Det har inte blivit så mycket av träning på sistone och jag får lite ångest och dåligt samvete när jag tänker på det. Mycket mer än över att visa upp mig i baddräkt, vilket är lite konstigt. Jag tänker som så att om jag är igång med träningen tar det kortare tid för mig tills jag är i form. Jag vill inte hänga upp hela min existens på min vikt och mitt utseende, men jag har varit mycket ensam i mina dagar och även fast jag vet att det inte stämmer så har jag länge trott att det beror på hur jag ser ut. Jag är inte särskilt ful, och för bara två veckor sedan fick jag kommentaren av en granne att hon aldrig kunde tro att jag är blyg och tyst av mig eftersom jag brukar vara så pratglad på söndagsfiken. Blygheten har utvecklats åt rätt håll och mina allergier och eksem som jag hade i tonåren har dämpats.
Just nu präglas livet av tvångstankar. Jag borde göra si, jag borde ha gjort så och ångestruljansen är i full gång. Det hjälper inte att det närmar sig jul och att jag kommer att åka hem till familjen i morgon, för jag vet vad jag kommer att få stå ut med och vad jag får höra. När jag kommer hem återfaller jag i gamla vanor, jag är inte riktigt lika ung och bortskämd som jag misstänker att deltagarna i SVT:s nya storsatsning är, men jag gör inte mycket när jag är i föräldrahemmet. När jag var yngre vad min mamma mycket otålig med stök och eftersom jag är som jag är (tankspridd och glömsk) blev det oftare så att hon plockade undan när jag zonade ut i någon filosofisk fundering istället för att vänta tills jag tänkt klart.
Sen kommer alla kommentarer och pikar om träning, mat, klädinköp och indirekt om min vikt. Jag ser inte fram emot att bli utfrågad om hur det går eftersom det inte går någonvart med träning och mathållning. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv och min bristande motivation, men det känns som om jag misslyckas med halvårsredovisningen varje gång. Det är så lätt att säga att det bara är att sätta igång, men det är inte det som det handlar om. Att sätta igång är jättelätt, likaså att sluta röka - det är därför folk gör det flera gånger om - men att forsätta vara aktiv och rökfri är inte riktigt lika lätt. Man måste ha hållit på ett tag på ren envishet (min längsta träningsperiod på gym var två år) och därefter kommer det automatiskt. När det kommer avbrott i mina träningsrutiner har jag svårt att hitta tillbaka till motivationen. Jag har blivit avbruten av sjukdom, diverse trevligheter och annat. Kanske använder mitt undermedvetna det som en ursäkt att ta det lätta vägen och inte träna. Jag är rädd för att det en dag kommer att vara för sent att börja träna igen, att jag kommer att väga så mycket och ha så dålig kondis att jag inte orkar träna, inte bara att jag inte ids.
Igår gick jag förbi en pelare med en av HM:s behåmodeller. Jag kommer aldrig se ut som hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar