tisdag 31 augusti 2010

Gilla läget? Hell to the no.

Fixar till mina översättarsidor. En verkar väldigt lätthanterlig och föreslår lämpliga uppdrag till mig. Problemet är givetvis arvodet. Vad tar man utan att verka antingen sniken eller desperat? Går efter översättarkusinens mall som jag minns den. Hoppas att jag hittar uppdrag snart och slipper ta emot statliga allmosor inom en snar framtid. En ung, frisk, utbildad dam som jag borde vara eftertraktad på arbetsmarknaden.

Påminns återigen om att jag borde ta ut min examen och kolla om det går att lägga till en uppsats när jag återhämtat mig ifrån exjobbet. Lägger in CV:t imorgon, sen är jag redo att ragga på potentiella kunder.

Ja, jag är lite sen av mig. Min nuvarande jobbsituation gör att jag vill bli så pass ekonomiskt stabil att jag kan sluta.

måndag 30 augusti 2010

Jag vill ha ett nytt jobb

Min nuvarande timanställning går ut på att jag ska serva en massa människor i deras hus. Jag har jobbat med det i ca fyra år som ett extraknäck vid sidan av studierna. Nu extraknäcker jag vid sidan av att vara arbetslös. Jag börjar verkligen ledsna.

Jobbet har gjort att min telefonosäkerhet har utvecklats till telefonhat. Jag hatar verkligen när telefonen sätter igång med sin äckliga syntetiska ringsignal (jag har ingen modern mobil) och jag hoppas varje gång att det inte är jobbet. Oftast är det föräldrarna eller pojkvännen som ringer, men hatridån som drar över mitt hjärta blir inte desto mindre förminskad.

Jag har tystnadsplikt och får inte gå in på några detaljer om vad jag har gjort, men det har gett mig intressant insyn i människans psykologi. Jag har underbara kollegor och chefer, men de som jag ska jobba för är inte alltid lika trevliga. Ibland känns det som att folk inte ser mig som en människa, att jag ska kunna ta emot all deras frustration över att någonting är sönder eller inte blir gjort på momangen.

Anledningen till att jag sökte och fick jobbet var delvis för att jag tycker om mitt studenthem och delvis för att det är trevligt att kunna lägga undan lite pengar. Dessutom fick jag ett sommarjobb. Men ju längre tid som går så känner jag att jag inte orkar längre. Jag är inte lämpad för sådana här yrken, även om jag gör mitt bästa. Jag skaffade mig en utbildning enkom för att slippa jobba inom branscher som den här. Jag gillar det skrivna ordet, jag är riktigt bra på att läsa in information, men jag är inte en människomänniska. Jag kan vara hur trevlig som helst och jag kan ta folk i viss mån, men jag trivs bäst när det kommer i mindre doser.

Det finns vissa personer som inte kan stå ut med ensamhet och tystnad. Jag kan vara tyst i flera dagar om jag inte träffar folk. Med tyst menar jag att jag inte säger någonting högt. Jag upplever att jag säger saker när jag skriver, vilket jag gör en helt del. Jag blir mycket mer verbal i skrift än i tal. Jag kan tänka efter innan jag säger saker och redigera sådant som jag inte riktigt är säker på låter bra. Det går inte att tänka på samma sätt när man ska tala. Att jag inte direkt gillar att vara diskussionens mittpunkt gör inte saken lättare. Hjärnan gå i baklås och jag kan inte gå vidare.

Just nu har jag en jobbrelaterad frustration på g. Ingenting jag gör får bort den kliande känslan av orättvisa och grumliga ilskan som gör att jag bara vill skrika tills min röst blir fulständigt obrukbar för all framtid. Jag försöker för tillfället att hitta den ilsknaste, mörkaste och mest truminfekterade musiken som jag känner till och utforskar okända djup inom Dödsmetallen. Varken trummor eller growl kan proxa min vilja att skrika rakt ut just nu. De kittlar mig på nervsträngarna och gör varken från eller till. Jag måste hitta mer utåtriktad aggromusik av avreagera mig till.

torsdag 26 augusti 2010

När ämnena blir större än orden som ska beskriva dem

Sitter och filar på flera blogginlägg för tillfället. Jag har ett par om känsliga ämnen som jag inte bestämt mig för om jag bör lägga upp eller inte. Andra känns bara inte så dagsaktuella. Vissa ligger i malpåse.

Mina inlägg blir ofta väldigt långa och oöverskådliga vilket gör korrekturläsningen som jag helst av allt vill göra snabbt men noggrant väldigt svår. Man kan kolla på de rödlinjerade orden, men man kan ha använt ett helt rättstavat ord på fel plats. Det märker inte stavningskontrollen av.

Förutom mitt maniska länkande och korrläsande försöker jag att skriva om ämnen som berör eller intresserar mig på något sätt. Internet, böcker, aktuella händelser. Jag vill skriva så bra och rätt som möjligt för att hålla fingrarna och uttrycksförmågan i trim. Det blir en krock mellan min perfektionistiska och kreativa natur. Kanske borde jag korta mina inlägg lite eller skriva dem lite tidigare på dagen så att de verkligen kommer upp någon gång?

Mitt mål är att publicera två till tre inlägg i veckan. Det är inte alltid jag klarar av det. Jag snittar på runt ett inlägg per vecka sedan bloggen startades. Vissa veckor är jag helt enkelt mer upptagen i verkligheten än på nätet. Jag kanske inte borde övertänka så mycket som jag gör och bara skriva. Det är den främsta anledningen till att jag har en blogg.

söndag 22 augusti 2010

Bad day in the making

Varför gör man dumma saker som att vara uppe sent utan anledning dagen innan man ska vara social och trevlig på ett större event? Jag har inga svar på den frågan, för det är så som jag gör. Såg en dokumentär i går natt, ironiskt nog om just dygnsrytm och kroppens inre urverk. Kroppens behov styrs till stor del av ljus och det är det som gör att våra inre klockor går snabbare. Det var en intressant dokumentär som självklart kom med varningar om vad som händer om man går emot sin inre klocka.

Min hjärna och kropp känns inte riktigt i balans idag och jag vill helst bara gnälla, men jag håller tillbaka den impulsen. Det säger nog sig självt att jag inte borde göra mig på sämre humör genom att intala mig en massa saker som gör att dagen blir sämre. Det här är inte min dag, det är någon annans så jag får unna dem deras dag och hålla ut en dag och kanske åka hem lite tidigare idag och sova ut.

Om jag lärde mig att lägga mig i tid lite oftare skulle jag nog inte må som jag gör så ofta. All inspiration och motivation inför min träning som jag haft de senaste dagarna har gått och gömt sig. Jag hade för mycket planerat i helgen och orkade inte gå till gymmet i fredags. På måndag gör jag ett nytt försök och förhoppningsvis blir det två gympass den veckan. Och mer sömn. Slaget är inte förlorat bara för att jag missar ett pass en vecka om det inte blir en vana.

Nu ska jag göra mig i ordning inför ett buddhistiskt bröllop för en av min och pojkens gemensamma bekanta. Vår skjuts hade glömt att vi skulle med så deras bil är full med folk. Vi hade bokat plats i bilen för länge sedan, men folk är ju som bekant människor och vi är visst inte så minnesvärda (zing!). Som tur(?) är lider folket med bilen av extrem pliktkänsla så vi får åka med på något vänster. Fråga mig inte hur.

Ibland när jag ska träffa en massa folk känns det outhärdligt. Jag vill mest sitta hemma i min trygga kokong och inte behöva gå ut, men när jag väl kommer ut i världen känns det inte så farligt. Det är mest min pessimistiska livssyn som säger mig att allt kommer att gå åt helvete och inget vill egentligen ha mig på plats som spökar. Det hjälper inte när man är trött och inte orkar argumentera emot sina inre olyckskorpar. Men, men. Jag ska göra mitt bästa under de rådande omständigheterna för att inte fantisera ihop några extremare mardrömsscenarion. Och gör jag det kan jag kanske skriva ner dem och kanalisera in dem i en framtida bok.

Anteckningsboken åker med andra ord med på festen.

fredag 20 augusti 2010

[out of Happy]


www.icanhascheezburger.com


Vissa dagar orkar man bara ingenting, varken mentalt eller fysiskt. Sådana dagar brukar slösas bort framför datorn, på diverse LOL-sidor för att muntra upp mig eller helt enkelt genom att jag sitter och slödeppar och gör mig ännu ledsnare. Idag är en sådan dag, men jag känner att det kan bli bättre om jag orkar mig iväg till gymmet som jag missade att gå till igår. Då känns det som att dagen inte är helt kastad i sjön.

Igår satt jag mest och målade på mina Tyranider. Jag blev inspirerad av att se dem alla på plan (och av att vinna, givetvis). Idag är jag mestadels seg och tycker att världen har något emot mig. Jag försöker att inte sjunka alltför djupt som jag brukar göra genom att dra igenom hela radbandet av gamla misslyckanden. Jag försöker att påminna mig om alla positiva och träffande citat jag samlat på mig under sommaren. Det får mig inte på bättre humör, men jag känner att mitt dåliga och låga humör inte varar för evigt. Det håller mig flytande.

Jag var hos min nya jobbcoach idag. Min gamla hittade en bättre tjänst och gick vidare, vilket jag kan förstå. Den nya verkar okej och jag tror nog att vi kommer att komma överrens, men att påminnas om min hopplösa jobbsituation just nu gör inga underverk för självförtroendet. Logiken säger att jag förmodligen kommer att hitta någonting så småningom, men jag blir galen på att inte vara självständig och behöva vara beroende av statliga bidrag för att klara uppehället. Pengar betyder mer än folk vill erkänna.

Idag orkar jag bara inte tänka positivt. Det bästa jag kan åstadkomma är neutrala, gråa tankar som inte går över gränsen till någotdera. Jag vill bara lägga mig och sova tills det är imorgon och hoppas att jag inte fumlar på mitt humörslag igen. Jag ska lyssna lite på Darren Hayes sammetslena stämma och hoppas att den får mig iväg till gymmet.

onsdag 18 augusti 2010

Otur i spel?

Idag ska jag spela min första Warhammer 40K-match mot någon annan än pojkvännen. Hittills har jag mest suttit och modifierat och målat figurer. Det är väldigttrevligt, men det är det att spela också. Det som hittills har hållit mig från att spela mot andra är det faktum att jag är en ökänt dålig förlorare och har undvikit att spela mot nytt folk för att jag tappar humöret totalt. Jag vågar inte tänka på alla gånger jag brusat upp när någon har slagit mig i allt från schack till Munchkin. Jag känner mig som Odjuret i Disneyfilmen från 1992 och hör hur tekannan och ljusstaken säger åt mig att behärska mitt humör. Det här är en av mina sämsta sidor som jag hela tiden försöker att jobba med.

På senare år har jag lärt mig att hålla mig lugn och inte ta förluster på så stort allvar. Kanske har jag mognat. Kanske har jag lärt mig att inte visa att jag blir arg eller ledsen när någon slår mig i något fånigt spel. Kanske har jag spelat spel oftare än förr och tar det inte så hårt. Det är ju bara ett spel liksom. Jag har vunnit majoriteten av de matcher som jag har spelat. Hittills har pojkvännen inte lyckats vinna över mig och mina rymdödleinsekter. Jag har förlorat en match i mitt liv och jag tog inte den förlusten särskilt bra. Det matchen var sjukt lång och jag blev trött, men jag lyckades dock att inte visa mig från min värsta sida.

Spelet har flera olika arméer som man kan spela som. Det handlar om taktik och tur i tärningar. Ibland kan en person vända ett underläge till vinst eftersom tärningsguden helt plötsligt blir vekhjärtad mot. Pojken spelar genmodifierade rymdmänniskor (Space Marines), jag mina ödleinsekter med ständig hunger (Tyranider) och den jag ska möta idag spelar odöda robotar (Necrons). Han har mest spelat mot pojken och en annan i vår målar och spelgrupp som kör rymdalver (Eldar) och har bara vunnit en eller två matcher av säkert tolv.

Jag antog utmaningen som ett steg i min quest mot ett bättre jag eftersom jag avskyr att vara en osäker jävel och slav under mina egna uppfattade begränsningar. Matchen ska gå av stapeln nu vid tolv så vi får se om det blir vinst för mig som är ovan spelare eller om det blir vinst för den ovane men otursförföljde motspelaren. Jag är lite kluven just nu. En del av mig vill att han ska få vinna en endaste gång, men min tävlingsinstinkt kommer att gå ut hårt och hänsynslöst. Jag uppdaterar en kort sammanfattning om hur matchen gick senare ikväll. Vi spelar 1500 poäng vardera och det kan ta sitt lilla tag, speciellkt som vi båda inte är helt säkra på reglerna för alla våra karaktärer. Vi får se hur det går.

torsdag 12 augusti 2010

Översättningsnav på nätet

Min kusin som också är översättare tipsade mig om ett par sidor som jag kan registrera mig på och hitta potentiella arbetsgivare och kollegor på. Jag är som vanligt lite segstartad och registrerar mig nästan en vecka efter att jag fått reda på sidorna. En anledning är att jag inte haft tillräckligt med pengar på kortet och att min bankdosa stannade hemma under Finlandsvistelsen. Annars har jag inga ursäkter.

Det skrämmer mig lite grann att söka jobb. Det är den ständigt närvarande rädslan att göra fel, att göra bort mig. Jag gillar inte att vara en osäker mes, men det kommer inte att ändras om jag inte försöker mig på någonting ute i verkligheten. Fantasier och dagdrömmar räknas inte. Det skulle vara så skönt ifall jag inte behövde känna mig som en parasit så mycket mera. Det är inget självkänslehöjare.

Väntar på besked om jobbet som biblioteksassistent. Jag har dumt nog inte vågat ringa och fråga ännu. Fan ta min blyghet. Det finns inget gulligt, romantiskt eller positivt med att nästan föredra fattigdom och elände framför ett intressant jobb. Det är destruktivt. Jag vill våga skicka ut ansökningar till trevliga förlag jag kan tänka mig att jobba för men jag fastnar direkt i formuleringen av ansökningsbrevet och presentationen. Tänk om jag som ska vara "expert" på språk stavar fel på något simpelt ord och sabbar min chans för alltid?

Vi får se om hemsidorna hjälper eller stjälper i jobbsökandet och om det blir något krångel med socialbidraget ifall jag tar små uppdrag och måste starta ett företag. Jag vet inte riktigt vad jag ger mig in på och det skrämmer mig ohyggligt mycket, men ingen annan kan göra det åt mig. Jag ska försöka tänka positivt och se det som en möjlig ljusning i jobbsökandet. Jag brottas mot min pessimism just nu, det är ju bra att jag åtminstone skrivit in mig på översättarsidorna, eller hur?

Det är en början.

tisdag 10 augusti 2010

Saker jag lärt mig av att vara en nattuggla

1. Problem blir oftast större och allvarligare ju senare timmarna lider.

2. Rännstenshumorn kommer alltid två gånger.

3. Inspirationen tar en vända åt det japanska hållet någon gång runt tretiden = anything goes.

4. Ideer kommer oftast precis när man håller på att somna, men väldigt sällan när man vakar.

5. Man blir sunkigt svettig av att vara uppe en hel natt.

6. Folk sover oftast djupt efter halv två.

7. Jag saknar mörkerseende på höger öga.

8. Jag vet vilka plankor och trappsteg som knarrar i huset.

9. Jag vet hur man ska gå för att undvika alltför högljudda knarrningar.

10. Sena nätter framför datorn är inte speciellt givande.

11. Man klarar sig utan nattsömn en dag.

12. Kvällsluft är trevligare än dagluft på sommaren.

13. Jag skriver, läser och lär mig saker mycket bättre på morgonen.

14. Pojken väcks lätt av småljud och gnissel.

15. Är man uppe sent kliver man upp sent och "missar" en stor del av dagen.

16. Sömnighet går i cykler om ca 60-90 minuter.

17. För lite sömn gör mig stel i ryggen.

18. Jag kan släppa ut katten ur rummet utan att vara riktigt vaken.

19. Jag bör skriva ner allt jag inte får tänka på innan jag lägger mig, annars ligger jag och grubblar på det.

20. Solnedgångar är varmare nyansmässigt än soluppgångar. Kanske är det inbillning?

måndag 9 augusti 2010

Att vara sig själv är en konstart

Det går inte att vara objektiv med sig själv. Det går bara inte. Jag borde veta för jag försöker verkligen, men hur jag än försöker så är och förblir jag alltid huvudpersonen i mitt eget livs roman. Det går inte att rymma och vara åskådare till sitt eget liv.

På den senaste tiden har jag snappat upp en del citat. Jag minns inte alla ordagrant, men ett slog an mina strängar rejält. Det var en ungdomsbok av alla saker som kom med kloka råd. Det kanske inteä r så konstigt eftersom ungdomsböcker oftast har ambitionen att vara Bildungsromaner och uppfostra sina läsare till välartade individer som förstår sin omvärld och sig själv lite bättre när pärmarna slås igen sista gången. Jag tror inte att man någonsin blir för gammal för lite utveckling.

Jag har kommit till insikt mången gång i mina dagar och jag tror inte att de kommer att ta slut bara för att jag insett någonting grundläggande och omvälvande. Det är lite svårt att sätta ord på vad det är som har förändrats, och det har inte skett över en natt som det kan verka. Det har länge gnagt små oroliga möss i hjärta och hjässa om att någonting i mitt liv bör förändras. Det kommer att bli svårt och jag vet att det kommer att ta tid. Jag tassar runt ämnet med flit eftersom det är rätt känsliga saker det handlar om och någonting som jag inte riktigt har klart för mig ännu. Jag formulerar fortfarande förändringar och försöker att planera hur jag ska ta mina första steg mot bättring. Det är mycket som ska göras och långt ifrån allt kan göras parallellt.

Hur som helst är citatet från en ganska så töntig och intetsägande ungdomsbok vars underliggande mening är att man ska vara sig själv som så många andra i mängden. Boken var ganska kort så jag läste den från pärm till pärm på en och en halv timme. Mot slutet får jag-berättaren ett brev av personen som förändrar hennes liv och kanske även mitt. (Lite töntigt känns det att någonting så simpelt som en skönlitterär roman får mig att tänka efter lite djupare, och inte någon verklig person.)

Fritt citerat: "Du förväntar dig att livet är skyldig dig någonting bara för att du existerar."

En enkel mening som träffar mig mitt i prick. Livet är inte rättvist, det ser vi klart och tydligt på nyhetsinslagen som sänds som en påminnelse över att vi bör skatta oss lyckliga som bor uppe i ett land som inte haft krig på över tvåhundra år. Jag har inte gjort någonting so lämnar spår i historien, inte än i allafall. Det enda jag har är en längtan att synas, men ändå inte. Höras utan att behöva säga någonting. Men det är inte så världen fungerar. Tankens kraft må vara god, men den ger inga resultat utan någon efterföljande gärning.

Efter bokcitat har liknande citat regnat över mig och det känns som om det för första gången i mitt liv är någonting som når in till mig genom mitt till synes härdade skeptiska skal. Nej, jag kommer inte att följa Gud eller någon annan gubbe som hävdar sig inneha den absoluta sanningen. Men bara för att man är ateist innebär det inte att man inte kan ha ett rikt inre liv och att man är bitter och cynisk.

Det finns personer som får höra att de borde tänka efter före. Jag är inte sådan. Jag är den personen som tänker efter innan så länge att ingenting ofta blir gjort. Det har gjort mig väldigt bitter och missunnsam mot personer som inte stannar upp och grubblar lika mycket som jag gör utan faktiskt gör något åt saker och ting. Min inläggslista på bloggen består till hälften av inlägg som jag förmodligen aldrig kommer att lägga upp offentligt, mest eftersom de är för känsliga och handlar om den delen av mig som jag inte tycker om att öppna till folk.

Ensam är stark och visa inte hela handen från början och allt det där. Ofta undrar jag hur jag framstår och vad folk ser mig som. Lyser mitt sanna jag igenom eller den delen som jag vill att folk ska se? Eller ser människor kanske någonting helt annat, någonting som inte jag ser?

Folk säger alltid så märkliga saker om mig. Vänliga saker som jag inte alltid känner att jag förtjänar att höra. Saker som jag slår ifrån mig och förundras över. I hela mitt liv har jag kämpat hårt för att inte bli högfärdig. Jag vet att jag har en ovanlig fallenhet för många saker, men jag har struntat i det, inte litat på att jag kan bli bättre än jag är eller intalat mig själv att jag är sämre än jag faktiskt är. Det är en svårt balansgång mellan självförakt och självförnekelse. Samtidigt som jag inte erkänner att jag är bra på saker söker jag efter bekräftelse utifrån. Bekräftelse som inte alltid kommer. Jag har insett att jag kan erkänna att jag är bra på mycket utan att skryta med det eller trycka upp det jag kan i ansiktet på folk. Jag vet inte om jag ens kan bli högfärdig och snobbig, det var bara någonting som jag fick för mig när jag var yngre. Kanske förstod jag inte bättre då. Den enda som satt käppar i min utveckling som individ är inte egentligen någon olycklig skolgång eller dåligt inflytande - det är jag. Mitt eget dumdristiga löfte har slagit tillbaka på mig själv och jag har hamnat i den andra änden av skalan.

Det här inlägger sväller förmodligen över alla bräddar. Jag vågar inte kolla hur långt det har blivit på förhandsgranskningen, men jag tänkte skriva en någorlunda sammanhängande text med ett ordentligt avslut för en gångs skull.

Jag har försökt förändras många gånger förut, men jag har alltid försökt att göra för mycket på en gång, som det ofta blir för mig och säkerligen en hel del andra. Eftersom jag inte har något jobb som upptar en del av dagen har jag haft mycket tid att tänka över det här på grundligt. För att tydliggöra så tänker jag inte gå och ändra personlighet, inte egentligen. Det jag tänkte göra är att sluta hyckla, försöka bli snällare mot mig själv och inte försöka sträva efter robotmässig perfektion. Jag är trött på att enbart duga och existera för att någon annan tycker att jag gör någonting bra, jag är trött på att "behöva" glömma bort det som sagts mig som är positivt. Jag vill våga mig på nya saker som jag är ensam om, inte följa konventionerna i någon exklusiv grupp eller försöka passa in i någon mall. Jag är spretig och mina intressen är i vissa fall motsägelsefulla och i andra fall absurda, men jag orkar inte skämmas för att mänsklig psykologi intresserar mig och att jag tycker om att måla tyranider.

Jag sjöng på släktfesten i förra veckan. För bara ett par veckor sedan hade blotta tanken gjort mig spyfärdig och slängt in mig i ett hav av ångest. Det var plågsamt. Jag har sjungit bättre och min röst bröts. De tankar som flög igenom huvudet var att om jag inte genomför det här nu kommer jag aldrig att göra det. Min släkt är full av kreativa och ambitiösa människor. Skådespelare, sångerskor, forskare, jurister och läkare. Många tycker om att uppträda och visa upp sig. Jag gör väl det också, men av fel orsaker. Om jag inte syns existerar jag inte. Det här kan komma som en chock för många som känner mig, men det är så det är. Jag behöver erkännanden, beröm och leenden. Jag är dessutom fruktansvärt blyg och perfektionist, en mycket olycklig kombination. Ingenting är någonsin bra nog för mig och alla misslyckanden väger tyngre än alla gånger som jag lyckats, jag har lyckats mer än jag har misslyckats.

Mycket tid går åt att våndas över saker som jag inte längre kan göra någonting åt. Pinsamheter, klavertramp, misstag och andra saker som jag ångrar djupt. Jag vågar inte göra eller prova på vissa saker av rädsla för att misslyckas eller göra bort mig. Så fort jag vet att någon tittar på blir det mycket värre och jag blir så rädd att göra fel att jag automatiskt klantar till det. Men det är inte så farligt när det väl händer. Efter att jag uppträtt inför runt 50 släktingar som jag träffar vartannat år fick jag mycket positiv feedback från äldre och yngre släktingar. Jag grät floder innan och brast åter i gråt efter mitt svajiga uppträdande, men jag klarade av det. Jag överlevde, ingen kom och sa åt mig att jag sög eller att jag borde låsas in på bantningsläger som jag förfasat mig inför. Så säger man ju inte.

Min ribba har alltid legat högre än andras. Mina vänner får göra bort sig, det är ju inte så farligt. Någonstans har jag alltid inbillat mig att min mänskliga status hänger på om jag lyckas eller inte. Ibland orkar jag inte försöka eftersom all ångest innan om vad som skulle kunna hända IFALL jag skulle misslyckas tar musten ur mig. Jag gör sällan bort mig. Stavar fel på mina FB-statusar ibland, några felsägningar här och där, gör nästan aldrig någonting om jag inte är säker på att jag klarar av det. Jag har byggt en fasad, spelar en roll och även om den rollen ligger nära mig så är den inte alltid lika tredimensionell som den skulle kunna vara. Den sista, mänskliga pusselbiten saknas. Jag har höga ambitioner, envishet, talang (erkännandet satt djupt, kan ni tro), förutsättningar och ett visst mod, men jag är ändå feg. Om jag inte är en ödmjukt lyckad pepp-panda så är jag inte värd ett liv.

Innerst inne vill jag nog att folk inte ser min vikt/storlek, min hårfärg eller mina misslyckanden och dömer ut mig efter det, men på något sätt har jag fått för mig att det är det som gäller. Varför bryr jag mig så mycket om vad andra, oftast okända, personer tycker om mig? Lyckan i att någon främling tycker att jag är bra på någonting är ändå ganska kortlivad. Jag borde slappna av lite mer när det gäller mina krav på att vara så himla lyckad hela tiden. Jag är inne i en tid i mitt liv där jag inte tycks lyckas med någonting och det gör mig ledsen att jag inte kan utnyttja den tiden till någonting mer kreativt, som att skriva mer eller fräscha upp mina halvt bortglömda C-språk. Det är inte hållbart att mitt välbefinnande ska bero på hur jag tror eller vet att andra människor uppfattar mig. Om jag inte duger som den långt ifrån perfekta person jag är, så borde jag inte bry mig. Sådana rövhål har jag definitivt fått nog av i mina dagar.

Men samtidigt som vissa saker i mitt liv kan läggas i graven bör andra stramas upp, men med andra förutsättningar. Min träning har varit ytterst sporadisk sedan jag började på universitetet och trots min perfektionism har jag gått upp runt 20 procentenheter av den vikt som jag hade när jag flyttade till Uppsala. Jag mår inte bra, har dragit på mig flera dåliga vanor och orkar mycket mindre än jag skulle vilja göra. Jag har tid att råda bot på det, jag har börjat många gånger, men inte riktigt haft någon plan eller något mål med min träning. Nu har jag det. Jag har berättat för vissa än så länge, men fortfarande pockar min rädsla för att misslyckas för mycket för att jag ska kunna skriva vad jag planerar att satsa på här i skrivande stund. Jag kan säga att det har att göra med fyra av mina favoritträningsmetoder att göra och att jag hoppas kunna nå målet inom ett år.

Som sammanfattning kanske jag kan säga att jag är ganska nöjd med den jag är, även om jag inte är så nöjd med hur jag beter mig. Jag tänkte så smått börja ändra vanor, ett par småsteg åt gången. Jag vill inte undvika potentiellt roliga saker bara för att jag inte ser ut som man "ska" eller alltid vet bäst. Det är som att leva ett halvt liv om man är en icke-deltagare till sitt eget liv för att inte säga att det blir en hemskt kass och tråkig film.

Nog tjatat och grubblat: Nu blir det sömn.

Stavningskontrollmanin får vänta till imorgon.