Även om Sylvias julvisa är min absoluta favorit så har jag en annan fågeljulsång som är om möjligt ännu mer tragisk. Mycket av vad som gör den till nummer två på min lista är nog minnena som jag har till just den sången. Jag blev introducerad till sången i trean, vi skulle sjunga den på och jag blev erbjuden (läs: påtvingad) en solovers. Vi övade väldigt mycket inför klassen, jag och en eller två till tjejer från min klass som skulle sjunga fyra verser, varannan på finska och varannan på svenska.
Sparven på julmorgonen (Varpunen jouluaamuna) är det andra solot jag någonsin sjungit och har därför en speciell plats i mitt hjärta. Jag sjöng den andra versen på svenska (se nedan) och det är ett par av de läskigaste och mysigaste tillfällena i mitt liv. Båda tillfällena sjöng jag inför en fullsatt kyrka hemma i Haparanda, det är runt 330+ personer. Jag fattar inte än idag att jag gick med på det. Det här var fortfarande innan jag hade någon scenvana från körer och jag kan spela tillbaka bandet i mitt minne och återuppleva båda tillfällena. Det jag återupplever är känslan, nervositeten och lättnaden att jag lyckades hålla ton rakt igenom båda.
Även denna sång är en dikt skriven av Z. Topelius från 1859 och är också ursprungligen så svenska, han var en flitig karl. Dikten är tillägnad hans enda son som dog våren året innan dikten skrevs. Enligt legenden ska han ha hälsat på sin sons grav och sett en sparv sitta på gravstenen och tänkte att det skulle kunna vara sonens ande som besökte honom i fågelhamn. Sången är komponerad av Otto Kotilainen och såg solens ljus (eller snarare vinterns mörker) i tidningen Joulupukki, Jultomten (eg. "julbocken"), 1913.
I sången kliver en flicka ut i ett fruset och livslöst vinterlandskap för att mata en sparv som hon har matat under året. Det dröjer ett tag innan sparven dyker upp och hon hinner bli orolig för att den har dött under den stränga vinter. I slutändan visar det sig att sparven i själva verket är hennes lillebror som kommit ner från himlen för att hälsa på henne och tackar henne för de frön som hon har matat honom med. Enligt mig påminner Varpunen lite till innehåll om en annan fågelsång, nämligen Feed the Birds ur Mary Poppins. Den handlar förutom om Topelius' son även om att ta hand om de som har det sämre än en själv och att man kommer att bli belönad av Gud i himlen. Topelius var en mycket gudfruktig man, hans mor lär ha sagt till honom på sin dödsbädd att man ska älska sitt land mer än någonting annat, undantaget Herren Gud. När man spelade Feed the Birds på Walt Disneys begravning (det var hans favoritsång) så flög en fågel lågt förbi pianot och mannen som framförde sången. En av bröderna Sherman som spelade trodde att det kunde vara Disney själv som tog en sista svängom till sin favoritsång. Detta var betydligt senare, på 1970-talet.
Hur jag än har försökt kan jag inte hitta någon vettig svenskspråkig sjungen version av varken Sparven eller Sylvias Julvisa som går att visa på nätet. De har blivit inspelade av den finlandssvenska sopranen Susanne Westerlund på skivan Julskatter. Om man söker efter den på Spotify får man upp två slöa jazzversioner och en operaversion som man inte riktigt kan höra texten på. Westerlunds version finns inte på Spotify och den har jag inte hört.
Precis som Sylvia är Sparven också populär och har sjungits av diverse finska artister, bland annat har Tarja Turunen gjort en mycket fin version på den. Här är sången framförd av min skönsjungande småkusin, Johanna Kurkela, i ett finskt julprogram:
Finsk text (övs K.A. Hougberg)
Lumi on jo peittänyt kukat laaksosessa, Nu så föll den vita snö, föll på björk och lindar
Järven aalto jäätynyt talvipakkasessa. Frusen är den klara sjö, väntar vårens vindar
Varpunen pienoinen, syönyt kesäeinehen, Liten sparv, fattig sparv, ätit upp sitt
Järven aalto jäätynyt talvi pakkasessa. sommararv
Frusen är den klara sjö, väntar vårens vindar
Pienen pirtin portailla oli tyttökulta: Vid den gröna stugans dörr stod en liten flicka:
Tule, varpu, riemulla, ota siemen multa! -Sparvelilla kom som förr, kom ett korn att
Joulu on, koditon varpuseni onneton, picka!
Tule tänne riemulla, ota siemen multa! Nu är jul i vårt skjul, sparvelilla, grå och ful.
Sparvelilla kom som förr, kom ett korn att
picka!
Tytön luo nyt riemuiten lensi varpukulta: Sparven flög till flickans fot flög på glada vingar:
Kiitollisna siemenen otan kyllä sulta. -Gärna tar jag kornet mot, kornet som du
Palkita Jumala tahtoo kerran sinua. bringar.
Kiitollisna siemenen otan kyllä sulta! Gud skall än löna den, som är här de armas vän
Gärna tar jag kornet mot, kornet som du bringar.
En mä ole, lapseni, lintu tästä maasta, -Jag är icke den du tror, ty ditt öga tåras.
Olen pieni veljesi, tulin taivahasta. Jag är ju din lilla bror, som dog bort
Siemenen pienoisen, jonka annoit köyhällen, i våras.
Pieni sai sun veljesi enkeleitten maasta. När du bjöd glatt ditt bröd åt den fattige
Siemenen pienoisen, jonka annoit köyhällen, i nöd
Pieni sai sun veljesi enkeleitten maasta. Bjöd du åt din lilla bror, som dog bort
i våras.
Jag vet inte alls varför vissa finska julsånger är så molliga eller varför de är så tragiska, men de är så ohyggligt fina till både text och ton så det är svårt att inte tycka om dem. Det kanske krävs att man har den finska melankolin i själen för att komma i julstämning av visor som handlar om död och elände, alternativt att man har fått höra dem i juletid och otid så att man inte alltid tänker så djupt om innehållet och bara händer med i stämningen som de bidrar till. Men det finns lite gladare sånger också, jag tycker bara att de som är mest sorgliga av någon anledning också är de vackraste. Många av de gladare finska julsångerna känns rätt barnsliga för mig, jag kommer nog att även visa upp ett par av de muntrare som jämförelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar