onsdag 24 februari 2010

Bokrea och bibliotek

Då var det dags igen. Jag höll på att glömma bort hela karusellen eftersom jag i år är extremt fattig och har inför köpstopp på nya böcker tills vidare. Lämpligt nog startar rean alltid i samband med löningen i februari så man som litteraturknarkare kan göra extra många fynd och inte känna någon ångest förrän man inser att bokhyllan inte rymmer fler utgående upplagor av Dostojevskij.

I flera år har boklådorna känt hur nätbutikerna flåsat dem i nacken, eller snarare ansiktet, genom att påbörja sin rea i förtid, en dag innan eller liknande trots att de själva skickade ut bokkataloger en vecka i förväg. I år vet jag inte riktigt hur det kommer att se ut eftersom vi inte prenumererar på någon dagstidning i min korridor som dyker upp med insmugna kataloger från bokhandlarna. I år var i allafall Ica lite väl het på gröten och ville tjuvstarta sin rea dagen innan. Appappapp, tillbaka till startlinjen. Jante ser dig.

Förra året köpte jag Edith Södergrans Samlade Verk, Symbollexikonet, Khaled Hosseini Flyga drake i en halvtaskig omslagslös upplaga och ett mytologiskt lexikon, alla utom den sista inbundna. Jag har köpt de flesta inbundna böcker i mitt begynnande bibliotek till reducerat pris. Jag har nyöversättningen av f.d. Sagan om Ringen och Bilbo och lite studielitteratur inbunden som jag har betalat fullt pris för.

Förutom dessa billiga undantag dignar mina hyllor av pocketböcker. När jag började studera vid universitetet ansåg jag att pocketböcker var lite b. Boken blir sliten jättefort och om man tar den med sig utan pocketskydd. Men, sen upptäckte jag att man kunde köpa minst tre normalstora pocketböcker till priset av en inbunden bok. Jag var förstås inte sen att ändra åsikt. Nu ser mina hyllor ut därefter. Mangan är givetvis i pocket, de flesta av mina fantasyböcker inköpta på Uppsala English Bookshop och SF-bokhandeln är i pocket, likaså Sci-Fin och skräcklitteraturen. De flesta av pocketböckerna är köpta till ordinarie pris.

Men nu är det som sagt slut på kalaset, blir nog inga inköp på bokrean i år. Jag har dessbättre återupptäckt biblioteket och passar på att läsa lite blandat klassiker, fantasy, skönlitteratur och fackböcker. Uppsala stadsbibliotek har en förvånansvärt välsorterad fantasy/sci-fi-avdelning. Jag var förbi en sväng idag trots att jag nyligen lånat två mindre omgångar böcker och blev genast på bättre humör när jag såg att jämna rader med tjocka inbundna tegelstenar av Stephen King och tunna halvt sönderlästa pocketböcker av diverse engelska generationsförfattare i översättning.

Det är tur att biblioteket finns, annars vet jag inte riktigt vad jag skulle göra. Jag har många böcker som jag inte läst i min bokhylla, men glädjen är nästan större när jag hittar ett tummat, söndervikt exemplar av en bok jag inte förväntade mig att hitta på biblioteket.

"I'll sue you in England!"

De engelska förtalslagarna är ökända världen över och används ofta i syfte till att tysta kritik, något de inte var menade till för början. Lagen påverkar inte bara britterna, utan nu har även utländska företag börjat stämma jobbiga kritiker i England.

Det senaste fallet handlar om skeptikern och matematikern Simon Singh som skrev en kolumn som kritiserade att kiropraktik hävdar att den kan hjälpa folk med sängvätning, sömnproblem och en rad andra mer eller mindre jobbiga problem. Så vad gör kiropraktikerna nu när bevisbördan ligger på dem? Ringer de upp honom för att förklara kiropraktik och visa upp vetenskapliga belägg för sin sak? Nej, de stämmer honom. Den enkla utvägen att tysta någon som kommer med obehagliga åsikter eller kanske sanning.

Att förneka sanningen löser inga problem och kan komma att leda till stora svårigheter och bakslag inom forskning ifall det motsäger någonting som till exempel ett företag påstår. Lagen borde ändras, och det snarast.

Visa England vad du tycker. Mer info och namnunderskrifter här:

måndag 22 februari 2010

Snökaos i söderland igen

Läser i tidningarna om folk som tvingas sitta på stillastående tåg utan fungerande toaletter och andas in andras cigarettrök. Samtidigt läser och hör jag hur norrlänningar, mitt eget slag, göttar sig över att vi minnsann inte har något trafikkaos. För bara någon månad sedan skulle jag ha hållit med dem till fullo, men mitt mantra är liksom rånarens i underklädesbutiken: Adopt, adapt, improve. Jag ser fram emot att få mina fördomar krossade.

I norr består kommunikationerna till stor del av bussar och taxi. De tåg som går är regionaltrafik och stannar i princip två gånger per län och går ca fem gånger om dagen. Bussar kan förvisso också frysa eller åka av vägen, men det tas med en smula mindre sensation ifall passagerarna är oskadda. Plogningen fungerar till stor del och man kan höra plogbilen köra runt mitt föräldrahem klockan tre-fyra på morgonen. Kortfattat: trafiken är till stor del vägburen och inte rälsberoende.

I söder består tre fortskaffningssätt på att åka på metallräls: Tunnelbanan, regionaltåg och pendeltåg. Många har som vana att ta tåget eftersom det går fort och har relativt många avgångar. Det är svårt att ploga räls, det säger sig självt, men det är förvånande att det efter två hundra år av tågtrafik fortfarande inte tycka ha uppfunnits något effektivt rälsplogningssystem. Sen är det ju det här med metall. Rälsen blir hala och krymper, tågens delar är också gjorda i metall och fryser fast och blir obrukbara. Alla växlar och liknande delar fastnar och går sönder. Dessutom bildar tågtrafiken en sårbar flaskhals i Stockholm där många spår går samman. En försening påverkar flera avgångar.

Tågtrafiken i övre norrland består till stor del av natttåget till Kiruna/Narvik, linjen till Östersund och malmtåg. En logisk avledning visar oss följande: tågtrafiken är inte lika tät i norrland som i söderland, en försening kan förekomma utan att det påverkar andra tåg. Och dessutom går det alltid bussar. Snabbtågen åker upp till Sundsvall, dvs halvvägs upp i landet.

Men SJ och SL är under all kritik. Varför händer det här år efter år? Är det verkligen så illa som det låter? Mycket överdrivs självlart i tidningarna för att det säljer, men inställda tåg och att folk inte får pengarna tillbaka på grund av vädret? Det skulle vara billigare i längden ifall någon forskade fram vintertåliga delar som inte blir akilleshälar när temperaturen sjunker under somrigt badväder.

Tågkaoset har dessutom blivit politik. Det har varit mycket tjat i flera år om att bygga till ett extra språk, men alliansen valde att prioritera en extra asfaltslinga runt staden istället. Ingen politiker vill ta ansvar och ingen är sen att beklaga sig över det som hänt, men vet inte riktigt vad de ska göra åt det. Nuvarande regeringen skyller på den förra, men de har själva haft fyra år på sig att göra något åt problemet vilket de tycks ha glömt bort. Men när oppositionen valfiskar med att lova satsningar till SJ, något som regeringer aaaaaldrig skulle göra, glömmer det också att de själva haft ansvar för SJ under sin långa socialdemokratiska regim. Ingen som suttit vid makten de närmaste tio åren är oskyldig, så försök inte ni heller.

En ytterligare sak som jag ärvt av min norrbottniska uppväxt är ett nästan för oss karakteriserande politikerförakt som frodas däruppe. Det har gjort mig till en skeptiker i det mesta. Det spelar ingen roll om en politiker drar åt vänster eller höger, det går inte att lita någon av dem. De vill bara ha röster för att komma till makten, men vet likväl att när de sitter i riksdagen så kommer de "viktiga" löftena ändå att prioriteras bort. Det gäller bara att välja det minst onda av de två alternativen så att de odemokratiska partierna inte får någon vågmästarroll.

Jag kan slå vad att nästa år när alla som bäst sitter och längtar efter våren och snön viner som värst runt knutarna kommer SJ, SL och Banverket stå där med byxorna nere. I den årliga cirkusen runt det snökaos som egentligen bara tillhör det klimat som vi lever i häruppe på Taigan. Men det är väl bara att vänta av ett bolag som i snitt har förseningar på 9 av 10 avgångar utan snöinverkan.

lördag 20 februari 2010

Mitt vita, vackra vinterland

Jag tycker om vintern. Så har det inte alltid varit, det medger jag. Jag kommer ifrån Norrbotten där vintern i princip varar ett halvår och man hinner ledsna både en och två gånger innan våren ämnar dyka upp.

Men sedan jag flyttade ner hit har jag lärt mig att uppskatta vintern på ett annat sätt. Jag är inte speciellt aktiv inom vintersporter, men nu på sistone har jag börjat känna mig sugen på att åka skidor, längdskidor och slalom. På grund av smärre ekonomiska och logistiska problem kommer jag nog inte att åka skidor denna vinter, men nästa kommer jag nog att skaffa mig ett par längdskidor och ta en tur i skogsområdena.

Kanske är det en slags nostalgi från barndomen, där vintern alltid var vit och snön alltid gick att göra saker i. När jag blev äldre och slutade upp med snölekar och skidåkning blev snön mest jobbig. Den låg där och hånade en och dessa ständiga bakslag eller som vi kallade dem takatalvi (återvinter). Så fort man tror att det blir vår är snön där igen. Jag fyller år på senvintern i Norrbotten men här i söder infaller min födelsedag när våren har sparkat igång ordentligt. Skillnaden mellan dessa regioner är otroligt stor. Vintern ligger kvar däruppe i nästan två månader till efter att krokusarna börjat blomma här i Mellansverige.

Jag gillar våren här, och att den kommer så otroligt tidigt kanske är en bidragande orsak till att jag uppskattar vintern på ett helt annat sätt idag än under mina turbulenta och hatiska tonår. Det finns ett slut på vintern, så varför inte göra det bästa av den medan den pågår? Självklart finns det en hel del saker som inte är så trevligt med vinter men var ärlig nu, kära läsare. Beror inte det snarare på en slags förnekelse, snålhetstänkande och dålig förberedelse än på själva vintern? Vi kommer nog aldrig att kunna få vintern att anpassa sig efter oss, så vi får helt enkelt klä på oss mer (knäpp jackan, köp en snygg mössa och vantar och klä er i flera lager) och skaffa broddar. Det är inte bara pensionärer som kan halka på blåis.

Allt detta snökaos här nere kanske egentligen beror på att folk tror att våren kommer så fort det slutar att snöa. Alla inställda tågavgångar och tåg som fryser borde helt enkelt ta och bytas ut till något som passar vintern bättre, inte något som är tänkt att köras i Sydeuropa som sällan har vinter eller kyla under fem plusgrader. Vi ska ständigt snofsa till oss och bli sofistikerade som folk nere på kontinenten är, men det fungerar inte i det här fallet. Vi har ett kallare klimat om vintrarna. Inse det och sluta gnälla över något som inte går att göra något åt. Våren kommer snart nog.

fredag 19 februari 2010

OMG plagiat!

J.K Rowling stäms för att Harry Potter och där främst Den flammande bägaren påminner om en bok som författaren Adrian Jacobs skrivit. Jacobs själv dog 1997 så det är hans dödsbo som vill åt pengarna. Likheterna sägs vara slående och "bortom allt tvivel" snodda från den mindre framgångsrika Jacobs som dog utblottad. Agenten tror att Rowlings kan bli tvungen att punga ut med minst en miljard kronor.



Rowling själv hävdar att anklagelserna är absurda och att hon aldrig hört talas om Willy the Wizard från 1987 som hon sägs ha plagierat. Det här brukar hända när författare blir rika och berömda. Folk vill åt pengarna och hävdar att de stulit deras idéer. Men det finns en hemsida som lagt upp massor av lösryckta citat ur böckerna. Willy the Wizard verkar vara lite mer humoristiskt lagd än Harry Potter. Jag länkar till den här för de som vill göra lite ordentligare research.

Kanske handlar det om ett omedvetet lån? Jag minns inte ens hälften av titlarna på alla böcker jag har läst, men ofta så dyker det upp saker böcker som inspirerar mig till att hitta på nya vinklingar eller versioner på samma koncept. Det finns inte särskilt många saker som man kan skriva om som inte redan har tagits upp av någon. Det finns en kontroversiell och inte helt övertygande psykologisk förklaring som kallas kryptomnesi, vilket innebär att man omedvetet tror att någon annan än den faktiska upphovsmannen ligger bakom en idé eller tanke. Oftast är det man själv och det är tydligen vanligare ifall upphovsmannen har samma kön som man själv. Detta ska ha drabbat bland annat lingvisten Helen Keller.

Njaa... Jacobs' dödsbo har även stämt eBay för att vara säkra på att vara de enda som säljer boken och har stämt Rowling tidigare för plagiat.

torsdag 11 februari 2010

Den dåliga motivationen

Idag har jag lite jobb. Jag är inte helt arbetslös, utan timanställd som fastighetsskötare. Mellan förmiddagsjobbet och eftermiddagsjobbet har jag några timmar ledigt då jag ska hinna utföra mina ärenden på stan.

Har sökt en rejäl drös med jobb inom olika yrkerområden allt från städare till redaktör. Nu börjar Tack, men tjänsten är redan tillsatt-breven att trilla in. Det är inte roligt att bli nekad, men jag tycker att det är mycket trevligare än att sitta och vänta på brev som aldrig kommer. Vissa annonser skriver ärligt att om de inte hört av sig på fyra veckor är tjänsten tillsatt. Andra hör aldrig av sig.

Det känns som livet är pausat när man inte tjänar tillräckligt för att göra någonting utanför de basala behoven räkningar och mat. Det finns som klyschan säger mycket som är gratis här i livet, men man tappar lust till många gratis saker när man oroar sig över sin ekonomi.

Mycket-bra-är-gratis-argumentet får mig att tänka på Barnen-i-Afrika-tjafset som man alltid fick höra vid matbordet eller på lunchen i skolan. Jag sa det ofta till mina klasskompisar innan jag kom på vad som var så fundamentalt fel i det argumentet. Oavsett om jag äter eller inte så hjälper det ju inte de som svälter, det är ju inte så att vi skickar iväg matresterna till Eritrea eller att de på något magiskt sätt blir mätta om man äter. Det här påståendet får bara barn att känna sig hemska och skyldiga till att andra svälter.

Jag fick nyligen höra att jag borde skärpa till mig eftersom det finns de som har det värre. En släkting till mig dog i julhelgen och någon hade mage att säga "tänk på hur hemskt de (närmaste) har det, du klarar av att göra si och så", som om sorgen inte påverkade mig överhuvudtaget. Det var fruktansvärt smaklöst och lågt att använda det som någon slags startspark på mig. Det var inte någon slags dödsångest eller sorg by proxy som slutligen fick mig att avsluta det jag påbörjat, utan min deadline eftersom jag arbetar bäst när jag kan se mållinjen.

Mycket i det jämförande tänk på andra för att inse hur bra man har det själv i Sverige eller i sin nuvarande situation funkar inte som motivation för mig. Jag undrar om det fungerar för något eller om det bara är en missuppfattning av vi motiveras av skuldkänslor till andra. Något annat jämförande som jag tror att vi kan bli motiverade av är avundsjuka. När någon har det bättre än vi själva, kan det det i lagom doser fungera som bränsle för att bättra på sin egen situation. I vissa fall blir man bara helt förlamad av passiv ilska eftersom dessa personer som hela tiden gör så trevliga saker tycks göra det helt utan ansträngning - som om resor jorden runt eller löneförhöjningar bara trillar ner från himlen.

Arbetsförmedlingen har ju sina så kallade jobbcoacher som erbjuder "omställningsstöd" (alla dessa fina ord). Jag har inte varit hos någon av dem och tror inte att jag känner någon som har det. Det har dykt upp artiklar om vad dessa coacher egentligen gör. De använder sig av hypnos, meditation och annan skit som man inte borde pracka på folk, samt att en jobbcoach visade sig vara en före detta sektledare. Det är viktigt att effektivt kunna söka jobb, men inte fan ska man behöva bli hjärntvättad för att kunna få ett. Jag vet inte hur stor procent av coacherna som använder sig av sektiga metoder, men risken blir nog större om de är anställda på frilans och arbetsförmedlingen inte har någon insyn i vad det är de egentligen gör under sina sessioner.

Ironiskt nog blir jag mer motiverad att skaffa jobb bara jag slipper dessa läskiga jobbcoacher. Tanken är fin, det är bra att regeringen satsar på motivation, men det behöver finnas någon slags kontroll på vilka som verkligen är lämpliga för detta. Den positiva nyheten att var fjärde har fått jobb av jobbcoacher verkar bara vara en siffra som jobbcoacherna själva har trollat fram. Ur röven.

onsdag 10 februari 2010

Vissa dagar

Ibland blir vissa dagar bara helt icke-ambitiöst sysslolösa. Idag har jag inte gjort någonting vettigt, förutom att hämta ett arbetsintyg och bleka håret mot någon slags gul-orange nyans. Trots att dagen inte varit så händelserik så känns den okej. Ibland blir det helt enkelt inte så mycket gjort som man planerar.

Jag försöker att inte klanka ner på mig själv för att jag inte alltid orkar göra saker jag planerat, man vet aldrig hur man kommer att känna sig dagen därpå. När jag hittar ett heltidsjobb kommer jag nog att försöka skärpa till mina sömnrutiner.

Dagens ineffektivitet beror med all säkerhet på en gyllene blixt av inspiration jag fick i går natt runt klockan två. Den dyker alltid upp när man egentligen ska sova eller just håller på att somna, och jag som är slav under mina inspirationsinfall klev förstås upp och var piggare än någonsin. Jag är lite ostig av mig och planerar att ge pojkvännen en alla hjärtans dag-present som jag gjort själv. En av dagens ambitioner var att införskaffa material till det jag planerat, men det blev inte riktigt så.

Ikväll tänkte jag lägga mig innan tolv (det är tio minuter innan i skrivande stund), så det här inlägget blir inte romanlångt som mina inlägg tenderar att bli. Imorgon är en annan dag och förhoppningsvis leder den någon vart i min planering.

tisdag 2 februari 2010

Svenskans vara eller inte vara i Finland




Idag meddelar kulturnyheterna att den finska reportern Kirsi Virtanen blivit anmäld för hets mot folkgrupp efter sitt program i YLE om svenskans roll i den finska skolan och samhället.

Jag är finsk och talar finska flytande med ett par luckor i det aktiva språkförrådet som jag försöker råda bot på genom att läsa finska böcker. Ska man vara riktigt noggrann är jag till hälften helfinne och till hälften finlandssvensk och uppvuxen i Sverige, så jag står i princip med fötterna i tre läger i den här frågan. Jag är inte uppvuxen i Finland, men jag har finska rötter och har gått i en gränsskola med fokus på språk där vi från första klass fick lära oss varandras språk, det vill säga svenska och finska.

När jag började lyssna på programmet blev jag äcklad. Virtanen klankar ner på finlandssvenskar och menar att de inte vill lära sig finska i skolan och kallar dem diverse öknamn. Emellan sina förklaringar och hets spelar hon upp ljudupptagningar av Alfons Åberg, berättade på bebisspråk, och det uppfattar jag som en förolämpning å det grövsta som definitivt går över gränsen, inte bara mot finlandssvenskar, utan mot svenskar likaså. Det får svenskan att framstå som ett puttenuttigt språk som bara talas av barn eller fåniga vuxna.

Finland dras alltid upp som ett fint exempel när det gäller språkpolitik och (språk)undervisning utomlands, men sanningen är ganska bedrövlig. Visst, det undervisas i finska och svenska för de olika språkgrupperna, men det är svårt för barnen att lära sig varandras språk i synnerhet när det gäller finska. Bara för att man har finsk intonation innebär det inte att man på något sätt kanaliserar de finska språkandarna och talar perfekt finska.

Jag har alltid varit språkintresserad. Jag valde min skola själv vid den späda åldern av sju år (jag är född på våren) eftersom jag ville lära mig så många språk som möjligt. Till dags dato har jag lärt mig eller börjat lära mig åtta språk, varav jag anser mig tala fyra såpass bra att jag klarar mig ifall någon dumpar mig i länder där de talas. Jag slukade finskan, men så är jag och mina syskon uppfostrade till att vara tvåspråkiga. Mamma är finlandssvensk och talade konsekvent svenska med oss och pappa talade finska. Det sättet att lära sig är det bästa, jag uppskattar verkligen min tvåspråkighet idag och den har lärt mig att uppskatta och kanske till och med ha lättare för att lära mig nya språk.

Det som finskaundervisningen i skolan lärde mig var främst stavning och formell grammatik. Jag kan nämna flera av de 15 finska kasus som används och vet hur finsk avstavning fungerar. Det fanns olika slags elever i min svenska klass som lärde sig finska. Vissa var tvåspråkiga som jag och hade det oförskämt lätt att ta till oss uttal, grammatik och glosor. Andra var inte tvåspråkiga och hade det jättesvårt för finskan. För de flesta av dem kan jag tänka mig att lektionerna var en stor plåga. Sen fanns det personer som inte var tvåspråkiga från början men som ville lära sig finska och gjorde det. Vi hade en finsk parallellklass som precis som vi fick lära sig svenska. Jag tror nästan inte att någon av dem hade vuxit upp med svenska, kanske en eller två, men vi var fler på svenska sidan.

Det som virtanen försöker komma åt i slutet är att man ska ta bort tvånget i att lära sig svenska (och förmodligen finska för de svenskspråkiga eleverna) i finska skolor. Hon benämner även ett annat ämne som hon tycker ska strykas från läroplanen, och det är religion från första klass, vilket jag håller med om.

Tvång är något som jag aldrig upplevde i samband med finskalektionerna - jag älskade finskan och språk överhuvudtaget - men vi stötte på något liknande i skolan. Jag hade en fröken som tyckte om att visa upp oss. Vi fick sjunga för massor av finska, svenska och utländska gäster som kommit för att titta på vår internationella skola. Våra framträdanden kan delvis men inte helt jämföras med ryska eller nordkoreanska propagandaparader. Jag tycker om att sjunga, men jag tyckte fan inte om att tvingas sjunga. Och det var alltid vår klass som fick ställa upp. Jag hörde aldrig att någon annan klass blev ombedda att sjunga pinsamma tornedalska kiss- och bajsvisor. Vi blev väldigt less på att sjunga - jag tror att de flesta av eleverna skulle föredragit extra lektioner i grannspråket som finska/svenskalektionerna kallades. Det var ett väldigt hyckleri om att vi var så bra på samarbete över gränsen trots att vi knappt hade gemensam undervisning med de finska eleverna.

Det hyckleriet kan jag tänka mig pågår i Finland också, men jag tror inte att svenska-/finskaundervisningen är helt av ondo. Virtanens retorik får mig att må illa och tar bort fokus från vad som egentligen är en relevant fråga. Måste man sänka sig till förolämpningar och personliga vendettor bara för att man är i radio? Mest går hon igång när hon vill få sagt att man som svensktalande i Finland har en skyldighet att lära sig finska. Hon själv är tvåspråkig, men använder endast svenskan i programmet för att förolämpa och framställa det andra lägret som gnällspikar. Jag förstår vart hon vill komma eftersom jag lyssnade igenom hela programmet, som kunde ha kortats ner en helt del. Lagen om svenska språkets rätt används enligt henne felaktigt till att skaffa sig fördelar och se till att alltid få tala svenska.

Jag kan inte tala för alla finlandssvenskar, men de som jag känner är stolta över att vara finska, över sitt land och sin hembygd. Att den här kvinnan på något sätt insinuerar att finlandssvenskar är mindre patriotiska för att de inte lärt sig det språket som majoriteten talar säger nog mer om den klyfta som finns mellan språkgrupperna. Det är omöjligt att umgås om man inte förstår varandra, det är omöjligt att lära sig tala om man inte umgås. Det blir en ond cirkel som fortsätter i generation efter generation. Det finns de som menar att ett språk måste bort ur tvångsundervisningen och det är nog tyvärr svenskan som drar det kortare strået i den här frågan eftersom majoriteten av finnarna talar finska.

Uppdatering: Virtanen har anmälts tidigare för hets mot folkgrupp när hon jämförde finlanssvenskarna som en"huggorm som finnen när vid sin barm".

Statistik, lögn och förbannad dikt eller konsten att trolla med siffror

I söndags under partiledardebatten drog Fredrik Reinfeldt upp statistik som han fått i present av finansdepartementet. Enligt den hade 100.000 personer fått jobb under alliansens styre, men siffrorna stämde inte eftersom man kartlagt fel åldersgrupp.

Det är valår i år. Då kommer opinionsundersökningarna allt tätare och visar vad svenska befolkningen egentligen tycker. Jag tar alla dessa undersökningar med en stor nypa salt, speciellt som de görs via internet. Opinionsundersökningar går att styra om man ställer rätt vinklade frågot. Internetundersökningar går däremot att spamma bortom all igenkänlighet och är statistiskt osäkra. Det finns ändå många företag som sysslar med detta. Varför? Jo, för att det är billigt. Man slipper betala för att ringa upp massa människor eftersom materialet sköter sig självt. Det största problemet är att man då riskerar att inte få ett tvärsnitt av befolkningen utan enbart specialintresserade.

Nu är ju förhoppningsvis inte finansdepartementets undersökning gjord på internet, men siffrorna är vridna eftersom den nya undersökta gruppen är större än den som undersöktes 2006. Säga vad man vill om politiker men att inte riktigt faktakolla siffror i förväg är i min mening en lite allvarligare prick i registret än att äga en dyr väska.