Idag har jag lite jobb. Jag är inte helt arbetslös, utan timanställd som fastighetsskötare. Mellan förmiddagsjobbet och eftermiddagsjobbet har jag några timmar ledigt då jag ska hinna utföra mina ärenden på stan.
Har sökt en rejäl drös med jobb inom olika yrkerområden allt från städare till redaktör. Nu börjar Tack, men tjänsten är redan tillsatt-breven att trilla in. Det är inte roligt att bli nekad, men jag tycker att det är mycket trevligare än att sitta och vänta på brev som aldrig kommer. Vissa annonser skriver ärligt att om de inte hört av sig på fyra veckor är tjänsten tillsatt. Andra hör aldrig av sig.
Det känns som livet är pausat när man inte tjänar tillräckligt för att göra någonting utanför de basala behoven räkningar och mat. Det finns som klyschan säger mycket som är gratis här i livet, men man tappar lust till många gratis saker när man oroar sig över sin ekonomi.
Mycket-bra-är-gratis-argumentet får mig att tänka på Barnen-i-Afrika-tjafset som man alltid fick höra vid matbordet eller på lunchen i skolan. Jag sa det ofta till mina klasskompisar innan jag kom på vad som var så fundamentalt fel i det argumentet. Oavsett om jag äter eller inte så hjälper det ju inte de som svälter, det är ju inte så att vi skickar iväg matresterna till Eritrea eller att de på något magiskt sätt blir mätta om man äter. Det här påståendet får bara barn att känna sig hemska och skyldiga till att andra svälter.
Jag fick nyligen höra att jag borde skärpa till mig eftersom det finns de som har det värre. En släkting till mig dog i julhelgen och någon hade mage att säga "tänk på hur hemskt de (närmaste) har det, du klarar av att göra si och så", som om sorgen inte påverkade mig överhuvudtaget. Det var fruktansvärt smaklöst och lågt att använda det som någon slags startspark på mig. Det var inte någon slags dödsångest eller sorg by proxy som slutligen fick mig att avsluta det jag påbörjat, utan min deadline eftersom jag arbetar bäst när jag kan se mållinjen.
Mycket i det jämförande tänk på andra för att inse hur bra man har det själv i Sverige eller i sin nuvarande situation funkar inte som motivation för mig. Jag undrar om det fungerar för något eller om det bara är en missuppfattning av vi motiveras av skuldkänslor till andra. Något annat jämförande som jag tror att vi kan bli motiverade av är avundsjuka. När någon har det bättre än vi själva, kan det det i lagom doser fungera som bränsle för att bättra på sin egen situation. I vissa fall blir man bara helt förlamad av passiv ilska eftersom dessa personer som hela tiden gör så trevliga saker tycks göra det helt utan ansträngning - som om resor jorden runt eller löneförhöjningar bara trillar ner från himlen.
Arbetsförmedlingen har ju sina så kallade jobbcoacher som erbjuder "omställningsstöd" (alla dessa fina ord). Jag har inte varit hos någon av dem och tror inte att jag känner någon som har det. Det har dykt upp artiklar om vad dessa coacher egentligen gör. De använder sig av hypnos, meditation och annan skit som man inte borde pracka på folk, samt att en jobbcoach visade sig vara en före detta sektledare. Det är viktigt att effektivt kunna söka jobb, men inte fan ska man behöva bli hjärntvättad för att kunna få ett. Jag vet inte hur stor procent av coacherna som använder sig av sektiga metoder, men risken blir nog större om de är anställda på frilans och arbetsförmedlingen inte har någon insyn i vad det är de egentligen gör under sina sessioner.
Ironiskt nog blir jag mer motiverad att skaffa jobb bara jag slipper dessa läskiga jobbcoacher. Tanken är fin, det är bra att regeringen satsar på motivation, men det behöver finnas någon slags kontroll på vilka som verkligen är lämpliga för detta. Den positiva nyheten att var fjärde har fått jobb av jobbcoacher verkar bara vara en siffra som jobbcoacherna själva har trollat fram. Ur röven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar