Susan Boyles liv blir musikal

Fantastiska Susan Boyle.

Första gången jag hörde talas om henne satt jag på ett tåg och läste om hennes kometdebut i Metro. Hon såg inte mycket ut för världen efter dagens skönhetsideal mätt och låg långt över medelåldern i Britain's Got Talent men hon slog alla med häpnad när hon tog ton. Första gången jag lyssnade på youtubeklippet från hennes audition grät jag. Tårarna rann helt okontrollerat. Hon har en fantastisk röst, och att den rösten gått obemärkt i 47 år är en skam för världen. Bara minnet av den känslan får mig att fälla tårar i detta nu.

Jag minns reaktionen i publiken. En svag inandning innan jublet började hagla. Helt underbart. I den stunden väcktes alla mina barnsliga drömmar och idealistiska förhoppningar till liv. Tron på en bättre och mindre cynisk värld där personer som inte ser ut som fotomodeller tillåts uppträda i seriösa sammanhang. Så fort en människa är rund verkar det bara finnas en väg att gå om man vill stå i rampljuset: komikens. Boyle drog några tafatta skämt som ingen riktigt skrattade åt innan hon tog ton. Kanske var det nervositeten och själva situationen som talade men hon framstod som lite konstig, och det gjorde nog kontrasten till hennes röst ännu större. Kvinnan har attityd, det går inte att förneka och ett levande bevis på att det inte är försent trots att man är i medelåldern.

I vintras pratades det om att det var en musikal på gång om Susans väg till stjärnorna. Nu är det snart dags. Den 7 juli börjar biljetterna säljas på Theatre Royals hemsida. I början ryktades det om att Boyle själv skulle spela huvudrollen eller göra gästspel, men nu är det bestämt att Elaine C Smith ska porträttera henne. Jag vill se den, men vet inte ännu om jag kommer att ha vägarna förbi England inom den närmaste framtiden. Jag hoppas det för vill gärna se flera musikaler live.

Mer om nyårsmål

Mitt förra inlägg skrevs innan jag läste Felicia Days blogginlägg om förra året. Day är en ung aspirerande skribent och skådespelerska som blev känd i princip över en natt när hon lanserade webbserien The Guild på Youtube, var med i Dr Horribles Sing-Along Blog och hon har även spelat biroller i Buffy och Dollhouse (de tre sista skapade av Joss Whedon). På bara några få år har hon gått från deltidsarbetslös WoW-nörd till en namn i branschen. Hon sammanfattade sitt år med att lista och beskriva fem saker som hon lärt sig under 2010.
 
Även om jag är mycket av en ordningsam listperson blir det oftast mer sagt än gjort i min värld. När jag har skrivit ner saker och ting så tycker mitt undermedvetna att halva jobbet redan är gjort. Det andra dåliga med mina listor är att de ofta blir för långa. Jag vill göra bot och bättring med själen och helst ska allting ske effektivt och innan andra januari. Men så fungerar det ju inte. Jag har varvat min lista med saker jag redan nu vet att jag kommer att göra med saker jag vill göra: jag kommer att resa utomlands med mor nu i början på året till en plats jag inte varit på tidigare och jag kommer förmodligen att läsa alla Jane Austen-böcker utan något knorrande. Det kanske ses som att hacka listan, men jag ser det som uppmuntran att jag avverkat en punkt tidigt under året och att jag lovar att göra något som inte bara är jobbigt.

Resten av punkterna kommer jag att få kämpa hårt med. Jag vet inte om jag dragit iväg med ambitionsnivån igen och lovat för mycket, det återstår att se hur många av målen jag kommer att uppnå. I slutet på 2011 kommer jag att sammanfatta och se om jag lyckats hålla mina löften. Jag tänkte även skriva i bloggen om mina framsteg och motgångar med nyårsmålen under tiden, ska hålla det på en lagom nivå så att det inte blir för ynkligt eller privat (i enlighet med nyårsmål 5).

Motion och viktnedgång har legat som restskattad ångest på listan i flera år nu. Det finns inte med på min lista för det känns som om det går bättre om jag inte lovar och istället gör det. Jag har redan planer på vad jag ska göra på den fronten och konspirerar med pojkvännen för att få det att gå vägen med kosthållning och regelbundna måltider. Sedan är det upp till mig att hålla igång träningen och inte ge upp om jag kommer av mig.

Det kallas tvivel (och blyghet)

Jag gör så gott jag kan, men ibland känns det som om det inte räcker. Det finns alltid mer som går att göra. Jag grubblar på att ingen läser den här bloggen, för jag har inte delat adressen till någon av mina bekanta, mest eftersom jag då blir medveten om att någon läser den. Jag skriver som bäst när jag vet att ingen kommer att läsa, jag vågar ta ut svängarna och känner mig säker i mina påståenden.

Dessutom är jag blyg. Kanske märks det på hur jag skriver, kanske inte. Jag uttrycker mig bättre skriftligt än muntligt. Då får jag tänka efter hur jag ska lägga upp mina ord, och det händer sällan när jag pratar med folk. Skrivandet ger mig möjligheten att putsa på ett påstående till perfektion. Jag umgås med vissa personer som begåvats med vältalighet. De vet precis hur de ska uttrycka sig och använda rösten för att få folks uppmärksamhet. Och folk lyssnar verkligen. Ibland är det svårt som blyg att komma till tals bland verbala personer. De är fascinerande att lyssna på, jag är tönten som kommer med kärnfulla one-liners.

Det är givetvis inte deras fel att de har en annan talang än jag har, eller att den är mer påtaglig och synlig än att kunna uttrycka sig i skrift är. Jag är helt enkelt inte någon talare. Det går att träna upp sin förmåga att tala inför folk, att verka säker och känna sig bekväm i rollen som samtalets mittpunkt. Vissa har en naturlig fallenhet för att uttrycka sig och självsäker utstråling som får folk att lyssna på dem. Jag önskar ofta att jag också kunde prata som ett proffs, att inte tappa bort mig så fort jag upptäcker att folk faktiskt lyssnar på mig.

De gånger jag läser om kändisar och annat fiint folk blir jag alltid lika konfunderad över hur ofta de säger sig vara blyga "privat". Jag fattar inte riktigt. Blir kändisar blyga eller är värnar de helt enkelt bara om sina privatliv? Är de blyga från början? Det är i och för sig stor skillnad på blyghet och självförtroende, men ibland undrar jag verkligen. Varför väljer man ett så offentligt liv i såfall? Kanske är det ett sätt att komma över blygheten, kanske är de före detta barnstjärnor som haft pushiga föräldrar som velat sola sig i sina ungars glans.

På tal om pushighet finns det många som vill förändra blyga personer till att bli mer utåt och framåtsträvande personer. Blyghet ses som något sjukligt, ett handikapp som ska tränas bort, bort och helst glömmas. Jag är lite kluven till den frågan. Det skulle vara jätteskönt att bli av med min blyghet men när jag tänker efter så har större delen av blygheten som jag upplevde som barn avtagit med åren. Jag är numera snarare en lite tyst och försiktig person än en knallblyg en. Jag kan prata med människor även om jag sällan känner mig bekväm att göra det i större sällskap, fast det är väl inget ovanligt egentligen?

En annan sida av blygheten är just den att man blir väldigt självcentrerad, eller snarare självmedveten. Jag vill inte göra något eller säga saker som sårar eller gör folk upprörda. Jag vill inte verka jobbig. Eftersom jag är ganska tyst är jag en bra lyssnare som tar till mig det som sägs (om jag inte spejsar ut och börjar grubbla på något djupt). Det här är nog anledningen till att många blyga personer blir författare, man kan återberätta saker ur verkligheten och ibland lyckas man få till en naturlig ton i dialogen från saker man (tjuv)lyssnat på. Det är vad jag inbillar mig i allafall.