Brittiska damer med tomtar på loftet

Jag har påbörjat läsning av tegelstenen Madwoman in the Attic. Det är en litteraturkritisk studie över hur kvinnliga författare använder sig av liknande stilfigurer, miljöer och även karaktärer i böcker skrivna under 1800-talet. Titeln har legat och lurat i bakhuvudet sedan B-kursen i engelska när jag valde brittisk litteratur istället för amerikansk. För någon månad sedan hittade jag den på biblioteket och lånade den. Hittills har den mest legat som en trygg och stabil kloss på golvet, men nu när jag börjar närma mig slutet i en av mina skönlitterära böcker, och särskilt efter helgens Pride and Prejudice-marathon och talk-along, kände jag att tiden var mogen för att plocka upp den. Jag blev dessutom väldigt, väldigt sugen på att plöja mig igenom alla böcker av Jane Austen, systrarna Brontë och frossa i gammalt språk och klassisk litteratur.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag har läst klassisk litteratur sen jag var barn. Jag har läst större delen av dessa sedan jag började på universitetet, jag har börjat beta av de största, men eftersom det inte är alltid den litteratur som jag föredrar går det lite trögt. Jag klarar inte alltid av böcker, antingen på grund av de osannolika händelseförloppen, det tungrodda språket eller jag att jag helt enkelt inte förstår inte hur de blivit klassiker, men så är det nog för alla för någon klassiker. Man kan inte gilla all litteratur. På b-kursens litteraturdelkurs läste vi bland annat Frankenstein, Jane Eyre och jag tror Persuasion. Om inte så var den sista boken från C-kursen. Jag försökte kolla upp litteraturlistor från kurserna men de har bytt dem sen sist och de består nu till 110% av mansförfattare.

Boken Madwoman in the Attic är skriven av Sandra M. Gilbert och Susan Gubar och är skriven på 70-talet. Mitt exemplar är utgivet 2000 så det är förmodligen aningen omarbetat för att passa dagens litteraturvetenskap.  Hittills har jag bara läst förordet, vilket är rätt intressant ur annan synpunkt. De två kollegorna berättar hur idén uppstod: de var båda litteraturvetare i engelsk litteratur men på båda sidor om 1800-talet. De berättar om den sexism och de fördomar de fått utstå (speciellt Gilbert vars man också var engelsk litteraturvetare men vars karriär gått längre) som kvinnor inom ett då ganska mansdominerat ämne. De manliga kollegerna ville enligt deras utsago att de skulle korrekturläsa eller hjälpa dem i deras forskning och inte påbörja några egna projekt. De höll i en gemensam kurs om 1800-talslitteratur eftersom de tyckte det var intressant och upptäckte då att det fanns många gemensamma nämnare.

Kvinnor blev ofta "galna" på den tiden. Ofta låstes de in på hospital och lämnades där för resten av sina liv. Bortglömda och inlåsta. Det kunde vara icke-medgörliga fruar och döttrar, kvinnor som betedde sig olämpligt, promiskuöst eller liknande. Kvinnor som inte passade in i dåtidens snäva kvinnliga könsroll. Enligt det viktorianska idealet skulle kvinnan stanna i hemmet och ta hand och hushållet och familjen. Det var hennes uppgift i livet. Kvinnan skulle vara Ängeln i hemmet, efter en dikt av en poet som ansåg att kvinnan han suktade efter var det mest perfekta exemplaret av det täcka könet. Uppoffra sig själv för man och barn. Det idealet tycks leva än idag i viss form. I början på månaden pratades det om Superpappan som kombinerade karriär och familj när frun hade fått arbete utomlands. När en kvinna kombinerar karriär och familj blir hon genast ifrågasatt, skuldbelagd och kallad självisk medan en man är superpappa för att män inte förväntas tycka om och vilja umgås med familjen. Det är ju kvinnans jobb! Mannen ska komma hem med mammutstek till middagen och dricka öl framför sporten. The end.

Jag kommer förmodligen att köpa Madwoman snart eftersom jag inte kommer att kunna låna om boken en tredje gång. Undrar om jag kommer att vara lika sugen på att läsa om viktorianska damer efter det?

OMG plagiat!

J.K Rowling stäms för att Harry Potter och där främst Den flammande bägaren påminner om en bok som författaren Adrian Jacobs skrivit. Jacobs själv dog 1997 så det är hans dödsbo som vill åt pengarna. Likheterna sägs vara slående och "bortom allt tvivel" snodda från den mindre framgångsrika Jacobs som dog utblottad. Agenten tror att Rowlings kan bli tvungen att punga ut med minst en miljard kronor.



Rowling själv hävdar att anklagelserna är absurda och att hon aldrig hört talas om Willy the Wizard från 1987 som hon sägs ha plagierat. Det här brukar hända när författare blir rika och berömda. Folk vill åt pengarna och hävdar att de stulit deras idéer. Men det finns en hemsida som lagt upp massor av lösryckta citat ur böckerna. Willy the Wizard verkar vara lite mer humoristiskt lagd än Harry Potter. Jag länkar till den här för de som vill göra lite ordentligare research.

Kanske handlar det om ett omedvetet lån? Jag minns inte ens hälften av titlarna på alla böcker jag har läst, men ofta så dyker det upp saker böcker som inspirerar mig till att hitta på nya vinklingar eller versioner på samma koncept. Det finns inte särskilt många saker som man kan skriva om som inte redan har tagits upp av någon. Det finns en kontroversiell och inte helt övertygande psykologisk förklaring som kallas kryptomnesi, vilket innebär att man omedvetet tror att någon annan än den faktiska upphovsmannen ligger bakom en idé eller tanke. Oftast är det man själv och det är tydligen vanligare ifall upphovsmannen har samma kön som man själv. Detta ska ha drabbat bland annat lingvisten Helen Keller.

Njaa... Jacobs' dödsbo har även stämt eBay för att vara säkra på att vara de enda som säljer boken och har stämt Rowling tidigare för plagiat.

Det kallas tvivel (och blyghet)

Jag gör så gott jag kan, men ibland känns det som om det inte räcker. Det finns alltid mer som går att göra. Jag grubblar på att ingen läser den här bloggen, för jag har inte delat adressen till någon av mina bekanta, mest eftersom jag då blir medveten om att någon läser den. Jag skriver som bäst när jag vet att ingen kommer att läsa, jag vågar ta ut svängarna och känner mig säker i mina påståenden.

Dessutom är jag blyg. Kanske märks det på hur jag skriver, kanske inte. Jag uttrycker mig bättre skriftligt än muntligt. Då får jag tänka efter hur jag ska lägga upp mina ord, och det händer sällan när jag pratar med folk. Skrivandet ger mig möjligheten att putsa på ett påstående till perfektion. Jag umgås med vissa personer som begåvats med vältalighet. De vet precis hur de ska uttrycka sig och använda rösten för att få folks uppmärksamhet. Och folk lyssnar verkligen. Ibland är det svårt som blyg att komma till tals bland verbala personer. De är fascinerande att lyssna på, jag är tönten som kommer med kärnfulla one-liners.

Det är givetvis inte deras fel att de har en annan talang än jag har, eller att den är mer påtaglig och synlig än att kunna uttrycka sig i skrift är. Jag är helt enkelt inte någon talare. Det går att träna upp sin förmåga att tala inför folk, att verka säker och känna sig bekväm i rollen som samtalets mittpunkt. Vissa har en naturlig fallenhet för att uttrycka sig och självsäker utstråling som får folk att lyssna på dem. Jag önskar ofta att jag också kunde prata som ett proffs, att inte tappa bort mig så fort jag upptäcker att folk faktiskt lyssnar på mig.

De gånger jag läser om kändisar och annat fiint folk blir jag alltid lika konfunderad över hur ofta de säger sig vara blyga "privat". Jag fattar inte riktigt. Blir kändisar blyga eller är värnar de helt enkelt bara om sina privatliv? Är de blyga från början? Det är i och för sig stor skillnad på blyghet och självförtroende, men ibland undrar jag verkligen. Varför väljer man ett så offentligt liv i såfall? Kanske är det ett sätt att komma över blygheten, kanske är de före detta barnstjärnor som haft pushiga föräldrar som velat sola sig i sina ungars glans.

På tal om pushighet finns det många som vill förändra blyga personer till att bli mer utåt och framåtsträvande personer. Blyghet ses som något sjukligt, ett handikapp som ska tränas bort, bort och helst glömmas. Jag är lite kluven till den frågan. Det skulle vara jätteskönt att bli av med min blyghet men när jag tänker efter så har större delen av blygheten som jag upplevde som barn avtagit med åren. Jag är numera snarare en lite tyst och försiktig person än en knallblyg en. Jag kan prata med människor även om jag sällan känner mig bekväm att göra det i större sällskap, fast det är väl inget ovanligt egentligen?

En annan sida av blygheten är just den att man blir väldigt självcentrerad, eller snarare självmedveten. Jag vill inte göra något eller säga saker som sårar eller gör folk upprörda. Jag vill inte verka jobbig. Eftersom jag är ganska tyst är jag en bra lyssnare som tar till mig det som sägs (om jag inte spejsar ut och börjar grubbla på något djupt). Det här är nog anledningen till att många blyga personer blir författare, man kan återberätta saker ur verkligheten och ibland lyckas man få till en naturlig ton i dialogen från saker man (tjuv)lyssnat på. Det är vad jag inbillar mig i allafall.