Huset känns otroligt tomt och tyst trots att alla är hemma. Luften känns tunnare. Det märks att någonting fattas. Jag ser hur Ronja ligger och myser vid granen. Min blick söker sig automatiskt till korgpallen vid spisen som var Fridas härskarsäte. Tomt, ingen katt. Högst upp på fåtöljryggen för att genom fönstret spana på fåglarna vid fågelbordet. Tomt. Hon ligger i garaget i en papplåda, kall och stel. Fortfarande lika vacker som hon alltid har varit. Fortfarande lika len i pälsen. En del av mig inbillade sig att hon andades igår, men om hon levde hade andningen inte varit så fridfull som jag såg den. Och hon kunde inte alls ligga på sidan den sista tiden. Tumörerna tryckte mot lungorna och hon flämtade efter luft. Hon var tvungen att lägga sig var tjugonde centimeter för att vila. Det är inget värdigt liv för en katt, men jag kan inte hjälpa att det känns som jag mördat henne. Jag hoppas att hon inte hann vara rädd så länge. Hon kämpade emot allt obehagligt fortfarande, det orkade hon även om det tog på krafterna. Transportburen som alltid tog henne till bilen och veterinären, röntgentagningen och slutligen sprutan. Under röntgen stod jag utanför medan pappa höll ner henne på sidan, som hon egentligen inte kunna ligga på längre. Hon såg på mig genom rutan i dörren som om hennes blick frågade varför vi gjorde det här mot henne. Efteråt låg hon bara och flämtade, helt borta, på sidan som om hon inte brydde sig längre. Jag kände mig så fruktansvärt elak.
Röntgenbilderna visade antingen tumörer eller vätska i buk- och brösthålan som tryckte på lungorna.
Vill inte gråta mer, inte idag. Hoppas att kvällens gäster hjälper till att hålla tankarna på annat håll ett tag.
Jag tillägnar Into the West av Annie Lennox till Frida:
"You and I will meet again
You will be here in my arms, just sleeping..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar