamor i familjen, så det gillar uppmärksamhet av alla de slag så det kan vara något sånt också.

Vi kämpar vidare och håller ut.

Dämpad jul

Huset känns otroligt tomt och tyst trots att alla är hemma. Luften känns tunnare. Det märks att någonting fattas. Jag ser hur Ronja ligger och myser vid granen. Min blick söker sig automatiskt till korgpallen vid spisen som var Fridas härskarsäte. Tomt, ingen katt. Högst upp på fåtöljryggen för att genom fönstret spana på fåglarna vid fågelbordet. Tomt. Hon ligger i garaget i en papplåda, kall och stel. Fortfarande lika vacker som hon alltid har varit. Fortfarande lika len i pälsen. En del av mig inbillade sig att hon andades igår, men om hon levde hade andningen inte varit så fridfull som jag såg den. Och hon kunde inte alls ligga på sidan den sista tiden. Tumörerna tryckte mot lungorna och hon flämtade efter luft. Hon var tvungen att lägga sig var tjugonde centimeter för att vila. Det är inget värdigt liv för en katt, men jag kan inte hjälpa att det känns som jag mördat henne. Jag hoppas att hon inte hann vara rädd så länge. Hon kämpade emot allt obehagligt fortfarande, det orkade hon även om det tog på krafterna. Transportburen som alltid tog henne till bilen och veterinären, röntgentagningen och slutligen sprutan. Under röntgen stod jag utanför medan pappa höll ner henne på sidan, som hon egentligen inte kunna ligga på längre. Hon såg på mig genom rutan i dörren som om hennes blick frågade varför vi gjorde det här mot henne. Efteråt låg hon bara och flämtade, helt borta, på sidan som om hon inte brydde sig längre. Jag kände mig så fruktansvärt elak.

Röntgenbilderna visade antingen tumörer eller vätska i buk- och brösthålan som tryckte på lungorna.

Vill inte gråta mer, inte idag. Hoppas att kvällens gäster hjälper till att hålla tankarna på annat håll ett tag.

Jag tillägnar Into the West av Annie Lennox till Frida:




"You and I will meet again
You will be here in my arms, just sleeping..."

torsdag 23 december 2010

Vila i frid, Älskade katt

Återvänder hem till uppväxtorten för att finna att en av katterna är trött och sjuk. Idag tog vi henne till veterinären som konstaterade att det inte var så mycket att göra. Jag höll i henne när hon somnade. Det gick fort och hon hann inte lida alltför mycket. Jag känner mig hemsk, som om jag hjälpt till att avrätta någon. Samtidigt försöker jag att tänka på att hon mådde riktigt, riktigt dåligt och knappt kunde andas.Det känns stundom väldigt overkligt och gång på gång slår sorgen in hjärtat på mig och jag inser att hon är borta. Hon kommer aldrig att jama mer. Jag kommer aldrig att kunna klia henne på magen eller under frambenen så att hon sträcker ut dem igen. Det känns bara hemskt jobbigt just nu.

Frida hette hon. Hon och hennes syster har bott hos oss sen jag var tio och de blev femton år gamla i år. Frida var den större och dominanta. Hon var lite överviktig, som jag, och sov ofta i min säng oavsett om jag låg där eller inte. Hon brukade ligga i fotändan och när min dörr gled igen och hon ville ut mitt i natten kunde jag öppna dörren halvt i sömnen (den var också mot fotändan på sängen) och somna in så fort jag la mig ner igen. Hon brukade komma och trösta mig när jag var ledsen och grät genom att stryka sig mot mitt ansikte. Hon och lillasystern hennes lärde mig att känna med djur och de hade båda riktigt fina personligheter.Alla djurägare tycker förstås att deras djur är finast och bäst, men jag tycker att Frida var den finaste katten som man skulle kunna äga. Mysig, mjuk och lugn. Jag kommer att sakna henne fruktansvärt mycket. Varje gång det slår mig att hon inte längre är med oss skär det som knivar i mig. Hon har i princip alltid funnit här.

Det kommer att ta ett tag innan det sjunker in på riktigt, och jag känner fortfarande att det är fel och ondskefullt och att jag är delaktig i hennes död för att vi gav henne en dödlig dos, men hon hann inte lida. Livet är en serie upp och nedgångar. Jag känner många som har dött, så jag vet att smärtan ebbar ut, men det går inte att förringa den fullständiga golvning som sorgen står för varje gång den inträder. Trots att man vet att det gör över hjälper det inte. Mamma säger att hon aldrig vill ha katt igen, men vi hade en katt innan systrarna som också dog, så man ska väl aldrig säga aldrig. Dessutom är ju den yngre kattsystern fortfarande vid liv och minst lika fin som sin storasyster.

Vila i frid, Frida. Hoppas att du kan förstå hur älskad du var.

tisdag 21 december 2010

Träningsångest och vikthysteri

Det har inte blivit så mycket av träning på sistone och jag får lite ångest och dåligt samvete när jag tänker på det. Mycket mer än över att visa upp mig i baddräkt, vilket är lite konstigt. Jag tänker som så att om jag är igång med träningen tar det kortare tid för mig tills jag är i form. Jag vill inte hänga upp hela min existens på min vikt och mitt utseende, men jag har varit mycket ensam i mina dagar och även fast jag vet att det inte stämmer så har jag länge trott att det beror på hur jag ser ut. Jag är inte särskilt ful, och för bara två veckor sedan fick jag kommentaren av en granne att hon aldrig kunde tro att jag är blyg och tyst av mig eftersom jag brukar vara så pratglad på söndagsfiken. Blygheten har utvecklats åt rätt håll och mina allergier och eksem som jag hade i tonåren har dämpats.

Just nu präglas livet av tvångstankar. Jag borde göra si, jag borde ha gjort så och ångestruljansen är i full gång. Det hjälper inte att det närmar sig jul och att jag kommer att åka hem till familjen i morgon, för jag vet vad jag kommer att få stå ut med och vad jag får höra. När jag kommer hem återfaller jag i gamla vanor, jag är inte riktigt lika ung och bortskämd som jag misstänker att deltagarna i SVT:s nya storsatsning är, men jag gör inte mycket när jag är i föräldrahemmet. När jag var yngre vad min mamma mycket otålig med stök och eftersom jag är som jag är (tankspridd och glömsk) blev det oftare så att hon plockade undan när jag zonade ut i någon filosofisk fundering istället för att vänta tills jag tänkt klart.

Sen kommer alla kommentarer och pikar om träning, mat, klädinköp och indirekt om min vikt. Jag ser inte fram emot att bli utfrågad om hur det går eftersom det inte går någonvart med träning och mathållning. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv och min bristande motivation, men det känns som om jag misslyckas med halvårsredovisningen varje gång. Det är så lätt att säga att det bara är att sätta igång, men det är inte det som det handlar om. Att sätta igång är jättelätt, likaså att sluta röka - det är därför folk gör det flera gånger om - men att forsätta vara aktiv och rökfri är inte riktigt lika lätt. Man måste ha hållit på ett tag på ren envishet (min längsta träningsperiod på gym var två år) och därefter kommer det automatiskt. När det kommer avbrott i mina träningsrutiner har jag svårt att hitta tillbaka till motivationen. Jag har blivit avbruten av sjukdom, diverse trevligheter och annat. Kanske använder mitt undermedvetna det som en ursäkt att ta det lätta vägen och inte träna. Jag är rädd för att det en dag kommer att vara för sent att börja träna igen, att jag kommer att väga så mycket och ha så dålig kondis att jag inte orkar träna, inte bara att jag inte ids.

Igår gick jag förbi en pelare med en av HM:s behåmodeller. Jag kommer aldrig se ut som hon.

söndag 5 december 2010

Finska favoriter - Sparven på Juldagsmorgon

Även om Sylvias julvisa är min absoluta favorit så har jag en annan fågeljulsång som är om möjligt ännu mer tragisk. Mycket av vad som gör den till nummer två på min lista är nog minnena som jag har till just den sången. Jag blev introducerad till sången i trean, vi skulle sjunga den på och jag blev erbjuden (läs: påtvingad) en solovers. Vi övade väldigt mycket inför klassen, jag och en eller två till tjejer från min klass som skulle sjunga fyra verser, varannan på finska och varannan på svenska.

Sparven på julmorgonen (Varpunen jouluaamuna) är det andra solot jag någonsin sjungit och har därför en speciell plats i mitt hjärta. Jag sjöng den andra versen på svenska (se nedan) och det är ett par av de läskigaste och mysigaste tillfällena i mitt liv. Båda tillfällena sjöng jag inför en fullsatt kyrka hemma i Haparanda, det är runt 330+ personer. Jag fattar inte än idag att jag gick med på det. Det här var fortfarande innan jag hade någon scenvana från körer och jag kan spela tillbaka bandet i mitt minne och återuppleva båda tillfällena. Det jag återupplever är känslan, nervositeten och lättnaden att jag lyckades hålla ton rakt igenom båda.

Även denna sång är en dikt skriven av Z. Topelius från 1859 och är också ursprungligen så svenska, han var en flitig karl. Dikten är tillägnad hans enda son som dog våren året innan dikten skrevs. Enligt legenden ska han ha hälsat på sin sons grav och sett en sparv sitta på gravstenen och tänkte att det skulle kunna vara sonens ande som besökte honom i fågelhamn. Sången är komponerad av Otto Kotilainen och såg solens ljus (eller snarare vinterns mörker) i tidningen Joulupukki, Jultomten (eg. "julbocken"), 1913.

I sången kliver en flicka ut i ett fruset och livslöst vinterlandskap för att mata en sparv som hon har matat under året. Det dröjer ett tag innan sparven dyker upp och hon hinner bli orolig för att den har dött under den stränga vinter. I slutändan visar det sig att sparven i själva verket är hennes lillebror som kommit ner från himlen för att hälsa på henne och tackar henne för de frön som hon har matat honom med. Enligt mig påminner Varpunen lite till innehåll om en annan fågelsång, nämligen Feed the Birds ur Mary Poppins. Den handlar förutom om Topelius' son även om att ta hand om de som har det sämre än en själv och att man kommer att bli belönad av Gud i himlen. Topelius var en mycket gudfruktig man, hans mor lär ha sagt till honom på sin dödsbädd att man ska älska sitt land mer än någonting annat, undantaget Herren Gud. När man spelade Feed the Birds på Walt Disneys begravning (det var hans favoritsång) så flög en fågel lågt förbi pianot och mannen som framförde sången. En av bröderna Sherman som spelade trodde att det kunde vara Disney själv som tog en sista svängom till sin favoritsång. Detta var betydligt senare, på 1970-talet.

Hur jag än har försökt kan jag inte hitta någon vettig svenskspråkig sjungen version av varken Sparven eller Sylvias Julvisa som går att visa på nätet. De har blivit inspelade av den finlandssvenska sopranen Susanne Westerlund på skivan Julskatter. Om man söker efter den på Spotify får man upp två slöa jazzversioner och en operaversion som man inte riktigt kan höra texten på. Westerlunds version finns inte på Spotify och den har jag inte hört.

Precis som Sylvia är Sparven också populär och har sjungits av diverse finska artister, bland annat har Tarja Turunen gjort en mycket fin version på den. Här är sången framförd av min skönsjungande småkusin, Johanna Kurkela, i ett finskt julprogram:



Finsk text (övs K.A. Hougberg)

Lumi on jo peittänyt kukat laaksosessa,     Nu så föll den vita snö, föll på björk och lindar
Järven aalto jäätynyt talvipakkasessa.        Frusen är den klara sjö, väntar vårens vindar
Varpunen pienoinen, syönyt kesäeinehen,  Liten sparv, fattig sparv, ätit upp sitt
Järven aalto jäätynyt talvi pakkasessa.       sommararv
                                                               Frusen är den klara sjö, väntar vårens vindar

Pienen pirtin portailla oli tyttökulta:            Vid den gröna stugans dörr stod en liten flicka:
Tule, varpu, riemulla, ota siemen multa!     -Sparvelilla kom som förr, kom ett korn att
Joulu on, koditon varpuseni onneton,          picka!
Tule tänne riemulla, ota siemen multa!        Nu är jul i vårt skjul, sparvelilla, grå och ful.
                                                               Sparvelilla kom som förr, kom ett korn att
                                                               picka!


Tytön luo nyt riemuiten lensi varpukulta:    Sparven flög till flickans fot flög på glada vingar:
Kiitollisna siemenen otan kyllä sulta.         -Gärna tar jag kornet mot, kornet som du
Palkita Jumala tahtoo kerran sinua.           bringar.
Kiitollisna siemenen otan kyllä sulta!          Gud skall än löna den, som är här de armas vän
                                                               Gärna tar jag kornet mot, kornet som du bringar.

En mä ole, lapseni, lintu tästä maasta,             -Jag är icke den du tror, ty ditt öga tåras.
Olen pieni veljesi, tulin taivahasta.                    Jag är ju din lilla bror, som dog bort
Siemenen pienoisen, jonka annoit köyhällen,     i våras.
Pieni sai sun veljesi enkeleitten maasta.           När du bjöd glatt ditt bröd åt den fattige
Siemenen pienoisen, jonka annoit köyhällen,    i nöd
Pieni sai sun veljesi enkeleitten maasta.           Bjöd du åt din lilla bror, som dog bort
                                                                     i våras.

Jag vet inte alls varför vissa finska julsånger är så molliga eller varför de är så tragiska, men de är så ohyggligt fina till både text och ton så det är svårt att inte tycka om dem. Det kanske krävs att man har den finska melankolin i själen för att komma i julstämning av visor som handlar om död och elände, alternativt att man har fått höra dem i juletid och otid så att man inte alltid tänker så djupt om innehållet och bara händer med i stämningen som de bidrar till. Men det finns lite gladare sånger också, jag tycker bara att de som är mest sorgliga av någon anledning också är de vackraste. Många av de gladare finska julsångerna känns rätt barnsliga för mig, jag kommer nog att även visa upp ett par av de muntrare som jämförelse.

fredag 3 december 2010

Jul, jul...

Jag gillar julen. Det beror till en stor del på stämningen och alla julsånger som snurrar runt i mitt huvud och på körrepen. Jag blir som ett litet barn igen när jag hör alla välkända julvisor och sånger som jag intimt kopplar samman med julen. Allt ifrån alla uttjatade luciavisor till de smäktande flerstämmiga stycken som jag stiftat bekantskap med under senare år. När det lider mot jul dammar jag av mina pianoböcker och sätter igång att spela julmusik igen. Jag och pappa delar detta intresse för piano och vi brukar båda spela julmusik året om till resten av familjens stora förtret.

Min förmodligen absoluta favorit bland finska julsånger är Sylvias julvisa. Det är ursprungligen en svenskspråkig dikt skriven av Zacharias Topelius, som även skrivit texterna till Videvisan och Lasse liten. Topelius är känd som sagofarbror i Finland, men han har skrivit mycket mer än barnvisor. Sylvia är en fågel som ska lära barnen att uppskatta småfåglar, fosterlandet och den kristna tron. Namnet kommer ifrån det latinska namnet på själva fågelsläktet som Sylvia tillhör, även kallad äkta sångare. Sylvia själv är enligt finska wikipedia en svarthätta (Sylvia atricapilla), en flyttfågel som flyger till Sicilien där hen blir tillfångatagen och satt i bur. I buren sjunger hen om hur vackert det är i Italien, men hur mycket hen saknar Finland, och beskriver vintern och julen där (som hen konstigt nog känner till som flyttfågel). Sylvia är vanligen ett typiskt kvinnonamn, men i det svenska originalet av julvisan hänvisas antingen buren eller Sylvia som han.

Sylvias julvisa är väldigt populär i Finland och har blivit vald som vackraste julsången vid två tillfällen, senast 2002. Den finns inspelad i ett otal versioner från hårdrocksballad till smäktande opera, som denna version nedan som är den enligt mig finaste versionen av sången som YouTube kan frambringa.

Jag ger er Sylvias Julvisa framförd av Jyrki Niskanen (text nedan):



(Lägg märke till att han snubblar lite i texten runt ylhäällä orressa vielä on vain... 
Texten har en inte en helt modern ordföljd i den strofen, och han vill som jag sjunga "vain ylhäällä orressa".)

Finsk text (övs Martti Korpilahti)                 Svensk text (Z. Topelius)


Ja niin joulu joutui jo taas Pohjolaan,           Och nu är det jul i min älskade Nord,
joulu joutui jo rintoihinkin.                           är det jul i vart hjärta också?
Ja kuuset ne kirkkaasti luo loistoaan           Och ljusen de brinna på rågade bord,
jo pirtteihin pienoisihin.                               och barnen i väntan stå.
Mut' ylhäällä orressa vielä on vain                Där borta i taket, där hänger han än,
se häkki, mi sulkee mun sirkuttajain,           den bur, som har fångat min trognaste vän,
ja vaiennut vaikerrus on vankilan;                 och sången har tystnat i fängelseborg,
oi murheita muistaa ken vois laulajan.          o, vem har ett hjärta för sångarens sorg?

Miss' sypressit tuoksuu nyt talvellakin,         Jag bor i de eviga vårarnas land,
istun oksalla uljaimman puun.                      där de glödade druvorna gro.
Miss' siintääpi veet, viini on vaahtovin            Cypresserna dofta vid havets strand,
ja sää aina kuin toukokuun.                         där har jag mitt ensliga bo.
Ja Etnanpa kaukaa mä kauniina nään,          Det flammande Etna, det gnistrar så skönt,
ah, tää kaikki hurmaa ja huumaapi pään,      och luften är vårlig och gräset är grönt,
ja laulelmat lempeesti lehdoissa soi,             orangernas ånga ur skogarna går,
 sen runsaammat riemut ken kertoilla voi!      och ljuv mandolinen som kärlek slår.

[ej översatt, sv vers sjungs sällan]                Cypresserna dofta. Det brusande hav           
                                                                 i silver mot stranden bryts;
                                                                 vid foten av Etna, där är en grav,
                                                                 vars sorg uti blommor byts.
                                                                 Där slumrar en gäst från nordens dal;
                                                                 och nu är det jul i hans fädernesal.
                                                                 Vem sjunger din visa, som fordom en gång?
                                                                 Hör, Sylvia sjunger din hembygds sång!

Sä tähdistä kirkkain, nyt loisteesi luo          Och stråla, du klaraste stjärna i skyn,
sinne Suomeeni kaukaisehen!                    blicka ned på min älskade Nord!
Ja sitten kun sammuu sun tuikkesi tuo,      Och när du går bort under himmelens bryn,
sa siunaa se maa muistojen!                      välsigna min fädernejord!
Sen vertaista toista en mistään ma saa,      I blommande vårar på gyllene strand,
on armain ja kallein mull' ain Suomenmaa!   var finnes ett land som mitt fädernesland?
Ja kiitosta sen laulu soi Sylvian                  För dig vill jag sjunga om kärlek och vår,
ja soi aina lauluista sointuisimman.             så länge din Sylvias hjärta slår.