Igår sjöng jag inför en av de största publikmassorna som jag någonsin sjungit för. Och det kändes underbart. Jag var givetvis inte helt ensam, Ad Hoc-kör var med mig. Närapå allting klaffade sångtekniskt och det som inte klaffade förstärkte effekten. I flera timmar efteråt kändes mitt hjärta väldigt lätt och jag gick omkring som i ett rus. Nu nästan åtta timmar senare kan jag fortfarande inte såga sönder minnet som jag brukar göra med så mycket. En bra start på det nya året, må så vara ett par dagar in.
Publiken kändes annorlunda. De flesta kände till låtarna
vi körde eftersom de är kända, och inte på grund av oss. De klappade
med i takten på sista sången och jag improviserade den solosnutt jag
hade i den. Till körens och publikens förvåning och förtjusning. Jag
minns inte mycket av det, men det var roligt.
Ända sedan jag var liten har jag alltid intalat mig själv att jag inte är någon entertainer. Jag är en blyg person som bara råkar gilla saker som kan nyttjas till att underhålla folk. Det är okej att hobbysyssla med musik och sjunga på sitt rum bara för att det är kul. Om jag ska visa upp mina skills är det alltid under stor nervositet och med hjärtat i halsgropen. Men nu byttes nervositeten ut mot någonting annat när jag stod där bland de andra i kören och bländades av starka strålkastare. Det händer inte mig så ofta, men det kändes märkligt bekvämt och jag var mer uppspelt och glad än nervös. Det är en lustig känsla när man lyckas överraska sig själv.
Jag känner hur jantelagen pockar i bakhuvudet försöker att få mig att använda lite diskretare ordalag, men det går inte. Det här var en av de bästa konserter jag någonsin gjort. Efter en lite eländig jul med sjukdomar och dödsfall tycker jag att jag förtjänar känslan av den. Jag hoppas på mer bra upplevelser under det kommande året.
Visar inlägg med etikett Musik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Musik. Visa alla inlägg
fredag 6 januari 2012
söndag 27 november 2011
Julsånger 2011 - Jul, jul strålande jul
Den första julsången som jag brukar ta fram noterna till varje år är Jul, jul... tätt följd av Sylvias julvisa. Jag vet inte varför, men den enkla och samtidigt föränderliga tonen i sången får mig i julstämning varje år. Och givetvis återfinns den melankoliska undertonen som jag tycker om liksom i de flesta av mina favoritstycken. När den framförs väl är den magisk.
Texten är skriven av Edvard Evers (1853-1919), som var präst och skrev många psalmtexter. Gustav Nordqvist (1886-1949), med det formidabla mellannamnet Lazarus, har tonsatt sången. Sången spelades in för första gången 1924 och finns ofta med på nyinspelningar av julskivor. Den är en klassiker som håller i all sin enkelhet.
Det finns många fina versioner av Jul, jul, både som solosång, instrumentala och körarrangerade. Denna version är av Umeå Studentkör och videon verkar vara inspelad med en mobilkamera. De är jätteduktiga och förtjänar många lyssnare.
Jul, jul, strålande jul
Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar,
himmelens kronor med gnistrande ljus.
glimmande bågar i alla Guds hus,
psalm, som är sjungen från tid till tid,
eviga längtan till ljus och frid!
Jul, jul, strålande jul: glans över vita skogar!
Kom, kom, signade jul! Sänk dina vita vingar
över stridernas blod och larm,
över all suckan ur människobarm,
över de släkten som gå till ro,
över de ungas dagande bo!
Kom, kom, signade jul, sänk dina vita vingar!
Texten är skriven av Edvard Evers (1853-1919), som var präst och skrev många psalmtexter. Gustav Nordqvist (1886-1949), med det formidabla mellannamnet Lazarus, har tonsatt sången. Sången spelades in för första gången 1924 och finns ofta med på nyinspelningar av julskivor. Den är en klassiker som håller i all sin enkelhet.
Det finns många fina versioner av Jul, jul, både som solosång, instrumentala och körarrangerade. Denna version är av Umeå Studentkör och videon verkar vara inspelad med en mobilkamera. De är jätteduktiga och förtjänar många lyssnare.
Jul, jul, strålande jul
Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar,
himmelens kronor med gnistrande ljus.
glimmande bågar i alla Guds hus,
psalm, som är sjungen från tid till tid,
eviga längtan till ljus och frid!
Jul, jul, strålande jul: glans över vita skogar!
Kom, kom, signade jul! Sänk dina vita vingar
över stridernas blod och larm,
över all suckan ur människobarm,
över de släkten som gå till ro,
över de ungas dagande bo!
Kom, kom, signade jul, sänk dina vita vingar!
söndag 20 november 2011
Årets julsånger
Förra året la jag upp några av mina finska favoriter i julsångsväg. Jag hade först tänkt mig att de skulle bli en tio i topp-lista men jag hittade inte tio sånger som jag faktiskt tyckte om tillräckligt för att kunna lista. Det som är roligt är att de julsångerna är och förblir de bloggposter som får stadigast med besökare året om. Det är främst fågelsångerna som folk letar efter. Jag gjorde det mest som en kul grej, så det är kul att det är just de inläggen som genererar flest besök. Jag är glad att kunna bidra med texter och titlar till sånger som folk hört men inte känner till sen tidigare.
Nästa helg är det första advent och jag tänkte lägga upp julsånger även i år. Jag klarar inte av att göra en bra bättre bäst-lista för jag tycker om olika julsånger på olika sätt. Och jag lyssnar på olika sånger vid olika känslolägen. Jag kan inte ranka en vacker julvisa framför en som gör mig glad eller som slår an på mina känslor på något annat sätt. Jag kommer att lägga upp sångerna utan inbördes ordning och hoppas att de kommer att göra folk lika glada och julstämmiga som de gör mig.
Nästa helg är det första advent och jag tänkte lägga upp julsånger även i år. Jag klarar inte av att göra en bra bättre bäst-lista för jag tycker om olika julsånger på olika sätt. Och jag lyssnar på olika sånger vid olika känslolägen. Jag kan inte ranka en vacker julvisa framför en som gör mig glad eller som slår an på mina känslor på något annat sätt. Jag kommer att lägga upp sångerna utan inbördes ordning och hoppas att de kommer att göra folk lika glada och julstämmiga som de gör mig.
torsdag 17 november 2011
Animepaus
Jag är besatt av slutvinjetten till animen Gosick. Jag tycker att den låter som ett hopkok av Evanescence och Nightwish. Den må vara ostig, men för mig är den episk och stämningsfull. Mycket bättre än många andra animevinjetter. Den heter Resuscitated Hope och sjungs av Lisa Komini.
Gosick bygger inte på en manga, som man skulle kunna tro utan på en s.k. light novel. Animén handlar om en japansk utbytesstudent vid namn Kujo Kazuya som kommer till en internatskola i Europa och träffar på den mystiska Victorique i skolans gigantiska bibliotek. Hon verkar vara ett slags Sherlock Holmesiskt underbarn och hjälper den lokala polisen att lösa brott som polisen tar åt sig all ära för. Den har fått höga betyg av animefans så jag ska fortsätta kolla på den. Den är spännande och slutet på första avsnittet gjorde mig glad och upprymd inför nästa. Plus att låten ovan började spelas innan själva sluttexten började rulla. Man vet att avsnittet är på väg att ta slut, men det gör inget.
En annan anime jag kollar på nu på senaste tiden är Sekai Ichi Hatsukoi en Shounen-ai så det är inget för pryda personer. Det som är jobbigt med den serien är att det förekommer väldigt mycket överfallskyssar och svåra fall av att fel part ber om ursäkt. Jag blir lite illa till mods av detta även om det är tänkt att det ska vara okej för att det egentligen är så att de tycker om dem. Bleh. Ibland blir huvudpersonerna mer än lovligt tröga i huvudet och undrar om personen som de faktiskt är ihop med sedan typ en vecka kanske är kär i dem. Trots att han sagt det. Flera gånger. I avsnittet innan. Varifrån kommer denna selektiva minnesförlust?
Själva ramberättelsen är intressant för allt utspelar sig i utgivningsbranschen. Det handlar i grund och botten om ett gäng unga män som jobbar med shoujomanga och allt vad det innebär. De skämtar friskt om att mangaförfattarna inte kan hålla sina deadlines och hur man får dem att acceptera att deras manus inte alltid är så rafflande som de själva tror. Det är helt underbart.
Gosick bygger inte på en manga, som man skulle kunna tro utan på en s.k. light novel. Animén handlar om en japansk utbytesstudent vid namn Kujo Kazuya som kommer till en internatskola i Europa och träffar på den mystiska Victorique i skolans gigantiska bibliotek. Hon verkar vara ett slags Sherlock Holmesiskt underbarn och hjälper den lokala polisen att lösa brott som polisen tar åt sig all ära för. Den har fått höga betyg av animefans så jag ska fortsätta kolla på den. Den är spännande och slutet på första avsnittet gjorde mig glad och upprymd inför nästa. Plus att låten ovan började spelas innan själva sluttexten började rulla. Man vet att avsnittet är på väg att ta slut, men det gör inget.
En annan anime jag kollar på nu på senaste tiden är Sekai Ichi Hatsukoi en Shounen-ai så det är inget för pryda personer. Det som är jobbigt med den serien är att det förekommer väldigt mycket överfallskyssar och svåra fall av att fel part ber om ursäkt. Jag blir lite illa till mods av detta även om det är tänkt att det ska vara okej för att det egentligen är så att de tycker om dem. Bleh. Ibland blir huvudpersonerna mer än lovligt tröga i huvudet och undrar om personen som de faktiskt är ihop med sedan typ en vecka kanske är kär i dem. Trots att han sagt det. Flera gånger. I avsnittet innan. Varifrån kommer denna selektiva minnesförlust?
Själva ramberättelsen är intressant för allt utspelar sig i utgivningsbranschen. Det handlar i grund och botten om ett gäng unga män som jobbar med shoujomanga och allt vad det innebär. De skämtar friskt om att mangaförfattarna inte kan hålla sina deadlines och hur man får dem att acceptera att deras manus inte alltid är så rafflande som de själva tror. Det är helt underbart.
tisdag 18 oktober 2011
No More Ms. Nice
Mitt listprojekt är fortfarande på efterkälken. Trodde jag skulle få mer tid när jag slutade jobbet, men det känns inte som om det har blivit så mycket mer tid över som en omfördelning av saker jag vanligtvis gör. Just nu går mycket tid åt till att läsa, umgås med folk och till att öva in en sång till ett körframträdande nästa vecka. Tydligen har jag varit mer stressad över den än jag tidigare trott för jag skällde ut två medsopraner idag för att de förlitade sig för mycket på mig och inte var helt bekanta med rytmen. Tidigare hade en av dessa nämnt att det var så bra att jag höll takten och att de kunde lita på mig. Då trodde jag det var en komplimang, men nu inser jag djupet i det uttalandet.
Vi fick tidigt midifiler med stämmor att lyssna på och de har verkligen varit jättebra. Speciellt för personer som lär sig bättre efter gehör än efter noter. Som jag. Jag har ägnat en stor del av min dötid om vardagarna till att lyssna på filen, oftast omedvetet och på låg volym så att det inte stör. Den sitter ganska bra nu bortsett från vissa tonarts- och taktbyten, men de är på g. Nämnde jag förresten att jag inte sjunger samma stämma som dessa två? Jag kan inte sjunga min egen stämma om jag måste jaga ikapp den andra hela tiden. Jag hinner inte andas och sjunger som en flåsig valross i slutändan. Föga vackert. Om jag inte misstar mig kommer styckets kompositör/arrangör snart att lyssna på sitt verk och jag kommer att skämmas ögonen ur mig om det låter som det gör just nu i min stämma.
Jag börjar bli trött på att projicera alla problem på mig själv istället för på personer som uppenbarligen inte lagt ner samma tid på att lyssna in sig på låten som jag. Personer som åtminstone utåt sett verkar ha längre och djupare kunskaper inom musik och därtill hörande teori än jag har. Ibland önskar jag att folk kunde ta lite ansvar för saker som man ställer upp på. Inte halvmesyrer eller osäker mummelsång efter fyra veckors tragglande tillsammans. Det är pinsamt. De flesta andra har förmodligen inte haft lika mycket dötid som jag att lägga ner på lyssnande, men de sjunger allihop bättre och säkrare än sopranerna.
I förra kören som självdog var vi till slut bara en person per stämma. Därför fick vi alla ta i rejält och var och en hade ansvar för sin egen stämma. Det var nyttigt, har jag insett i efterhand, eftersom det lärde mig vikten av en samspelt sopranstämma och att uppskatta privilegiet att kunna körandas i långa stycken. Många har nog inte upplevt den situationen i någon kör, och speciellt inte bland sopraner.
Ibland önskar jag att jag kunde säga det jag tycker till de personer som det gäller vid det tillfället istället för att koka över, men jag har ett litet problem med att uttrycka mig frankt och tydligt. Oftast slutar det med att jag neutraliserar min kritik så att den inte alls kommer fram för att jag är rädd för att någon kommer att bli arg eller sluta tycka om mig.
Det jag egentligen ångrar mest från dagens utbrott är att det (för)störde ett välbehövligt sångtillfälle för ad hoc-kören och från personer som inte haft tillfälle att vara med på alla sångrep, men som tar sitt ansvar för att träna själv. Jag hoppas att det ordnar sig och att det åtminstone funkar som en blåslampa i baken på lata sopraner.
Vi fick tidigt midifiler med stämmor att lyssna på och de har verkligen varit jättebra. Speciellt för personer som lär sig bättre efter gehör än efter noter. Som jag. Jag har ägnat en stor del av min dötid om vardagarna till att lyssna på filen, oftast omedvetet och på låg volym så att det inte stör. Den sitter ganska bra nu bortsett från vissa tonarts- och taktbyten, men de är på g. Nämnde jag förresten att jag inte sjunger samma stämma som dessa två? Jag kan inte sjunga min egen stämma om jag måste jaga ikapp den andra hela tiden. Jag hinner inte andas och sjunger som en flåsig valross i slutändan. Föga vackert. Om jag inte misstar mig kommer styckets kompositör/arrangör snart att lyssna på sitt verk och jag kommer att skämmas ögonen ur mig om det låter som det gör just nu i min stämma.
Jag börjar bli trött på att projicera alla problem på mig själv istället för på personer som uppenbarligen inte lagt ner samma tid på att lyssna in sig på låten som jag. Personer som åtminstone utåt sett verkar ha längre och djupare kunskaper inom musik och därtill hörande teori än jag har. Ibland önskar jag att folk kunde ta lite ansvar för saker som man ställer upp på. Inte halvmesyrer eller osäker mummelsång efter fyra veckors tragglande tillsammans. Det är pinsamt. De flesta andra har förmodligen inte haft lika mycket dötid som jag att lägga ner på lyssnande, men de sjunger allihop bättre och säkrare än sopranerna.
I förra kören som självdog var vi till slut bara en person per stämma. Därför fick vi alla ta i rejält och var och en hade ansvar för sin egen stämma. Det var nyttigt, har jag insett i efterhand, eftersom det lärde mig vikten av en samspelt sopranstämma och att uppskatta privilegiet att kunna körandas i långa stycken. Många har nog inte upplevt den situationen i någon kör, och speciellt inte bland sopraner.
Ibland önskar jag att jag kunde säga det jag tycker till de personer som det gäller vid det tillfället istället för att koka över, men jag har ett litet problem med att uttrycka mig frankt och tydligt. Oftast slutar det med att jag neutraliserar min kritik så att den inte alls kommer fram för att jag är rädd för att någon kommer att bli arg eller sluta tycka om mig.
Det jag egentligen ångrar mest från dagens utbrott är att det (för)störde ett välbehövligt sångtillfälle för ad hoc-kören och från personer som inte haft tillfälle att vara med på alla sångrep, men som tar sitt ansvar för att träna själv. Jag hoppas att det ordnar sig och att det åtminstone funkar som en blåslampa i baken på lata sopraner.
fredag 17 juni 2011
Susan Boyles liv blir musikal
Fantastiska Susan Boyle.
Första gången jag hörde talas om henne satt jag på ett tåg och läste om hennes kometdebut i Metro. Hon såg inte mycket ut för världen efter dagens skönhetsideal mätt och låg långt över medelåldern i Britain's Got Talent men hon slog alla med häpnad när hon tog ton. Första gången jag lyssnade på youtubeklippet från hennes audition grät jag. Tårarna rann helt okontrollerat. Hon har en fantastisk röst, och att den rösten gått obemärkt i 47 år är en skam för världen. Bara minnet av den känslan får mig att fälla tårar i detta nu.
Jag minns reaktionen i publiken. En svag inandning innan jublet började hagla. Helt underbart. I den stunden väcktes alla mina barnsliga drömmar och idealistiska förhoppningar till liv. Tron på en bättre och mindre cynisk värld där personer som inte ser ut som fotomodeller tillåts uppträda i seriösa sammanhang. Så fort en människa är rund verkar det bara finnas en väg att gå om man vill stå i rampljuset: komikens. Boyle drog några tafatta skämt som ingen riktigt skrattade åt innan hon tog ton. Kanske var det nervositeten och själva situationen som talade men hon framstod som lite konstig, och det gjorde nog kontrasten till hennes röst ännu större. Kvinnan har attityd, det går inte att förneka och ett levande bevis på att det inte är försent trots att man är i medelåldern.
I vintras pratades det om att det var en musikal på gång om Susans väg till stjärnorna. Nu är det snart dags. Den 7 juli börjar biljetterna säljas på Theatre Royals hemsida. I början ryktades det om att Boyle själv skulle spela huvudrollen eller göra gästspel, men nu är det bestämt att Elaine C Smith ska porträttera henne. Jag vill se den, men vet inte ännu om jag kommer att ha vägarna förbi England inom den närmaste framtiden. Jag hoppas det för vill gärna se flera musikaler live.
Första gången jag hörde talas om henne satt jag på ett tåg och läste om hennes kometdebut i Metro. Hon såg inte mycket ut för världen efter dagens skönhetsideal mätt och låg långt över medelåldern i Britain's Got Talent men hon slog alla med häpnad när hon tog ton. Första gången jag lyssnade på youtubeklippet från hennes audition grät jag. Tårarna rann helt okontrollerat. Hon har en fantastisk röst, och att den rösten gått obemärkt i 47 år är en skam för världen. Bara minnet av den känslan får mig att fälla tårar i detta nu.
Jag minns reaktionen i publiken. En svag inandning innan jublet började hagla. Helt underbart. I den stunden väcktes alla mina barnsliga drömmar och idealistiska förhoppningar till liv. Tron på en bättre och mindre cynisk värld där personer som inte ser ut som fotomodeller tillåts uppträda i seriösa sammanhang. Så fort en människa är rund verkar det bara finnas en väg att gå om man vill stå i rampljuset: komikens. Boyle drog några tafatta skämt som ingen riktigt skrattade åt innan hon tog ton. Kanske var det nervositeten och själva situationen som talade men hon framstod som lite konstig, och det gjorde nog kontrasten till hennes röst ännu större. Kvinnan har attityd, det går inte att förneka och ett levande bevis på att det inte är försent trots att man är i medelåldern.
I vintras pratades det om att det var en musikal på gång om Susans väg till stjärnorna. Nu är det snart dags. Den 7 juli börjar biljetterna säljas på Theatre Royals hemsida. I början ryktades det om att Boyle själv skulle spela huvudrollen eller göra gästspel, men nu är det bestämt att Elaine C Smith ska porträttera henne. Jag vill se den, men vet inte ännu om jag kommer att ha vägarna förbi England inom den närmaste framtiden. Jag hoppas det för vill gärna se flera musikaler live.
söndag 22 maj 2011
Helhelg
Denna helg har jag inte varit ensam många timmar. Större delen av tiden har det varit nörd-sociala konstellationer.
Lördagen spenderades med Nördhörnan i olika sammanhang. Först var det födelsedagsfika för nyaste nörden M och på senare på kvällen rollspel. Vi spelade Mutant, men det kändes mer som Cluedo eftersom vi var tvungna att försöka lösa ett mordmysterium. Folk var inte så pigga på att rollspela aktivt så jag fick ta på mig rollen som Sherlock, medan resten av gruppen var Watson. Mot slutet fick vi rulla lite tärning i ett barslagsmål. Det piggade upp folket lite. Yay. Vi hann däremot inte lista ut vem som låg bakom mordet denna gång.
Dagens konsert gick väldigt bra och det kändes som om vi beräknat fel på tiden för det gick väldigt fort att sjunga igenom alla sånger. Mycket snabbare än de gjort på någon av repen eller genomgångarna. Vissa delar gick mindre bra, men alla lät proffsiga och säkra. Ett tag höll det på att gå mindre bra då några strax innan konserten fick för sig att stifta bekantskap med min nemesis mordnöten. Men, de ansvariga borstade tänderna duktigt och jag märkte inte av deras allergen-intag under större delen av samvaron innan.
Efter konserten blev det meze-middag med E och delar av hennes familj. När jag kom hem blev det ett litet gästspel på söndagsfikat, men jag var bara där i någon timme innan jag började gäspa käken ur led. Det känns som om jag inte vilat någonting allas i helg, men det har varit händelserikt så det räcker och blir över. Det blir lugnare med helger och bokningar framöver eftersom det börjar dra sig mot terminslut. Nästa stora event är Kristi Himmelsfärdshelgen då det är Uppcon. Sen tror jag att det officiellt är sommar.
Lördagen spenderades med Nördhörnan i olika sammanhang. Först var det födelsedagsfika för nyaste nörden M och på senare på kvällen rollspel. Vi spelade Mutant, men det kändes mer som Cluedo eftersom vi var tvungna att försöka lösa ett mordmysterium. Folk var inte så pigga på att rollspela aktivt så jag fick ta på mig rollen som Sherlock, medan resten av gruppen var Watson. Mot slutet fick vi rulla lite tärning i ett barslagsmål. Det piggade upp folket lite. Yay. Vi hann däremot inte lista ut vem som låg bakom mordet denna gång.
Dagens konsert gick väldigt bra och det kändes som om vi beräknat fel på tiden för det gick väldigt fort att sjunga igenom alla sånger. Mycket snabbare än de gjort på någon av repen eller genomgångarna. Vissa delar gick mindre bra, men alla lät proffsiga och säkra. Ett tag höll det på att gå mindre bra då några strax innan konserten fick för sig att stifta bekantskap med min nemesis mordnöten. Men, de ansvariga borstade tänderna duktigt och jag märkte inte av deras allergen-intag under större delen av samvaron innan.
Efter konserten blev det meze-middag med E och delar av hennes familj. När jag kom hem blev det ett litet gästspel på söndagsfikat, men jag var bara där i någon timme innan jag började gäspa käken ur led. Det känns som om jag inte vilat någonting allas i helg, men det har varit händelserikt så det räcker och blir över. Det blir lugnare med helger och bokningar framöver eftersom det börjar dra sig mot terminslut. Nästa stora event är Kristi Himmelsfärdshelgen då det är Uppcon. Sen tror jag att det officiellt är sommar.
tisdag 17 maj 2011
Klänningskatastrof avstyrd
Lyckades hitta klänning till både personalfesten i fredags och inför konserten nu på söndag. Jag vet inte om jag är mest förvånad eller glad över det senare. Jag misstänker att jag väger tokmycket mer nu än jag gjorde vid förra vårkonserten när jag hade på mig samma klänning. Jag fick med nöd och näppe på en underklänning också.
Det kan vara så att de nya kilona lagt sig jämt runt magen eller så har det faktiskt inte ändrat så mycket i format som jag befarat. Min egen pessimistiska hållning är att klänningen har något korsettliknande egenskaper och håller in. Trots pessimism känns det ändå bra att jag har något fint att ha på mig.
Nu gäller det bara att plugga in allt latin och de andra mindre utdöda språken som kommer att bevista mina och de andras stämband på söndag. Det som inte lät bra lät jättebra idag och mycket av det mindre bra berodde på bristande textinlärning från bland annat mitt håll. På söndag ska det nog vara åtgärdat. Jag har en knepig solovers på vad jag misstänker är katalanska att plugga in.
Det kommer att bli bra, det känns bra.
Det kan vara så att de nya kilona lagt sig jämt runt magen eller så har det faktiskt inte ändrat så mycket i format som jag befarat. Min egen pessimistiska hållning är att klänningen har något korsettliknande egenskaper och håller in. Trots pessimism känns det ändå bra att jag har något fint att ha på mig.
Nu gäller det bara att plugga in allt latin och de andra mindre utdöda språken som kommer att bevista mina och de andras stämband på söndag. Det som inte lät bra lät jättebra idag och mycket av det mindre bra berodde på bristande textinlärning från bland annat mitt håll. På söndag ska det nog vara åtgärdat. Jag har en knepig solovers på vad jag misstänker är katalanska att plugga in.
Det kommer att bli bra, det känns bra.
söndag 5 december 2010
Finska favoriter - Sparven på Juldagsmorgon
Även om Sylvias julvisa är min absoluta favorit så har jag en annan fågeljulsång som är om möjligt ännu mer tragisk. Mycket av vad som gör den till nummer två på min lista är nog minnena som jag har till just den sången. Jag blev introducerad till sången i trean, vi skulle sjunga den på och jag blev erbjuden (läs: påtvingad) en solovers. Vi övade väldigt mycket inför klassen, jag och en eller två till tjejer från min klass som skulle sjunga fyra verser, varannan på finska och varannan på svenska.
Sparven på julmorgonen (Varpunen jouluaamuna) är det andra solot jag någonsin sjungit och har därför en speciell plats i mitt hjärta. Jag sjöng den andra versen på svenska (se nedan) och det är ett par av de läskigaste och mysigaste tillfällena i mitt liv. Båda tillfällena sjöng jag inför en fullsatt kyrka hemma i Haparanda, det är runt 330+ personer. Jag fattar inte än idag att jag gick med på det. Det här var fortfarande innan jag hade någon scenvana från körer och jag kan spela tillbaka bandet i mitt minne och återuppleva båda tillfällena. Det jag återupplever är känslan, nervositeten och lättnaden att jag lyckades hålla ton rakt igenom båda.
Även denna sång är en dikt skriven av Z. Topelius från 1859 och är också ursprungligen så svenska, han var en flitig karl. Dikten är tillägnad hans enda son som dog våren året innan dikten skrevs. Enligt legenden ska han ha hälsat på sin sons grav och sett en sparv sitta på gravstenen och tänkte att det skulle kunna vara sonens ande som besökte honom i fågelhamn. Sången är komponerad av Otto Kotilainen och såg solens ljus (eller snarare vinterns mörker) i tidningen Joulupukki, Jultomten (eg. "julbocken"), 1913.
I sången kliver en flicka ut i ett fruset och livslöst vinterlandskap för att mata en sparv som hon har matat under året. Det dröjer ett tag innan sparven dyker upp och hon hinner bli orolig för att den har dött under den stränga vinter. I slutändan visar det sig att sparven i själva verket är hennes lillebror som kommit ner från himlen för att hälsa på henne och tackar henne för de frön som hon har matat honom med. Enligt mig påminner Varpunen lite till innehåll om en annan fågelsång, nämligen Feed the Birds ur Mary Poppins. Den handlar förutom om Topelius' son även om att ta hand om de som har det sämre än en själv och att man kommer att bli belönad av Gud i himlen. Topelius var en mycket gudfruktig man, hans mor lär ha sagt till honom på sin dödsbädd att man ska älska sitt land mer än någonting annat, undantaget Herren Gud. När man spelade Feed the Birds på Walt Disneys begravning (det var hans favoritsång) så flög en fågel lågt förbi pianot och mannen som framförde sången. En av bröderna Sherman som spelade trodde att det kunde vara Disney själv som tog en sista svängom till sin favoritsång. Detta var betydligt senare, på 1970-talet.
Hur jag än har försökt kan jag inte hitta någon vettig svenskspråkig sjungen version av varken Sparven eller Sylvias Julvisa som går att visa på nätet. De har blivit inspelade av den finlandssvenska sopranen Susanne Westerlund på skivan Julskatter. Om man söker efter den på Spotify får man upp två slöa jazzversioner och en operaversion som man inte riktigt kan höra texten på. Westerlunds version finns inte på Spotify och den har jag inte hört.
Precis som Sylvia är Sparven också populär och har sjungits av diverse finska artister, bland annat har Tarja Turunen gjort en mycket fin version på den. Här är sången framförd av min skönsjungande småkusin, Johanna Kurkela, i ett finskt julprogram:
Finsk text (övs K.A. Hougberg)
Lumi on jo peittänyt kukat laaksosessa, Nu så föll den vita snö, föll på björk och lindar
Järven aalto jäätynyt talvipakkasessa. Frusen är den klara sjö, väntar vårens vindar
Varpunen pienoinen, syönyt kesäeinehen, Liten sparv, fattig sparv, ätit upp sitt
Järven aalto jäätynyt talvi pakkasessa. sommararv
Frusen är den klara sjö, väntar vårens vindar
Pienen pirtin portailla oli tyttökulta: Vid den gröna stugans dörr stod en liten flicka:
Tule, varpu, riemulla, ota siemen multa! -Sparvelilla kom som förr, kom ett korn att
Joulu on, koditon varpuseni onneton, picka!
Tule tänne riemulla, ota siemen multa! Nu är jul i vårt skjul, sparvelilla, grå och ful.
Sparvelilla kom som förr, kom ett korn att
picka!
Tytön luo nyt riemuiten lensi varpukulta: Sparven flög till flickans fot flög på glada vingar:
Kiitollisna siemenen otan kyllä sulta. -Gärna tar jag kornet mot, kornet som du
Palkita Jumala tahtoo kerran sinua. bringar.
Kiitollisna siemenen otan kyllä sulta! Gud skall än löna den, som är här de armas vän
Gärna tar jag kornet mot, kornet som du bringar.
En mä ole, lapseni, lintu tästä maasta, -Jag är icke den du tror, ty ditt öga tåras.
Olen pieni veljesi, tulin taivahasta. Jag är ju din lilla bror, som dog bort
Siemenen pienoisen, jonka annoit köyhällen, i våras.
Pieni sai sun veljesi enkeleitten maasta. När du bjöd glatt ditt bröd åt den fattige
Siemenen pienoisen, jonka annoit köyhällen, i nöd
Pieni sai sun veljesi enkeleitten maasta. Bjöd du åt din lilla bror, som dog bort
i våras.
Jag vet inte alls varför vissa finska julsånger är så molliga eller varför de är så tragiska, men de är så ohyggligt fina till både text och ton så det är svårt att inte tycka om dem. Det kanske krävs att man har den finska melankolin i själen för att komma i julstämning av visor som handlar om död och elände, alternativt att man har fått höra dem i juletid och otid så att man inte alltid tänker så djupt om innehållet och bara händer med i stämningen som de bidrar till. Men det finns lite gladare sånger också, jag tycker bara att de som är mest sorgliga av någon anledning också är de vackraste. Många av de gladare finska julsångerna känns rätt barnsliga för mig, jag kommer nog att även visa upp ett par av de muntrare som jämförelse.
Sparven på julmorgonen (Varpunen jouluaamuna) är det andra solot jag någonsin sjungit och har därför en speciell plats i mitt hjärta. Jag sjöng den andra versen på svenska (se nedan) och det är ett par av de läskigaste och mysigaste tillfällena i mitt liv. Båda tillfällena sjöng jag inför en fullsatt kyrka hemma i Haparanda, det är runt 330+ personer. Jag fattar inte än idag att jag gick med på det. Det här var fortfarande innan jag hade någon scenvana från körer och jag kan spela tillbaka bandet i mitt minne och återuppleva båda tillfällena. Det jag återupplever är känslan, nervositeten och lättnaden att jag lyckades hålla ton rakt igenom båda.
Även denna sång är en dikt skriven av Z. Topelius från 1859 och är också ursprungligen så svenska, han var en flitig karl. Dikten är tillägnad hans enda son som dog våren året innan dikten skrevs. Enligt legenden ska han ha hälsat på sin sons grav och sett en sparv sitta på gravstenen och tänkte att det skulle kunna vara sonens ande som besökte honom i fågelhamn. Sången är komponerad av Otto Kotilainen och såg solens ljus (eller snarare vinterns mörker) i tidningen Joulupukki, Jultomten (eg. "julbocken"), 1913.
I sången kliver en flicka ut i ett fruset och livslöst vinterlandskap för att mata en sparv som hon har matat under året. Det dröjer ett tag innan sparven dyker upp och hon hinner bli orolig för att den har dött under den stränga vinter. I slutändan visar det sig att sparven i själva verket är hennes lillebror som kommit ner från himlen för att hälsa på henne och tackar henne för de frön som hon har matat honom med. Enligt mig påminner Varpunen lite till innehåll om en annan fågelsång, nämligen Feed the Birds ur Mary Poppins. Den handlar förutom om Topelius' son även om att ta hand om de som har det sämre än en själv och att man kommer att bli belönad av Gud i himlen. Topelius var en mycket gudfruktig man, hans mor lär ha sagt till honom på sin dödsbädd att man ska älska sitt land mer än någonting annat, undantaget Herren Gud. När man spelade Feed the Birds på Walt Disneys begravning (det var hans favoritsång) så flög en fågel lågt förbi pianot och mannen som framförde sången. En av bröderna Sherman som spelade trodde att det kunde vara Disney själv som tog en sista svängom till sin favoritsång. Detta var betydligt senare, på 1970-talet.
Hur jag än har försökt kan jag inte hitta någon vettig svenskspråkig sjungen version av varken Sparven eller Sylvias Julvisa som går att visa på nätet. De har blivit inspelade av den finlandssvenska sopranen Susanne Westerlund på skivan Julskatter. Om man söker efter den på Spotify får man upp två slöa jazzversioner och en operaversion som man inte riktigt kan höra texten på. Westerlunds version finns inte på Spotify och den har jag inte hört.
Precis som Sylvia är Sparven också populär och har sjungits av diverse finska artister, bland annat har Tarja Turunen gjort en mycket fin version på den. Här är sången framförd av min skönsjungande småkusin, Johanna Kurkela, i ett finskt julprogram:
Finsk text (övs K.A. Hougberg)
Lumi on jo peittänyt kukat laaksosessa, Nu så föll den vita snö, föll på björk och lindar
Järven aalto jäätynyt talvipakkasessa. Frusen är den klara sjö, väntar vårens vindar
Varpunen pienoinen, syönyt kesäeinehen, Liten sparv, fattig sparv, ätit upp sitt
Järven aalto jäätynyt talvi pakkasessa. sommararv
Frusen är den klara sjö, väntar vårens vindar
Pienen pirtin portailla oli tyttökulta: Vid den gröna stugans dörr stod en liten flicka:
Tule, varpu, riemulla, ota siemen multa! -Sparvelilla kom som förr, kom ett korn att
Joulu on, koditon varpuseni onneton, picka!
Tule tänne riemulla, ota siemen multa! Nu är jul i vårt skjul, sparvelilla, grå och ful.
Sparvelilla kom som förr, kom ett korn att
picka!
Tytön luo nyt riemuiten lensi varpukulta: Sparven flög till flickans fot flög på glada vingar:
Kiitollisna siemenen otan kyllä sulta. -Gärna tar jag kornet mot, kornet som du
Palkita Jumala tahtoo kerran sinua. bringar.
Kiitollisna siemenen otan kyllä sulta! Gud skall än löna den, som är här de armas vän
Gärna tar jag kornet mot, kornet som du bringar.
En mä ole, lapseni, lintu tästä maasta, -Jag är icke den du tror, ty ditt öga tåras.
Olen pieni veljesi, tulin taivahasta. Jag är ju din lilla bror, som dog bort
Siemenen pienoisen, jonka annoit köyhällen, i våras.
Pieni sai sun veljesi enkeleitten maasta. När du bjöd glatt ditt bröd åt den fattige
Siemenen pienoisen, jonka annoit köyhällen, i nöd
Pieni sai sun veljesi enkeleitten maasta. Bjöd du åt din lilla bror, som dog bort
i våras.
Jag vet inte alls varför vissa finska julsånger är så molliga eller varför de är så tragiska, men de är så ohyggligt fina till både text och ton så det är svårt att inte tycka om dem. Det kanske krävs att man har den finska melankolin i själen för att komma i julstämning av visor som handlar om död och elände, alternativt att man har fått höra dem i juletid och otid så att man inte alltid tänker så djupt om innehållet och bara händer med i stämningen som de bidrar till. Men det finns lite gladare sånger också, jag tycker bara att de som är mest sorgliga av någon anledning också är de vackraste. Många av de gladare finska julsångerna känns rätt barnsliga för mig, jag kommer nog att även visa upp ett par av de muntrare som jämförelse.
fredag 3 december 2010
Jul, jul...
Jag gillar julen. Det beror till en stor del på stämningen och alla julsånger som snurrar runt i mitt huvud och på körrepen. Jag blir som ett litet barn igen när jag hör alla välkända julvisor och sånger som jag intimt kopplar samman med julen. Allt ifrån alla uttjatade luciavisor till de smäktande flerstämmiga stycken som jag stiftat bekantskap med under senare år. När det lider mot jul dammar jag av mina pianoböcker och sätter igång att spela julmusik igen. Jag och pappa delar detta intresse för piano och vi brukar båda spela julmusik året om till resten av familjens stora förtret.
Min förmodligen absoluta favorit bland finska julsånger är Sylvias julvisa. Det är ursprungligen en svenskspråkig dikt skriven av Zacharias Topelius, som även skrivit texterna till Videvisan och Lasse liten. Topelius är känd som sagofarbror i Finland, men han har skrivit mycket mer än barnvisor. Sylvia är en fågel som ska lära barnen att uppskatta småfåglar, fosterlandet och den kristna tron. Namnet kommer ifrån det latinska namnet på själva fågelsläktet som Sylvia tillhör, även kallad äkta sångare. Sylvia själv är enligt finska wikipedia en svarthätta (Sylvia atricapilla), en flyttfågel som flyger till Sicilien där hen blir tillfångatagen och satt i bur. I buren sjunger hen om hur vackert det är i Italien, men hur mycket hen saknar Finland, och beskriver vintern och julen där (som hen konstigt nog känner till som flyttfågel). Sylvia är vanligen ett typiskt kvinnonamn, men i det svenska originalet av julvisan hänvisas antingen buren eller Sylvia som han.
Sylvias julvisa är väldigt populär i Finland och har blivit vald som vackraste julsången vid två tillfällen, senast 2002. Den finns inspelad i ett otal versioner från hårdrocksballad till smäktande opera, som denna version nedan som är den enligt mig finaste versionen av sången som YouTube kan frambringa.
Jag ger er Sylvias Julvisa framförd av Jyrki Niskanen (text nedan):
(Lägg märke till att han snubblar lite i texten runt ylhäällä orressa vielä on vain...
Texten har en inte en helt modern ordföljd i den strofen, och han vill som jag sjunga "vain ylhäällä orressa".)
Finsk text (övs Martti Korpilahti) Svensk text (Z. Topelius)
Ja niin joulu joutui jo taas Pohjolaan, Och nu är det jul i min älskade Nord,
joulu joutui jo rintoihinkin. är det jul i vart hjärta också?
Ja kuuset ne kirkkaasti luo loistoaan Och ljusen de brinna på rågade bord,
jo pirtteihin pienoisihin. och barnen i väntan stå.
Mut' ylhäällä orressa vielä on vain Där borta i taket, där hänger han än,
se häkki, mi sulkee mun sirkuttajain, den bur, som har fångat min trognaste vän,
ja vaiennut vaikerrus on vankilan; och sången har tystnat i fängelseborg,
oi murheita muistaa ken vois laulajan. o, vem har ett hjärta för sångarens sorg?
Miss' sypressit tuoksuu nyt talvellakin, Jag bor i de eviga vårarnas land,
istun oksalla uljaimman puun. där de glödade druvorna gro.
Miss' siintääpi veet, viini on vaahtovin Cypresserna dofta vid havets strand,
ja sää aina kuin toukokuun. där har jag mitt ensliga bo.
Ja Etnanpa kaukaa mä kauniina nään, Det flammande Etna, det gnistrar så skönt,
ah, tää kaikki hurmaa ja huumaapi pään, och luften är vårlig och gräset är grönt,
ja laulelmat lempeesti lehdoissa soi, orangernas ånga ur skogarna går,
sen runsaammat riemut ken kertoilla voi! och ljuv mandolinen som kärlek slår.
[ej översatt, sv vers sjungs sällan] Cypresserna dofta. Det brusande hav
i silver mot stranden bryts;
vid foten av Etna, där är en grav,
vars sorg uti blommor byts.
Där slumrar en gäst från nordens dal;
och nu är det jul i hans fädernesal.
Vem sjunger din visa, som fordom en gång?
Hör, Sylvia sjunger din hembygds sång!
Sä tähdistä kirkkain, nyt loisteesi luo Och stråla, du klaraste stjärna i skyn,
sinne Suomeeni kaukaisehen! blicka ned på min älskade Nord!
Ja sitten kun sammuu sun tuikkesi tuo, Och när du går bort under himmelens bryn,
sa siunaa se maa muistojen! välsigna min fädernejord!
Sen vertaista toista en mistään ma saa, I blommande vårar på gyllene strand,
on armain ja kallein mull' ain Suomenmaa! var finnes ett land som mitt fädernesland?
Ja kiitosta sen laulu soi Sylvian För dig vill jag sjunga om kärlek och vår,
ja soi aina lauluista sointuisimman. så länge din Sylvias hjärta slår.
Min förmodligen absoluta favorit bland finska julsånger är Sylvias julvisa. Det är ursprungligen en svenskspråkig dikt skriven av Zacharias Topelius, som även skrivit texterna till Videvisan och Lasse liten. Topelius är känd som sagofarbror i Finland, men han har skrivit mycket mer än barnvisor. Sylvia är en fågel som ska lära barnen att uppskatta småfåglar, fosterlandet och den kristna tron. Namnet kommer ifrån det latinska namnet på själva fågelsläktet som Sylvia tillhör, även kallad äkta sångare. Sylvia själv är enligt finska wikipedia en svarthätta (Sylvia atricapilla), en flyttfågel som flyger till Sicilien där hen blir tillfångatagen och satt i bur. I buren sjunger hen om hur vackert det är i Italien, men hur mycket hen saknar Finland, och beskriver vintern och julen där (som hen konstigt nog känner till som flyttfågel). Sylvia är vanligen ett typiskt kvinnonamn, men i det svenska originalet av julvisan hänvisas antingen buren eller Sylvia som han.
Sylvias julvisa är väldigt populär i Finland och har blivit vald som vackraste julsången vid två tillfällen, senast 2002. Den finns inspelad i ett otal versioner från hårdrocksballad till smäktande opera, som denna version nedan som är den enligt mig finaste versionen av sången som YouTube kan frambringa.
Jag ger er Sylvias Julvisa framförd av Jyrki Niskanen (text nedan):
(Lägg märke till att han snubblar lite i texten runt ylhäällä orressa vielä on vain...
Texten har en inte en helt modern ordföljd i den strofen, och han vill som jag sjunga "vain ylhäällä orressa".)
Finsk text (övs Martti Korpilahti) Svensk text (Z. Topelius)
Ja niin joulu joutui jo taas Pohjolaan, Och nu är det jul i min älskade Nord,
joulu joutui jo rintoihinkin. är det jul i vart hjärta också?
Ja kuuset ne kirkkaasti luo loistoaan Och ljusen de brinna på rågade bord,
jo pirtteihin pienoisihin. och barnen i väntan stå.
Mut' ylhäällä orressa vielä on vain Där borta i taket, där hänger han än,
se häkki, mi sulkee mun sirkuttajain, den bur, som har fångat min trognaste vän,
ja vaiennut vaikerrus on vankilan; och sången har tystnat i fängelseborg,
oi murheita muistaa ken vois laulajan. o, vem har ett hjärta för sångarens sorg?
Miss' sypressit tuoksuu nyt talvellakin, Jag bor i de eviga vårarnas land,
istun oksalla uljaimman puun. där de glödade druvorna gro.
Miss' siintääpi veet, viini on vaahtovin Cypresserna dofta vid havets strand,
ja sää aina kuin toukokuun. där har jag mitt ensliga bo.
Ja Etnanpa kaukaa mä kauniina nään, Det flammande Etna, det gnistrar så skönt,
ah, tää kaikki hurmaa ja huumaapi pään, och luften är vårlig och gräset är grönt,
ja laulelmat lempeesti lehdoissa soi, orangernas ånga ur skogarna går,
sen runsaammat riemut ken kertoilla voi! och ljuv mandolinen som kärlek slår.
[ej översatt, sv vers sjungs sällan] Cypresserna dofta. Det brusande hav
i silver mot stranden bryts;
vid foten av Etna, där är en grav,
vars sorg uti blommor byts.
Där slumrar en gäst från nordens dal;
och nu är det jul i hans fädernesal.
Vem sjunger din visa, som fordom en gång?
Hör, Sylvia sjunger din hembygds sång!
Sä tähdistä kirkkain, nyt loisteesi luo Och stråla, du klaraste stjärna i skyn,
sinne Suomeeni kaukaisehen! blicka ned på min älskade Nord!
Ja sitten kun sammuu sun tuikkesi tuo, Och när du går bort under himmelens bryn,
sa siunaa se maa muistojen! välsigna min fädernejord!
Sen vertaista toista en mistään ma saa, I blommande vårar på gyllene strand,
on armain ja kallein mull' ain Suomenmaa! var finnes ett land som mitt fädernesland?
Ja kiitosta sen laulu soi Sylvian För dig vill jag sjunga om kärlek och vår,
ja soi aina lauluista sointuisimman. så länge din Sylvias hjärta slår.
måndag 6 september 2010
Glee!
En vän tipsade mig om den underbara tv-serien Glee som handlar om en liten sång- och dansklubb (Glee Club) i USA. Av någon anledning hade jag fått för mig att det var High School Musical i tv-serieformat och utspelade sig i Storbritannien, men det visade sig vara fel på båda punkter. Min vän och främste tipsare i allting som är se- och läsvärt krossade mina fördomar fullständigt.
Ovan syns min absoluta favoritlåt Don't Stop Believing av Journey. Den låten beskriver ungefär hela konceptet på serien. Ett gäng musikaliskt intresserade och töntstämplade tonåringar går med i den omstartade sångklubben under den entusiastiske spanskaläraren Will Shuester som tagit tyglarna efter en mindre skandal med den förre klubbledaren. Han var själv med i klubben när han gick på skolan och på den tiden var medlemmarna de hetaste av de heta. Den nutida kören är en ganska sorglig och udda syn som får slushies slängda i ansiktet av de coola kidsen på regelbunden basis.
Klubbens kärna består av fem personer. Vi har körens själutnämnda stjärna, den överambitiösa och -dramatiska Rachel som har en fantastisk röst men en riktigt hemsk personlighet; homosexuelle och modeintresserade Kurt; den rullstolsburne, bas- och gitarrspelande samt dansante(!) Artie; den blyga, stammande gothtjejen Tina och den mörkhyade och överviktiga Mercedes vars röst förmodligen kan spräcka glas. Alla befinner sig längst ner i den benhårda sociala hierarkin i skolan och överlever sina dagar genom att tänka på den dag som de kommer ut ur den döda hålan som de bor i.
I andra ringhörnan finns den självsäkra och bestämda hejaklackstränaren Sue Sylvester som blir ursinnig av att Glee med Mr Shue i spetsen kommer och tar pengar från hennes budget som bland annat går till att kemtvätta flickornas uniformer i Europa. Hon är inte alltid den vassaste kniven i lådan, men hon bryr sig inte om andra och kan ta och manipulera folk. Hon var också varit hejaklacksledare i sin ungdom och fortfarande håller formen och sörplar ständigt i sig proteindrinkar. Trots att hon tycks vara helt genomond har hon faktiskt lite svagare sidor vilket visar sig ju längre den första säsongen lider. Man lär sig att båda avsky och älska henne på samma gång. Dessutom är hennes repliker rent guld, hon säger så galna saker och med sådan övertygelse att man inte riktigt vet vad hon Skönare antagonist får man leta efter.
De populära eleverna är givetvis amerikansk fotbollspelare och hejaklacksledare. Finn Hudson är en lite bortkommen, men väldigt musikintresserad sportkille som är ihop med skolans populäraste tjej Quinn som är ordförande i kyskhetsklubben och kapten för hejaklacken.
Upplägget är onekligt likt HSM, men jag har inte orkat se på filmen eftersom den verkar rikta sig till hormonstinna tonårstjejer, vilket jag inte riktigt räknar mig som längre. Vem vet, den kan vara hur bra som helst eftersom den fått ett par uppföljare också, men min instinkt säger att det är en film som jag förmodligen kan leva utan. Men vad Glee har, och det jag tror att HSM inte har, är utveckling. Det är inte riktigt det klassiska upplägget pojke-möter-flicka även om det givetvis finns känslor med. Det är mer komplicerat och även om själva intrigen känns som tagen ur en såpa och rätt fjantig så bärs serien upp av musiken och det färgstarka persongalleriet.
Alla som har ett intresse av musik och kanske kände/känner sig bortkomna eller utanför i skolan kommer att känna igen sig och glädjas åt Glee. Jag rekommenderar den speciellt till två av mina vänner som jag vet uppfyller båda kategorierna. Om inte annat så är serien ett lyckopiller med sina underbara sång- och dansnummer och dramatiska flärd.
fredag 22 januari 2010
Mångsysslarens vals
Jag är en person som sällan har tråkigt. Om jag har tråkigt har jag ett digert utbud av intressen av välja mellan. Till mina äldsta intressen hör läsningen och skrivandet. Oftast har jag minst tre böcker på gång och ibland lägger jag ifrån mig en bok för att plocka upp en annan som jag hellre vill läsa. Vad jag läser beror mycket på vilken sinnesstämning som jag befinner mig i för tillfället. Ibland passar det utmärkt att klämma en deckare eller en klassisk saga medan jag vid andra tillfällen helst av alla vill läsa in mig på råa kalla fakta. Jag läser in mycket fakta på nätet, och försöker hålla mig källkritisk till den.
Jag ska inte räkna upp resten av mina intressen en och en för det skulle inte bli någon intressant läsning. Däremot kan jag nämna att många av dem har med skapande och estetik att göra. Ju fler inlägg jag skriver, desto fler intressen kommer jag att avslöja.
Om någon som läser detta tycker att jag skryter med mina intressen kanske följade tåls att tänka på: när jag var liten hade jag i princip inga vänner. Jag var utstött, konstig, blyg och tyst. Mitt utanförskap gjorde att jag utvecklade ett galleri av intressen för att hålla mig sysselsatt. Det var faktiskt inte synd om mig. Jag hade en mycket innehållsrik och lycklig barndom och jag är inte rädd för att sitta ensam och sysslolös en vardagskväll eller en helgkväll heller. Det finnas alltid något att göra.
Om man är eller blir bra på någonting beror enligt mig helt på hur mycket man hänger sig åt det. Jag ägnade många dagar försjunken i böcker, egna påhittade världar, scenarion och musikstycken som barn. Jag är ofashinabelt bra på att koncentrera mig, så ifall någon försöker få kontakt med mig när jag gör någonting som helt slukat mig, är risken mycket stor att jag inte ens märker att någon försöker få min uppmärksamhet. Nu är det simultanförmågans tidevarv. Man ska klara av så många saker som möjligt samtidigt, trots att studier visar att det sättet är väldigt ineffektivt och leder till att saker och ting tar längre tid att göra. På grund av min koncentrationsförmåga utövar jag de flesta av mina skapande intressen i cykler allt efter vad som inspirerar mig för tillfället.
...Och så till det negativa. Jag kan inte tala för alla mångsysslare i världen, bara för mig själv. Ibland är det stressande att ha många hobbies. Intressena blir nästan som osnutna småbarn som kräver och pockar på uppmärksamhet. Ibland räcker tiden helt enkelt inte till för att avsluta ett infall innan nästa tar vid. Det är bara ett lyxproblem och jag skulle inte byta ut mina intressen mot någonting i dagsläget. Även om min myriad av intressen stressar mig, så gör dem mig ändå lycklig. Jag kan skapa någonting, jag är bra på någonting och det får mig att må bra och tiden att gå.
Länkar om multitasking (simultankapacitet): SR, CNN, Wired, The New Atlantis, Science Daily
Jag ska inte räkna upp resten av mina intressen en och en för det skulle inte bli någon intressant läsning. Däremot kan jag nämna att många av dem har med skapande och estetik att göra. Ju fler inlägg jag skriver, desto fler intressen kommer jag att avslöja.
Om någon som läser detta tycker att jag skryter med mina intressen kanske följade tåls att tänka på: när jag var liten hade jag i princip inga vänner. Jag var utstött, konstig, blyg och tyst. Mitt utanförskap gjorde att jag utvecklade ett galleri av intressen för att hålla mig sysselsatt. Det var faktiskt inte synd om mig. Jag hade en mycket innehållsrik och lycklig barndom och jag är inte rädd för att sitta ensam och sysslolös en vardagskväll eller en helgkväll heller. Det finnas alltid något att göra.
Om man är eller blir bra på någonting beror enligt mig helt på hur mycket man hänger sig åt det. Jag ägnade många dagar försjunken i böcker, egna påhittade världar, scenarion och musikstycken som barn. Jag är ofashinabelt bra på att koncentrera mig, så ifall någon försöker få kontakt med mig när jag gör någonting som helt slukat mig, är risken mycket stor att jag inte ens märker att någon försöker få min uppmärksamhet. Nu är det simultanförmågans tidevarv. Man ska klara av så många saker som möjligt samtidigt, trots att studier visar att det sättet är väldigt ineffektivt och leder till att saker och ting tar längre tid att göra. På grund av min koncentrationsförmåga utövar jag de flesta av mina skapande intressen i cykler allt efter vad som inspirerar mig för tillfället.
...Och så till det negativa. Jag kan inte tala för alla mångsysslare i världen, bara för mig själv. Ibland är det stressande att ha många hobbies. Intressena blir nästan som osnutna småbarn som kräver och pockar på uppmärksamhet. Ibland räcker tiden helt enkelt inte till för att avsluta ett infall innan nästa tar vid. Det är bara ett lyxproblem och jag skulle inte byta ut mina intressen mot någonting i dagsläget. Även om min myriad av intressen stressar mig, så gör dem mig ändå lycklig. Jag kan skapa någonting, jag är bra på någonting och det får mig att må bra och tiden att gå.
Länkar om multitasking (simultankapacitet): SR, CNN, Wired, The New Atlantis, Science Daily
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)