Muahahaha! *åskknall* - NaNoWriMo dag 16

Ord: 24 823 /26 667

Jag håller på att väva ihop de olika scenerna och jag tror att jag har fått en ny Bad Guy-kandidat. Jag hade vagt i bakhuvudet redan planerat att introducera denna person lite med ingående. Det är inte ondskan själv, men jag tror att det kommer att förklara hur det har bildats vissa lag inom flocken. Romanen blir mer ett familjedrama än en egentlig varulvsroman. Det är ganska lustigt för det var inte riktigt så jag hade planerat för berättelsen att fortsätta. Jag har många små idéer som följde med karaktären. När jag var yngre var jag alltid rädd för att låta  mitt persongalleri råka illa ut.

Ett exempel från en berättelse jag skrev när jag först upptäckte skräckfilmer: En tjej fick halsen avskuren, men överlevde. Jag skrev början och slutet, och lyckade dölja mördaren väldigt bra däremellan, men den var för lik Scream för att någonsin bli något mer än en skrivövning. Det var helt underbart att bygga sluta in den faktiskt skyldige i ett äggskal och ha koll på allting som hände utanför fokus. Det förblir en av mina mest välplanerade berättelser än idag trots att den inte var särskilt originell på något sätt. Jag tycker dock inte att det var bortkastad tid, det var en nyttig övning i att göra otrevliga personer trevliga och mitt första försök till att känna på den mer realistiska skräckgenren.

Jag inser plötsligt häromdagen att jag inte alls har kastat bort tid när jag inte har skrivit på ett tag. Visst, jag har mycket att ta igen rent praktiskt, men i gengäld så har jag upplevt saker. Många känslor, olika personer och situationer som jag kan använda mig av för att göra mer realistiska beskrivningar. Läsare från min personliga vänkrets kan dock andas ut, jag kommer att fråga om lov ifall jag kommer att låna från er. En annan sak som jag inte visste att jag kunde ta hjälp av var de en handfull år av rollspelande som jag numera har under bältet. Jag har fått uttrycka min kreativitet och hjälpt till att lösa flera problem under rollspelstillfällena. Det har hjälpt mig att våga lita lite mer på mina idéer.

Skrivandet går bra när jag lägger manken till. Just nu är det mycket beskrivande och känslomässiga scener. Jag struntar i om de blir bra eller lite för övertydliga just nu, för det kommer jag att fixa senare.

På tal om manken så är min nacke stelare än någonsin. Jag har inte fått pengar och kan därför inte köpa skrivbordsstolen. Jag väntar på ett papper som ska komma med posten senast idag. Gör det inte det så måste jag göra om hela proceduren för i princip fjärde gången. Det börjar bli riktigt irriterande.

Självutveckling och skrivande

Kommer att ta en liten paus över helgen i läsandet av Introvert Advantage eftersom jag reser bort, men jag har kommit till ett av de mer relevanta kapitlen. Jag hann inte läsa så långt eftersom jag la mig lite för sent. Det handlar om att utåtrikta sig som inåtvänd. Det ska bli intressant att läsa hur författare har tänkt sig det.

För mig funkar det ibland att inte tänka och bara göra, men tyvärr är inte det applicerbart i alla situationer. Vissa saker kräver lite mer föreberedelser och en del tankar. Tänker mycket på hur det ska gå nästa helg när det är Bokmässa och jag ska dit och försöka sälja in mina tjänster i branschen. Vågar knappt tänka på det. Hoppas på det bästa.

Nu över till något annat. Håller på att sammanställa ett inlägg som jag inte vet om jag kommer att publicera. Det handlar om min barndom och uppväxt. Ifall jag lägger upp det kommer jag inte att hänga ut folk utan ta det ur min synvinkel. Det kommer att ta tid att sammanställa och kanske kommer att flytta till ett dokument för att jag bättre ska kunna hålla koll på vad jag redan har skrivit. Tanken med inlägget är egentligen inte att jag ska dela med mig av min berättelse, den är min och jag vet inte om jag vill framstå som ett offer. Många ger ut en självbiografiska texter om just sina mobbningsupplevelser, men jag tänker inte låta en tragisk period i mitt liv bli grundbulten för mig som skribent. Det känns lite tragiskt och jag vill inte ha mina upplevelser släpande efter mig.

Jag skriver liksom jag gör i denna blogg enbart i egensyfte. Självterapi för att kanske äntligen bli av med skrivkrampen som ligger och guppar som en kork i halsen. I julas diskuterade jag och M om gångna tider. M är den av mina vänner som känt mig längst. Någonstans kom jag till insikt att om jag verkligen ville skriva professionellt så måste jag ta itu med allt jag förträngt och allt det hemska som formade mig. Min barndom var precis som så mycket annat i mitt liv en kluven upplevelse. Jag var inte bara mobboffer, jag kultiverade en fartfylld fantasi och många kreativa intressen, varav skrivandet infann sig som en naturlig del. En bit in i tonåren inträffade en del saker som utåt sett kanske inte var så dramatiska, men som slet på mig hårt. Efter det skrev jag inte på samma sätt som tidigare. Det är främst dessa händelser som jag tänkte ta itu med. 

Jag har sedan jag påbörjat skrivandet av mina "memoarer" även skrivit en novell, så förmodligen hjälper det med själva skrivandet och att jag inte försöker kritiskt granska saker innan de blir klara. Så mycket skrivande lär det inte bli i helg, men jag tar med mig idéblocket och hoppas på några uns av inspiration. Ska diskutera novellen med M och T om jag kommer ihåg att ta upp det.

På tal om självutlämning så tipsar jag om Mia Skäringers tragikomiska show om sin uppväxt som ful och fet. Jag har hittills bara klarat av att se den halvvägs, men det är väldigt mycket man som tjej och kvinna kan känna igen sig i fram till dess och förmodligen en bit därefter också. Den är väldigt tänkvärd och ärlig, jag grät och förfärades och svor högt för mig själv. Programmet finns att beskåda på SVTplay fram till 10 oktober i år.

Konsten att umgås och att vara ensam

Jag har alltid varit en lite egen figur, av dualistisk natur. Det mesta i mitt liv är ganska motsägelsefullt, men icke desto mindre verkligt. Ta till exempel det här med att umgås med folk. Jag tycker om mina vänner och umgås gärna, men jag har inget emot att vara ensam. Det är när saker och ting blir påtvingat och utan förvarning som det blir jobbigt.

Jag är vad man skulle kalla introvert, navelskådande och såntdärnt. Om det inte framgått av tidigare inlägg så säger jag det rent ut nu. Jag trivs bra på egen hand eller i mindre grupper av folk, har jag för mycket folk omkring mig tappar jag gnistan och koncentrationen. Vet jag att jag ska umgås med en större skara folk är jag beredd på det och inställd på att umgås och ju längre jag stannar på en fest med främmande människor desto mer bekväm blir jag. När jag är inställd på någonting är det svårt för mig att göra annat, just för att jag peppat mig själv till att göra just detta och inget annat. En sak i taget är min melodi.

Det blev fel när jag blev sjuk nyligen. Jag hade en väldigt social vecka inplanerad, men jag blev seg och snorig och kunde knappt gå utanför dörren. Aktiviteter som jag planerat fick ställas in och mitt vanliga schema stuvades om. Träning, kör, rollspel och vänner fick vänta på mitt tillfrisknande och det är lite svårt att komma i fas med det igen. Inget oövervinnerligt hinder, men väl lite stört. Och eftersom att det blev så mycket som föll bort uppstod en slags tomhet inuti. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, som om jag aldrig umgicks med mig själv i vanliga fall. Jag såg lite på film tills jag tappade koncentrationen och sen läste jag lite, men det kändes inte helt okej. Jag skulle ju egentligen ha gjort annat och det tog ett tag att ställa om. Resten av sjukhelgen förlöpte relativt smärtfritt, men just den första dagen var jag milt uttryckt lite bitter och ur balans.

För tillfället är jag på väg att avsluta en bok som heter Introvert Advantage som är skriven av en amerikansk psykolog. Den tar upp mycket som jag inte tänkt på att koppla ihop med min blyghet och bitvis självvalda isolering. Jag har lagt massor av bokmärken i de delar som kan vara bra att bläddra tillbaka till i framtiden med små bilder för att symbolisera vad stycket handlar om. Just nu är det bara remsor ur ett A5-block, men jag kanske gör det lite festligare i framtiden.

Boken skiljer mellan att vara blyg/ ha social fobi och att vara introvert. Social fobi innebär att sociala situationer ger personer en känsla av ångest och fysiskt obehag vid bara tanken på situationer medan man vid introversion blir trött eller smått obekväm i för stora och långa sociala sammanhang. Man kan givetvis vara introvert och blyg samtidigt, men man kan även vara extrovert* i samma situation, vilket måste vara oerhört motsägelsefullt och jobbigt. Är man introvert blir man stimulerad av att t ex stilla sitta och läsa en bok medan man som extrovert blir peppad av att umgås med folk och ständigt få input utifrån. Att vara utåtriktad är enligt den statistik som boken uppger vanligare, det lär går en inåtriktad person per tre utåtriktare, vilket innebär att det är norm att vara utåtriktad. Detta leder förstås till lite märkliga fördomar. Vi får ta del av patientberättelser från författarens klienter där oroliga föräldrar till introverta barn undrar hur de ska få sina barn att bli mer sociala. Att vara introvert innebär inte att man är asocial, det innebär bara att man blir överstimulerad och trött av att umgås för länge med människor och behöver tid för sig själv för att bearbeta saker.

En annan sak som boken tar upp är hur information färdas i hjärnan. Extroverta personers nervsignaler tar en genväg och hinner snabbare till målet i amygdala, medan introvertas signalerna tar den längre, sceniska vägen. Det leder till att man inte alltid hittar rätt ord när man ställs inför en rak fråga man inte är beredd på, samt att information i hjärnan lagras i långtidsminnet.

Ytterligare en sak som jag fastnade för är en möjlig förklaring till exemplet med min sjukfrånvaro ovan, att jag hade svårt att komma igen i rutiner när de avbrutits. Det ska tydligen också vara typiskt för introverta, just på grund av de längre nervbanorna. Nu svär jag inte vid den här boken som en bibel, men den har fått mig att se på mig själv och mitt beteende som mer "normalt" än tidigare. Jag har länge förundrats över mitt knasiga, motsägelsefulla beteende och hur jag reagerar på saker och ting och haft fler tunga och omöjliga krav på mig själv. Det finns så mycket som boken tar upp som jag känner igen i mig själv som jag knappt ens kommer ihåg, men jag rekommenderar att folk som känner sig som panelhönor, tysta och osociala tar sig en titt på denna bok (eller kollar på författarens hemsida innan man bestämmer sig för att köpa). Det är inget fel på dig om du inte alltid känner för att umgås med folk, det är bara så du är funtad. Förhoppningsvis så är den till stor hjälp för folk som skuldbelägger sig själva för att de inte "ids" umgås med folk hela tiden eller för att de inte orkar lika mycket som sina "mer sociala" kompisar.

Jag erkänner, jag har börjat att läsa av mina närmaste vänner för att se vilka som skulle kunna vara vilken personlighetstyp. Det är inte alltid så lätt som det verkar. Folk kan vara oerhört sociala men ändå uppskatta stora mängder egentid. Det är trots allt en glidande skala och ingen människa är helt lik en annan i beteende. Jag har inte köpt allt som står i boken, för allt känns inte relevant för mig, men det kanske stämmer in på andra.


*Åsikter går isär om det ska heta extravert eller extrovert. I Introvert Advantage skriver författaren extrovert.

Länk-o-rama:
Artikel om introversion
Författarens hemsida
Förenklat test om personlighetstyper.