Ju mindre jag skriver i bloggen, desto mer tycks jag göra ute i verkligheten. Jag har fått mycket gjort denna vecka och helg. Gårdagen blev stressig för att jag kollade fel på klockan och hade tvättid senare än jag trodde. Efter att ha snabbvikt tvätt snabbgick jag till stationen och åkte en snabbis till Stockholm. Jag har planerat att åka till Hufvudstaden i flera veckor nu för att köpa hårfärg och kom till skott igår. Jag köpte upp ett litet lager och återvände efter drygt en timme effektiv tid vandrandes längs Drottninggatan.
När jag är i Stockholm brukar jag även ta en sväng till SF-bokhandeln. Det känns nästan som att vallfärda till en helig plats för mig eftersom att vara omgiven av så mycket litteratur i olika former skänker mig en inre frid som sällan uppnås på andra sätt än genom stillsam meditation. Tyvärr så var det helg nära stängningsdags och dessutom i bokreatider så det var trångt och det kändes ganska stressigt att vara där. Gångarna mellan hyllorna är inte precis anpassade för rusningstrafik. Det gick inte att stå för länge i mittgången eftersom det var massvis med folk som skulle förbi. På något sätt lyckades jag ändå köpa fyra böcker, varav en kom från bokrean.
Pojken hade önskat sig Metro 2033 och jag söker alltid uppmuntra hans läsintresse. Den fanns som inbunden på bokrean, men pocketversionen var mer prisvärd. Ett annat fynd jag gjorde var Cirkeln. Jag läste Cirkeln i inbundet format över julhelgen och fullkomligt älskade den. Jag har många gånger både udner och efter läsning önskat att den fanns när jag var ung. Den fanns på LundeQs bokrea och kostade där 79 kr medan den nyutgivna pocketen gick av på 82. Hittade den senare på Pocketshop där den kostade 79. På SF-bokhandeln gick den på 60 och jag kände att jag gjorde ett fynd, även om jag i efterhand kan känna att mellanskillnaden betalades på tågbiljetten. Jag fick även hem Princess Bride i bokformat. Den sistnämnda och Metro var de böcker jag hade planerat att köpa.
På kvällen var det rollspel och jag hade en knapp halvtimme på mig att äta middag och samla ihop karaktärsblad, penna och tärningar. Vi spelar Mutant nu. Nästan alla karaktärer har bytts ut sen vi började spela, antingen på grund av oundvikliga dödsfall eller frivillig pensionering, men det går mycket bättre nu än det gjorde i början. Vi har kommit överens om att vi avslutar ett äventyr och börjar därefter på ett i ett annat system. I början var jag helt mot att spela robot/automat, men nu är jag väldigt förtjust i det. Jag har utvecklat en väldigt (o)trevlig personlighet till min automat och gillar den skarpt. Mutant är en ganska lustig värld.
Idag åkte jag till pojken och glömde givetvis att ta med hans bok. Jag har ägnat dagen åt att att bleka och färga mina rötter med ovan nämna hårfärg och att färdigställa ytterligare en amigurumisköldpadda. Jag har nog gjort åtta stycken vid det här laget, alla i olika stadier. Fem stycken är i princip helt klara. Den jag pysslat med nu kommer att få lite fler detaljer innan jag kan kalla den klar.
Rösten börjar bli bättre. Sjöng lite med kör nummer två i fredags. Rösten höll nästan genom två låtar. Ska göra ett nytt försök med första kören på måndag. Får se om jag klarar av några höga toner då. Det som är uschligt med att vara sopran att det sällan går att undvika att sjunga i övre registret. I vanliga fall är det inga större problem, men just nu känns det jobbigt. Jag hoppas att det går bra att sjunga imorgon.
Nästa helg kommer nog att vara en aning mer stillsam och lite mindre flängig.
Visar inlägg med etikett Böcker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Böcker. Visa alla inlägg
söndag 4 mars 2012
onsdag 28 september 2011
E-boksläsare
Jag är galet sugen på att köpa en e-boksläsare. Såg en tjej som hade en på tåget senast jag åkte från Stockholm. Den såg så häftig ut och var mycket mindre än jag trodde, ungefär som en pocketbok. Man såg texten mot en grå bakgrund, jag vet inte om det är så den lyser eller om den var avstängd. Omedelbart kavlade sig fördelarna ut framför mig. Den är smidig att ta med på resor, ett stort antal böcker kan sparas och den tar i princip ingen plats. Det kliar i fingrarna eftersom den lilla smala saken kan innehålla massvis med böcker och man kan ha med den.
Ibland önskar jag att man på köpet med en vanlig bok kunde få e-boken gratis eller för några tior extra. Jag vill gärna ha det fysiska exemplaret i min bokhylla. En annan sak som fått mig att fundera på att köpa en läsare är att det finns många böcker som jag skulle vilja läsa som gått ur tryck, eller som jag kanske inte riktigt villa ha stående i hyllan. Det finns böcker som jag köper på ren impuls, och sen upptäcker att jag inte alls gillar eller ens vill behålla. Sådana böcker försöker jag att ge bort till folk som kan tänkas vilja ha dem, men problemet ligger ofta i att de flesta jag känner har liknande smak och troligtvis inte kommer att uppskatta dessa gåvor.
Nackdelen med e-boksläsare är förstås priset. För att den ska löna sig behöver jag läsa lite drygt sexton böcker på den. Det går att låna e-böcker på biblioteket, så jag behöver inte köpa 16 böcker. Frågan är ju bara om det lönar sig och om jag verkligen kommer att använda den. En liten platt skärm kanske inte alls ger samma känsla av lugn och spänning som en pappersbunt? Jag funderar vidare. En av mina bekanta har en Kindle som jag ska få prova att bläddra i medan jag funderar.
Ibland önskar jag att man på köpet med en vanlig bok kunde få e-boken gratis eller för några tior extra. Jag vill gärna ha det fysiska exemplaret i min bokhylla. En annan sak som fått mig att fundera på att köpa en läsare är att det finns många böcker som jag skulle vilja läsa som gått ur tryck, eller som jag kanske inte riktigt villa ha stående i hyllan. Det finns böcker som jag köper på ren impuls, och sen upptäcker att jag inte alls gillar eller ens vill behålla. Sådana böcker försöker jag att ge bort till folk som kan tänkas vilja ha dem, men problemet ligger ofta i att de flesta jag känner har liknande smak och troligtvis inte kommer att uppskatta dessa gåvor.
Nackdelen med e-boksläsare är förstås priset. För att den ska löna sig behöver jag läsa lite drygt sexton böcker på den. Det går att låna e-böcker på biblioteket, så jag behöver inte köpa 16 böcker. Frågan är ju bara om det lönar sig och om jag verkligen kommer att använda den. En liten platt skärm kanske inte alls ger samma känsla av lugn och spänning som en pappersbunt? Jag funderar vidare. En av mina bekanta har en Kindle som jag ska få prova att bläddra i medan jag funderar.
måndag 12 september 2011
Konsten att umgås och att vara ensam
Jag har alltid varit en lite egen figur, av dualistisk natur. Det mesta i mitt liv är ganska motsägelsefullt, men icke desto mindre verkligt. Ta till exempel det här med att umgås med folk. Jag tycker om mina vänner och umgås gärna, men jag har inget emot att vara ensam. Det är när saker och ting blir påtvingat och utan förvarning som det blir jobbigt.
Jag är vad man skulle kalla introvert, navelskådande och såntdärnt. Om det inte framgått av tidigare inlägg så säger jag det rent ut nu. Jag trivs bra på egen hand eller i mindre grupper av folk, har jag för mycket folk omkring mig tappar jag gnistan och koncentrationen. Vet jag att jag ska umgås med en större skara folk är jag beredd på det och inställd på att umgås och ju längre jag stannar på en fest med främmande människor desto mer bekväm blir jag. När jag är inställd på någonting är det svårt för mig att göra annat, just för att jag peppat mig själv till att göra just detta och inget annat. En sak i taget är min melodi.
Det blev fel när jag blev sjuk nyligen. Jag hade en väldigt social vecka inplanerad, men jag blev seg och snorig och kunde knappt gå utanför dörren. Aktiviteter som jag planerat fick ställas in och mitt vanliga schema stuvades om. Träning, kör, rollspel och vänner fick vänta på mitt tillfrisknande och det är lite svårt att komma i fas med det igen. Inget oövervinnerligt hinder, men väl lite stört. Och eftersom att det blev så mycket som föll bort uppstod en slags tomhet inuti. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, som om jag aldrig umgicks med mig själv i vanliga fall. Jag såg lite på film tills jag tappade koncentrationen och sen läste jag lite, men det kändes inte helt okej. Jag skulle ju egentligen ha gjort annat och det tog ett tag att ställa om. Resten av sjukhelgen förlöpte relativt smärtfritt, men just den första dagen var jag milt uttryckt lite bitter och ur balans.
För tillfället är jag på väg att avsluta en bok som heter Introvert Advantage som är skriven av en amerikansk psykolog. Den tar upp mycket som jag inte tänkt på att koppla ihop med min blyghet och bitvis självvalda isolering. Jag har lagt massor av bokmärken i de delar som kan vara bra att bläddra tillbaka till i framtiden med små bilder för att symbolisera vad stycket handlar om. Just nu är det bara remsor ur ett A5-block, men jag kanske gör det lite festligare i framtiden.
Boken skiljer mellan att vara blyg/ ha social fobi och att vara introvert. Social fobi innebär att sociala situationer ger personer en känsla av ångest och fysiskt obehag vid bara tanken på situationer medan man vid introversion blir trött eller smått obekväm i för stora och långa sociala sammanhang. Man kan givetvis vara introvert och blyg samtidigt, men man kan även vara extrovert* i samma situation, vilket måste vara oerhört motsägelsefullt och jobbigt. Är man introvert blir man stimulerad av att t ex stilla sitta och läsa en bok medan man som extrovert blir peppad av att umgås med folk och ständigt få input utifrån. Att vara utåtriktad är enligt den statistik som boken uppger vanligare, det lär går en inåtriktad person per tre utåtriktare, vilket innebär att det är norm att vara utåtriktad. Detta leder förstås till lite märkliga fördomar. Vi får ta del av patientberättelser från författarens klienter där oroliga föräldrar till introverta barn undrar hur de ska få sina barn att bli mer sociala. Att vara introvert innebär inte att man är asocial, det innebär bara att man blir överstimulerad och trött av att umgås för länge med människor och behöver tid för sig själv för att bearbeta saker.
En annan sak som boken tar upp är hur information färdas i hjärnan. Extroverta personers nervsignaler tar en genväg och hinner snabbare till målet i amygdala, medan introvertas signalerna tar den längre, sceniska vägen. Det leder till att man inte alltid hittar rätt ord när man ställs inför en rak fråga man inte är beredd på, samt att information i hjärnan lagras i långtidsminnet.
Ytterligare en sak som jag fastnade för är en möjlig förklaring till exemplet med min sjukfrånvaro ovan, att jag hade svårt att komma igen i rutiner när de avbrutits. Det ska tydligen också vara typiskt för introverta, just på grund av de längre nervbanorna. Nu svär jag inte vid den här boken som en bibel, men den har fått mig att se på mig själv och mitt beteende som mer "normalt" än tidigare. Jag har länge förundrats över mitt knasiga, motsägelsefulla beteende och hur jag reagerar på saker och ting och haft fler tunga och omöjliga krav på mig själv. Det finns så mycket som boken tar upp som jag känner igen i mig själv som jag knappt ens kommer ihåg, men jag rekommenderar att folk som känner sig som panelhönor, tysta och osociala tar sig en titt på denna bok (eller kollar på författarens hemsida innan man bestämmer sig för att köpa). Det är inget fel på dig om du inte alltid känner för att umgås med folk, det är bara så du är funtad. Förhoppningsvis så är den till stor hjälp för folk som skuldbelägger sig själva för att de inte "ids" umgås med folk hela tiden eller för att de inte orkar lika mycket som sina "mer sociala" kompisar.
Jag erkänner, jag har börjat att läsa av mina närmaste vänner för att se vilka som skulle kunna vara vilken personlighetstyp. Det är inte alltid så lätt som det verkar. Folk kan vara oerhört sociala men ändå uppskatta stora mängder egentid. Det är trots allt en glidande skala och ingen människa är helt lik en annan i beteende. Jag har inte köpt allt som står i boken, för allt känns inte relevant för mig, men det kanske stämmer in på andra.
*Åsikter går isär om det ska heta extravert eller extrovert. I Introvert Advantage skriver författaren extrovert.
Länk-o-rama:
Artikel om introversion
Författarens hemsida
Förenklat test om personlighetstyper.
Jag är vad man skulle kalla introvert, navelskådande och såntdärnt. Om det inte framgått av tidigare inlägg så säger jag det rent ut nu. Jag trivs bra på egen hand eller i mindre grupper av folk, har jag för mycket folk omkring mig tappar jag gnistan och koncentrationen. Vet jag att jag ska umgås med en större skara folk är jag beredd på det och inställd på att umgås och ju längre jag stannar på en fest med främmande människor desto mer bekväm blir jag. När jag är inställd på någonting är det svårt för mig att göra annat, just för att jag peppat mig själv till att göra just detta och inget annat. En sak i taget är min melodi.
Det blev fel när jag blev sjuk nyligen. Jag hade en väldigt social vecka inplanerad, men jag blev seg och snorig och kunde knappt gå utanför dörren. Aktiviteter som jag planerat fick ställas in och mitt vanliga schema stuvades om. Träning, kör, rollspel och vänner fick vänta på mitt tillfrisknande och det är lite svårt att komma i fas med det igen. Inget oövervinnerligt hinder, men väl lite stört. Och eftersom att det blev så mycket som föll bort uppstod en slags tomhet inuti. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, som om jag aldrig umgicks med mig själv i vanliga fall. Jag såg lite på film tills jag tappade koncentrationen och sen läste jag lite, men det kändes inte helt okej. Jag skulle ju egentligen ha gjort annat och det tog ett tag att ställa om. Resten av sjukhelgen förlöpte relativt smärtfritt, men just den första dagen var jag milt uttryckt lite bitter och ur balans.
För tillfället är jag på väg att avsluta en bok som heter Introvert Advantage som är skriven av en amerikansk psykolog. Den tar upp mycket som jag inte tänkt på att koppla ihop med min blyghet och bitvis självvalda isolering. Jag har lagt massor av bokmärken i de delar som kan vara bra att bläddra tillbaka till i framtiden med små bilder för att symbolisera vad stycket handlar om. Just nu är det bara remsor ur ett A5-block, men jag kanske gör det lite festligare i framtiden.
Boken skiljer mellan att vara blyg/ ha social fobi och att vara introvert. Social fobi innebär att sociala situationer ger personer en känsla av ångest och fysiskt obehag vid bara tanken på situationer medan man vid introversion blir trött eller smått obekväm i för stora och långa sociala sammanhang. Man kan givetvis vara introvert och blyg samtidigt, men man kan även vara extrovert* i samma situation, vilket måste vara oerhört motsägelsefullt och jobbigt. Är man introvert blir man stimulerad av att t ex stilla sitta och läsa en bok medan man som extrovert blir peppad av att umgås med folk och ständigt få input utifrån. Att vara utåtriktad är enligt den statistik som boken uppger vanligare, det lär går en inåtriktad person per tre utåtriktare, vilket innebär att det är norm att vara utåtriktad. Detta leder förstås till lite märkliga fördomar. Vi får ta del av patientberättelser från författarens klienter där oroliga föräldrar till introverta barn undrar hur de ska få sina barn att bli mer sociala. Att vara introvert innebär inte att man är asocial, det innebär bara att man blir överstimulerad och trött av att umgås för länge med människor och behöver tid för sig själv för att bearbeta saker.
En annan sak som boken tar upp är hur information färdas i hjärnan. Extroverta personers nervsignaler tar en genväg och hinner snabbare till målet i amygdala, medan introvertas signalerna tar den längre, sceniska vägen. Det leder till att man inte alltid hittar rätt ord när man ställs inför en rak fråga man inte är beredd på, samt att information i hjärnan lagras i långtidsminnet.
Ytterligare en sak som jag fastnade för är en möjlig förklaring till exemplet med min sjukfrånvaro ovan, att jag hade svårt att komma igen i rutiner när de avbrutits. Det ska tydligen också vara typiskt för introverta, just på grund av de längre nervbanorna. Nu svär jag inte vid den här boken som en bibel, men den har fått mig att se på mig själv och mitt beteende som mer "normalt" än tidigare. Jag har länge förundrats över mitt knasiga, motsägelsefulla beteende och hur jag reagerar på saker och ting och haft fler tunga och omöjliga krav på mig själv. Det finns så mycket som boken tar upp som jag känner igen i mig själv som jag knappt ens kommer ihåg, men jag rekommenderar att folk som känner sig som panelhönor, tysta och osociala tar sig en titt på denna bok (eller kollar på författarens hemsida innan man bestämmer sig för att köpa). Det är inget fel på dig om du inte alltid känner för att umgås med folk, det är bara så du är funtad. Förhoppningsvis så är den till stor hjälp för folk som skuldbelägger sig själva för att de inte "ids" umgås med folk hela tiden eller för att de inte orkar lika mycket som sina "mer sociala" kompisar.
Jag erkänner, jag har börjat att läsa av mina närmaste vänner för att se vilka som skulle kunna vara vilken personlighetstyp. Det är inte alltid så lätt som det verkar. Folk kan vara oerhört sociala men ändå uppskatta stora mängder egentid. Det är trots allt en glidande skala och ingen människa är helt lik en annan i beteende. Jag har inte köpt allt som står i boken, för allt känns inte relevant för mig, men det kanske stämmer in på andra.
*Åsikter går isär om det ska heta extravert eller extrovert. I Introvert Advantage skriver författaren extrovert.
Länk-o-rama:
Artikel om introversion
Författarens hemsida
Förenklat test om personlighetstyper.
tisdag 19 juli 2011
Boklistor
Jag har länge funderat på att införa ett system över mina böcker. Det stör mig att jag inte har riktigt koll på allt jag har. CD-skivor har jag faktiskt någon koll på, men det beror på att jag äger knappt 50 och det gör att jag har bättre översikt. När det handlar om böcker har jag ett flertal olika system för hur de står i hyllan. Först och främst försökte jag organisera efter författare och kronologi, antingen utgivningsmässigt eller följdmässigt. Helst vill jag ha jämna rader, olika pocket eller inbundna storlekar stör mig. Det ser prydligare ut med liknande storlekar, men när det inte går så har jag lagt dem på den bakre raden i mina numera Dubbla Rader™. Det innebär tyvärr att Neil Gaiman, Jeff Lindsay och några andra intressanta författare bokstavligt talat hamnat i skuggan.
Och som med det mesta bryr jag mig inte så hårt om hur andra har fixat sina böcker, oftast märker jag knappt av det när jag botaniserar eller kollar på folks samlingar. Alla har sina egna system, så det är inte min sak att påpeka och det har jag inte gjort. Det som funkar för innehavaren funkar. Det som brukar störa mig är snarare frånvaron av böcker än deras inbördes ordning.
Det jag funderat på länge angående listor är vilken sida på internet jag ska använda. Det finns åtskilligt fler än man kanske skulle kunna tro, för jag tror att flera än jag är fritidsbibliotekarier. Jag valde mellan två sidor som jag känner till sen tidigare: GoodReads och Librarything. Efter lite lätt research fick det bli GoodReads eftersom Librarything bara tillåter en att lista 200 böcker gratis.
Det är med listor som man skapar främst inbördes ordning och reda och inser hur sjukt mycket böcker man egentligen har hunnit hamstra på sig på sju år. Jag har hittills lagt in 352 böcker och jag äger säkert 95% av dem. Ändå är det långt ifrån alla böcker jag äger. Jag kommer från en familj som alltid har nyttjat bibliotek, lärde mig tidigt att inte köpa saker som jag inte använder mer än en gång, men när jag började läsa obskyr fantasy och skräck dög inte biblioteket längre. Nördgenen tog över och jag ville ha och äga saker. Jag skulle nog ha svårt att gå tillbaka till att låna böcker igen. Jag har försökt och de lånen slutar alltför ofta med att jag får betala övertidsavgifter. Dessutom läser jag sällan det jag lånat innan det ska lämnas tillbaka eftersom de inte går att låna om med böterna. Det är mycket billigare för mig att köpa böckerna i slutändan med fördelen att jag inte behöver läsa dem på en gång och kan ha dem nära till hands.
Jag har ungefär hälften kvar av böckerna att lägga in. Det är allt ifrån kokböcker till sagoböcker. Men ändå, scheisse, vad mycket litteratur jag har. Jag trodde inte att jag skulle ha över 300 böcker på mitt rum. Det förklarar varför det börjar bli så trångt där. Misstänker att den där framtida förmodade flytten närmar sig med stortsteg. Fler hyllor får jag inte plats med på rummet om jag inte vill bo i en lagerlokal och det vill jag inte.
Och som med det mesta bryr jag mig inte så hårt om hur andra har fixat sina böcker, oftast märker jag knappt av det när jag botaniserar eller kollar på folks samlingar. Alla har sina egna system, så det är inte min sak att påpeka och det har jag inte gjort. Det som funkar för innehavaren funkar. Det som brukar störa mig är snarare frånvaron av böcker än deras inbördes ordning.
Det jag funderat på länge angående listor är vilken sida på internet jag ska använda. Det finns åtskilligt fler än man kanske skulle kunna tro, för jag tror att flera än jag är fritidsbibliotekarier. Jag valde mellan två sidor som jag känner till sen tidigare: GoodReads och Librarything. Efter lite lätt research fick det bli GoodReads eftersom Librarything bara tillåter en att lista 200 böcker gratis.
Det är med listor som man skapar främst inbördes ordning och reda och inser hur sjukt mycket böcker man egentligen har hunnit hamstra på sig på sju år. Jag har hittills lagt in 352 böcker och jag äger säkert 95% av dem. Ändå är det långt ifrån alla böcker jag äger. Jag kommer från en familj som alltid har nyttjat bibliotek, lärde mig tidigt att inte köpa saker som jag inte använder mer än en gång, men när jag började läsa obskyr fantasy och skräck dög inte biblioteket längre. Nördgenen tog över och jag ville ha och äga saker. Jag skulle nog ha svårt att gå tillbaka till att låna böcker igen. Jag har försökt och de lånen slutar alltför ofta med att jag får betala övertidsavgifter. Dessutom läser jag sällan det jag lånat innan det ska lämnas tillbaka eftersom de inte går att låna om med böterna. Det är mycket billigare för mig att köpa böckerna i slutändan med fördelen att jag inte behöver läsa dem på en gång och kan ha dem nära till hands.
Jag har ungefär hälften kvar av böckerna att lägga in. Det är allt ifrån kokböcker till sagoböcker. Men ändå, scheisse, vad mycket litteratur jag har. Jag trodde inte att jag skulle ha över 300 böcker på mitt rum. Det förklarar varför det börjar bli så trångt där. Misstänker att den där framtida förmodade flytten närmar sig med stortsteg. Fler hyllor får jag inte plats med på rummet om jag inte vill bo i en lagerlokal och det vill jag inte.
onsdag 15 juni 2011
En stund av harmoni
Jag trivs som bäst när mitt rum är städat och välordnat. Det är som om en tyngd i själen bara försvinner och det blir så mycket lättare att tänka. Just nu sitter jag och tänker njutningsfullt på mina nyordnade fina bokhyllor med Dubbla Rader™ därhemma. Det blev faktiskt mycket finare än jag hade trott och jag har fått plats för säkert 20-30 titlar till. Inga böcker som ligger på tvären med sidan utåt, utan fina rätt jämna rader.
Problemet uppstår vanligtvis när jag har mycket att göra eller tänka på, under veckorna när jag i princip inte vill se eller orkar röja undan allt som jag drar ur ryggsäcken efter besök hos pojken eller efter jobbet. Det ligger påsar, papper, kläder och skor på golvet som lätt blir belamrat eftersom ytan inte är särskilt stor till att börja med. Tröttheten efter en arbetsdag och ibland även efter en alltför sen sovtid brukar göra att jag låter kaoset samlas. Jag är ingen bemästrare av kaos, jag tycker om ordning, rutiner och inbokade tider. Jag tycker om när det går friktionsfritt. Nu i helgen har jag funderat mycket över städning och ordning. En bäddad säng och en välordnad bokhylla gör att den oundvikliga röran som bildas på golvet under veckorna blir mindre störande. Bokhyllan har spökat i bakhuvudet i flera år och det är skönt att ha fått den ordnad. Detsamma gäller cykel- och mobilinköpet. Ni anar nog inte hur länge jag har velat över dem. Förra cykeln blev stulen hösten 2006 om jag inte missminner mig. Det var första och sista gången jag glömde att använda bygellåset, nu är jag i det närmaste paranoid över att låsa fast cykeln. Jag har ett bygellås, men funderar på att skaffa ett vajerlås också ifall jag lämnar den obevakad under längre stunder.
Mitt kontor på jobbet är minimalistiskt inrett. Har två krukväxter, en svart dalahäst i fönstret och en Yoda-plushie som sitter och påminner mig om att för att försöka måste man faktiskt göra någonting. Varje dag innan jag släcker och låser ordnar jag upp alla högar med papper och plockar undan allt annat som jag inte vill mötas av nästa morgon. Även om rummet inte är så extremt personligt inrett tycker jag det räcker med de få detaljer jag lagt till för att jag ska trivas.
Jag har stickat en ficka till mobilen också, helt vanlig, enkel slätstickning i ett rödlila garn jag köpte på rea samma dag som luren. Stickning är meditativt vilket kan vara anledningen till att jag är rätt lugn och sansad just nu. Jag har några projekt som ligger i garnlådan och väntar på att avslutas eller nystas upp, bland annat min första riktiga amigurumi. Det blev lite ojämn och sned eftersom jag tappade räkningen på antalet maskor per varv men jag ska avsluta den för avslutandets skull även om den är ful. Någonstans måste man ju börja för att bli bra, och misstag lär man sig ju bäst av (se låsexempel ovan).
Problemet uppstår vanligtvis när jag har mycket att göra eller tänka på, under veckorna när jag i princip inte vill se eller orkar röja undan allt som jag drar ur ryggsäcken efter besök hos pojken eller efter jobbet. Det ligger påsar, papper, kläder och skor på golvet som lätt blir belamrat eftersom ytan inte är särskilt stor till att börja med. Tröttheten efter en arbetsdag och ibland även efter en alltför sen sovtid brukar göra att jag låter kaoset samlas. Jag är ingen bemästrare av kaos, jag tycker om ordning, rutiner och inbokade tider. Jag tycker om när det går friktionsfritt. Nu i helgen har jag funderat mycket över städning och ordning. En bäddad säng och en välordnad bokhylla gör att den oundvikliga röran som bildas på golvet under veckorna blir mindre störande. Bokhyllan har spökat i bakhuvudet i flera år och det är skönt att ha fått den ordnad. Detsamma gäller cykel- och mobilinköpet. Ni anar nog inte hur länge jag har velat över dem. Förra cykeln blev stulen hösten 2006 om jag inte missminner mig. Det var första och sista gången jag glömde att använda bygellåset, nu är jag i det närmaste paranoid över att låsa fast cykeln. Jag har ett bygellås, men funderar på att skaffa ett vajerlås också ifall jag lämnar den obevakad under längre stunder.
Mitt kontor på jobbet är minimalistiskt inrett. Har två krukväxter, en svart dalahäst i fönstret och en Yoda-plushie som sitter och påminner mig om att för att försöka måste man faktiskt göra någonting. Varje dag innan jag släcker och låser ordnar jag upp alla högar med papper och plockar undan allt annat som jag inte vill mötas av nästa morgon. Även om rummet inte är så extremt personligt inrett tycker jag det räcker med de få detaljer jag lagt till för att jag ska trivas.
Jag har stickat en ficka till mobilen också, helt vanlig, enkel slätstickning i ett rödlila garn jag köpte på rea samma dag som luren. Stickning är meditativt vilket kan vara anledningen till att jag är rätt lugn och sansad just nu. Jag har några projekt som ligger i garnlådan och väntar på att avslutas eller nystas upp, bland annat min första riktiga amigurumi. Det blev lite ojämn och sned eftersom jag tappade räkningen på antalet maskor per varv men jag ska avsluta den för avslutandets skull även om den är ful. Någonstans måste man ju börja för att bli bra, och misstag lär man sig ju bäst av (se låsexempel ovan).
söndag 22 maj 2011
Game of Thrones - igen
Nu har jag sett ikapp serien och väntar ivrigt på nästa avsnitt. Serien är grym, oerhört grym och jag är fortfarande löjligt förtjust i introt. Har inte själv lagt märke till att familjepjäserna har rört sig som jag nämnde i tidigare inlägget, så jag vet inte om det stämmer längre. Musiken ändras dock, men bara till eftertexterna.
Sånt drama, jag mindes att böckerna var onda, men inte så här onda. Och på tal om drama, i förrförra avsnittet dödades ett djur som folk blev riktigt upprörda över eftersom det inte fanns i böckerna. Författaren kände sig smått tvungen att försäkra om att nej, vi dödar inte djur i filmbranschen [OBS! SPOILERS avsnitt 4]. Ändå var det ett flertal som hävdade att det var onödigt grymt och att de aldrig skulle se serien igen (se: . Ja, se på människor. Kanske är lika bra eftersom serien knappast förskönar det onödiga våld eller de perversioner som rika och maktfullkomliga människor sysslar med.Och värre saker kolla skall.
Vad på bokhandeln igår och gick som vanligt förbi fantasyhyllan. Bokserien finns i nytryck och beståndet tycks ohotat än så länge av slut. När böcker filmatiseras eller serialiseras ser man alltid ett uppsving i försäljning av böckerna, och oftast får de ett "snyggt" filmomslag så att folk ska se att böckerna hör ihop med filmerna. Game of Thrones har relativt diskreta omslag med en färg på bakgrunden och ett djur i mitten. Det är smak. Jag gillar inte omslag där man lagt filmaffischen på framsidan, och för nördar som inte hört talas om boken innan serien eller filmen kan det vara en stor skam att inte ha läst den innan den gått i nytryck. Fånigt, förvisso, eftersom innehållet oftast är detsamma, men det går prestige i att vara först med saker inom de flesta subkulturer. Jag brukar väldigt sällan vara först med saker, nu hände det sig att jag hade det med böckerna och ja, jag känner mig lite stolt, även om jag inte hållit koll på bokserien sen gymnasiet.
Jag läste dem i och för sig på svenska, och de svenska böckerna såg mycket tunnare ut än originalet. De var större, inbundna och kan ha varit indelade i två vilket ofta händer med fantasyserier eftersom översättningarna ofta blir mer ordrika än ursprungsversionen. Stoltheten förtas lite av att jag inte vet om jag läst en eller två böcker. Jag vet inte om jag vill eller har lust att ta upp böckerna igen, inte minst eftersom jag har närmare 200 böcker som väntar på att läsas eller ögnas igenom i min överfyllda bokhylla. Ibland känner jag deras kollektiva tyngd på mina axlar och då tappar jag helt enkelt läslusten.
Sånt drama, jag mindes att böckerna var onda, men inte så här onda. Och på tal om drama, i förrförra avsnittet dödades ett djur som folk blev riktigt upprörda över eftersom det inte fanns i böckerna. Författaren kände sig smått tvungen att försäkra om att nej, vi dödar inte djur i filmbranschen [OBS! SPOILERS avsnitt 4]. Ändå var det ett flertal som hävdade att det var onödigt grymt och att de aldrig skulle se serien igen (se: . Ja, se på människor. Kanske är lika bra eftersom serien knappast förskönar det onödiga våld eller de perversioner som rika och maktfullkomliga människor sysslar med.Och värre saker kolla skall.
Vad på bokhandeln igår och gick som vanligt förbi fantasyhyllan. Bokserien finns i nytryck och beståndet tycks ohotat än så länge av slut. När böcker filmatiseras eller serialiseras ser man alltid ett uppsving i försäljning av böckerna, och oftast får de ett "snyggt" filmomslag så att folk ska se att böckerna hör ihop med filmerna. Game of Thrones har relativt diskreta omslag med en färg på bakgrunden och ett djur i mitten. Det är smak. Jag gillar inte omslag där man lagt filmaffischen på framsidan, och för nördar som inte hört talas om boken innan serien eller filmen kan det vara en stor skam att inte ha läst den innan den gått i nytryck. Fånigt, förvisso, eftersom innehållet oftast är detsamma, men det går prestige i att vara först med saker inom de flesta subkulturer. Jag brukar väldigt sällan vara först med saker, nu hände det sig att jag hade det med böckerna och ja, jag känner mig lite stolt, även om jag inte hållit koll på bokserien sen gymnasiet.
Jag läste dem i och för sig på svenska, och de svenska böckerna såg mycket tunnare ut än originalet. De var större, inbundna och kan ha varit indelade i två vilket ofta händer med fantasyserier eftersom översättningarna ofta blir mer ordrika än ursprungsversionen. Stoltheten förtas lite av att jag inte vet om jag läst en eller två böcker. Jag vet inte om jag vill eller har lust att ta upp böckerna igen, inte minst eftersom jag har närmare 200 böcker som väntar på att läsas eller ögnas igenom i min överfyllda bokhylla. Ibland känner jag deras kollektiva tyngd på mina axlar och då tappar jag helt enkelt läslusten.
onsdag 18 maj 2011
Game of Thrones
Jag är lite sen med att skriva om serien, men det beror på svårigheter att få tag på första avsnitten. Serien bygger på George R. R. Martins fantasysvit A Song of Ice and Fire som i serialiseringen fått byta namn till den första bokens titel. Berättelsen handlar om fyra familjer som alla är mer eller mindre inblandade i kampen om kronan och makten i huvudstaden för de Sju Kungadömena (min övs). Jag läste de två första böckerna på svenska i gymnasiet och mindes bara en av delhandlingarna fram till att jag började se på serien. Jag kommer inte att spoila något, så det är bara att läsa på.
Först och främst förtjänar introt ett hedersomnämnande. Jag blev helt begeistrad och steampunkfantasten i mig jublade när jag fick se hur städerna och platserna i serien skjuter upp likt svampar ur jorden med hjälp av kugghjul och urverk. Kugghjulen smälter in så ljuvligt i byggnaderna som de sköter och allt utspelar sig till mäktiga stråkinstrument som bygger upp stämningen. Kameran sveper över kartan som från början tycks pytteliten men sen blir allt större när byggnaderna tar form. Det påminner om vinjetten till BBCs åttiotalsserie(r) om Narnia även om specialeffekterna på den tiden var något mer diskreta. Om man ser efter riktigt noga finns det saker som förändras i introt mellan de olika avsnitten. När folk/familjer rör på sig till nya ställen flyttas familjemarkörerna till andra platser och när nya ställen introduceras finns de med i introt medan gamla irrelevanta bara sveps förbi. Enligt internets förändras även musiken mellan avsnitten, men det har jag inte lagt märke till. Det är underbart när det finns små detaljer som besserwissrar kan kolla efter som samtidigt inte förstör helhetstämningen för de som inte orkar vara lika uppmärksamma.
Serien är, för att använda ett gammalt slitet ord, episk och verkar mycket lovande. I första avsnittet presenteras de olika familjerna, inte som en rak höger som i många serier, utan en aning mer diskret. De olika familjerna har djur som sina symboler. Det är dessa man kan hålla utkik efter i introt. Man har valt väldigt bra skådespelare och det är inte så konstigt med tanke på hur länge man planerat den. Serien har skämtsamt kallats för "Sopranos i Midgård", men förutom några uppenbara hintar det är inte mycket som liknar Tokiens epos. Game of Thrones påminner mer om historisk fiction än fantasy, det hintas friskt om vissa övernaturliga varelser och man skymtar en hel del i första avsnitten, men det är inte där man lagt fokus i varken böckerna eller serien. Istället är det det mänskliga, att svika eller stödja, som visas upp i en annan miljö än den vi är vana vid och därför kan bli mer framträdande.
Den andra säsongen gavs klartecken redan efter att pilotavsnittet som blev en enorm succé sändes. Game of Thrones visas faktiskt redan i svensk teve sedan 4 maj. Tyvärr är det i Canal Plus, som inte hör till standardutbudet. HBO har ett gott rykte om sig och ett flertal storsatsningar bakom sig. Det bådar gott för fantasyn när man vågar satsa på en storbudgetserie inom genren. Förhoppningsvis kommer det att leda till flera bra fantasyserier i framtiden. Jag kommer att fortsätta se på serien och följa hur den utvecklar sig.
Ett tips är att kolla upp vad de olika karaktärerna heter på IMDB för det är ett rejält persongalleri det handlar om och många introduceras i första avsnittet. Vissa namn uttalas ganska slarvigt och det är svårt att gissa vad det ska vara när det handlar om påhittade fantasynamn.
Först och främst förtjänar introt ett hedersomnämnande. Jag blev helt begeistrad och steampunkfantasten i mig jublade när jag fick se hur städerna och platserna i serien skjuter upp likt svampar ur jorden med hjälp av kugghjul och urverk. Kugghjulen smälter in så ljuvligt i byggnaderna som de sköter och allt utspelar sig till mäktiga stråkinstrument som bygger upp stämningen. Kameran sveper över kartan som från början tycks pytteliten men sen blir allt större när byggnaderna tar form. Det påminner om vinjetten till BBCs åttiotalsserie(r) om Narnia även om specialeffekterna på den tiden var något mer diskreta. Om man ser efter riktigt noga finns det saker som förändras i introt mellan de olika avsnitten. När folk/familjer rör på sig till nya ställen flyttas familjemarkörerna till andra platser och när nya ställen introduceras finns de med i introt medan gamla irrelevanta bara sveps förbi. Enligt internets förändras även musiken mellan avsnitten, men det har jag inte lagt märke till. Det är underbart när det finns små detaljer som besserwissrar kan kolla efter som samtidigt inte förstör helhetstämningen för de som inte orkar vara lika uppmärksamma.
Serien är, för att använda ett gammalt slitet ord, episk och verkar mycket lovande. I första avsnittet presenteras de olika familjerna, inte som en rak höger som i många serier, utan en aning mer diskret. De olika familjerna har djur som sina symboler. Det är dessa man kan hålla utkik efter i introt. Man har valt väldigt bra skådespelare och det är inte så konstigt med tanke på hur länge man planerat den. Serien har skämtsamt kallats för "Sopranos i Midgård", men förutom några uppenbara hintar det är inte mycket som liknar Tokiens epos. Game of Thrones påminner mer om historisk fiction än fantasy, det hintas friskt om vissa övernaturliga varelser och man skymtar en hel del i första avsnitten, men det är inte där man lagt fokus i varken böckerna eller serien. Istället är det det mänskliga, att svika eller stödja, som visas upp i en annan miljö än den vi är vana vid och därför kan bli mer framträdande.
Den andra säsongen gavs klartecken redan efter att pilotavsnittet som blev en enorm succé sändes. Game of Thrones visas faktiskt redan i svensk teve sedan 4 maj. Tyvärr är det i Canal Plus, som inte hör till standardutbudet. HBO har ett gott rykte om sig och ett flertal storsatsningar bakom sig. Det bådar gott för fantasyn när man vågar satsa på en storbudgetserie inom genren. Förhoppningsvis kommer det att leda till flera bra fantasyserier i framtiden. Jag kommer att fortsätta se på serien och följa hur den utvecklar sig.
Ett tips är att kolla upp vad de olika karaktärerna heter på IMDB för det är ett rejält persongalleri det handlar om och många introduceras i första avsnittet. Vissa namn uttalas ganska slarvigt och det är svårt att gissa vad det ska vara när det handlar om påhittade fantasynamn.
torsdag 18 november 2010
Brittiska damer med tomtar på loftet
Jag har påbörjat läsning av tegelstenen Madwoman in the Attic. Det är en litteraturkritisk studie över hur kvinnliga författare använder sig av liknande stilfigurer, miljöer och även karaktärer i böcker skrivna under 1800-talet. Titeln har legat och lurat i bakhuvudet sedan B-kursen i engelska när jag valde brittisk litteratur istället för amerikansk. För någon månad sedan hittade jag den på biblioteket och lånade den. Hittills har den mest legat som en trygg och stabil kloss på golvet, men nu när jag börjar närma mig slutet i en av mina skönlitterära böcker, och särskilt efter helgens Pride and Prejudice-marathon och talk-along, kände jag att tiden var mogen för att plocka upp den. Jag blev dessutom väldigt, väldigt sugen på att plöja mig igenom alla böcker av Jane Austen, systrarna Brontë och frossa i gammalt språk och klassisk litteratur.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag har läst klassisk litteratur sen jag var barn. Jag har läst större delen av dessa sedan jag började på universitetet, jag har börjat beta av de största, men eftersom det inte är alltid den litteratur som jag föredrar går det lite trögt. Jag klarar inte alltid av böcker, antingen på grund av de osannolika händelseförloppen, det tungrodda språket eller jag att jag helt enkelt inte förstår inte hur de blivit klassiker, men så är det nog för alla för någon klassiker. Man kan inte gilla all litteratur. På b-kursens litteraturdelkurs läste vi bland annat Frankenstein, Jane Eyre och jag tror Persuasion. Om inte så var den sista boken från C-kursen. Jag försökte kolla upp litteraturlistor från kurserna men de har bytt dem sen sist och de består nu till 110% av mansförfattare.
Boken Madwoman in the Attic är skriven av Sandra M. Gilbert och Susan Gubar och är skriven på 70-talet. Mitt exemplar är utgivet 2000 så det är förmodligen aningen omarbetat för att passa dagens litteraturvetenskap. Hittills har jag bara läst förordet, vilket är rätt intressant ur annan synpunkt. De två kollegorna berättar hur idén uppstod: de var båda litteraturvetare i engelsk litteratur men på båda sidor om 1800-talet. De berättar om den sexism och de fördomar de fått utstå (speciellt Gilbert vars man också var engelsk litteraturvetare men vars karriär gått längre) som kvinnor inom ett då ganska mansdominerat ämne. De manliga kollegerna ville enligt deras utsago att de skulle korrekturläsa eller hjälpa dem i deras forskning och inte påbörja några egna projekt. De höll i en gemensam kurs om 1800-talslitteratur eftersom de tyckte det var intressant och upptäckte då att det fanns många gemensamma nämnare.
Kvinnor blev ofta "galna" på den tiden. Ofta låstes de in på hospital och lämnades där för resten av sina liv. Bortglömda och inlåsta. Det kunde vara icke-medgörliga fruar och döttrar, kvinnor som betedde sig olämpligt, promiskuöst eller liknande. Kvinnor som inte passade in i dåtidens snäva kvinnliga könsroll. Enligt det viktorianska idealet skulle kvinnan stanna i hemmet och ta hand och hushållet och familjen. Det var hennes uppgift i livet. Kvinnan skulle vara Ängeln i hemmet, efter en dikt av en poet som ansåg att kvinnan han suktade efter var det mest perfekta exemplaret av det täcka könet. Uppoffra sig själv för man och barn. Det idealet tycks leva än idag i viss form. I början på månaden pratades det om Superpappan som kombinerade karriär och familj när frun hade fått arbete utomlands. När en kvinna kombinerar karriär och familj blir hon genast ifrågasatt, skuldbelagd och kallad självisk medan en man är superpappa för att män inte förväntas tycka om och vilja umgås med familjen. Det är ju kvinnans jobb! Mannen ska komma hem med mammutstek till middagen och dricka öl framför sporten. The end.
Jag kommer förmodligen att köpa Madwoman snart eftersom jag inte kommer att kunna låna om boken en tredje gång. Undrar om jag kommer att vara lika sugen på att läsa om viktorianska damer efter det?
Jag skulle ljuga om jag sa att jag har läst klassisk litteratur sen jag var barn. Jag har läst större delen av dessa sedan jag började på universitetet, jag har börjat beta av de största, men eftersom det inte är alltid den litteratur som jag föredrar går det lite trögt. Jag klarar inte alltid av böcker, antingen på grund av de osannolika händelseförloppen, det tungrodda språket eller jag att jag helt enkelt inte förstår inte hur de blivit klassiker, men så är det nog för alla för någon klassiker. Man kan inte gilla all litteratur. På b-kursens litteraturdelkurs läste vi bland annat Frankenstein, Jane Eyre och jag tror Persuasion. Om inte så var den sista boken från C-kursen. Jag försökte kolla upp litteraturlistor från kurserna men de har bytt dem sen sist och de består nu till 110% av mansförfattare.
Boken Madwoman in the Attic är skriven av Sandra M. Gilbert och Susan Gubar och är skriven på 70-talet. Mitt exemplar är utgivet 2000 så det är förmodligen aningen omarbetat för att passa dagens litteraturvetenskap. Hittills har jag bara läst förordet, vilket är rätt intressant ur annan synpunkt. De två kollegorna berättar hur idén uppstod: de var båda litteraturvetare i engelsk litteratur men på båda sidor om 1800-talet. De berättar om den sexism och de fördomar de fått utstå (speciellt Gilbert vars man också var engelsk litteraturvetare men vars karriär gått längre) som kvinnor inom ett då ganska mansdominerat ämne. De manliga kollegerna ville enligt deras utsago att de skulle korrekturläsa eller hjälpa dem i deras forskning och inte påbörja några egna projekt. De höll i en gemensam kurs om 1800-talslitteratur eftersom de tyckte det var intressant och upptäckte då att det fanns många gemensamma nämnare.
Kvinnor blev ofta "galna" på den tiden. Ofta låstes de in på hospital och lämnades där för resten av sina liv. Bortglömda och inlåsta. Det kunde vara icke-medgörliga fruar och döttrar, kvinnor som betedde sig olämpligt, promiskuöst eller liknande. Kvinnor som inte passade in i dåtidens snäva kvinnliga könsroll. Enligt det viktorianska idealet skulle kvinnan stanna i hemmet och ta hand och hushållet och familjen. Det var hennes uppgift i livet. Kvinnan skulle vara Ängeln i hemmet, efter en dikt av en poet som ansåg att kvinnan han suktade efter var det mest perfekta exemplaret av det täcka könet. Uppoffra sig själv för man och barn. Det idealet tycks leva än idag i viss form. I början på månaden pratades det om Superpappan som kombinerade karriär och familj när frun hade fått arbete utomlands. När en kvinna kombinerar karriär och familj blir hon genast ifrågasatt, skuldbelagd och kallad självisk medan en man är superpappa för att män inte förväntas tycka om och vilja umgås med familjen. Det är ju kvinnans jobb! Mannen ska komma hem med mammutstek till middagen och dricka öl framför sporten. The end.
Jag kommer förmodligen att köpa Madwoman snart eftersom jag inte kommer att kunna låna om boken en tredje gång. Undrar om jag kommer att vara lika sugen på att läsa om viktorianska damer efter det?
söndag 26 september 2010
Skrivk(r)amp och skrivlust
De senaste åren har jag dragits med skrivkramp. Jag har massor av idéer som slinker undan som drömmar precis innan jag får något grepp om dem. Det är riktigt frustrerande. Varje gång jag ser en riktigt dålig, eller ibland halvdålig film eller läser en kass bok tänker jag att jag skulle kunna skriva någonting mycket bättre. Det är en bra början enligt Stephen King.
Medan jag inte hade så mycket det senaste året och jag har dragits med ångest eftersom jag inte haft lust att göra någonting i väntan på arbete. Ironiskt nog så får man mindre ork och lusta att göra saker ju mindre man gör. Ekvationen fungerar säkert åt andra hållet också, eftersom så många tycks bli utbrända nuförtiden. Jag har haft ångest över att jag inte riktigt har kunnat skriva någonting. Ingen magisk inspiration kommer av att man sitter på rumpan och stirrar på en datorskärm och hoppas på ett städjobb. Stephen King är en av mina förebilder när det gäller skribentyrket. King sitter och skriver sina berättelser som om det vore ett ordentligt 9-17 jobb som det heter, och hans självdisciplin tillika produktion är avundsvärd om än den senare kan variera väldigt i kvalitet.
Det finns många problem som jag behöver ta i tu med innan jag förmodligen ger ut något av mina alster. För det första måste jag bli lite tuffare, både med mig själv och gentemot mina karaktärer. Jag tycker det är jättesvårt att låta dem råka illa ut, jag är en riktig sucker för lyckliga slut, trots att jag inte alltid erkänner det. Tvetydiga och dåliga slut gör mig riktigt förbannad, men även dåliga slut kan vara bra slut på det sätt att man vet eller ser vilken riktning framtiden kommer att ta. Tvetydiga slut ger mig bara en överväldigande känsla av att ha blivit lurad.
Jag borde utnyttja mina skrivkunniga och boknördiga bekanta mer och låta dem läsa och ge omdömen på mina verk. Jag tycker inte om att bli utvärderad och det känns väldigt pinsamt att visa upp allt som pågår i mitt huvud för andra, men om man inte låter andra ta del av ens värld kan man inte bli bättre och böckerna blir inavlade och tragiska. Det är något som jag misstänker hände med Anita Blake-böckerna som bokstavligt talat ballade ur. Protagonistkvinnan hade sex och öppnade därmed portarna till helvetet där böckerna allt mer började handla om hennes sexuella erövringar och hur många ställningar hon haft med vilka övernaturliga varelser. Det är ett sätt att skriva böcker, men skillnaden mellan de första böckerna och de senaste som jag läste är maratonlång. Det är oundvikligt att tonen kan förändras när man utvecklas som författare, men på ett sätt som naturligt följer boken, man kan inte låta någon bli för allsmäktig eller het för då kommer alla att irritera sig på personen.
Men i slutändan kommer man ingenstans om man inte skriver någonting. Det är där jag har känt mest förtvivlan. Jag har inte skrivit. Inte på ett sätt som utvecklat mitt berättande. Jag har avundats andra och varit bitter större delen av tiden. Nu skriver jag i stort sett varje dag. Jag översätter, försöker att skriva någonting i bloggen varje dag och försöker läsa så mycket och varierat som jag kan. Det kanske inte kommer att bli någon bok imorgon eller ens nästa år, men en dag kommer den att komma ut. När jag är redo och har upplevt lite mer i mitt liv. Jag hoppas kunna börja på något snart. Idéerna kom ganska snart efter att jag kände att mitt liv och ekonomiska situation kanske hade nått en lösning trots allt.
Det kanske är lite ostigt att säga att det ännu är långt kvar tills min bok finns på SF-bokhandelns hyllor, men det är sant. Det tar tid att skriva sitt förstlingsverk och trots att jag har flera långt framskridna skrivprojekt som jag påbörjat när jag var i tonåren håller de nog inte idag och är förmodligen bortom räddning. Jag kommer att stycka dem hänsynslöst och göra dem lite bättre. Sen hoppas jag på att mina nya idéer blir tillräckligt många för att bli någonting eget så småningom. Det bästa är nog att inte stressa, det är det enda som jag vet inte funkar för att skriva.
Medan jag inte hade så mycket det senaste året och jag har dragits med ångest eftersom jag inte haft lust att göra någonting i väntan på arbete. Ironiskt nog så får man mindre ork och lusta att göra saker ju mindre man gör. Ekvationen fungerar säkert åt andra hållet också, eftersom så många tycks bli utbrända nuförtiden. Jag har haft ångest över att jag inte riktigt har kunnat skriva någonting. Ingen magisk inspiration kommer av att man sitter på rumpan och stirrar på en datorskärm och hoppas på ett städjobb. Stephen King är en av mina förebilder när det gäller skribentyrket. King sitter och skriver sina berättelser som om det vore ett ordentligt 9-17 jobb som det heter, och hans självdisciplin tillika produktion är avundsvärd om än den senare kan variera väldigt i kvalitet.
Det finns många problem som jag behöver ta i tu med innan jag förmodligen ger ut något av mina alster. För det första måste jag bli lite tuffare, både med mig själv och gentemot mina karaktärer. Jag tycker det är jättesvårt att låta dem råka illa ut, jag är en riktig sucker för lyckliga slut, trots att jag inte alltid erkänner det. Tvetydiga och dåliga slut gör mig riktigt förbannad, men även dåliga slut kan vara bra slut på det sätt att man vet eller ser vilken riktning framtiden kommer att ta. Tvetydiga slut ger mig bara en överväldigande känsla av att ha blivit lurad.
Jag borde utnyttja mina skrivkunniga och boknördiga bekanta mer och låta dem läsa och ge omdömen på mina verk. Jag tycker inte om att bli utvärderad och det känns väldigt pinsamt att visa upp allt som pågår i mitt huvud för andra, men om man inte låter andra ta del av ens värld kan man inte bli bättre och böckerna blir inavlade och tragiska. Det är något som jag misstänker hände med Anita Blake-böckerna som bokstavligt talat ballade ur. Protagonistkvinnan hade sex och öppnade därmed portarna till helvetet där böckerna allt mer började handla om hennes sexuella erövringar och hur många ställningar hon haft med vilka övernaturliga varelser. Det är ett sätt att skriva böcker, men skillnaden mellan de första böckerna och de senaste som jag läste är maratonlång. Det är oundvikligt att tonen kan förändras när man utvecklas som författare, men på ett sätt som naturligt följer boken, man kan inte låta någon bli för allsmäktig eller het för då kommer alla att irritera sig på personen.
Men i slutändan kommer man ingenstans om man inte skriver någonting. Det är där jag har känt mest förtvivlan. Jag har inte skrivit. Inte på ett sätt som utvecklat mitt berättande. Jag har avundats andra och varit bitter större delen av tiden. Nu skriver jag i stort sett varje dag. Jag översätter, försöker att skriva någonting i bloggen varje dag och försöker läsa så mycket och varierat som jag kan. Det kanske inte kommer att bli någon bok imorgon eller ens nästa år, men en dag kommer den att komma ut. När jag är redo och har upplevt lite mer i mitt liv. Jag hoppas kunna börja på något snart. Idéerna kom ganska snart efter att jag kände att mitt liv och ekonomiska situation kanske hade nått en lösning trots allt.
Det kanske är lite ostigt att säga att det ännu är långt kvar tills min bok finns på SF-bokhandelns hyllor, men det är sant. Det tar tid att skriva sitt förstlingsverk och trots att jag har flera långt framskridna skrivprojekt som jag påbörjat när jag var i tonåren håller de nog inte idag och är förmodligen bortom räddning. Jag kommer att stycka dem hänsynslöst och göra dem lite bättre. Sen hoppas jag på att mina nya idéer blir tillräckligt många för att bli någonting eget så småningom. Det bästa är nog att inte stressa, det är det enda som jag vet inte funkar för att skriva.
torsdag 29 juli 2010
Hemmavid
Då har jag varit i Haparanda i tre veckor, med en avstickare till Umeå och besök hos barndomsvännerna. Snart är det släktträff och jag har köpt nya kläder så att jag ska känna mig mer representabel.
Det finns saker och ting som jag uppskattar med hemstaden, trots att jag inte alltid trivts här under uppväxten. Hemma i Uppsala är det bra och nära till allt utom en högst väsentlig sak: en badstrand. Eftersom min cykel är stulen och jag inte har kommit ihåg att införskaffa en ny ligger de närmsta stränderna långt borta. Här hemma har jag tillgång till tre olika vatten som går att nås med cykel och gång. Det uppskattas är det retoriska kvicksilvret hotar att spränga termometern men även vid mindre varma dagar eftersom jag badar så länge gräset är grönt och termometern visar plusgrader.
Snart ska lillasystern plockas upp och bad intas för utvärtes bruk.
Eftersom jag inte har något jobb så läser jag en hel del. Sedan jag kom hem var jag läst ut tre böcker. Två av dem idag. Jag snubblade förbi biblioteket idag och läste lite ungdomslitteratur på plats och lånade ett par böcker på finska samt en australiensisk ungdomsbok. Jag brukar komma hem med enorma boklass, så jag var återhållsam och realistisk vid detta besök. Jag vet inte hur länge ajg kommer att vara kvar i norr så det är lika bra att inte ta i alltför hårt på bokfronten. Annars kanske hälften förblir olästa. Jag blir alltid så ivrig när jag rä på ett ställe med böcker, om det så är en privat hylla eller ett offentligt ställe. Det är alltid intressant att hitta nya böcker, se vilka böcker man känner igen och om de står i någon särskilt ordning. Jag dömer inte ut folk som har hela Twilight-serien i hyllan, det ger mig en inblick i folks personlighet eller den person de kanske strävar efter att vara. Min egen hylla är väldigt blandad. Ungdomsböcker och fantasy trängs bildligt talat med klassiker och nobelpristagares verk. Mitt personliga motto är att variation förnöjer.
Jag tror att man aldrig blir för gammal för ungdomsböcker, så länge man håller sig till ordentliga översättningar eller bra skrivna sådana. Vissa böcker är pinsamma och försöker sig på ungdomsspråk som inte ens jag känner är tidsenlig. Jag har inte koll på alla koola inneord eftersom jag inte längre är fjorton, men vissa ord i vissa böcker känns som om de hör hemma för väldigt länge sedan. Ibland känns vissa böcker som ren skräckläsning när modeorden slinter. Bra påminnelse för framtida jobb. Jag hoppas att jag inte kommer att göra några värre missar själv. Jag har tyvärr inga sköna exempel att briljera med eftersom mitt anteckningsblock glömdes hemma idag. Jag hittade däremot en väldigt märkligt skriven/översatt ungdomsbok med väldigt tråkiga och korta formuleringar och väldigt sparsmakat med adjektiv eller adverb. Det var väldigt bisarr läsning.
Jag tänkte berätta lite mer om böcker och författare jag läst och tycker om i min blogg. Inläggens längd kan variera beroende på hur långa analyser jag är villig att göra.
Nu blir det jordgubbar och strax därefter bad.
Det finns saker och ting som jag uppskattar med hemstaden, trots att jag inte alltid trivts här under uppväxten. Hemma i Uppsala är det bra och nära till allt utom en högst väsentlig sak: en badstrand. Eftersom min cykel är stulen och jag inte har kommit ihåg att införskaffa en ny ligger de närmsta stränderna långt borta. Här hemma har jag tillgång till tre olika vatten som går att nås med cykel och gång. Det uppskattas är det retoriska kvicksilvret hotar att spränga termometern men även vid mindre varma dagar eftersom jag badar så länge gräset är grönt och termometern visar plusgrader.
Snart ska lillasystern plockas upp och bad intas för utvärtes bruk.
Eftersom jag inte har något jobb så läser jag en hel del. Sedan jag kom hem var jag läst ut tre böcker. Två av dem idag. Jag snubblade förbi biblioteket idag och läste lite ungdomslitteratur på plats och lånade ett par böcker på finska samt en australiensisk ungdomsbok. Jag brukar komma hem med enorma boklass, så jag var återhållsam och realistisk vid detta besök. Jag vet inte hur länge ajg kommer att vara kvar i norr så det är lika bra att inte ta i alltför hårt på bokfronten. Annars kanske hälften förblir olästa. Jag blir alltid så ivrig när jag rä på ett ställe med böcker, om det så är en privat hylla eller ett offentligt ställe. Det är alltid intressant att hitta nya böcker, se vilka böcker man känner igen och om de står i någon särskilt ordning. Jag dömer inte ut folk som har hela Twilight-serien i hyllan, det ger mig en inblick i folks personlighet eller den person de kanske strävar efter att vara. Min egen hylla är väldigt blandad. Ungdomsböcker och fantasy trängs bildligt talat med klassiker och nobelpristagares verk. Mitt personliga motto är att variation förnöjer.
Jag tror att man aldrig blir för gammal för ungdomsböcker, så länge man håller sig till ordentliga översättningar eller bra skrivna sådana. Vissa böcker är pinsamma och försöker sig på ungdomsspråk som inte ens jag känner är tidsenlig. Jag har inte koll på alla koola inneord eftersom jag inte längre är fjorton, men vissa ord i vissa böcker känns som om de hör hemma för väldigt länge sedan. Ibland känns vissa böcker som ren skräckläsning när modeorden slinter. Bra påminnelse för framtida jobb. Jag hoppas att jag inte kommer att göra några värre missar själv. Jag har tyvärr inga sköna exempel att briljera med eftersom mitt anteckningsblock glömdes hemma idag. Jag hittade däremot en väldigt märkligt skriven/översatt ungdomsbok med väldigt tråkiga och korta formuleringar och väldigt sparsmakat med adjektiv eller adverb. Det var väldigt bisarr läsning.
Jag tänkte berätta lite mer om böcker och författare jag läst och tycker om i min blogg. Inläggens längd kan variera beroende på hur långa analyser jag är villig att göra.
Nu blir det jordgubbar och strax därefter bad.
lördag 10 juli 2010
Mina läsvanor
Jag har tidigare bedyrat min kärlek till biblioteken, men det är inte alltid som jag avslutar det jag börjat läsa om jag lånat det från biblioteket. Ibland lånar jag om böcker till förbannelse utav den enkla anledningen att jag vill ha böckerna hos mig snarare än att läsa dem. Någonstans längs vägen blev jag en boksamlare. Det kanske var oundvikligt.
Det är större chans att jag läser ut en bok om den kommer ifrån mitt eget växande bibliotek. Jag läser ganska mycket just nu. De senaste två veckorna har jag läst igenom Black Powder War (den tredje Temeraireboken), Soulless, Changeless och Shadows return. Näst på tur står den tredje boken i Dexter-serien som legat på lur ett bra tag. Jag har runt 100 olästa och oavslutade böcker i mitt lilla hembibliotek. Jag läser vad jag känner för tillfället och därför finn det egentligen ingen turordning eller kö för vilka böcker som jag kommer att läsa härnäst. Jag kommer nog att läsa den senaste Nightrunner-boken i sommar också, men jag måste få smälta Shadows return först. Det känns som om livet för Alec och Seregil blir allt jävligare för varje bok som ges ut. Jag vågar inte ens tänka på vad sjätte boken kommer att utsätta dem för.
Det senaste året har jag dragit på mig ovanan att läsa om kvällen. Jag är ingen lämplig kvällsläsare för om jag läser en bra bok kan jag med lätthet sluka hundratals sidor åt gången. Jag läser lite drygt 1-2 sidor i minuten beroende på fontstorlek och antal rader per sida. De sista tvåhundra sidorna i Changeless klämde jag på runt fyra timmar. Det bådar inte gott för mina udda sovvanor och jag somnar och kliver upp allt senare på dygnet. Just nu är det okej eftersom jag inte har så mycket tider (jobb) att passa och jag kan än så länge vända tillbaka på dygnet med ren envishet om jag vill. Om jag någon gång får ett vettigt dagjobb så kommer jag att behöva anpassa mig efter det konventionella dygnet. Jag hoppas att det blir snart.
Nu ska jag försöka lägga mig igen. Senare idag blir det dags för en ny bok och ett bad. Just nu är jag för trött för att korrläsa inlägget en gång till. Stavfel skylls på att klockan är halv fem.
Det är större chans att jag läser ut en bok om den kommer ifrån mitt eget växande bibliotek. Jag läser ganska mycket just nu. De senaste två veckorna har jag läst igenom Black Powder War (den tredje Temeraireboken), Soulless, Changeless och Shadows return. Näst på tur står den tredje boken i Dexter-serien som legat på lur ett bra tag. Jag har runt 100 olästa och oavslutade böcker i mitt lilla hembibliotek. Jag läser vad jag känner för tillfället och därför finn det egentligen ingen turordning eller kö för vilka böcker som jag kommer att läsa härnäst. Jag kommer nog att läsa den senaste Nightrunner-boken i sommar också, men jag måste få smälta Shadows return först. Det känns som om livet för Alec och Seregil blir allt jävligare för varje bok som ges ut. Jag vågar inte ens tänka på vad sjätte boken kommer att utsätta dem för.
Det senaste året har jag dragit på mig ovanan att läsa om kvällen. Jag är ingen lämplig kvällsläsare för om jag läser en bra bok kan jag med lätthet sluka hundratals sidor åt gången. Jag läser lite drygt 1-2 sidor i minuten beroende på fontstorlek och antal rader per sida. De sista tvåhundra sidorna i Changeless klämde jag på runt fyra timmar. Det bådar inte gott för mina udda sovvanor och jag somnar och kliver upp allt senare på dygnet. Just nu är det okej eftersom jag inte har så mycket tider (jobb) att passa och jag kan än så länge vända tillbaka på dygnet med ren envishet om jag vill. Om jag någon gång får ett vettigt dagjobb så kommer jag att behöva anpassa mig efter det konventionella dygnet. Jag hoppas att det blir snart.
Nu ska jag försöka lägga mig igen. Senare idag blir det dags för en ny bok och ett bad. Just nu är jag för trött för att korrläsa inlägget en gång till. Stavfel skylls på att klockan är halv fem.
onsdag 24 februari 2010
Bokrea och bibliotek
Då var det dags igen. Jag höll på att glömma bort hela karusellen eftersom jag i år är extremt fattig och har inför köpstopp på nya böcker tills vidare. Lämpligt nog startar rean alltid i samband med löningen i februari så man som litteraturknarkare kan göra extra många fynd och inte känna någon ångest förrän man inser att bokhyllan inte rymmer fler utgående upplagor av Dostojevskij.
I flera år har boklådorna känt hur nätbutikerna flåsat dem i nacken, eller snarare ansiktet, genom att påbörja sin rea i förtid, en dag innan eller liknande trots att de själva skickade ut bokkataloger en vecka i förväg. I år vet jag inte riktigt hur det kommer att se ut eftersom vi inte prenumererar på någon dagstidning i min korridor som dyker upp med insmugna kataloger från bokhandlarna. I år var i allafall Ica lite väl het på gröten och ville tjuvstarta sin rea dagen innan. Appappapp, tillbaka till startlinjen. Jante ser dig.
Förra året köpte jag Edith Södergrans Samlade Verk, Symbollexikonet, Khaled Hosseini Flyga drake i en halvtaskig omslagslös upplaga och ett mytologiskt lexikon, alla utom den sista inbundna. Jag har köpt de flesta inbundna böcker i mitt begynnande bibliotek till reducerat pris. Jag har nyöversättningen av f.d. Sagan om Ringen och Bilbo och lite studielitteratur inbunden som jag har betalat fullt pris för.
Förutom dessa billiga undantag dignar mina hyllor av pocketböcker. När jag började studera vid universitetet ansåg jag att pocketböcker var lite b. Boken blir sliten jättefort och om man tar den med sig utan pocketskydd. Men, sen upptäckte jag att man kunde köpa minst tre normalstora pocketböcker till priset av en inbunden bok. Jag var förstås inte sen att ändra åsikt. Nu ser mina hyllor ut därefter. Mangan är givetvis i pocket, de flesta av mina fantasyböcker inköpta på Uppsala English Bookshop och SF-bokhandeln är i pocket, likaså Sci-Fin och skräcklitteraturen. De flesta av pocketböckerna är köpta till ordinarie pris.
Men nu är det som sagt slut på kalaset, blir nog inga inköp på bokrean i år. Jag har dessbättre återupptäckt biblioteket och passar på att läsa lite blandat klassiker, fantasy, skönlitteratur och fackböcker. Uppsala stadsbibliotek har en förvånansvärt välsorterad fantasy/sci-fi-avdelning. Jag var förbi en sväng idag trots att jag nyligen lånat två mindre omgångar böcker och blev genast på bättre humör när jag såg att jämna rader med tjocka inbundna tegelstenar av Stephen King och tunna halvt sönderlästa pocketböcker av diverse engelska generationsförfattare i översättning.
Det är tur att biblioteket finns, annars vet jag inte riktigt vad jag skulle göra. Jag har många böcker som jag inte läst i min bokhylla, men glädjen är nästan större när jag hittar ett tummat, söndervikt exemplar av en bok jag inte förväntade mig att hitta på biblioteket.
I flera år har boklådorna känt hur nätbutikerna flåsat dem i nacken, eller snarare ansiktet, genom att påbörja sin rea i förtid, en dag innan eller liknande trots att de själva skickade ut bokkataloger en vecka i förväg. I år vet jag inte riktigt hur det kommer att se ut eftersom vi inte prenumererar på någon dagstidning i min korridor som dyker upp med insmugna kataloger från bokhandlarna. I år var i allafall Ica lite väl het på gröten och ville tjuvstarta sin rea dagen innan. Appappapp, tillbaka till startlinjen. Jante ser dig.
Förra året köpte jag Edith Södergrans Samlade Verk, Symbollexikonet, Khaled Hosseini Flyga drake i en halvtaskig omslagslös upplaga och ett mytologiskt lexikon, alla utom den sista inbundna. Jag har köpt de flesta inbundna böcker i mitt begynnande bibliotek till reducerat pris. Jag har nyöversättningen av f.d. Sagan om Ringen och Bilbo och lite studielitteratur inbunden som jag har betalat fullt pris för.
Förutom dessa billiga undantag dignar mina hyllor av pocketböcker. När jag började studera vid universitetet ansåg jag att pocketböcker var lite b. Boken blir sliten jättefort och om man tar den med sig utan pocketskydd. Men, sen upptäckte jag att man kunde köpa minst tre normalstora pocketböcker till priset av en inbunden bok. Jag var förstås inte sen att ändra åsikt. Nu ser mina hyllor ut därefter. Mangan är givetvis i pocket, de flesta av mina fantasyböcker inköpta på Uppsala English Bookshop och SF-bokhandeln är i pocket, likaså Sci-Fin och skräcklitteraturen. De flesta av pocketböckerna är köpta till ordinarie pris.
Men nu är det som sagt slut på kalaset, blir nog inga inköp på bokrean i år. Jag har dessbättre återupptäckt biblioteket och passar på att läsa lite blandat klassiker, fantasy, skönlitteratur och fackböcker. Uppsala stadsbibliotek har en förvånansvärt välsorterad fantasy/sci-fi-avdelning. Jag var förbi en sväng idag trots att jag nyligen lånat två mindre omgångar böcker och blev genast på bättre humör när jag såg att jämna rader med tjocka inbundna tegelstenar av Stephen King och tunna halvt sönderlästa pocketböcker av diverse engelska generationsförfattare i översättning.
Det är tur att biblioteket finns, annars vet jag inte riktigt vad jag skulle göra. Jag har många böcker som jag inte läst i min bokhylla, men glädjen är nästan större när jag hittar ett tummat, söndervikt exemplar av en bok jag inte förväntade mig att hitta på biblioteket.
fredag 19 februari 2010
OMG plagiat!
J.K Rowling stäms för att Harry Potter och där främst Den flammande bägaren påminner om en bok som författaren Adrian Jacobs skrivit. Jacobs själv dog 1997 så det är hans dödsbo som vill åt pengarna. Likheterna sägs vara slående och "bortom allt tvivel" snodda från den mindre framgångsrika Jacobs som dog utblottad. Agenten tror att Rowlings kan bli tvungen att punga ut med minst en miljard kronor.
Rowling själv hävdar att anklagelserna är absurda och att hon aldrig hört talas om Willy the Wizard från 1987 som hon sägs ha plagierat. Det här brukar hända när författare blir rika och berömda. Folk vill åt pengarna och hävdar att de stulit deras idéer. Men det finns en hemsida som lagt upp massor av lösryckta citat ur böckerna. Willy the Wizard verkar vara lite mer humoristiskt lagd än Harry Potter. Jag länkar till den här för de som vill göra lite ordentligare research.
Kanske handlar det om ett omedvetet lån? Jag minns inte ens hälften av titlarna på alla böcker jag har läst, men ofta så dyker det upp saker böcker som inspirerar mig till att hitta på nya vinklingar eller versioner på samma koncept. Det finns inte särskilt många saker som man kan skriva om som inte redan har tagits upp av någon. Det finns en kontroversiell och inte helt övertygande psykologisk förklaring som kallas kryptomnesi, vilket innebär att man omedvetet tror att någon annan än den faktiska upphovsmannen ligger bakom en idé eller tanke. Oftast är det man själv och det är tydligen vanligare ifall upphovsmannen har samma kön som man själv. Detta ska ha drabbat bland annat lingvisten Helen Keller.
Njaa... Jacobs' dödsbo har även stämt eBay för att vara säkra på att vara de enda som säljer boken och har stämt Rowling tidigare för plagiat.
Rowling själv hävdar att anklagelserna är absurda och att hon aldrig hört talas om Willy the Wizard från 1987 som hon sägs ha plagierat. Det här brukar hända när författare blir rika och berömda. Folk vill åt pengarna och hävdar att de stulit deras idéer. Men det finns en hemsida som lagt upp massor av lösryckta citat ur böckerna. Willy the Wizard verkar vara lite mer humoristiskt lagd än Harry Potter. Jag länkar till den här för de som vill göra lite ordentligare research.
Kanske handlar det om ett omedvetet lån? Jag minns inte ens hälften av titlarna på alla böcker jag har läst, men ofta så dyker det upp saker böcker som inspirerar mig till att hitta på nya vinklingar eller versioner på samma koncept. Det finns inte särskilt många saker som man kan skriva om som inte redan har tagits upp av någon. Det finns en kontroversiell och inte helt övertygande psykologisk förklaring som kallas kryptomnesi, vilket innebär att man omedvetet tror att någon annan än den faktiska upphovsmannen ligger bakom en idé eller tanke. Oftast är det man själv och det är tydligen vanligare ifall upphovsmannen har samma kön som man själv. Detta ska ha drabbat bland annat lingvisten Helen Keller.
Njaa... Jacobs' dödsbo har även stämt eBay för att vara säkra på att vara de enda som säljer boken och har stämt Rowling tidigare för plagiat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)