måndag 12 september 2011

Konsten att umgås och att vara ensam

Jag har alltid varit en lite egen figur, av dualistisk natur. Det mesta i mitt liv är ganska motsägelsefullt, men icke desto mindre verkligt. Ta till exempel det här med att umgås med folk. Jag tycker om mina vänner och umgås gärna, men jag har inget emot att vara ensam. Det är när saker och ting blir påtvingat och utan förvarning som det blir jobbigt.

Jag är vad man skulle kalla introvert, navelskådande och såntdärnt. Om det inte framgått av tidigare inlägg så säger jag det rent ut nu. Jag trivs bra på egen hand eller i mindre grupper av folk, har jag för mycket folk omkring mig tappar jag gnistan och koncentrationen. Vet jag att jag ska umgås med en större skara folk är jag beredd på det och inställd på att umgås och ju längre jag stannar på en fest med främmande människor desto mer bekväm blir jag. När jag är inställd på någonting är det svårt för mig att göra annat, just för att jag peppat mig själv till att göra just detta och inget annat. En sak i taget är min melodi.

Det blev fel när jag blev sjuk nyligen. Jag hade en väldigt social vecka inplanerad, men jag blev seg och snorig och kunde knappt gå utanför dörren. Aktiviteter som jag planerat fick ställas in och mitt vanliga schema stuvades om. Träning, kör, rollspel och vänner fick vänta på mitt tillfrisknande och det är lite svårt att komma i fas med det igen. Inget oövervinnerligt hinder, men väl lite stört. Och eftersom att det blev så mycket som föll bort uppstod en slags tomhet inuti. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, som om jag aldrig umgicks med mig själv i vanliga fall. Jag såg lite på film tills jag tappade koncentrationen och sen läste jag lite, men det kändes inte helt okej. Jag skulle ju egentligen ha gjort annat och det tog ett tag att ställa om. Resten av sjukhelgen förlöpte relativt smärtfritt, men just den första dagen var jag milt uttryckt lite bitter och ur balans.

För tillfället är jag på väg att avsluta en bok som heter Introvert Advantage som är skriven av en amerikansk psykolog. Den tar upp mycket som jag inte tänkt på att koppla ihop med min blyghet och bitvis självvalda isolering. Jag har lagt massor av bokmärken i de delar som kan vara bra att bläddra tillbaka till i framtiden med små bilder för att symbolisera vad stycket handlar om. Just nu är det bara remsor ur ett A5-block, men jag kanske gör det lite festligare i framtiden.

Boken skiljer mellan att vara blyg/ ha social fobi och att vara introvert. Social fobi innebär att sociala situationer ger personer en känsla av ångest och fysiskt obehag vid bara tanken på situationer medan man vid introversion blir trött eller smått obekväm i för stora och långa sociala sammanhang. Man kan givetvis vara introvert och blyg samtidigt, men man kan även vara extrovert* i samma situation, vilket måste vara oerhört motsägelsefullt och jobbigt. Är man introvert blir man stimulerad av att t ex stilla sitta och läsa en bok medan man som extrovert blir peppad av att umgås med folk och ständigt få input utifrån. Att vara utåtriktad är enligt den statistik som boken uppger vanligare, det lär går en inåtriktad person per tre utåtriktare, vilket innebär att det är norm att vara utåtriktad. Detta leder förstås till lite märkliga fördomar. Vi får ta del av patientberättelser från författarens klienter där oroliga föräldrar till introverta barn undrar hur de ska få sina barn att bli mer sociala. Att vara introvert innebär inte att man är asocial, det innebär bara att man blir överstimulerad och trött av att umgås för länge med människor och behöver tid för sig själv för att bearbeta saker.

En annan sak som boken tar upp är hur information färdas i hjärnan. Extroverta personers nervsignaler tar en genväg och hinner snabbare till målet i amygdala, medan introvertas signalerna tar den längre, sceniska vägen. Det leder till att man inte alltid hittar rätt ord när man ställs inför en rak fråga man inte är beredd på, samt att information i hjärnan lagras i långtidsminnet.

Ytterligare en sak som jag fastnade för är en möjlig förklaring till exemplet med min sjukfrånvaro ovan, att jag hade svårt att komma igen i rutiner när de avbrutits. Det ska tydligen också vara typiskt för introverta, just på grund av de längre nervbanorna. Nu svär jag inte vid den här boken som en bibel, men den har fått mig att se på mig själv och mitt beteende som mer "normalt" än tidigare. Jag har länge förundrats över mitt knasiga, motsägelsefulla beteende och hur jag reagerar på saker och ting och haft fler tunga och omöjliga krav på mig själv. Det finns så mycket som boken tar upp som jag känner igen i mig själv som jag knappt ens kommer ihåg, men jag rekommenderar att folk som känner sig som panelhönor, tysta och osociala tar sig en titt på denna bok (eller kollar på författarens hemsida innan man bestämmer sig för att köpa). Det är inget fel på dig om du inte alltid känner för att umgås med folk, det är bara så du är funtad. Förhoppningsvis så är den till stor hjälp för folk som skuldbelägger sig själva för att de inte "ids" umgås med folk hela tiden eller för att de inte orkar lika mycket som sina "mer sociala" kompisar.

Jag erkänner, jag har börjat att läsa av mina närmaste vänner för att se vilka som skulle kunna vara vilken personlighetstyp. Det är inte alltid så lätt som det verkar. Folk kan vara oerhört sociala men ändå uppskatta stora mängder egentid. Det är trots allt en glidande skala och ingen människa är helt lik en annan i beteende. Jag har inte köpt allt som står i boken, för allt känns inte relevant för mig, men det kanske stämmer in på andra.


*Åsikter går isär om det ska heta extravert eller extrovert. I Introvert Advantage skriver författaren extrovert.

Länk-o-rama:
Artikel om introversion
Författarens hemsida
Förenklat test om personlighetstyper.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar