Har varit en sväng upp till Umeå för att hämta hem pojken som varit på körkortskurs och för att hälsa på bästisarna. Jag brukar ofta göra en hel del som jag vanligtvis inte gör när jag är där. M som har ett förflutet som ledare på barnläger och som kan planera brukar hitta på en massa aktiviteter åt oss när vi hälsar på.
Denna gång var vi på Boda Borg som inte ligger i Umeå utan i Skellefteå, två timmars färd norrut. Tänk er Fångarna på Fortet, fast med en lite stramare budget och utan tigrar, fängelsehålor och Gunde Svan. Det är vad Boda Borg är och det är skitkul även om det från början kan verka lite fånigt. Vi var fyra pers och väldig jämnt fördelade på tänkande och fysiska personer. Tävlingsmänniskan i mig väcktes till liv och jag hjälpte stolt till att lösa och klura på de mer intellektuella utmaningarna i cellerna (eller Quests som de kallas av företaget). De fysiska utmaningarna gick lite sämre eftersom jag inte har världens bästa kondition. Det var mycket kravla, klättra, krypa, klänga och en cell var i stort sett ett gympapass där man fick springa, köra spinning och step-up. En Quest består av 2-4 rum, och om man klarar utmaningen i ett rum under utsatt tid så går man vidare. Om man inte gör det får man avbryta och börja om på nytt. Har varit på ett annat ställe tidigare, det var då lite mer i form av ett övergivet hyreshus medan det här var i en bergsbunker. Vi var där på en vardag och fick nästan hela huset för oss själva.
I slutändan lyckades vi lösa 7 av de 14 Quests som fanns tillgängliga och det tog bara 73 försök och fyra timmar. Nu har jag träningsvärk överallt, osynliga blåmärken och röda knän. Om jag någonsin flyttar till ett ställe som har Boda Borg i närheten funderar jag starkt på att skaffa årskort där istället för på ett gym. Det känns inte som träning, men måste vara effektivt med tanke på vilka smärtor som uppstod i musklerna.
Det var lite surt, för jag hade sämst förutsättningar i de mer fysiska utmaningarna i Questerna. Jag väger för mycket och även om jag tränar är jag ändå för tung för att kunna hålla upp min egen kroppsvikt. Det kändes ändå bra att jag kan upptäcka detaljer och därför i slutändan hjälpte till att lösa en stor del av de celler som vi lyckades ta oss ut ur. Efter dagens slut sa pojkvännen (som har tränat i princip hela sitt liv) att han var stolt över mig att jag faktiskt försökte och gjorde mitt bästa i de mer krävande rummen.
Nästa helg blir det också en resa, till Bokmässan. Är väldigt nervös och undrar hur jag ska hinna allt som jag tänkt göra innan dess. Denna "helg" börjar redan tidigt på torsdag eftersom vi ska åka tåg. Det är trevligt med resor, hoppas att jag blir av med en del av all rastlöshet som jag byggde upp under min sjukdom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar