37408/ 41675
Fortfarande inte riktig ikapp, men jag har skrivit duktigt idag. Har fått mycket gjort även utanför bokfronten. Har städat en garderob, slängt fem påsar med skrot som jag inte har någon användning för. Har samlat ihop en påse med kläder jag ska skänka till välgörande ändamål. Har även bakat lussekatter och rantat på twitter.
En man i Mora kräver en strålningsfri zon eftersom han säger sig vara elallergiker. Det gjorde mig förbannad, inte bara för att han slösat med kommunens pengar och bråkat tills han fått som han vill, utan för att det är en förmodligen icke-existerande diagnos. I de tester som gjorts har man inte kunnat visa på att de allergiska visat upp några som helst symtom när de vistats i elektriska magnetfält förrän man påpekat det för dem.
Jag skrev ett par tweets och jämförde med jordnötsallergin och vad man faktiskt inte gör för detta. Det var inte en av mina mest välformulerade rants, men jag blev återkvittrad fler gånger än jag någonsin blivit och det gjorde mig glad och nervös. Nervös för att jag fick nya followers och för att jag behöver svara dem och så mycket vettigt skriver jag inte. Glad för att folk tyckte det jag skrev var viktigt. Hoppas att det fick folk att tänka till en extra gång innan de köper Snickers på Pressbyrån och kliver på ett tåg.
Berättelsen går vidare i sakta mak. Det känns som om jag skriver på skelettet för historien och det känns lättare att tänka på det sättet. Det är lite glest med detaljer annat än det allra nödvändigaste. Jag nöjer mig det det jag skrivit hittills och fortsätter imorgon.
Visar inlägg med etikett Motivation. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Motivation. Visa alla inlägg
lördag 26 november 2011
fredag 3 december 2010
Jul, jul...
Jag gillar julen. Det beror till en stor del på stämningen och alla julsånger som snurrar runt i mitt huvud och på körrepen. Jag blir som ett litet barn igen när jag hör alla välkända julvisor och sånger som jag intimt kopplar samman med julen. Allt ifrån alla uttjatade luciavisor till de smäktande flerstämmiga stycken som jag stiftat bekantskap med under senare år. När det lider mot jul dammar jag av mina pianoböcker och sätter igång att spela julmusik igen. Jag och pappa delar detta intresse för piano och vi brukar båda spela julmusik året om till resten av familjens stora förtret.
Min förmodligen absoluta favorit bland finska julsånger är Sylvias julvisa. Det är ursprungligen en svenskspråkig dikt skriven av Zacharias Topelius, som även skrivit texterna till Videvisan och Lasse liten. Topelius är känd som sagofarbror i Finland, men han har skrivit mycket mer än barnvisor. Sylvia är en fågel som ska lära barnen att uppskatta småfåglar, fosterlandet och den kristna tron. Namnet kommer ifrån det latinska namnet på själva fågelsläktet som Sylvia tillhör, även kallad äkta sångare. Sylvia själv är enligt finska wikipedia en svarthätta (Sylvia atricapilla), en flyttfågel som flyger till Sicilien där hen blir tillfångatagen och satt i bur. I buren sjunger hen om hur vackert det är i Italien, men hur mycket hen saknar Finland, och beskriver vintern och julen där (som hen konstigt nog känner till som flyttfågel). Sylvia är vanligen ett typiskt kvinnonamn, men i det svenska originalet av julvisan hänvisas antingen buren eller Sylvia som han.
Sylvias julvisa är väldigt populär i Finland och har blivit vald som vackraste julsången vid två tillfällen, senast 2002. Den finns inspelad i ett otal versioner från hårdrocksballad till smäktande opera, som denna version nedan som är den enligt mig finaste versionen av sången som YouTube kan frambringa.
Jag ger er Sylvias Julvisa framförd av Jyrki Niskanen (text nedan):
(Lägg märke till att han snubblar lite i texten runt ylhäällä orressa vielä on vain...
Texten har en inte en helt modern ordföljd i den strofen, och han vill som jag sjunga "vain ylhäällä orressa".)
Finsk text (övs Martti Korpilahti) Svensk text (Z. Topelius)
Ja niin joulu joutui jo taas Pohjolaan, Och nu är det jul i min älskade Nord,
joulu joutui jo rintoihinkin. är det jul i vart hjärta också?
Ja kuuset ne kirkkaasti luo loistoaan Och ljusen de brinna på rågade bord,
jo pirtteihin pienoisihin. och barnen i väntan stå.
Mut' ylhäällä orressa vielä on vain Där borta i taket, där hänger han än,
se häkki, mi sulkee mun sirkuttajain, den bur, som har fångat min trognaste vän,
ja vaiennut vaikerrus on vankilan; och sången har tystnat i fängelseborg,
oi murheita muistaa ken vois laulajan. o, vem har ett hjärta för sångarens sorg?
Miss' sypressit tuoksuu nyt talvellakin, Jag bor i de eviga vårarnas land,
istun oksalla uljaimman puun. där de glödade druvorna gro.
Miss' siintääpi veet, viini on vaahtovin Cypresserna dofta vid havets strand,
ja sää aina kuin toukokuun. där har jag mitt ensliga bo.
Ja Etnanpa kaukaa mä kauniina nään, Det flammande Etna, det gnistrar så skönt,
ah, tää kaikki hurmaa ja huumaapi pään, och luften är vårlig och gräset är grönt,
ja laulelmat lempeesti lehdoissa soi, orangernas ånga ur skogarna går,
sen runsaammat riemut ken kertoilla voi! och ljuv mandolinen som kärlek slår.
[ej översatt, sv vers sjungs sällan] Cypresserna dofta. Det brusande hav
i silver mot stranden bryts;
vid foten av Etna, där är en grav,
vars sorg uti blommor byts.
Där slumrar en gäst från nordens dal;
och nu är det jul i hans fädernesal.
Vem sjunger din visa, som fordom en gång?
Hör, Sylvia sjunger din hembygds sång!
Sä tähdistä kirkkain, nyt loisteesi luo Och stråla, du klaraste stjärna i skyn,
sinne Suomeeni kaukaisehen! blicka ned på min älskade Nord!
Ja sitten kun sammuu sun tuikkesi tuo, Och när du går bort under himmelens bryn,
sa siunaa se maa muistojen! välsigna min fädernejord!
Sen vertaista toista en mistään ma saa, I blommande vårar på gyllene strand,
on armain ja kallein mull' ain Suomenmaa! var finnes ett land som mitt fädernesland?
Ja kiitosta sen laulu soi Sylvian För dig vill jag sjunga om kärlek och vår,
ja soi aina lauluista sointuisimman. så länge din Sylvias hjärta slår.
Min förmodligen absoluta favorit bland finska julsånger är Sylvias julvisa. Det är ursprungligen en svenskspråkig dikt skriven av Zacharias Topelius, som även skrivit texterna till Videvisan och Lasse liten. Topelius är känd som sagofarbror i Finland, men han har skrivit mycket mer än barnvisor. Sylvia är en fågel som ska lära barnen att uppskatta småfåglar, fosterlandet och den kristna tron. Namnet kommer ifrån det latinska namnet på själva fågelsläktet som Sylvia tillhör, även kallad äkta sångare. Sylvia själv är enligt finska wikipedia en svarthätta (Sylvia atricapilla), en flyttfågel som flyger till Sicilien där hen blir tillfångatagen och satt i bur. I buren sjunger hen om hur vackert det är i Italien, men hur mycket hen saknar Finland, och beskriver vintern och julen där (som hen konstigt nog känner till som flyttfågel). Sylvia är vanligen ett typiskt kvinnonamn, men i det svenska originalet av julvisan hänvisas antingen buren eller Sylvia som han.
Sylvias julvisa är väldigt populär i Finland och har blivit vald som vackraste julsången vid två tillfällen, senast 2002. Den finns inspelad i ett otal versioner från hårdrocksballad till smäktande opera, som denna version nedan som är den enligt mig finaste versionen av sången som YouTube kan frambringa.
Jag ger er Sylvias Julvisa framförd av Jyrki Niskanen (text nedan):
(Lägg märke till att han snubblar lite i texten runt ylhäällä orressa vielä on vain...
Texten har en inte en helt modern ordföljd i den strofen, och han vill som jag sjunga "vain ylhäällä orressa".)
Finsk text (övs Martti Korpilahti) Svensk text (Z. Topelius)
Ja niin joulu joutui jo taas Pohjolaan, Och nu är det jul i min älskade Nord,
joulu joutui jo rintoihinkin. är det jul i vart hjärta också?
Ja kuuset ne kirkkaasti luo loistoaan Och ljusen de brinna på rågade bord,
jo pirtteihin pienoisihin. och barnen i väntan stå.
Mut' ylhäällä orressa vielä on vain Där borta i taket, där hänger han än,
se häkki, mi sulkee mun sirkuttajain, den bur, som har fångat min trognaste vän,
ja vaiennut vaikerrus on vankilan; och sången har tystnat i fängelseborg,
oi murheita muistaa ken vois laulajan. o, vem har ett hjärta för sångarens sorg?
Miss' sypressit tuoksuu nyt talvellakin, Jag bor i de eviga vårarnas land,
istun oksalla uljaimman puun. där de glödade druvorna gro.
Miss' siintääpi veet, viini on vaahtovin Cypresserna dofta vid havets strand,
ja sää aina kuin toukokuun. där har jag mitt ensliga bo.
Ja Etnanpa kaukaa mä kauniina nään, Det flammande Etna, det gnistrar så skönt,
ah, tää kaikki hurmaa ja huumaapi pään, och luften är vårlig och gräset är grönt,
ja laulelmat lempeesti lehdoissa soi, orangernas ånga ur skogarna går,
sen runsaammat riemut ken kertoilla voi! och ljuv mandolinen som kärlek slår.
[ej översatt, sv vers sjungs sällan] Cypresserna dofta. Det brusande hav
i silver mot stranden bryts;
vid foten av Etna, där är en grav,
vars sorg uti blommor byts.
Där slumrar en gäst från nordens dal;
och nu är det jul i hans fädernesal.
Vem sjunger din visa, som fordom en gång?
Hör, Sylvia sjunger din hembygds sång!
Sä tähdistä kirkkain, nyt loisteesi luo Och stråla, du klaraste stjärna i skyn,
sinne Suomeeni kaukaisehen! blicka ned på min älskade Nord!
Ja sitten kun sammuu sun tuikkesi tuo, Och när du går bort under himmelens bryn,
sa siunaa se maa muistojen! välsigna min fädernejord!
Sen vertaista toista en mistään ma saa, I blommande vårar på gyllene strand,
on armain ja kallein mull' ain Suomenmaa! var finnes ett land som mitt fädernesland?
Ja kiitosta sen laulu soi Sylvian För dig vill jag sjunga om kärlek och vår,
ja soi aina lauluista sointuisimman. så länge din Sylvias hjärta slår.
lördag 11 september 2010
Socker och träning
Jag har tränat regelbundet i tre veckor nu. Det känns längre men jag kopplar förmodligen tillbaka till mina tidigare gymsessioner, det är inget som egentligen är nytt. En sak som jag har lagt märke till är att träningsvärken har förändrats. I börjar gjorde det bara ont, speciellt när jag plågat mina magmuskler och jag trodde alltid att jag hade magknip innan jag kom på att det kanske bara var träningsvärk. Jag kunde inte urskilja vad som gjorde ont. Nu känner jag inte bara att det gör ont i själva magen, utan nu känner jag att det musklerna som ömmar när jag till exempel ska böja mig eller sätta mig. Och det känns skönt.
Träningsvärk innebär att jag har gjort någonting tillräckligt ansträngande för att musklerna ska behöva bygga upp sig igen. Det låter förmodligen grymt och masochistiskt, men jag tycker om träningsvärken och att det gör ont. När magmusklerna värker gör det lite svårt att sjunga och när jag tränat biceps och triceps gör det ont att bara hålla upp saker, men det kommer att ge resultat.
Sockerfri september fortsätter. Jag har hittills inte ätit något socker och det är fortfarande tidvis väldigt jobbigt. I början var jag sötsugen konstant, jag tog omvägar förbi godishyllorna i affären, som givetvis ligger närmast kassorna, men tack och lov inte hela vägen. Det känns som om jag redan varit en månad utan, och det kan verka lite töntigt men det är jobbigt.
Igår när jag var nere på butiken för att köpa någonting ätbart eftersom jag inte hade inspiration att göra någonting komplicerat kom jag på mig själv med att gå förbi kaffebrödet och inte reagera nämnvärt annat än att registrera att ja, det är bullar och vetelängder, inget mer med det. Detsamma när jag gick förbi godishyllorna. Jag var hungrig och träningsvärken gjorde det väldigt jobbigt, men jag var inte sötsugen alls. Kanske var jag för hungrig, men vanligtvis brukar hjärnan direkt koppla in sig på godis, choklad eller bullar. Jag hedrar mitt förhastade löfte och går utan sötsaker i 19 dagar till. Det blir faktiskt lättare, men jag kommer nog fortfarande att deppa lite imorgon och övermorgon när det är söndagsfik och körfika. Ingen har frågat eller anmärkt på det på kören ännu, diskussionerna har varit för intensiva med alla nya medlemmar, men det kommer nog inte att dröja innan någon ser att jag inte äter deras fikabröd.
Första terminen i Uppsala åt jag inte godis alls. Jag var på god väg att bli vältränad, jag var vegetarian och äckligt nyttig. Men en flytt är en stor omställning och jag kom ur mina goda vanor eftersom jag kände mig väldigt ensam och har tendenser till att deppa ner mig. Ibland ser jag tillbaka på det förflytna och idealiserar det, men man kan inte gå bakåt i livet. Livet måste gå framåt och förhoppningsvis utvecklas det till det bättre.
Träningsvärk innebär att jag har gjort någonting tillräckligt ansträngande för att musklerna ska behöva bygga upp sig igen. Det låter förmodligen grymt och masochistiskt, men jag tycker om träningsvärken och att det gör ont. När magmusklerna värker gör det lite svårt att sjunga och när jag tränat biceps och triceps gör det ont att bara hålla upp saker, men det kommer att ge resultat.
Sockerfri september fortsätter. Jag har hittills inte ätit något socker och det är fortfarande tidvis väldigt jobbigt. I början var jag sötsugen konstant, jag tog omvägar förbi godishyllorna i affären, som givetvis ligger närmast kassorna, men tack och lov inte hela vägen. Det känns som om jag redan varit en månad utan, och det kan verka lite töntigt men det är jobbigt.
Igår när jag var nere på butiken för att köpa någonting ätbart eftersom jag inte hade inspiration att göra någonting komplicerat kom jag på mig själv med att gå förbi kaffebrödet och inte reagera nämnvärt annat än att registrera att ja, det är bullar och vetelängder, inget mer med det. Detsamma när jag gick förbi godishyllorna. Jag var hungrig och träningsvärken gjorde det väldigt jobbigt, men jag var inte sötsugen alls. Kanske var jag för hungrig, men vanligtvis brukar hjärnan direkt koppla in sig på godis, choklad eller bullar. Jag hedrar mitt förhastade löfte och går utan sötsaker i 19 dagar till. Det blir faktiskt lättare, men jag kommer nog fortfarande att deppa lite imorgon och övermorgon när det är söndagsfik och körfika. Ingen har frågat eller anmärkt på det på kören ännu, diskussionerna har varit för intensiva med alla nya medlemmar, men det kommer nog inte att dröja innan någon ser att jag inte äter deras fikabröd.
Första terminen i Uppsala åt jag inte godis alls. Jag var på god väg att bli vältränad, jag var vegetarian och äckligt nyttig. Men en flytt är en stor omställning och jag kom ur mina goda vanor eftersom jag kände mig väldigt ensam och har tendenser till att deppa ner mig. Ibland ser jag tillbaka på det förflytna och idealiserar det, men man kan inte gå bakåt i livet. Livet måste gå framåt och förhoppningsvis utvecklas det till det bättre.
onsdag 1 september 2010
Träning
Ny vecka, mer träning. Det blev en lite försenad start eftersom min mor kom senare än jag trodde igår och jag tänkte att jag skulle göra det allt senare tills det slutligen blev alldeles för sent. Jag siktade in mig på att träna idag istället. Att jag blev lite mer färdig med översättarsidorna gjorde att jag kände mig bättre till mods än jag gjort den senaste veckan.
Jag var på gymmet idag och genomförde ett armpass. Det tog mig 2 timmar att bli klar, förmodligen för att jag kom på den geniala idén att jag skulle anteckna vad jag gör, hur det kändes samt vilka inställningar maskinerna har när jag tycker att det är optimalt istället för att framstå som den eviga nybörjaren när jag egentligen har två års gymerfarenhet under bältet (pun intended).
Pojken kom med en annan rolig grej. Min stegräknare (eller pedometer som vi tycker om att kalla den) är försvunnen igen och jag har fått en ny hi-techvariant som kopplas ihop med en Nintendo DS. Man kan ställa in hur många steg man tänkt gå under dagen och sen mata in det i stegräknaren som ser ut som en liten vit fjärrkontroll till ett billarm. När man matar in informationen igen kan fjärren minnas när och hur mycket man gått under dagen. Pojken har DS:en med sig för tillfället och är utanför staden, men det ska bli intressant att se hur den tycker att jag rört på mig idag.
Jag fick den halvvägs till gymmet och när jag gått nästan hem tyckte den att jag hade gått de 3000 steg som den är inställd på att räkna. Jag hade den i ett skåp under mitt pass, så ingenting jag gjort där har påverkat den. Den går över från att blinka i rött till att blinka grönt. Man kan inte se hur mycket man faktiskt har gått förrän man matat in informationen från pedometern i DS:en. Spännande, spännande. Med min förra stegräknare försökte jag gå mellan 5000 - 10 000 steg per dag. Det är väldigt mycket om man sitter större delen av sin tid framför datorn.
Jag försöker hålla mig motiverad, men har insett att mitt långtida mål nog kommer att bli ännu mer skjutet in i framtiden om inte min ekonomi ordnar upp sig. Man tänker inte på hur många saker det finns som kostar förrän man har ont om pengar och måste snåla. Jag skulle enligt planen behöva en riktigt fin cykel, men jag har inte ens en fulcykel att träna på än så länge.
Om ca två veckor är det ett intropass i spinning på mitt träningscenter. Jag tänkte prova på det. Jag är fullständigt övertygad om att jag kommer att vara helt sönder efter första passet. Lillasystern spann väldigt mycket i högstadiet/gymnasiet och det var plågsamt har jag fått höra i efterhand, men man måste ju börja någonstans. Jag tål lite självplågeri så länge det är för en god sak som min framtida hälsa och mitt hägrande mål.
Jag var på gymmet idag och genomförde ett armpass. Det tog mig 2 timmar att bli klar, förmodligen för att jag kom på den geniala idén att jag skulle anteckna vad jag gör, hur det kändes samt vilka inställningar maskinerna har när jag tycker att det är optimalt istället för att framstå som den eviga nybörjaren när jag egentligen har två års gymerfarenhet under bältet (pun intended).
Pojken kom med en annan rolig grej. Min stegräknare (eller pedometer som vi tycker om att kalla den) är försvunnen igen och jag har fått en ny hi-techvariant som kopplas ihop med en Nintendo DS. Man kan ställa in hur många steg man tänkt gå under dagen och sen mata in det i stegräknaren som ser ut som en liten vit fjärrkontroll till ett billarm. När man matar in informationen igen kan fjärren minnas när och hur mycket man gått under dagen. Pojken har DS:en med sig för tillfället och är utanför staden, men det ska bli intressant att se hur den tycker att jag rört på mig idag.
Jag fick den halvvägs till gymmet och när jag gått nästan hem tyckte den att jag hade gått de 3000 steg som den är inställd på att räkna. Jag hade den i ett skåp under mitt pass, så ingenting jag gjort där har påverkat den. Den går över från att blinka i rött till att blinka grönt. Man kan inte se hur mycket man faktiskt har gått förrän man matat in informationen från pedometern i DS:en. Spännande, spännande. Med min förra stegräknare försökte jag gå mellan 5000 - 10 000 steg per dag. Det är väldigt mycket om man sitter större delen av sin tid framför datorn.
Jag försöker hålla mig motiverad, men har insett att mitt långtida mål nog kommer att bli ännu mer skjutet in i framtiden om inte min ekonomi ordnar upp sig. Man tänker inte på hur många saker det finns som kostar förrän man har ont om pengar och måste snåla. Jag skulle enligt planen behöva en riktigt fin cykel, men jag har inte ens en fulcykel att träna på än så länge.
Om ca två veckor är det ett intropass i spinning på mitt träningscenter. Jag tänkte prova på det. Jag är fullständigt övertygad om att jag kommer att vara helt sönder efter första passet. Lillasystern spann väldigt mycket i högstadiet/gymnasiet och det var plågsamt har jag fått höra i efterhand, men man måste ju börja någonstans. Jag tål lite självplågeri så länge det är för en god sak som min framtida hälsa och mitt hägrande mål.
torsdag 1 juli 2010
I bounce back
Ibland måste man nå botten för att kunna ta sig upp till ytan igen. Mitt lilla extraknäck är ibland en sak som håller mig flytande. När folk behöver mig, när det är saker som jag kan påverka och bestämma över känns det bra. Jag känner mig meningsfull och viktig igen.
Imorgon ska jag lämna ut nycklar till lägenhetsnyinflyttad person nummer två. På onsdag ska jag hjälpa en gammal boende att få nytt rum i huset efter ett uppbrott med sambon som hon flyttade ut ur huset för. Det känns bra att kunna hjälpa till.
Kanske borde jag börja aktivera mig inom mina rörelser igen eller öka mina arbetstimmar på jobbet? Jag vill göra nytta, inte ruttna bort framför datorn och då kanske jag träffar lite folk igen.
Imorgon ska jag lämna ut nycklar till lägenhetsnyinflyttad person nummer två. På onsdag ska jag hjälpa en gammal boende att få nytt rum i huset efter ett uppbrott med sambon som hon flyttade ut ur huset för. Det känns bra att kunna hjälpa till.
Kanske borde jag börja aktivera mig inom mina rörelser igen eller öka mina arbetstimmar på jobbet? Jag vill göra nytta, inte ruttna bort framför datorn och då kanske jag träffar lite folk igen.
söndag 2 maj 2010
April, april!
Jag har inte skrivit någonting alls i april. Ändå har jag gjort en hel del i april, bland annat har det varit UppCon, arbetsmarknads- och starta eget-kurser, en roadtrip till Umeå och Valborgsfirande. Det jag skulle kunna skylla på är att jag inte har haft tid, men det har jag. Jag har fyra eller fem opostade inlägg i min lista som jag funderat ihop och förkastat tills vidare. Egentligen borde jag nog bara lägga upp dem och se om någon vilsen själ hittar den här bloggen.
Jag har också lagt till lite ny layout på bloggen i min favoritfärg lila. Förmodligen kommer jag att ändra på det i framtiden, om jag känner min osaliga själv rätt, men tills vidare är jag väldigt nöjd med den och den får stå.
Appropå starta eget är jag i ett slags moment 22 just nu. Jag är rädd för alla ekonomiska aspekter av företagande, jag är fruktansvärt blyg och är inte speciellt bekväm med att stå i centrum. Samtidigt kommer jag inte att kunna jobba om jag inte startar eget. Inom den närmaste tiden kommer jag att söka information om bokföring, skatter och annat roligt för att bli lite säkrare på min sak. Som översättare jobbar man på frilansbasis och till det krävs ett eget företag.
Det finns nuförtiden företag som tycks leva på folk som är osäkra på om de vill starta företag eller inte. Jag har hittat två företag som är villiga att "anställa" mig och ta hand om det ekonomiska åt mig - mot en procent av vinsten. Min skeptiska natur säger mig att det här inte riktigt är något för mig, för om jag mot all förmodan sparkar igång företaget innan sommaren kommer jag nog att ha svårt nog att klara mig på det jag får in om jag ens kommer att gå med vinst första året utan att någon annan vill tjäna pengar på mig. Så fort ekonomi och skatter kommer på tal blir jag paranoid utan anledning. Jag har nog sett ett eller sju avsnitt för mycket av Lyxfällan och är livrädd för att hamna i den situationen själv.
Mitt mål i med företaget och att arbeta är att kunna klara mig själv på att göra något jag tycker om. Jag är medveten om att jag nog kommer att behöva jobba vid sidan om med något annat innan jag blir självförsörjande som översättare (om jag någonsin blir det), det gäller bara att våga ta det första och största steget. I arbetslöshetens Sverige känns det som en avlägsen dröm, jag tänker försöka ändå. Nästa vecka tänker jag fråga AMS om de kan ge mig något slags stöd inför starten eller om jag får leva på luft och kärlek i sommar alternativt ta ett lån.
Jag har också lagt till lite ny layout på bloggen i min favoritfärg lila. Förmodligen kommer jag att ändra på det i framtiden, om jag känner min osaliga själv rätt, men tills vidare är jag väldigt nöjd med den och den får stå.
Appropå starta eget är jag i ett slags moment 22 just nu. Jag är rädd för alla ekonomiska aspekter av företagande, jag är fruktansvärt blyg och är inte speciellt bekväm med att stå i centrum. Samtidigt kommer jag inte att kunna jobba om jag inte startar eget. Inom den närmaste tiden kommer jag att söka information om bokföring, skatter och annat roligt för att bli lite säkrare på min sak. Som översättare jobbar man på frilansbasis och till det krävs ett eget företag.
Det finns nuförtiden företag som tycks leva på folk som är osäkra på om de vill starta företag eller inte. Jag har hittat två företag som är villiga att "anställa" mig och ta hand om det ekonomiska åt mig - mot en procent av vinsten. Min skeptiska natur säger mig att det här inte riktigt är något för mig, för om jag mot all förmodan sparkar igång företaget innan sommaren kommer jag nog att ha svårt nog att klara mig på det jag får in om jag ens kommer att gå med vinst första året utan att någon annan vill tjäna pengar på mig. Så fort ekonomi och skatter kommer på tal blir jag paranoid utan anledning. Jag har nog sett ett eller sju avsnitt för mycket av Lyxfällan och är livrädd för att hamna i den situationen själv.
Mitt mål i med företaget och att arbeta är att kunna klara mig själv på att göra något jag tycker om. Jag är medveten om att jag nog kommer att behöva jobba vid sidan om med något annat innan jag blir självförsörjande som översättare (om jag någonsin blir det), det gäller bara att våga ta det första och största steget. I arbetslöshetens Sverige känns det som en avlägsen dröm, jag tänker försöka ändå. Nästa vecka tänker jag fråga AMS om de kan ge mig något slags stöd inför starten eller om jag får leva på luft och kärlek i sommar alternativt ta ett lån.
torsdag 11 februari 2010
Den dåliga motivationen
Idag har jag lite jobb. Jag är inte helt arbetslös, utan timanställd som fastighetsskötare. Mellan förmiddagsjobbet och eftermiddagsjobbet har jag några timmar ledigt då jag ska hinna utföra mina ärenden på stan.
Har sökt en rejäl drös med jobb inom olika yrkerområden allt från städare till redaktör. Nu börjar Tack, men tjänsten är redan tillsatt-breven att trilla in. Det är inte roligt att bli nekad, men jag tycker att det är mycket trevligare än att sitta och vänta på brev som aldrig kommer. Vissa annonser skriver ärligt att om de inte hört av sig på fyra veckor är tjänsten tillsatt. Andra hör aldrig av sig.
Det känns som livet är pausat när man inte tjänar tillräckligt för att göra någonting utanför de basala behoven räkningar och mat. Det finns som klyschan säger mycket som är gratis här i livet, men man tappar lust till många gratis saker när man oroar sig över sin ekonomi.
Mycket-bra-är-gratis-argumentet får mig att tänka på Barnen-i-Afrika-tjafset som man alltid fick höra vid matbordet eller på lunchen i skolan. Jag sa det ofta till mina klasskompisar innan jag kom på vad som var så fundamentalt fel i det argumentet. Oavsett om jag äter eller inte så hjälper det ju inte de som svälter, det är ju inte så att vi skickar iväg matresterna till Eritrea eller att de på något magiskt sätt blir mätta om man äter. Det här påståendet får bara barn att känna sig hemska och skyldiga till att andra svälter.
Jag fick nyligen höra att jag borde skärpa till mig eftersom det finns de som har det värre. En släkting till mig dog i julhelgen och någon hade mage att säga "tänk på hur hemskt de (närmaste) har det, du klarar av att göra si och så", som om sorgen inte påverkade mig överhuvudtaget. Det var fruktansvärt smaklöst och lågt att använda det som någon slags startspark på mig. Det var inte någon slags dödsångest eller sorg by proxy som slutligen fick mig att avsluta det jag påbörjat, utan min deadline eftersom jag arbetar bäst när jag kan se mållinjen.
Mycket i det jämförande tänk på andra för att inse hur bra man har det själv i Sverige eller i sin nuvarande situation funkar inte som motivation för mig. Jag undrar om det fungerar för något eller om det bara är en missuppfattning av vi motiveras av skuldkänslor till andra. Något annat jämförande som jag tror att vi kan bli motiverade av är avundsjuka. När någon har det bättre än vi själva, kan det det i lagom doser fungera som bränsle för att bättra på sin egen situation. I vissa fall blir man bara helt förlamad av passiv ilska eftersom dessa personer som hela tiden gör så trevliga saker tycks göra det helt utan ansträngning - som om resor jorden runt eller löneförhöjningar bara trillar ner från himlen.
Arbetsförmedlingen har ju sina så kallade jobbcoacher som erbjuder "omställningsstöd" (alla dessa fina ord). Jag har inte varit hos någon av dem och tror inte att jag känner någon som har det. Det har dykt upp artiklar om vad dessa coacher egentligen gör. De använder sig av hypnos, meditation och annan skit som man inte borde pracka på folk, samt att en jobbcoach visade sig vara en före detta sektledare. Det är viktigt att effektivt kunna söka jobb, men inte fan ska man behöva bli hjärntvättad för att kunna få ett. Jag vet inte hur stor procent av coacherna som använder sig av sektiga metoder, men risken blir nog större om de är anställda på frilans och arbetsförmedlingen inte har någon insyn i vad det är de egentligen gör under sina sessioner.
Ironiskt nog blir jag mer motiverad att skaffa jobb bara jag slipper dessa läskiga jobbcoacher. Tanken är fin, det är bra att regeringen satsar på motivation, men det behöver finnas någon slags kontroll på vilka som verkligen är lämpliga för detta. Den positiva nyheten att var fjärde har fått jobb av jobbcoacher verkar bara vara en siffra som jobbcoacherna själva har trollat fram. Ur röven.
Har sökt en rejäl drös med jobb inom olika yrkerområden allt från städare till redaktör. Nu börjar Tack, men tjänsten är redan tillsatt-breven att trilla in. Det är inte roligt att bli nekad, men jag tycker att det är mycket trevligare än att sitta och vänta på brev som aldrig kommer. Vissa annonser skriver ärligt att om de inte hört av sig på fyra veckor är tjänsten tillsatt. Andra hör aldrig av sig.
Det känns som livet är pausat när man inte tjänar tillräckligt för att göra någonting utanför de basala behoven räkningar och mat. Det finns som klyschan säger mycket som är gratis här i livet, men man tappar lust till många gratis saker när man oroar sig över sin ekonomi.
Mycket-bra-är-gratis-argumentet får mig att tänka på Barnen-i-Afrika-tjafset som man alltid fick höra vid matbordet eller på lunchen i skolan. Jag sa det ofta till mina klasskompisar innan jag kom på vad som var så fundamentalt fel i det argumentet. Oavsett om jag äter eller inte så hjälper det ju inte de som svälter, det är ju inte så att vi skickar iväg matresterna till Eritrea eller att de på något magiskt sätt blir mätta om man äter. Det här påståendet får bara barn att känna sig hemska och skyldiga till att andra svälter.
Jag fick nyligen höra att jag borde skärpa till mig eftersom det finns de som har det värre. En släkting till mig dog i julhelgen och någon hade mage att säga "tänk på hur hemskt de (närmaste) har det, du klarar av att göra si och så", som om sorgen inte påverkade mig överhuvudtaget. Det var fruktansvärt smaklöst och lågt att använda det som någon slags startspark på mig. Det var inte någon slags dödsångest eller sorg by proxy som slutligen fick mig att avsluta det jag påbörjat, utan min deadline eftersom jag arbetar bäst när jag kan se mållinjen.
Mycket i det jämförande tänk på andra för att inse hur bra man har det själv i Sverige eller i sin nuvarande situation funkar inte som motivation för mig. Jag undrar om det fungerar för något eller om det bara är en missuppfattning av vi motiveras av skuldkänslor till andra. Något annat jämförande som jag tror att vi kan bli motiverade av är avundsjuka. När någon har det bättre än vi själva, kan det det i lagom doser fungera som bränsle för att bättra på sin egen situation. I vissa fall blir man bara helt förlamad av passiv ilska eftersom dessa personer som hela tiden gör så trevliga saker tycks göra det helt utan ansträngning - som om resor jorden runt eller löneförhöjningar bara trillar ner från himlen.
Arbetsförmedlingen har ju sina så kallade jobbcoacher som erbjuder "omställningsstöd" (alla dessa fina ord). Jag har inte varit hos någon av dem och tror inte att jag känner någon som har det. Det har dykt upp artiklar om vad dessa coacher egentligen gör. De använder sig av hypnos, meditation och annan skit som man inte borde pracka på folk, samt att en jobbcoach visade sig vara en före detta sektledare. Det är viktigt att effektivt kunna söka jobb, men inte fan ska man behöva bli hjärntvättad för att kunna få ett. Jag vet inte hur stor procent av coacherna som använder sig av sektiga metoder, men risken blir nog större om de är anställda på frilans och arbetsförmedlingen inte har någon insyn i vad det är de egentligen gör under sina sessioner.
Ironiskt nog blir jag mer motiverad att skaffa jobb bara jag slipper dessa läskiga jobbcoacher. Tanken är fin, det är bra att regeringen satsar på motivation, men det behöver finnas någon slags kontroll på vilka som verkligen är lämpliga för detta. Den positiva nyheten att var fjärde har fått jobb av jobbcoacher verkar bara vara en siffra som jobbcoacherna själva har trollat fram. Ur röven.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)