Älskade katter

Nu har min katt Fridas syster Ronja också somnat in.

Hon fick leva ett år längre än sin syster och levde det fullt ut. Eftersom Frida var bossig och dominant var Ronja ganska tillbakadragen, men tog igen det under sitt eget år. Hon fick all uppmärksamhet och togs väl om hand av mamma och pappa. I förrgår strax efter lunch fick lilla Ronja välförtjänt vila efter en ansträngande månad.

Ronjas päls var mjuk och len, hon var liten och snabb och fick ibland konstiga ryck när hon från helt stillastående kunde ta seriefigurssats (skrapa parkett i en halvsekund) innan hon försvann uppför trapporna, jagad av imaginära faror. Hon älskade att vara med mamma ute i trädgården. Om Frida var min katt så var Ronja mammas. Hon tydde sig nästan bara till henne och lite till pappa nu under de senare åren. På bilden som jag har på min mammas profil i min telefon har hon Ronja i knäet. De hängde liksom ihop och varje gång de har ringt hemifrån har Ronja hoppas upp i knäet på den talande och

Ronja var nyfiken av sig, och även om hon framstod som försiktig och feg var hon oftare än Frida den som undersökte nya saker. Med saker menar jag ting och inte människor, hon hatade när det kom nya personer och speciellt när det var högljudda barn. Då brukade hon springa iväg och gömma sig. Jag minns ett tillfälle när vi letade i timmar efter henne, och en av storasysters kompisar hittade henne bakom en pall som låg på sidan inne i bastun.

Att ha haft husdjur under hela sin uppväxt är som att ha extra syskon. Så känns det även när de går bort. De saknas och huset som man delat med dem känns större och tommare. Fel.
Det kommer att kännas ännu mer när jag är hemma hos föräldrarna igen.

Egentligen skulle jag vilja tillägna Into the West åt Ronja också, men jag lägger upp ett par nya sånger här och tänker på båda våra fina katter och hoppas att de har det bättre nu, var de än är.






Vila i frid nu, älskade små katter. Ni kommer aldrig att glömmas bort.
Tack för all värme, kärlek och tröst ni skänkte mig bara genom att finnas till.

Då var det slut - NaNoWriMo dag 30

Slutligen: 46 639 / 50 000

Jag hann inte skriva klart alla ord innan klockan bytte till första december. Jag skrev som besatt, jag lyckades få till över hälften av de tio tusen ord som mitt gårdagsjag omtänksamt hade lämnat, till sista sekunden innan tolvslaget. Aldrig har jag förbannat svenska sammansättningar så mycket som jag gjort ikväll och i natt. Jag var tvungen att använda flera märkliga formuleringar för att avstava ord. Men jag tror att jag hade svurit ännu mer och intensivare om jag hade skrivit på finska.

Jag sov inte så bra igår eftersom jag skulle upp tidigt och jobba idag. Så att halvtrött och med begynnande migrän lyckas få till ett ganska spektakulärt antal ord på knappt fyra timmar är inte alls dåligt. Jag skrev lite på outline och början på slutet idag. Det blev inte helt dåligt, men jag kommer att behöver lägga in lite mer beskrivningar, just nu är det mest dialog och bråk.

Så, vad har jag lärt mig av NaNo? 

-Jag kan producera förvånansvärda murar av text trots "inspirationsbrist". Om jag bara låter fingrarna flyga dyker det alltid upp någonting.

-Jag får mer lust att skriva allt möjligt och inspireras ju oftare jag skriver. Blev sugen att påbörja flera sidoprojekt medan jag skrev om varulvarna, men höll mig på mattan.

-Det är svårt att skriva en berättelse utan planering. Nästa år blir det lite bättre förberedelser och förhoppningsvis 50K ord i god tid innan midnatten till 1 december. (Ja, det blir ett nästa år för mig.)

-Det är okej om det blir fult i början. Det går alltid att skriva om och fixa till om själva berättelsen håller.

-Jag minns förvånansvärt nog mina klaff-fel. På 50 000 ord är jag fullt medveten om tre saker som blev fel för kontinuiteten, men som jag valde att inte skriva om för att jag skulle förlora ord på det.

-Jag är inte avskräckt. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att göra det här på riktigt. Med lite bättre planering. Och främst på dagtid så att jag inte hamnar ur fas med pojkens dygnsrytm eller drabbas av stress och prestationsångest.

-Jag behöver läsa betydligt mer svensk litteratur, finsk litteratur samt låta andra läsa det jag skriver även om det känns lite pinsamt.


Imorgon blir de sista 3 361 orden skrivna för att jag ska få känna att jag verkligen har avslutat NaNo. Min manglade hjärna i alla fall förtjänat sin sömn nu.

Vaken - NaNoWriMo dag 27

40 064 / 45 009

Idag har jag haft fullt upp socialt med mer eller mindre lyckade resultat. Vissa saker önskar jag att jag låtit vara osagda medan andra var trevliga och nödvändiga. Och jag försökte lägga mig i tid ikväll men det gick bara inte. Trots att jag var trött och seg som bara den går det inte att sova. Jag försöker skriva några hundra ord och ser om det är vad jag behöver för att kunna lugna ner min överanalyserande hjärna.

Min berättelse segar på. Jag kommer nog att behöva använda mig av betydligt fler ord än 50k för att kunna avsluta den. Jag har knappt kommit igång och är redan på de sista tiotusen orden. Jag har svårt att fatta att jag har skrivit så mycket. Det är helt otroligt och något att vara stolt över.

Julsånger 2011 - Jul, jul strålande jul

Den första julsången som jag brukar ta fram noterna till varje år är Jul, jul... tätt följd av Sylvias julvisa. Jag vet inte varför, men den enkla och samtidigt föränderliga tonen i sången får mig i julstämning varje år. Och givetvis återfinns den melankoliska undertonen som jag tycker om liksom i de flesta av mina favoritstycken. När den framförs väl är den magisk.

Texten är skriven av Edvard Evers (1853-1919), som var präst och skrev många psalmtexter. Gustav Nordqvist (1886-1949), med det formidabla mellannamnet Lazarus, har tonsatt sången. Sången spelades in för första gången 1924 och finns ofta med på nyinspelningar av julskivor. Den är en klassiker som håller i all sin enkelhet.



Det finns många fina versioner av Jul, jul, både som solosång, instrumentala och körarrangerade. Denna version är av Umeå Studentkör och videon verkar vara inspelad med en mobilkamera. De är jätteduktiga och förtjänar många lyssnare.

Jul, jul, strålande jul

Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar,
himmelens kronor med gnistrande ljus.
glimmande bågar i alla Guds hus,
psalm, som är sjungen från tid till tid,
eviga längtan till ljus och frid!
Jul, jul, strålande jul: glans över vita skogar!

Kom, kom, signade jul! Sänk dina vita vingar
över stridernas blod och larm,
över all suckan ur människobarm,
över de släkten som gå till ro,
över de ungas dagande bo!
Kom, kom, signade jul, sänk dina vita vingar!

Mitt liv just nu

Den där känslan när tankarna blir för stora och skenar iväg. Jag vet inte om det är den snart anstående deadlinen på NaNo eller mitt liv just nu som är orsak till melankolin denna gång.

Detta är dagens faktum: Mitt liv är i samma hjulspår som för ett år sedan och det känns inte som att något har hänt. Men det har det ju. Jag har haft ett jobb där jag var uppskattad. Jag kom äntligen iväg på bokmässan och pratade med förlag som verkade intresserade. Jag har rest och umgåtts med människor som betyder mycket för mig. Jag har varit glad och lycklig. Och jag är fortfarande ganska lycklig.

Visst, jag är åter i klorna på människoförvaringen som kallas arbetsförmedlingen som ser mig mer som en cancersvulst på välfärdssamhället än en människa och jag har fått en ny byråkratisk vän i a-kassan. Men det är ändå någonting som är annorlunda. Jag har klarat av en arbetsplats och mina chefer erbjöd sig båda spontant att vara referenser åt mig. Jag fick ingen egentlig kritik på hur jag arbetat förutom min oerhörda försiktighet och osäkerhet.

Någon dag hoppas jag på att kunna utmana min nemesis Osäkerheten i dödlig envig och besegra den, men jag inser att det nog inte är någonting som jag blir av med i ett trollslag. Jag får ta den här arbetslöshetstiden, hur lång eller kort den än blir, till att bygga upp en slags mental grundkondition för att inte få självförvållade psykiska blåmärken när jag drabbas av motgångar.


Jag har burit offerkoftan alldeles för länge nu, den är som en osynlighetsmantel. Nu är jag jävligt less på den, jag har nog vuxit ur den och dessutom kliar den och luktar unket.

Jag vill synas och inte må dåligt längre. Jag vill bli så bra som det är meningen att jag ska bli och jag vill kunna tillåta mig att vara stolt över det.

Snabbskrivet och annat - NaNoWriMo dag 25

37408/ 41675

Fortfarande inte riktig ikapp, men jag har skrivit duktigt idag. Har fått mycket gjort även utanför bokfronten. Har städat en garderob, slängt fem påsar med skrot som jag inte har någon användning för. Har samlat ihop en påse med kläder jag ska skänka till välgörande ändamål. Har även bakat lussekatter och rantat på twitter.

En man i Mora kräver en strålningsfri zon eftersom han säger sig vara elallergiker. Det gjorde mig förbannad, inte bara för att han slösat med kommunens pengar och bråkat tills han fått som han vill, utan för att det är en förmodligen icke-existerande diagnos. I de tester som gjorts har man inte kunnat visa på att de allergiska visat upp några som helst symtom när de vistats i elektriska magnetfält förrän man påpekat det för dem.

Jag skrev ett par tweets och jämförde med jordnötsallergin och vad man faktiskt inte gör för detta. Det var inte en av mina mest välformulerade rants, men jag blev återkvittrad fler gånger än jag någonsin blivit och det gjorde mig glad och nervös. Nervös för att jag fick nya followers och för att jag behöver svara dem och så mycket vettigt skriver jag inte. Glad för att folk tyckte det jag skrev var viktigt. Hoppas att det fick folk att tänka till en extra gång innan de köper Snickers på Pressbyrån och kliver på ett tåg.

Berättelsen går vidare i sakta mak. Det känns som om jag skriver på skelettet för historien och det känns lättare att tänka på det sättet. Det är lite glest med detaljer annat än det allra nödvändigaste. Jag nöjer mig det det jag skrivit hittills och fortsätter imorgon.

Fillers - NaNoWriMo dag 24

Ord:  35 412 / 40 008

Börjar sakta med säkert inse att det kommer att ta betydligt mer tid att fixa till berättelsen än att faktiskt skriva den. Tävlingsmänniskan i mig vägrar att låta mig ge upp detta och jag fortsätter att skriva ord. Min hjärna har gjort NaNo till ett hinder eller snarare ett delmål på min färd mot att skriva och bättra mig. Hurra för tvångstankar.

Jag skriver samma sak och känslor ur olika personers vinkel så berättelsen går inte så långt fram per skrivgalopp och jag tycker att jag upprepar mig väldigt. Jag känner till flera av mina darlings, men jag har desto mer avsky inför mina hatobjekt. Upprepning är som sagt djävulen för mig om det inte sker i något högre konstnärligt syfte. Förmodligen är det bara jag som tänker på det.

Pratade med M om hur urkigt det känns just nu och om att vara sin egen värsta fiende när det gäller skrivande. Jag vill så mycket, men min förmåga tycks för tillfället ligga långt under min ambition. Självförtroendet går givetvis upp och ner beroende på hur trögt själva skrivandet går. Jag blir stressad över hur mycket efter jag hamnar hela tiden. Imorgon blir det som sagt mer till till att skriva, jag hoppas att jag drömmer om någonting som kan bli användbart och lovar mig själv att börja skriva innan 12 på dagen.

Utfyllnad - NaNoWriMo dag 23

Ord: 34 819 /38 341

Idag har jag inte hunnit skriva så mycket. Är fortfarande ute i verkligheten. Efter imorgon kommer jag att ha lite mer tid att skriva igen och på dagtid dessutom.

För mycket annat - NaNoWriMo dag 21

Ord: 33 244/35 007

Jag kom på häromkvällen att min berättelse består till stor del av reaktioner. Jag tror jag till och med har lyckats undvika att använda exakt samma reaktion två gånger. Tänk vilka små saker som kan göra en skribent glad.

Har lagt in mitt första skräckelement i berättelsen, och det var jobbigare än jag trodde. Jag blir alldeles för förtjust i mina karaktärer, de är som mina barn och det gör ont att göra dem illa på det här sättet. Men jag måste, för berättelsen blir inte bra om inte någonting av det här slaget händer. Det blir inte skräck, bara en släktkrönika.


Igår kändes det verkligen som att jag bör researcha mera, och det på lite mer obehagliga ämnen, men idag (tack och lov?) kommer jag att ägna mycket tid till  egen verklighet. Jag har äntligen fått ett brev som jag har väntat på i två veckor. Det kom självklart i sista sekunden, men ändå för sent för att jag ska kunna skicka in det innan deadline som var idag, eller snarare i fredags om man ska gå efter postgångens villkor. Jag orkar inte vara sur över det just nu och hoppas istället att det går att fixa så fort som möjligt. Förutom blanketter har jag även ett gäng böcker som ska tillbaka till biblioteket och en pojkvän som förtjänar massor av uppmärksamhet efter all tid jag lagt ner på NaNo. Han är visserligen stolt och glad över att jag äntligen skriver igen och inte bara gnäller om det, men mindre glad över att jag inte synts till på ett tag.

Jag skriver nog mer ikväll.

Årets julsånger

Förra året la jag upp några av mina finska favoriter i julsångsväg. Jag hade först tänkt mig att de skulle bli en tio i topp-lista men jag hittade inte tio sånger som jag faktiskt tyckte om tillräckligt för att kunna lista. Det som är roligt är att de julsångerna är och förblir de bloggposter som får stadigast med besökare året om. Det är främst fågelsångerna som folk letar efter. Jag gjorde det mest som en kul grej, så det är kul att det är just de inläggen som genererar flest besök. Jag är glad att kunna bidra med texter och titlar till sånger som folk hört men inte känner till sen tidigare.

Nästa helg är det första advent och jag tänkte lägga upp julsånger även i år. Jag klarar inte av att göra en bra bättre bäst-lista för jag tycker om olika julsånger på olika sätt. Och jag lyssnar på olika sånger vid olika känslolägen. Jag kan inte ranka en vacker julvisa framför en som gör mig glad eller som slår an på mina känslor på något annat sätt. Jag kommer att lägga upp sångerna utan inbördes ordning och hoppas att de kommer att göra folk lika glada och julstämmiga som de gör mig.

Fully operational - NaNoWriMo dag 19

Ord: 29 778 /31 673

Jag håller på att väva mig mot slutet. Det känns inte som att 50 000 ord räcker till det som jag har tänkt mig. Nu börjar jag få lite rätsida på vad  det är som jag egentligen skriver. Det är fascinerande, för jag har mer eller mindre omedvetet bytt inriktning på berättelsen fyra gånger. Nu vet i allafall alla som ska veta det att huvudpersonen är av det lurvigare slaget och jag kan lägga in lite av min historiekunskap.

Nu om någonsin inser jag vad Stephen King pratat om att det gäller att faktiskt skriva. Även om man inte känner sig inspirerad. Inspirationen kan komma medan man skriver, men det blir väldigt lite skrivet när man bara väntar på den stora inspirationen. Rent intellektuellt inser nog de flesta, och jag med dem, att man måste skriva för att slipa sin penna och för att bli bättre. Men varför är det så svårt då?


Jag tror att det är för att man förväntar sig underverk första gången. Mats Wahl, som skrev Vinterviken och ett tjog andra ungdomsromaner, sa att han när han var yngre bara skrev när han var inspirerad. Han trodde att det var det enda sättet att skriva på och att första utkastet var som hugget i sten. Ingen hade förklarat vad korrekturläsning var för honom. Det är härligt att vara inspirerad, men det innebär inte att det man skriver automatiskt blir bra. Att skriva bra innebär övning och tyvärr även att andra ska få läsa det man själv skriver. Jag är rädd för att det jag skriver ska bli totalt utdömt och därför har ingen fått läsa mina berättelser sedan jag gick i gymnasiet. När NaNo är över kommer jag att konfrontera den rädslan och förhoppningsvis kan min berättelse utvecklas och bli till en roman.

Denna ständiga självkritik - NaNoWriMo dag 18

Ord: 26 761/  30 006

 Jag fick som jag nämnde tidigare äntligen hem min stol, det tack vare en stark och snäll pojkvän som har lite bredare räckvidd med armarna än jag själv. Nu försöker jag hitta ett bekvämt läge för att skona armar och rygg. Inser att jag måste skaffa nytt skrivbord så småningom, men det kan vänta. Jag vill ha ett höj- och sänkbart så att jag kan stå och skriva ibland, men känns som onödig lyx just nu. Det kan få vänta ett bra tag. 

Igår satt jag mest och försökte komma ikapp de ord som saknades. Det blev strax över tusen ord igår men jag kunde inte låta bli att inte tycka om det jag skriver. Den som påstår att trötta personer inte märker när de gör fel har uppenbarligen aldrig träffat mig. Jag blir om möjligt ännu mer självkritisk när hjärnan arbetar på övertid. Ingenting duger och jag känner mig bara sämst i världen. Det bästa man kan göra i den situationen är att avbryta tankekedjan genom att göra någonting annat, så jag tänker inte ägna mer tid åt det och tänka mer på vad jag ska skriva i framtiden.

Jag har kommit på en något spännande som jag kommer att lägga in lite senare i berättelsen. Jag kan gissa var jag tror att händelsen kommer att inträffa och det går alltid att flytta på scenen i framtiden men jag vet inte riktigt om jag vill berätta det ännu, jag sitter nog och tänker mer på hur jag kan bygga upp stämningen till den. Plantera lite påskägg som jag kallar det, saker som inte märks av förrän man läser om boken och vet vad man ska titta efter.Det kommer nog inte att bli så mycket stegring till det förrän jag börjar korrekturläsa i december.

Mindre mysigt med mycket mörker

Det känns som om det har gått ganska mycket upp och ner för mig denna månad. Just nu går det helt okej med NaNo och jag har nu äntligen fått min skrivbordsstol och kan sitta som folk vid datorn igen. Men det är inte frid och fröjd. Jag sover inte.

Jag drabbas oftast av sömnlöshet när det blir mörkare. Mina sömnlösa perioder brukar gå över av sig själv. När jag varit vaken tillräckligt länge blir jag utmattad och sover ikapp. Sedan kommer flera månader med relativt normal sömn igen. Det enda som jag kan göra just nu är att försöka sova de timmar det går och gå ut medan det är dagsljus.

Jag är glad att det är lördag imorgon, då får man sova länge om man lyckas.

UppCon 2012

Ja, jag är lite efter, men efter allt animetittande den senaste veckan gick jag in och kollade på hemsidan.

Uppcon 2012 är utsett och kommer att vara i dagarna tre, även denna gång på sommaren, nämligen 15-17 juni. Årets UppCon var tokvarmt och det är stor trolighet att det kan bli likadant detta år. Biljetterna är ännu inte släppta och inget släppdatum är utsett.

Detta kan också vara anledningen till att Norrländsk Cosplayfront har börjar blogga igen. Det är nog snart dags för dem att dra fram symaskinen och börja tänka på koreografin inför konventssäsongen. Ska bli kul att se vad de hittar på i år.

Ser fram emot det och känner peppen och kärleken. 

Animepaus

Jag är besatt av slutvinjetten till animen Gosick. Jag tycker att den låter som ett hopkok av Evanescence och Nightwish. Den må vara ostig, men för mig är den episk och stämningsfull. Mycket bättre än många andra animevinjetter. Den heter Resuscitated Hope och sjungs av Lisa Komini.




Gosick bygger inte på en manga, som man skulle kunna tro utan på en s.k. light novel. Animén handlar om en japansk utbytesstudent vid namn Kujo Kazuya som kommer till en internatskola i Europa och träffar på den mystiska Victorique i skolans gigantiska bibliotek. Hon verkar vara ett slags Sherlock Holmesiskt underbarn och hjälper den lokala polisen att lösa brott som polisen tar åt sig all ära för. Den har fått höga betyg av animefans så jag ska fortsätta kolla på den. Den är spännande och slutet på första avsnittet gjorde mig glad och upprymd inför nästa. Plus att låten ovan började spelas innan själva sluttexten började rulla. Man vet att avsnittet är på väg att ta slut, men det gör inget.
En annan anime jag kollar på nu på senaste tiden är Sekai Ichi Hatsukoi en Shounen-ai så det är inget för pryda personer. Det som är jobbigt med den serien är att det förekommer väldigt mycket överfallskyssar och svåra fall av att fel part ber om ursäkt. Jag blir lite illa till mods av detta även om det är tänkt att det ska vara okej för att det egentligen är så att de tycker om dem. Bleh. Ibland blir huvudpersonerna mer än lovligt tröga i huvudet och undrar om personen som de faktiskt är ihop med sedan typ en vecka kanske är kär i dem. Trots att han sagt det. Flera gånger. I avsnittet innan. Varifrån kommer denna selektiva minnesförlust?

Själva ramberättelsen är intressant för allt utspelar sig i utgivningsbranschen. Det handlar i grund och botten om ett gäng unga män som jobbar med shoujomanga och allt vad det innebär. De skämtar friskt om att mangaförfattarna inte kan hålla sina deadlines och hur man får dem att acceptera att deras manus inte alltid är så rafflande som de själva tror. Det är helt underbart.

Muahahaha! *åskknall* - NaNoWriMo dag 16

Ord: 24 823 /26 667

Jag håller på att väva ihop de olika scenerna och jag tror att jag har fått en ny Bad Guy-kandidat. Jag hade vagt i bakhuvudet redan planerat att introducera denna person lite med ingående. Det är inte ondskan själv, men jag tror att det kommer att förklara hur det har bildats vissa lag inom flocken. Romanen blir mer ett familjedrama än en egentlig varulvsroman. Det är ganska lustigt för det var inte riktigt så jag hade planerat för berättelsen att fortsätta. Jag har många små idéer som följde med karaktären. När jag var yngre var jag alltid rädd för att låta  mitt persongalleri råka illa ut.

Ett exempel från en berättelse jag skrev när jag först upptäckte skräckfilmer: En tjej fick halsen avskuren, men överlevde. Jag skrev början och slutet, och lyckade dölja mördaren väldigt bra däremellan, men den var för lik Scream för att någonsin bli något mer än en skrivövning. Det var helt underbart att bygga sluta in den faktiskt skyldige i ett äggskal och ha koll på allting som hände utanför fokus. Det förblir en av mina mest välplanerade berättelser än idag trots att den inte var särskilt originell på något sätt. Jag tycker dock inte att det var bortkastad tid, det var en nyttig övning i att göra otrevliga personer trevliga och mitt första försök till att känna på den mer realistiska skräckgenren.

Jag inser plötsligt häromdagen att jag inte alls har kastat bort tid när jag inte har skrivit på ett tag. Visst, jag har mycket att ta igen rent praktiskt, men i gengäld så har jag upplevt saker. Många känslor, olika personer och situationer som jag kan använda mig av för att göra mer realistiska beskrivningar. Läsare från min personliga vänkrets kan dock andas ut, jag kommer att fråga om lov ifall jag kommer att låna från er. En annan sak som jag inte visste att jag kunde ta hjälp av var de en handfull år av rollspelande som jag numera har under bältet. Jag har fått uttrycka min kreativitet och hjälpt till att lösa flera problem under rollspelstillfällena. Det har hjälpt mig att våga lita lite mer på mina idéer.

Skrivandet går bra när jag lägger manken till. Just nu är det mycket beskrivande och känslomässiga scener. Jag struntar i om de blir bra eller lite för övertydliga just nu, för det kommer jag att fixa senare.

På tal om manken så är min nacke stelare än någonsin. Jag har inte fått pengar och kan därför inte köpa skrivbordsstolen. Jag väntar på ett papper som ska komma med posten senast idag. Gör det inte det så måste jag göra om hela proceduren för i princip fjärde gången. Det börjar bli riktigt irriterande.

Research - NaNoWriMo dag 15

Ord: 22 008 /25 000

Nu har halva november gått och jag borde ha 25 000 ord om jag hade lyckats följa skrivplanen slaviskt. Det är frustrerande att inte vara i fas med orden.

Idag har jag researchat mera. Har läst både online och IRL om varulvar och deras beteenden. Har läst annat också, mindre vidkommande som kanske eller kanske inte kommer att spela en roll i berättelsen. Skrev också lite, men nu har jag gjort om saker och måste fixa till lite efterföljande scener.

Har lite dåligt samvete för att jag inte hinner umgås så mycket med folk just nu. Skrivandet tar så mycket mer tid än jag minns att det gjorde förr.

Fingertoppsgalopp - NaNoWriMo Dag 14

Ord: 19 758/ 23 338 


Hade en väldigt produktiv dag idag. Skrev en scen idag som nästan utgör alla de ord som jag fick ihop idag, men jag kommer att skriva om den lite så att den blir lite roligare. Logiska rättslut och lite oförklarliga personlighetsförändringar som jag behöver putsa en hel del på. Det är inte så mycket kvalitet i berättelsen just nu, men jag kan i allafall stolt säga att ingen av mina varulvar har ostiga varulvsnamn som Ylva och Ulf. Jag har gett dem svenska namn, som är lite gubbiga och gammaldags för vissa, men jag gillar dem mer och mer.

Imorgon blir det fillers och mer familjedrama. Plus att jag bör skriva in lite mer beskrivningar på utseenden och aktioner. Jag har börjat räkna på hur lång min berättelse år i romantid. Ska göra en ordentlig uträkning på det för yWriter har en tidsräknare. Just nu har jag inte hållit så stor koll eftersom mina scener är lite spridda och inte helt färdigskrivna.

Jag får mer och mer såpavibbar från min berättelse. Hoppas det går över med renskrivningen. Ni anar inte hur mycket jag planerar att slakta och skriva till. Jag ser ärligt talat fram emot det, jag gillar att fila på formuleringar så länge jag inte har en faktisk deadline. Det har nog någonting att göra med min perfektionistnatur. Det gör också att jag har svårt att sluta fila på saker och ting och vara nöjd nog att visa upp mina verk för någon.

To plot or not to plot.... NaNoWriMo dag 11

Ord: 15210  / 18333

Planerar mer än skriver just nu. Har lagat mat för ett par dagar framöver så jag behöver inte avbryta skrivandet några längre stunder. Jag behöver etablera en större intrig, det är mycket drama i att helt plötsligt få en ny familj och bli varulv, men jag vill gärna ha någonting som kommer från ett oväntat håll också. Har spontanbrainstormat med båda E och K, samt pojken och har fått förslag. Fick lite hjälp med möjliga framtida intriger, men jag behöver någonting lite närmre just nu. Det är inte deras fel, ingen av dem har fått läsa någonting som jag har skrivit ännu på grund av det kaos som texten just nu är. Jag är glad att jag har yWriter, det är mycket lättare att få översikt över mitt kaos.

De olika scenerna har fått roliga namn för att jag ska kunna hålla koll på dem. De kommer nog att tas bort eller ändras innan berättelsen når utanför den närmaste bekantskapskretsen.

Imorgon blir det  en ny ergonomisk arbetsstol ifall jag får bärhjälp. Min tilltänkta bärhjälp har skadat tån, så jag vet inte riktigt om han kan gå så långt för tillfället.

Ska försöka sova lite mer, även om jag varit lite för hypad för det de senaste dagarna. Jag börjar se ut som Bill Compton i True Blood. Har dock ännu inte utvecklat smak för blonda servitriser och syntetiskt blod på flaska.

Drama queen - NaNoWriMo dag 10

Ord: 14540 / 16667 (nästan ikapp!)


Det har gått ganska bra att skriva idag, har skrivit mycket dialog och känner att jag börjar hitta de olika karaktärernas röster och personligheter via dialogen. Den som var lättast att få till var faktiskt huvudpersonens farbröder. De uppstod båda ur tomma intet, fick namn och personligheter som om de varit planerade. Jag kanske inte har skrivit deras röster och drag så tydligt ännu, men det kommer nog att bli bättre när jag får finslipa lite. Just nu känns det mest som jag ordbajsar, det är lättast när någon av farbröderna är med i scenen för att jag vet hur de tänker och reagerar.

Pseudofadern är nog mig favoritkaraktär hittills. Jag vet inte riktigt varför, men han pendlar mellan att vara på samma barnsliga eller ungdomliga nivå som sin brorsdotter och att vara seriös och auktoritär. Han gör och säger det som krävs, jag vet inte alltid om han är helt ärlig och genuin i allt han säger, men han är väldigt bra på att låtsas vara ärlig i så fall. Jag har två tydliga förebilder för honom, en bekant till mig och en fiktionell figur.

Min huvudperson mår inte så bra just nu. Hennes liv har förändrats och hon tycker väldigt synd om sig själv. Hennes nära och kära försöker påpeka det destruktiva i detta, men hon är för van vid denna approach och blir utskälld. Jag hoppar att hon skärper sig nu. Det är inte kul att skriva om en dysterkvist.

Och plötsligt, ingenting - NaNoWriMo dag 9

Ord: 11207 / 15159

Jag skriver bäst och mest på morgonen. Det bevisades mer idag eftersom jag inte riktigt har fått ihop alla ord. Jag var tvungen att åka in till stan för att uträtta ärenden och kom sorgligt efter. Det blev mycket att tänka på i och med en liten lucka in i verkligheten, men det är ingenting jag kan göra någonting åt just nu. Jag kan bara vänta på att andra gör saker. Ändå kan jag förstås inte låta bli att tänka på det och det stör andra, friare tankebanor.

Dessutom har jag fått det lite tunnsått med scener. Jag försökte skriva lite på den första förvandlingsscenen, men det är jag inte redo för. Den kommer jag nog att skriva lite senare i månaden, för just nu blir den bara fel. Jag har fått lite mer upplägg till personlighetsdrag, men jag vet inte riktigt hur jag ska använda mig av dem.

Jag skriver in lite vardagsgrejer och hur det kanske känns efter att ha tagit det slutliga steget och försöka att inte avslöja sig. Förhoppningsvis har jag mer inspiration och tid till kvalitetsskrivande imorgon. Nu ska jag lägga mig så att jag orkar upp till prime time i morgon och kan koncentrera mig lite bättre.

I am (not) your father... - NaNoWriMo dag 8

10 317 / 13333 ord

Det händer alltid oväntade saker när jag låter fingrarna skriva fritt. Idag fick min huvudperson en fadersgestalt. Det var helt oväntat, både för henne och för mig, men jag hade planerat och misstänkte att de skulle komma överens eftersom de har liknande erfarenheter i bagaget. Jag har många planer för denna relation, men inga romantiska sådana. 

Bråkiga huvudpersoner - NaNoWriMo Dag 7

Ord: 7330 / 8258

Min huvudperson är en riktigt jobbig person just nu. Jag försöker få henne att gå till ett visst ställe, men hon hittar ständigt på en massa ursäkter och vettiga förklaringar till varför hon inte bör det. Nu tog jag helt sonika och placerade henne där hon ska vara för att berättelsen ska ta fart. Jag får fundera på en bättre förklaring till varför hon är där senare.

Eftersom jag inte skrev så mycket i helg fick jag räkna om antal ord per dag. Just nu är det 1826 ord per dag som jag ska få ihop för att klara deadline. Kollade hur många ord jag ligger efter och insåg att jag borde hålla mig borta från miniräknaren och istället klämma ur mig ord. Jag har lite mer än hälften kvar, men u har jag kommit till en del där jag kan ordmangla ur mig uttryck, adjektiv, beskrivningar och dialog. Yay.

Jag kommer att bryta nu för lunch och förhoppningsvis hinner jag skriva lika mycket i eftermiddag.

SciFi och Fantasydagen i Uppsala

Igår var jag på Science-Fiction och Fantasydagen i Uppsala. Inga ord hann bli skrivna, så jag får lägga på några extra ord på varje dag som är kvar istället. Jag gillade initiativet och tyckte det var en bra första version av fantasydagen.

Jag var med på fem av åtta diskussioner som höll inom olika subgenrer till Sci Fi och Fantasy. Det första handlade om varför de två genrerna buntas ihop och en akademiker som hade skrivit uppsats om Sci-Fi påstod att det var en high brow-genre och kallade Fantasyn, som han erkände att han knappt hade läst, för infantil. Han sa även att fantasy mest tilltalade kvinnor och att de kunde bero på att det påminde så mycket om hästböcker som tonårstjejer läser. Han ställde slutligen Fantasy och Sci Fi mot varandra som känsla/moral mot förnuftet. Påståendena strök flera fantasyfanatiker mothårs och flera ville motbevisa och argumentera emot den Onde Sci-Fienden. Publiken släpptes inte in i diskussionen förrän de som satt uppe på scen hade pratat klart och därmed säkert passerat flera av de relevanta punkter som de ville ta upp. Vissa kunde inte hålla sig utan skrek utan att ha fått "tillåtelse" av moderatorn att det var dålig stil att inte publiken fick vara med och diskutera när det faktiskt trollades uppifrån scenen. Det satt ett annan kille på scen som skulle vara på Fantasy-sidan i diskussionen, men jag och många med mig tyckte nog att han vek sig lite väl ofta och inte alls diskuterade lika mycket som Akademikern. Efter att diskussionen faktiskt hade tagit slut smet Akademikern iväg, möjligen av rädsla för att bli lynchad av illa berörda Fantasyfans som inte tyckte att det var schysst gjort av honom.

Det var ett fel på den panelen och lite samma sak med panelen om översättning av genrerna och om självutgivning att publiken stängdes ute från diskussionen. Idag är folk vana att kunna vara med och kommentera, diskutera och argumentera i realtid tack vare sociala medier och kommentarsfunktioner på tidningar och bloggar. Visst, det är en poäng i att slutföra en tankegång, men att föra en hel diskussion utan att ta in lite input från folk som kanske har intressantare frågor än moderatorn. Då blir moderatorns jobb att släppa lite på ventilen hos folk som faktiskt har brillianta frågor och ibland kan diskussionen bli bättre och med dynamisk. Det felet som gjordes på första panelen var just polariseringen mellan SF och Fantasy-fans. Ingen vill bli utpekad som dum och infantil, eller pretto och nedlåtande. Kanske inte borde ha gått på den panelen egentlgien för jag hatar när det blir alltför jobbiga och extrema debatter. Ingen kan påverka någon att byta åsikt, men alla försöker likt förbannat.

Det blev bättre med översättarpanelen och självutgivningspanelen, mycket bättre. Förmodligen var det för att det inte fanns en så tydligt motsatsförhållande i de som SF vs F. Här kunde man få tips och intresseranta insikter oavsett om man gillade endera eller båda genrerna. Jag gillade de flesta paneldiskussioner förutom den första, för i de andra fick publiken komma in mycket tidigare. Under självutgivningsdebatten var moderatorn lugn och sansad och jag tror att det smittade av sig på publiken till viss del. Delvis var det mycket relevant info och personliga erfarenheter som det pratades om. Moderatorn tog upp många av de uppenbara frågor som kan uppstå eftersom hon inte hade någon insyn i den världen. Samtliga i panelen hade startat egna förlag för att kunna ge ut sin litteratur, vissa på grund av att de inte kom överrens med sättet som förlagen handskades med deras verk och andra för att de helt enkelt blev refuserade gång på gång.

Den här panelen är nog intressantast ur framtidssynpunkt för de som kanske hittar till min blogg på sökordet Författarambitioner. Vad händer efter att man skrivit sitt livs verk och inte får det publicerat? Ser folk ner på självpublikation? Hur marknadsför man sitt verk? Här är en sammanfattning av de bästa råden som panelen gav:


-PubLit. Flera av författarna använde sig av detta. PL trycker böcker on-demand, det vill säga först när en bok blir beställd från till exempel Adlibris och därför kan det ta längre tid. Tänk på att inte släppa iväg ett halvfärdigt manus bara för att du vill ha din berättelse som fysisk bok.

-Kontakter. Vill man komma billigt undan kan man anlita litteraturintresserade eller skrivande vänner, men om man planerar att ger ut massor av böcker i framtiden kan man fundera på att faktiskt ge dem betalt eller anlita professionella redaktörer. Överutnyttja inte dina vänner.

-Korrläsning. Se till att det sker av ett par nya ögon, det är lätt att bli hemmablind. Läsare kommer inte att veta allt som du vet om din egen berättelse och korrläsare har lättare att hitta stavfel, logiska felslut och ge tips om man ska stryka eller skriva till någonting. Använd helst bokens tänkta sidlayout och använda absolut inte Times New Roman. Den fungerar inte som typsnitt för bok. Författarna tipsade om 

-Omslaget. Tänk på att boken måste ha en framsida. Behöver du anlita en konstnär eller har du kanske konstnärliga ambitioner själv? Skaffa ett program på datorn där du kan leka och fixa med både sidlayout och omslagskonst.

-Att ge ut sina egna böcker är att vara ensam, man får bestämma allt själv men man har även ansvar för att göra det. Alla författarna verkade göra detta på sin fritid och två funderade på att även ge ut andras böcker i framtiden.

-Tid. Även om det inte kanske alltid tar mer tid än skrivandet av boken är det mycket pill och fixande. Det kan ta allt ifrån 40 timmar till hundratals, som en av författarna erkände.

-Kostnad. Man bör starta ett eget företag eller bolag för att kunna ge ut sina egna böcker, det kostar runt 1000 kr att bilda bolag, att trycka upp böcker kostar en del. En av författarna sa att han lagt ner oerhört mycket tid, men inte så himla mycket pengar på sin första bok. Han hade lagt ut ca 10 000 kr på sin första bok och hade tjänat igen det. Det är svårt att bli jättekänd som självutgiven, så man kan inte räkna med att sälja mer än ett par hundra, når man tusen ska man vara riktigt nöjd. Enligt en av författarna säljer en debutant på konventionella förlag sällan mer än 200-800 exemplar av sin första bok om man nu inte råkar skriva om Hundraåringar som kliver ut ur fönster och försvinner, men det är extremt ovanligt.

-Marknadsföring. Kolla runt på bloggar som recenserar böcker och kolla upp vilka som läser det mesta de får in, skicka dit ett exemplar av boken. BTJ - Bibliotekstjänst. Om BTJ recenserar boken och den får en bra omdöme kan biblioteken bestämma sig för att köpa in din bok och det är inte dåligt. Låt din hemstad veta att du har skrivit en bok, fråga ditt lokala ICA/Coop/Bibliotek om du kan sälja och signera böcker där i ett par timmar. Sprid information via Facebook-annonser, fantasydagar.

---

Jag gick även på två författarpaneler. Den ena blev jag lite sen till eftersom jag botaniserade bland de begagnade böckerna och kom hem med en liten säck böcker. Den första var Erik Granström och han berättade om sina böcker Svavelvinter och Slaktare små. Jag tycker titlarna är väldigt dramatiska, och planerar att läsa dem. Han tog upp frågor från publiken åtminstone tjugo minuter in i samtalet vilket vad ungefär när jag dök upp. Det var mycket frågor om arbetsdisciplin eftersom han författar på heltid. Han berättade att han hade jobbat hemma en längre tid eftersom han jobbat för ett dataföretag med anställda över hela världen. Han delade upp dagen i tre pass om ca tre timmar och tog däremellan kortare eller längre pauser för måltider och hundrastning, samt familjetid. Granström visade över upp rollspelet Svavelvinter. Boken baseras på ett rollspel, så nu är cirkeln sluten.

Den andra författarpanelen var med Anders Björkelid och den var mer personlig. Han berättade humoristiskt om hur hans romansvit, ursprungligen ett ungdomsrollspel riktat mot ungdomarna i Mora, uppstod under en dag på McDonalds där han och en kompis antecknade vilka ungdomar som kom och gick. Här fick publiken komma in mycket tidigare och det var Björkelid själv som bestämde frågorna. Moderatorn vid detta samtal var en gammal vän till Björkelid och han gjorde inte så mycket mer än att ställa ett par frågor då och då. Den panelen var mer som en sagostund.


Översättningspanelen hade Ylva Spångberg som huvudperson och hon berättade om sitt liv som översättare. Hon kallade sina 25000 nedslag per dag maklig takt och berättade om sina eskapader under sin över tjugo år långa karriär. Hon hade översatt böcker hon inte tyckte om och berättade att det tog dubbelt så lång tid när hennes redaktörer och förlag trugade henne. Spångberg har översatt jättemycket fantasy, allt ifrån Eddings till Gaiman, och chansen är stor att någon av alla unga fantasyfans läst ett flertal av hennes översatta böcker om  man läst dem på svenska. Jag inledde min läsarkarriär i fantasy med Eddings böcker och tackade henne för att hon lett in mig i den fantastiska litteraturen. Jag vet inte om jag skrämde henne, hon verkade bli lite paff, men jag hoppas att hon tog det på rätt sätt.

Nästa år kommer SFF-dagen att bli en hel helg och kallas SweCon. Det kommer att anordnas i Uppsala i oktober. Kanske ses vi där?

Bättre översikt - NaNoWriMo, Dag 4

Ord: 6217  / 6668 ( i skrivande stund)

Kommer nog inte att hinna skriva alla mina ord idag, kanske inte imorgon heller. Jag har skrivit lite fler ord än det krävdes både igår och förrgår, så jag behöver inte missa hela målet. Ska försöker skriva lite.

Jag har provat ett nytt författarverktyg som heter yWriter. Man kan hålla koll på miljöer, karaktärer, scener och kapitel och slippa scrolla upp och ner i ett word-dokument för att hitta den scen man tänkt fortsätta med. Man kan kalla scenerna för olika namn och lägga in vilka personer, miljöer och föremål som finns med i just den scenen. Som perfektionist är detta en väldigt bra sätt att hålla koll på att man behåller kontinuiteten. yWriter är programmerad av en författare som säger sig ha använt det till alla sina böcker och är gratis.

Jag har lagt in de personer som förekommer hittills, jag har ett ganska litet persongalleri. Jag skulle kunna sitta och fippla med yWriter hur länge som helst, men jag ska försöka att inte slösa bort alldeles för mycket tid på det. Det kan vänta till december när jag behöver se över och finputsa texten.

Min berättelse börjar ta form, men det är mycket som behöver tänkas över för att det inte ska blir en massa konstiga godtyckliga övergångar mellan olika scener och situationer. Det är lättare att se antal ord, scenordning och hur många olika stycken jag faktiskt har skrivit för en viss händelse. Jag bestämde mig för att byta perspektiv på berättelsen från jag-form till tredje person, men jag har inte ännu bestämt mig om det innebär att jag kommer att släppa in några andra personer i berättarstolen.

Ergonomi - NaNoWriMo dag 3

Ord: 3391

Skrivandet går bra nu men det uppstår alltid andra problem: 

Jag har ingen ordentlig skrivbordsstol. Nu har ryggen börjat att klaga, jag har en för lång rygg i förhållande till min längd och att sitta för länge ger mig ryggvärk. Jag funderar på en nödlösning för att slippa få ont under månaden.

Det största problemet är att de flesta stolar har svankstödet alldeles för lågt placerat för att jag ska kunna ha någon som helst nytta av det. Detta innebär i sin tur ofta att själva stolsryggen måste kunna lutas framåt för att ge stöd åt den högre delen, eller vara tillräckligt mjuk för att den ska forma sig efter min rygg. Det näst största problemet är skillnaden i höjd mellan bord och stol. Om jag ska kunna arbeta på bordet jag har nu måste stolen vara en viss höjd över golvet vilket leder till att jag inte når ner till golvet. Sorgligt nog så leder en längre rygg till att man har kortare ben. Jag har använt min subwoofer som fotstöd, men det är ohållbart i längden. Den är för smal för att jag ska kunna variera fötternas placering. Jag kanske får lägga en planka eller något på den som en tillfällig akutlösning.

A New Hope - NaNoWriMO Dag 2,5

Trots en halvhemsk dag på personligt plan så lyckades jag få ihop orden innan midnatt (yay). Diskuterade romanidén och mina tänkta upplägg för den med nördkompis som tyckte att jag lyckades få till en ny och intressant spinn på varulvsmyten. Det gjorde mig på bättre humör och fick mig att blir lite mer hoppfull om projektet. Hon har inte fått läsa röran ännu, men det kommer nog.

Funderade på att korrläsa de första sidorna och rätta till lite fulfel där, men jag tror inte att jag ska dra igång mer skrivande ikväll. Jag är nöjd med dagens insats och behöver dessutom gå upp ganska tidigt imorgon. Verkligheten kallar.

NaNoWriMo - Dag 2

1806 ord.

Jag är lite nedslagen idag. Delvis för att jag satt uppe till halv tre idag för att få ihop mina 1667 ord, och därför inte sov tillräckligt och delvis för att jag inte alls är nöjd med det som jag har åstadkommit hittills. Min berättelse känns oplanerad och den scen jag arbetat med hittills känns ihålig. Min huvudperson är ensam för tillfället och sjukt och tänker på saker och att hon har ont, men jag har svårt att få hennes inre tankar att bli som jag vill. De flaxar liksom iväg eftersom jag tänker mer på ord än på innehåll.

Idag tänkte jag totalt skita i min huvudpersons känsloliv och hoppas längre fram i berättelsen där jag faktiskt har planerat in vad som ska hända. Jag kommer att prova på lite dialog.  Ju mer jag skriver desto lättare blir det att prångla ut ord. Måhända är det inte stor litteratur ännu, men det är en början. Bättre skriva någonting dåligt än att inte skriva någonting alls. Fast det är jättesvårt att inte vara självkritisk under skrivprocessen.

Jag gick, som ni förmodligen redan listat ut, tvärt emot min lärares råd om att inte börja från början. Min första instinkt är alltid att skriva kronologiskt, men det känns ofta väldigt tungt. Idag tänker jag bläddra igenom mina idéböcker och se om jag kan hitta någonting från gömmorna som passar till den här sagan.

NaNoWriMO - Dag 1

Har ungefär skrivit hälften av de ord jag ska skriva idag. Försöker att inte ha förutfattade meningar om min egen text och inte döma det första utkastet. Har skrivit om min början tre gånger men den blir inte bra. Jag försöker etablera en vettig mor-dotter-relation, men det vill sig inte riktigt. Det här är en av få saker som jag inte har en aning om hur jag ska researcha. Fråga mammor med vuxna barn? Kanske skulle jag ha valt någonting som jag känner till att börja med.

Jag funderar på att skriva en lite roligare scen än i början. En av mina översättarlärare berättade en gång att han alltid börjar en bra bit in i texten när han översätter. Början på en berättelse är allting. Den ska vara intressant och fånga upp läsaren så att denne vill läsa vidare. Jag tror att det är bra att undanhålla lite information i början på en berättelse, skapa ett mysterium eller en konflikt som driver berättelsen och läsaren vidare.

Ska försöka var lite mindre kritisk mot min stomme och bara skriva vidare nu. Texten har vilat i några timmar nu så jag ska kolla på den igen.

Skrivpepp

NaNoWriMo närmar sig och jag håller för tillfället på att brainstorma om vad jag kan tänkas skriva om. Jag har kommit på lite detaljer kring möjliga karaktärer och kan avslöja att jag tänker försöka skriva lite skräck/urban fantasy, vilket är två av mina absoluta favoritgenrer. Berättelsen ska utspela sig i Sverige och jag är otroligt sugen på att sätta igång.

Man ska skriva ihop 50 000 ord på 30 dagar, vilken innebär att man ska skriva runt 1667 ord per dag. Det jag är lite rädd för är att jag kommer att vara alltför ringrostig för att komma på något sammanhängande och istället bekvämt förvandla det hela till en fantabulöst dålig ostfest. När den tanken dyker upp försöker jag trösta mig med att hela grejen är till för att bara komma igång med att skriva. Om berättelsen blir kass kan ju jag alltid återvinna de bra elementen och skriva om den till något vettigare vid ett annat tillfälle. Min stora förhoppning är att NaNoWriMo ska funka som en slags propplösare för min inspiration och att jag börjar skriva på regelbunden basis igen.

För att peppa mig har jag läst rätt mycket Urban Fantasy och kollat på kassa skräckfilmatiseringar (för att veta vilka klyschor som är helt portförbjudna). Jag har några författare och böcker som förebild, men jag tänker inte härma dem rakt av. Kanske ska jag låna de som jag kom att tänka på när jag bestämde genre för att få information. Det jag både ser fram emot och bävar inför är research. När det handlar om roliga saker som jag vill veta mer om känns det inte alls betungande att spendera timtals på Google eller i bibliotek. Det som är jobbigt är de tråkiga detaljerna, saker jag inte känner till eller kan något om men som man måste ha lite koll på för att kunna skänka trovärdighet till berättelsen.

Folk brukar skämta om att det inte är så mycket som behöver vara trovärdigt när man skriver fantasy, men det stämmer inte. Det sätter snarare press på författaren att skriva ännu mer trovärdiga personporträtt för att vissa saker ska kunna vara lite mer vaga. Man får dra saker ur röven och modellera myter som man vill men det handlar ju i grunden om personer och situationer som läsaren ska kunna förstå, känna igen sig i och ibland avsky. En bok som inte provocerar fram något slags känslomässigt engagemang är dåligt berättad eller konstruerad. När jag hatar en bok eller en karaktär beror det ofta på att någonting inte känns äkta: karaktärerna är inte är trovärdiga eller att så har man glömt bort eller inte nyttjat detaljer som presenterats tidigare i berättelsen.

[SPOILERS!]


Ett par exempel på svårigheten med trovärdighet i konsekvenser återfinns i Anita Blake-serien och det är huvudpersonen själv som inte riktigt känns verklig. Anita har inga problem med att skjuta folk till döds, men när hennes övernaturliga vänner ska döda folk brukar hon få spader och kalla dem monster. Hyckleri, någon? Efter tredje eller fjärde boken blir Anita smått traumatiserad när hennes pojkvän (som hon vet är varulv) förvandlar sig ovanpå henne och kladdar ner henne med hamnskiftarslem. Inom en timme efter idkar hon könsumgänge med en vampyr och tycks ha en ett flertal högskolepoäng i Avancerade Sänghalmsstudier trots att hon inte haft sex med någon än sin första pojkvän. Som dumpade henne för tio år sedan när han fick reda på att hon var nekromantiker. Hela serien urartar strax efter detta till att Anita ligger med allt och alla och blir mer och mer stark i sin förmåga trots att busen lyser med sin frånvaro. Hon samlar på sig ett harem med unga, kåta män som gärna hjälper henne med vidarestudier i hennes favoritämne. Jag gav helt upp hoppet om serien runt bok sju eller åtta när den hade förvandlats till en såpa.

En annan detalj som jag ofta irriterar mig på är Ron Weasleys roll i Harry Potter-böckerna. I första boken får vi reda på att denna klumpiga, slackiga och tyvärr även lite smådumma person har en stor talang: Schack. I förlängning skulle det kunna innebära att han är bra på logik, strategi och på att läsa av andra personer. Detta skulle i sin tur kunna vara av stor nytta för Harry och hans fortsatta kamp mot Voldemort, men efter första boken nämns inte denna talang någonstans och Ron förblir Harrys lite dumma kumpan. Nästan en Igor som inte är bra på något. Jag tycker väldigt synd om Ron och hoppas att han blir bättre behandlad i fanfiction.




 [/SPOILERS!]

Jag funderar på att påbörja ett nytt fräscht anteckningsblock månadsutmaningen till ära. Har två riktigt snygga som jag har sparat för episka tillfällen som detta. Jag ska göra mitt bästa för att någorlunda uppdatera på bloggen om hur det går, men om jag ska vara realistisk kommer det nog inte bli så mycket oftare än vanligt.

NaNoWriMo

I år kommer jag att delta i National Novel Writing Month. Det är en utmaning som handlar om att skriva 50 000 ord under november månad. Jag hoppas att det går bättre än listmånaden. Jag tror att det blev lite för ofta att blogga varje dag, och så fort någonting blir ett krav på att visa upp mig inför andra blir det automatiskt jättejobbigt för mig.

Nu lagom till slutet på oktober damp den nya tidningen Skriva ner i brevlådan. Än så länge har jag hunnit bläddra lite bland de vanliga frågesidorna och kollat lite på innehållsförteckningen.  Det finns tips på hur man skriver roman och hur man tar vara på idéer och tänker kreativt blandat med författarintervjuer.

Annat som är på gång är att jag i början på november kommer jag även att hålla i en mindre filmvisning av V för Vendetta på dagen som det gäller. För tillfället håller jag på att virka en liten V-amigurumi. Huvudet och ansiktet är färdiga, nu är det kroppen och tillbehören (kastknivar, mantel och hatt) som saknas. Jag tror att ansiktet kommer att förbli det svåra på denna docka, det tog mig oräkneliga försök att få till Guy Fawkes-masken på det pyttelilla huvudet. Jag fick skippa munnen (mina amigurumis är ofta munlösa Hello Kitty-monster) och ögonen blev smalare än de ska vara, men likheten blev märkligt nog bättre än när jag försökte ge den bredare ögon. V i filmen har ju nät framför sina ögonhål för att dölja sina ögon.

Nu är den långa låten också avklarad sen i måndags. Det gick bra, trots att mina medsopraner ännu inte kunde hela sången. Vi slutade i rätt ackord och det är i alla fall en förbättring. Jag gjorde mitt bästa och hade det mycket trevligt på tillställningen. I efterhand känns det rätt tomt och jag har svårt att vänja av mig vid att vilja lyssna på midifilerna som jag har på mobilen. Det går nog snart över, även om min stämma troligen inte kommer att lämna hjärnbarken på ett bra tag. Kanske kommer det fler tillfällen att sjunga den sången.

Statistiken ljuder

Är på bättre humör idag än tidigare, särskilt efter att ha kollat på vilka som hittar till bloggen igen. Någon fick en träff på "partipolitiskt engagerade stickat" vilket är nära, men inte riktigt en halsduk.

För det mesta hittar folk hit när de söker på finska julsånger och Game of Thrones. Det är lustigt att folk hittar mig på inlägg som jag skrivit mer på skoj än annat. Det jag mest undrar är om folk faktiskt läser något eller om de snabbt går vidare.

No More Ms. Nice

Mitt listprojekt är fortfarande på efterkälken. Trodde jag skulle få mer tid när jag slutade jobbet, men det känns inte som om det har blivit så mycket mer tid över som en omfördelning av saker jag vanligtvis gör. Just nu går mycket tid åt till att läsa, umgås med folk och till att öva in en sång till ett körframträdande nästa vecka. Tydligen har jag varit mer stressad över den än jag tidigare trott för jag skällde ut två medsopraner idag för att de förlitade sig för mycket på mig och inte var helt bekanta med rytmen. Tidigare hade en av dessa nämnt att det var så bra att jag höll takten och att de kunde lita på mig. Då trodde jag det var en komplimang, men nu inser jag djupet i det uttalandet.

Vi fick tidigt midifiler med stämmor att lyssna på och de har verkligen varit jättebra. Speciellt för personer som lär sig bättre efter gehör än efter noter. Som jag. Jag har ägnat en stor del av min dötid om vardagarna till att lyssna på filen, oftast omedvetet och på låg volym så att det inte stör. Den sitter ganska bra nu bortsett från vissa tonarts- och taktbyten, men de är på g. Nämnde jag förresten att jag inte sjunger samma stämma som dessa två? Jag kan inte sjunga min egen stämma om jag måste jaga ikapp den andra hela tiden. Jag hinner inte andas och sjunger som en flåsig valross i slutändan. Föga vackert. Om jag inte misstar mig kommer styckets kompositör/arrangör snart att lyssna på sitt verk och jag kommer att skämmas ögonen ur mig om det låter som det gör just nu i min stämma.

Jag börjar bli trött på att projicera alla problem på mig själv istället för på personer som uppenbarligen inte lagt ner samma tid på att lyssna in sig på låten som jag. Personer som åtminstone utåt sett verkar ha längre och djupare kunskaper inom musik och därtill hörande teori än jag har. Ibland önskar jag att folk kunde ta lite ansvar för saker som man ställer upp på. Inte halvmesyrer eller osäker mummelsång efter fyra veckors tragglande tillsammans. Det är pinsamt. De flesta andra har förmodligen inte haft lika mycket dötid som jag att lägga ner på lyssnande, men de sjunger allihop bättre och säkrare än sopranerna.

I förra kören som självdog var vi till slut bara en person per stämma. Därför fick vi alla ta i rejält och var och en hade ansvar för sin egen stämma. Det var nyttigt, har jag insett i efterhand, eftersom det lärde mig vikten av en samspelt sopranstämma och att uppskatta privilegiet att kunna körandas i långa stycken. Många har nog inte upplevt den situationen i någon kör, och speciellt inte bland sopraner.

Ibland önskar jag att jag kunde säga det jag tycker till de personer som det gäller vid det tillfället istället för att koka över, men jag har ett litet problem med att uttrycka mig frankt och tydligt. Oftast slutar det med att jag neutraliserar min kritik så att den inte alls kommer fram för att jag är rädd för att någon kommer att bli arg eller sluta tycka om mig.


Det jag egentligen ångrar mest från dagens utbrott är att det (för)störde ett välbehövligt sångtillfälle för ad hoc-kören och från personer som inte haft tillfälle att vara med på alla sångrep, men som tar sitt ansvar för att träna själv. Jag hoppas att det ordnar sig och att det åtminstone funkar som en blåslampa i baken på lata sopraner.

Datorstrul och förseningar

Okej, det här kommer att låta så töntigt att jag knappt tror det själv.

Hemmadatorn har totalvägrat och internet har svajat. Listorna har därför inte kunna läggas upp på dagen det var tänkt. För ett par veckor sedan började min laptop som har tre år på nacken att strejka, den ville inte starta upp alls, men efter välbehövlig vila är den åter i bruk. Och tur var väl det, för när jag återvände till stationära datorn hade skärmen lagt av och jobbdatorn som har internet ville inte lägga upp bilderna som jag tagit på listorna. Större delen av veckan har internet varit obefintligt, men nu är det mesta åtgärdat.

Listorna kommer att läggas upp som tidigast på lördag, kommer att göra en veckas uppdatering i ett inlägg och jag hoppas att inget nytt tekniskt problem dyker upp. Jag ber om ursäkt för strulet.

Nobelpris i Litteratur 2011

Jag var inställd på att det som alla år skulle bli en okänd författare som jag inte hört talas om, men icke. Jag känner till namnet, främst eftersom alla varit så besvikna när han inte vunnit år efter år. Många mer eller mindre insatta personer i min omgivning har ömsom hyllat valet eller klankat ner på Englund för att han vågade utse en svensk (som om han helt själv gjort valet).

Oftast är valet av pristagare mig ganska egalt, men det kändes kul att det var någon som jag kände igen. Senast det hände var när Doris Lessing vann, efrtersom hon är en av våra finförfattare inom de fantastiska genrerna. Jag vet inte om jag kommer att läsa så mycket mer Tomas Tranströmer än innan, men jag kommer nog att ta mig en titt på honom om hans böcker finns tillgängliga någonstans. Det brukar ju alltid bli rusning efter nobelpristagarnas böcker, alla vill verka som om de har läst och har koll innan priset delas ut. Jag väntar nog till bokrean eller besöker en second hand-butik efter jul.

31 Listor

Som utlovat, den första listan i projekt 31 listor. Jag ska försöka göra listorna lite roligare än jag brukar, hoppas att jag har upplägg som räcker för 31 dagar. Morgondagens kommer nog att bli lite enklare pga tidsbrist. Aaanyway...

Jag har lite svårt för att avslöja kreativa idéer för människor eftersom det delvis innebär att jag måste göra någonting av det också, inte bara leka med tanken i ett tag. Om jag låter mina planer enbart bo i huvudet kommer de antingen att utföras eller att förkastas, ingen press på att jag måste göra en massa saker som jag bara funderar på. Jag hoppar att kunna göra en del av detta i höst när min anställning tagit slut eftersom jag har mer tid och för att ha någonting planerat förutom jobbsökning (som i och för sig också knep en plats på listan).

Det finns saker som jag inte tagit med på listan, men de vet jag att jag kommer att göra i höst och behöver inte motiveras eller skrivas ner.

E-boksläsare

Jag är galet sugen på att köpa en e-boksläsare. Såg en tjej som hade en på tåget senast jag åkte från Stockholm. Den såg så häftig ut och var mycket mindre än jag trodde, ungefär som en pocketbok. Man såg texten mot en grå bakgrund, jag vet inte om det är så den lyser eller om den var avstängd. Omedelbart kavlade sig fördelarna ut framför mig. Den är smidig att ta med på resor, ett stort antal böcker kan sparas och den tar i princip ingen plats. Det kliar i fingrarna eftersom den lilla smala saken kan innehålla massvis med böcker och man kan ha med den.

Ibland önskar jag att man på köpet med en vanlig bok kunde få e-boken gratis eller för några tior extra. Jag vill gärna ha det fysiska exemplaret i min bokhylla. En annan sak som fått mig att fundera på att köpa en läsare är att det finns många böcker som jag skulle vilja läsa som gått ur tryck, eller som jag kanske inte riktigt villa ha stående i hyllan. Det finns böcker som jag köper på ren impuls, och sen upptäcker att jag inte alls gillar eller ens vill behålla. Sådana böcker försöker jag att ge bort till folk som kan tänkas vilja ha dem, men problemet ligger ofta i att de flesta jag känner har liknande smak och troligtvis inte kommer att uppskatta dessa gåvor.


Nackdelen med e-boksläsare är förstås priset. För att den ska löna sig behöver jag läsa lite drygt sexton böcker på den. Det går att låna e-böcker på biblioteket, så jag behöver inte köpa 16 böcker. Frågan är ju bara om det lönar sig och om jag verkligen kommer att använda den. En liten platt skärm kanske inte alls ger samma känsla av lugn och spänning som en pappersbunt? Jag funderar vidare. En av mina bekanta har en Kindle som jag ska få prova att bläddra i medan jag funderar.

Listor i 31 dagar

Jag skriver som bekant listor konstant, nästan omedvetet. Blev väldigt glad när jag nyligen hittade en utmaning som hette 30 days of lists, men eftersom oktober, då jag tänkte börja har trettioen dagar blir det en extra lista. Utmaningen pågår officiellt sett under september, lite som National Novel Writing Month (där jag också tänkte delta i år) gör i november.

Grejen med att göra listor är att inte de inte bara ska rada upp saker utan även vara snygga eller intressanta på något sätt. Jag har redan skrivit en lista på vad jag ska göra i höst. Den ska piffas upp och jag tror att det kan bli lämpligt om den inleder oktober, eftersom jag troligen kommer att ha väldigt mycket fritid efter första veckan när min anställning tar slut.

Jag ska försöka att inte göra så mycket planer utifall att jag hittar eller får ett nytt jobb tills dess.Ifall det inte blir något direkt kan jag alltid fylla min tid med läsning mellan jobbanstökningarna. Men jag hoppas på att någon hör av sig efter Bokmässan.

Resehelg till Umeå

Har varit en sväng upp till Umeå för att hämta hem pojken som varit på körkortskurs och för att hälsa på bästisarna. Jag brukar ofta göra en hel del som jag vanligtvis inte gör när jag är där. M som har ett förflutet som ledare på barnläger och som kan planera brukar hitta på en massa aktiviteter åt oss när vi hälsar på.

Denna gång var vi på Boda Borg som inte ligger i Umeå utan i Skellefteå, två timmars färd norrut. Tänk er Fångarna på Fortet, fast med en lite stramare budget och utan tigrar, fängelsehålor och Gunde Svan. Det är vad Boda Borg är och det är skitkul även om det från början kan verka lite fånigt. Vi var fyra pers och väldig jämnt fördelade på tänkande och fysiska personer. Tävlingsmänniskan i mig väcktes till liv och jag hjälpte stolt till att lösa och klura på de mer intellektuella utmaningarna i cellerna (eller Quests som de kallas av företaget). De fysiska utmaningarna gick lite sämre eftersom jag inte har världens bästa kondition. Det var mycket kravla, klättra, krypa, klänga och en cell var i stort sett ett gympapass där man fick springa, köra spinning och step-up. En Quest består av 2-4 rum, och om man klarar utmaningen i ett rum under utsatt tid så går man vidare. Om man inte gör det får man avbryta och börja om på nytt. Har varit på ett annat ställe tidigare, det var då lite mer i form av ett övergivet hyreshus medan det här var i en bergsbunker. Vi var där på en vardag och fick nästan hela huset för oss själva.

I slutändan lyckades vi lösa 7 av de 14 Quests som fanns tillgängliga och det tog bara 73 försök och fyra timmar. Nu har jag träningsvärk överallt, osynliga blåmärken och röda knän. Om jag någonsin flyttar till ett ställe som har Boda Borg i närheten funderar jag starkt på att skaffa årskort där istället för på ett gym. Det känns inte som träning, men måste vara effektivt med tanke på vilka smärtor som uppstod i musklerna.

Det var lite surt, för jag hade sämst förutsättningar i de mer fysiska utmaningarna i Questerna. Jag väger för mycket och även om jag tränar är jag ändå för tung för att kunna hålla upp min egen kroppsvikt. Det kändes ändå bra att jag kan upptäcka detaljer och därför i slutändan hjälpte till att lösa en stor del av de celler som vi  lyckades ta oss ut ur. Efter dagens slut sa pojkvännen (som har tränat i princip hela sitt liv) att han var stolt över mig att jag faktiskt försökte och gjorde mitt bästa i de mer krävande rummen.

Nästa helg blir det också en resa, till Bokmässan. Är väldigt nervös och undrar hur jag ska hinna allt som jag tänkt göra innan dess. Denna "helg" börjar redan tidigt på torsdag eftersom vi ska åka tåg. Det är trevligt med resor, hoppas att jag blir av med en del av all rastlöshet som jag byggde upp under min sjukdom.

Självutveckling och skrivande

Kommer att ta en liten paus över helgen i läsandet av Introvert Advantage eftersom jag reser bort, men jag har kommit till ett av de mer relevanta kapitlen. Jag hann inte läsa så långt eftersom jag la mig lite för sent. Det handlar om att utåtrikta sig som inåtvänd. Det ska bli intressant att läsa hur författare har tänkt sig det.

För mig funkar det ibland att inte tänka och bara göra, men tyvärr är inte det applicerbart i alla situationer. Vissa saker kräver lite mer föreberedelser och en del tankar. Tänker mycket på hur det ska gå nästa helg när det är Bokmässa och jag ska dit och försöka sälja in mina tjänster i branschen. Vågar knappt tänka på det. Hoppas på det bästa.

Nu över till något annat. Håller på att sammanställa ett inlägg som jag inte vet om jag kommer att publicera. Det handlar om min barndom och uppväxt. Ifall jag lägger upp det kommer jag inte att hänga ut folk utan ta det ur min synvinkel. Det kommer att ta tid att sammanställa och kanske kommer att flytta till ett dokument för att jag bättre ska kunna hålla koll på vad jag redan har skrivit. Tanken med inlägget är egentligen inte att jag ska dela med mig av min berättelse, den är min och jag vet inte om jag vill framstå som ett offer. Många ger ut en självbiografiska texter om just sina mobbningsupplevelser, men jag tänker inte låta en tragisk period i mitt liv bli grundbulten för mig som skribent. Det känns lite tragiskt och jag vill inte ha mina upplevelser släpande efter mig.

Jag skriver liksom jag gör i denna blogg enbart i egensyfte. Självterapi för att kanske äntligen bli av med skrivkrampen som ligger och guppar som en kork i halsen. I julas diskuterade jag och M om gångna tider. M är den av mina vänner som känt mig längst. Någonstans kom jag till insikt att om jag verkligen ville skriva professionellt så måste jag ta itu med allt jag förträngt och allt det hemska som formade mig. Min barndom var precis som så mycket annat i mitt liv en kluven upplevelse. Jag var inte bara mobboffer, jag kultiverade en fartfylld fantasi och många kreativa intressen, varav skrivandet infann sig som en naturlig del. En bit in i tonåren inträffade en del saker som utåt sett kanske inte var så dramatiska, men som slet på mig hårt. Efter det skrev jag inte på samma sätt som tidigare. Det är främst dessa händelser som jag tänkte ta itu med. 

Jag har sedan jag påbörjat skrivandet av mina "memoarer" även skrivit en novell, så förmodligen hjälper det med själva skrivandet och att jag inte försöker kritiskt granska saker innan de blir klara. Så mycket skrivande lär det inte bli i helg, men jag tar med mig idéblocket och hoppas på några uns av inspiration. Ska diskutera novellen med M och T om jag kommer ihåg att ta upp det.

På tal om självutlämning så tipsar jag om Mia Skäringers tragikomiska show om sin uppväxt som ful och fet. Jag har hittills bara klarat av att se den halvvägs, men det är väldigt mycket man som tjej och kvinna kan känna igen sig i fram till dess och förmodligen en bit därefter också. Den är väldigt tänkvärd och ärlig, jag grät och förfärades och svor högt för mig själv. Programmet finns att beskåda på SVTplay fram till 10 oktober i år.

Konsten att umgås och att vara ensam

Jag har alltid varit en lite egen figur, av dualistisk natur. Det mesta i mitt liv är ganska motsägelsefullt, men icke desto mindre verkligt. Ta till exempel det här med att umgås med folk. Jag tycker om mina vänner och umgås gärna, men jag har inget emot att vara ensam. Det är när saker och ting blir påtvingat och utan förvarning som det blir jobbigt.

Jag är vad man skulle kalla introvert, navelskådande och såntdärnt. Om det inte framgått av tidigare inlägg så säger jag det rent ut nu. Jag trivs bra på egen hand eller i mindre grupper av folk, har jag för mycket folk omkring mig tappar jag gnistan och koncentrationen. Vet jag att jag ska umgås med en större skara folk är jag beredd på det och inställd på att umgås och ju längre jag stannar på en fest med främmande människor desto mer bekväm blir jag. När jag är inställd på någonting är det svårt för mig att göra annat, just för att jag peppat mig själv till att göra just detta och inget annat. En sak i taget är min melodi.

Det blev fel när jag blev sjuk nyligen. Jag hade en väldigt social vecka inplanerad, men jag blev seg och snorig och kunde knappt gå utanför dörren. Aktiviteter som jag planerat fick ställas in och mitt vanliga schema stuvades om. Träning, kör, rollspel och vänner fick vänta på mitt tillfrisknande och det är lite svårt att komma i fas med det igen. Inget oövervinnerligt hinder, men väl lite stört. Och eftersom att det blev så mycket som föll bort uppstod en slags tomhet inuti. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, som om jag aldrig umgicks med mig själv i vanliga fall. Jag såg lite på film tills jag tappade koncentrationen och sen läste jag lite, men det kändes inte helt okej. Jag skulle ju egentligen ha gjort annat och det tog ett tag att ställa om. Resten av sjukhelgen förlöpte relativt smärtfritt, men just den första dagen var jag milt uttryckt lite bitter och ur balans.

För tillfället är jag på väg att avsluta en bok som heter Introvert Advantage som är skriven av en amerikansk psykolog. Den tar upp mycket som jag inte tänkt på att koppla ihop med min blyghet och bitvis självvalda isolering. Jag har lagt massor av bokmärken i de delar som kan vara bra att bläddra tillbaka till i framtiden med små bilder för att symbolisera vad stycket handlar om. Just nu är det bara remsor ur ett A5-block, men jag kanske gör det lite festligare i framtiden.

Boken skiljer mellan att vara blyg/ ha social fobi och att vara introvert. Social fobi innebär att sociala situationer ger personer en känsla av ångest och fysiskt obehag vid bara tanken på situationer medan man vid introversion blir trött eller smått obekväm i för stora och långa sociala sammanhang. Man kan givetvis vara introvert och blyg samtidigt, men man kan även vara extrovert* i samma situation, vilket måste vara oerhört motsägelsefullt och jobbigt. Är man introvert blir man stimulerad av att t ex stilla sitta och läsa en bok medan man som extrovert blir peppad av att umgås med folk och ständigt få input utifrån. Att vara utåtriktad är enligt den statistik som boken uppger vanligare, det lär går en inåtriktad person per tre utåtriktare, vilket innebär att det är norm att vara utåtriktad. Detta leder förstås till lite märkliga fördomar. Vi får ta del av patientberättelser från författarens klienter där oroliga föräldrar till introverta barn undrar hur de ska få sina barn att bli mer sociala. Att vara introvert innebär inte att man är asocial, det innebär bara att man blir överstimulerad och trött av att umgås för länge med människor och behöver tid för sig själv för att bearbeta saker.

En annan sak som boken tar upp är hur information färdas i hjärnan. Extroverta personers nervsignaler tar en genväg och hinner snabbare till målet i amygdala, medan introvertas signalerna tar den längre, sceniska vägen. Det leder till att man inte alltid hittar rätt ord när man ställs inför en rak fråga man inte är beredd på, samt att information i hjärnan lagras i långtidsminnet.

Ytterligare en sak som jag fastnade för är en möjlig förklaring till exemplet med min sjukfrånvaro ovan, att jag hade svårt att komma igen i rutiner när de avbrutits. Det ska tydligen också vara typiskt för introverta, just på grund av de längre nervbanorna. Nu svär jag inte vid den här boken som en bibel, men den har fått mig att se på mig själv och mitt beteende som mer "normalt" än tidigare. Jag har länge förundrats över mitt knasiga, motsägelsefulla beteende och hur jag reagerar på saker och ting och haft fler tunga och omöjliga krav på mig själv. Det finns så mycket som boken tar upp som jag känner igen i mig själv som jag knappt ens kommer ihåg, men jag rekommenderar att folk som känner sig som panelhönor, tysta och osociala tar sig en titt på denna bok (eller kollar på författarens hemsida innan man bestämmer sig för att köpa). Det är inget fel på dig om du inte alltid känner för att umgås med folk, det är bara så du är funtad. Förhoppningsvis så är den till stor hjälp för folk som skuldbelägger sig själva för att de inte "ids" umgås med folk hela tiden eller för att de inte orkar lika mycket som sina "mer sociala" kompisar.

Jag erkänner, jag har börjat att läsa av mina närmaste vänner för att se vilka som skulle kunna vara vilken personlighetstyp. Det är inte alltid så lätt som det verkar. Folk kan vara oerhört sociala men ändå uppskatta stora mängder egentid. Det är trots allt en glidande skala och ingen människa är helt lik en annan i beteende. Jag har inte köpt allt som står i boken, för allt känns inte relevant för mig, men det kanske stämmer in på andra.


*Åsikter går isär om det ska heta extravert eller extrovert. I Introvert Advantage skriver författaren extrovert.

Länk-o-rama:
Artikel om introversion
Författarens hemsida
Förenklat test om personlighetstyper.

Sjuk

Seg och sjuk men i stort behov av saker att göra. Jag vet inte om jag brukar vara så här aktiv eller rastlös som frisk, kanske känns saker och ting jobbigare när jag drabbas av hostningar som raspar sönder halsen stup i ett? Det var meningen att jag skulle umgås med folk större delen av helgen men min hjärna har inte riktigt insett att det inte kommer att hända och går på högvarv istället.

Har gjort lite av varje: läst, skrivit, surfat, sovit, kollat på revyer med Hasse å Tage, men ingenting håller min uppmärksamhet länge nog. Jag hade tänkt läsa mer men jag vet inte hur jag ska få nog ro i själen att bara slappna av med en bok. Kanske om jag städar lite, kanske och jag tar en kort promenad ner till affären.Tiden känns oerhört lång när jag inte kan slösa bort den på något. Jag hoppas att jag blir frisk efter helgen.

Färdig.

Är nu klar med enkäter och har en månad kvar av anställningen. Ingenting vettigt har gjorts idag och jag har misslyckats med att göra te. Hoppas det inte slår an tonen för resten av dagen.

Matslarv

Gårdagen var en påminnelse över hur fel det kan gå när man inte äter på utsatt tid. Jag blir irriterad, glömsk och slarvig. Jag tränade efter jobbet och försökte fixa något som krävde mycket uppmärksamhet därefter skulle jag tvätta och hann inte laga mat. Dålig, dålig prioritering.

Tvätten blev inte torr och jag less som satan. Hängde upp det runt omkring i rummet och i morse var den inte heller torr. Ser inte fram emot att komma hem om den fortfarande är blöt. Vissa dagar är helt enkelt inte gjorda för att sluta eller börja på topp. Ska försöka ta en tupplur idag, inta massa koffein för min stackars hjärnas blodkärl och hålla mina mattider för annars kommer det inte bli någon rolig kväll.

Eventuella stav och syftningsfel är stolt sponsrade av Betonghjärnan. 

Torka på enkätfronten

Det börjar ta slut med enkäter för mig att jobba med på jobbet. Försöker dryga ut för att ha något att göra på jobbet, men det är stressigt när jag inte får in enkäter från de som fyller i dem manuellt. Det saknas fortfarande två eller tre högar och snart är det slutlig deadline för mig. Jag blir rastlös av att inte kunna jobba i min takt, men det är inte så mycket att göra. Förhoppningsvis är de på gång nu i veckan, får höra mig för med de som sagt sig ha enkäter kvar.

Samtidigt känns det lite sorgligt, för slut på enkäter innebär att jag snart inte kommer att ha så mycket alls att göra. Dessutom börjar det bli dags att bege sig ut på platsbanken och alla andra hemsidor snart igen och hitta ett nytt jobb. Ser inte fram emot det, men nu är det ingen panik på taket eftersom jag är med i a-kassan om jag inte hittar något direkt.

Done

Är åter på jobbet efter två veckors fullspäckad semester. Det blev inte så mycket vila mer än första helgen, men det är okej. Jag känner mig pigg och frisk och redo att ta itu med vardagen igen. På sätt och vis är det skönt att få in rutinerna igen, börja med kören, rollspela och hälsa på folk igen. På ett annat sätt är det lite jobbigt eftersom det börjar kännas i luften att det börjar bli kallare. Jag har inget emot kylan egentligen, men det innebär en massa kompletterande klädinköp av framförallt byxor som kommer att ta en stor del av min tid och tankeverksamhet.

I ett tidigare inlägg var jag lite kryptiskt nedstämd. Det jag inte ville nämna var en kompis som på värsta möjliga sätt försökte få mig att ta kontakt och umgås med henne. Vi är numera inte kompisar längre. Hon har sakta men säkert glidit ner på skalan från vän till kompis till bekant och slutligen var måttet var rågat när hon önskade att hon varit elakare mot mig i skolan. På detta sätt tänkte hon sig förmodligen att jag skulle må dåligt över att jag inte hört av mig och vilja umgås med henne. Hon tänkte fel. Bekantskapen har levt på lånad tid, mest för att jag varit snäll och inte vill att folk ska vara arga eller besvikna på mig, och vi har knappt någonting gemensamt längre förutom skolgången och den har jag länge försökt att förtränga och komma över.

Hon ojade sig främst över att jag inte hört av mig på fem månader. Lång tid, det erkänner jag villigt, men det krävs faktiskt två personer för att hålla kontakt. Hur kom det sig att hon väntade så länge själv? Hur kommer det sig att hela ansvaret ligger på mig? Jag har haft dåligt samvete över detta, men jag har prioriterat annat och andra framför detta, främst för att min fritid blev väldigt begränsad när jag började jobba i vintras. Så fort jag tänkte på att ta kontakt blev jag mentalt utmattad. Det tar på mina krafter att umgås med henne, till skillnad från mina andra vänner. Jag känner inte att jag får någonting ut av det, vi har inga intressen gemensamt och jag känner mig närmast som en kammarjungfru när jag är där, inte som en jämlik. 

Grundskolan var ett mentalt helvete och fängelse för mig. Idag, över tio år senare, för jag fortfarande en inre strid mot osäkerhet, självhat och felriktad skuld över det som hände mig där. Den tiden känns ändå avlägsen när jag inte längre bor i samma stad eller behöver träffa personerna längre. Nu är en av de sista trådarna kapade. Jag har stött och blött detta med mina andra riktiga kompisar och familjen, mått dåligt, haft ångest och kommit till insikt. Jag är fortfarande kluven till detta, men denna kluvenhet bleknar i jämförelse med de farhågor jag hyser för vad hon kan ha gjort och sagt bakom min rygg för att hämnas.

Jag vill inte veta vad mina gamla mobbare har för sig och jag vill inte att de ska veta vad jag har gjort de senaste sju-tio åren. Det är mitt liv nu. Mina krämpor, mina duster och jag vill inte att folk ska se ner på mig för att jag gör det som krävs för att komma upp ur skiten som de orsakat. De har ingen rätt att få tillgång till det eller veta något om mig. Hon har haft kontakt med dem nyligen och jag är rädd att de vet saker om mig nu för att hon i vredesmod berättat för de inställsamma, nyfikna personerna.

Men det är slut nu. Äntligen. Hon kommer inte att få någon mer färsk information om mig.

Norge

Folk som är mer politiskt insatta än jag har bloggat. Johan Persson skriver om gärningsmannens politiska bakgrund och Johan Ingerö om olämpliga reaktioner från både vänster och höger.

Lite tankar och känslor om igår

Nästan hundra personer har mördats. Större delen av dem politiskt engagerade ungdomar. För att någon ansåg sig ha rätt till att döma ut deras liv. Folk bad sina vänner att inte kontakta dem på mobiler för att de var rädda för att de skulle hittas där de tryckte på olika delar av Utöya. Saknaden efter kamrater, syskon, söner och döttrar måste vara oerhörd. Likaså oron över de som fortfarande saknas.

Har läst och sett tills mina ögon blött. Försökt förstå det obegripliga. Förfärat mig. Försäkrat mig om att mina nära och kära som befinner sig i Norge varit okej. Följde tre olika hashtags på twitter när det härjade som värst och kraschade min webbläsare.

Misstänkt gärningsman grips, han erkänner. Han kan bli åtalad för terrorbrott (vansinnesdåd är ingen brottsrubricering) och kan max få 21 års fängelse.

Boklistor

Jag har länge funderat på att införa ett system över mina böcker. Det stör mig att jag inte har riktigt koll på allt jag har. CD-skivor har jag faktiskt någon koll på, men det beror på att jag äger knappt 50 och det gör att jag har bättre översikt. När det handlar om böcker har jag ett flertal olika system för hur de står i hyllan. Först och främst försökte jag organisera efter författare och kronologi, antingen utgivningsmässigt eller följdmässigt. Helst vill jag ha jämna rader, olika pocket eller inbundna storlekar stör mig. Det ser prydligare ut med liknande storlekar, men när det inte går så har jag lagt dem på den bakre raden i mina numera Dubbla Rader™. Det innebär tyvärr att Neil Gaiman, Jeff Lindsay och några andra intressanta författare bokstavligt talat hamnat i skuggan.

Och som med det mesta bryr jag mig inte så hårt om hur andra har fixat sina böcker, oftast märker jag knappt av det när jag botaniserar eller kollar på folks samlingar. Alla har sina egna system, så det är inte min sak att påpeka och det har jag inte gjort. Det som funkar för innehavaren funkar. Det som brukar störa mig är snarare frånvaron av böcker än deras inbördes ordning.

Det jag funderat på länge angående listor är vilken sida på internet jag ska använda. Det finns åtskilligt fler än man kanske skulle kunna tro, för jag tror att flera än jag är fritidsbibliotekarier. Jag valde mellan två sidor som jag känner till sen tidigare: GoodReads och Librarything. Efter lite lätt research fick det bli GoodReads eftersom Librarything bara tillåter en att lista 200 böcker gratis.

Det är med listor som man skapar främst inbördes ordning och reda och inser hur sjukt mycket böcker man egentligen har hunnit hamstra på sig på sju år. Jag har hittills lagt in 352 böcker och jag äger säkert 95% av dem. Ändå är det långt ifrån alla böcker jag äger. Jag kommer från en familj som alltid har nyttjat bibliotek, lärde mig tidigt att inte köpa saker som jag inte använder mer än en gång, men när jag började läsa obskyr fantasy och skräck dög inte biblioteket längre. Nördgenen tog över och jag ville ha och äga saker. Jag skulle nog ha svårt att gå tillbaka till att låna böcker igen. Jag har försökt och de lånen slutar alltför ofta med att jag får betala övertidsavgifter. Dessutom läser jag sällan det jag lånat innan det ska lämnas tillbaka eftersom de inte går att låna om med böterna. Det är mycket billigare för mig att köpa böckerna i slutändan med fördelen att jag inte behöver läsa dem på en gång och kan ha dem nära till hands.

Jag har ungefär hälften kvar av böckerna att lägga in. Det är allt ifrån kokböcker till sagoböcker. Men ändå, scheisse, vad mycket litteratur jag har. Jag trodde inte att jag skulle ha över 300 böcker på mitt rum. Det förklarar varför det börjar bli så trångt där. Misstänker att den där framtida förmodade flytten närmar sig med stortsteg. Fler hyllor får jag inte plats med på rummet om jag inte vill bo i en lagerlokal och det vill jag inte.

Guilt trip of doom

Är nedstämd och har magont. Har fruktansvärt dåligt samvete över min oförmåga att hålla kontakt med folk.


Ska försöka läsa lite nu och få tankarna bort från detta så jag kan träna i morgon. Och eventuellt se om hen har lugnat ner sig och slutat säga hemska saker till mig.

Mera meditation

Hemma sitter jag och gör amigurumis. Det är en liten sak som jag aldrig trodde jag skulle göra, för jag har nog aldrig egentligen vågat tro på att jag är händig, men jag är däremot envis och kan härda ut om det är någonting jag slipper göra inför publik. Jag kan slipa mina vapen i lönndom, så att säga. Mitt första försök till amigurumi gick fatalt fel och jag grävde fram den sorgliga saken häromdagen när jag rensade i min garngömma. Den för tankarna till halvgångna foster och liknar denna underhavsvarelse. Den kommer aldrig att bli färdig och jag avbröt mina försök till att lära mig virka den gången. Jag kommer att nysta upp fulingen och några andra projekt som alla ironiskt nog är gjorda i samma garn inom en snar framtid.

Det gick helt enkelt rejält fel, men på något sätt är det okej när det går fel på den nivån, med små saker som garngubbar. Jag vet inte hur många gånger jag börjat om på huvudet på min andra (och även tredje amigurumi) men till slut så blev det någonting. Gubbe nummer två blev också ful som stryk, men bättre eftersom jag svalde min stolthet och faktiskt följde ett mönster den här gången. Fulheten på 'gurumi två kan bero på att jag stoppade den med en gammal sönderklippt strumpa, formen blev inte precis jämn. Nu har jag köpt skamligt billiga kuddar på IKEA och fyller mina småfolk med dem. Det är visst ett husmorstips eftersom E:s kombo som är textillärare också använder dem.

Men handarbetet oavsett om det blir snyggt eller inte är min meditation. Jag stickade en halsduk när jag mådde som sämst (kallar den Ångestbiten) och känner mig alltid lika glad och lyckad när jag avslutat något. Nu har jag gjort fyra helt färdiga amigurumis och tre som väntar på att sys ihop. Det blir lättare för varje gång och oftast förstår jag vilka misstag jag begått. Det är nyttigt för min perfektionistiska ådra att utmanas lite och det går lättare när jag är glad.

Ack, ack, ack*

Det märks att jag är väldigt ny på en reguljär arbetsplats. Är ännu inte helt säker på när man får vara ledig gratis och hur man på diskretast möjliga sätt tar reda på det. Som tur är har jag bra kollegor som jag vågar fråga utan at känna mig dum, det näst diskreta sättet. . På fredag är det ledigt så det blir långhelg. Pojken har halvdag så vi kan fira lite midsommar på fredag.

Vågar över huvudtaget fråga lite mer om olika saker på jobbet, om man med våga menar tvingar sig med hjärtat i halsgropen som man skäms för eftersom det är en simpel fråga och inte en kamp på liv och död man gör. Rösten brukar stocka sig i halsen och jag får bara fram små pinsamma pip innan jag flyr fältet för att slicka mina sår. Men det går bättre för varje gång jag försöker.  Bäst är det om jag blir tilltalad, då kan jag svara lugnt och sansat, något som ögonöppnaren i måndags påpekade. När jag var yngre såg jag varje gång jag vågade prata om något som en stor seger, vilket förmodligen misstolkades ibland när jag gjorde segergester i personens åsyn efteråt. Jag var ett konstigt barn, men framför allt ett blygt barn. Nu är jag en blyg och osäker vuxen istället. Det enda som har förändrats är min omgivning.

Jag diskuterade blyghet med en av korridorsgrannarna häromdagen. Vi är båda ganska försiktiga personer, men med lite olika hangups när det gäller att prata med folk. Jag känner även personer som inte blir nervösa alls. Googlade loss lite och hittade detta fantastiska inlägg som beskriver exakt hur jag känner mig. Ibland slår det bara slint så åt helvete. Sitter just nu och ångestar över ett erbjudande om översättning som jag borde ta, men det är just det där bordet som stör. Det är nu jag ska vara vuxen och ansvarstagande och ha ett jobb där det ingår en massa självständigt arbete (yay!) men även ett stort ansvar för att ragga kunder.Och som lärarna på ÖP sa, man är aldrig bättre än det senaste man har skrivit. Men det är min dröm och över min döda kropp att min blyghet ska sätta käppar i hjulet för mig.

Jag vill, jag vet och jag kan en massa saker. Översättandet passar mig och min personlighet som handen i handsken. Jag får nörda och besserwissra mig in i massor av nya områden och leka med ord, meningar och betydelser. Det kanske inte uppväger ångesten som kommer att gurgla bakom dörren vid smygande deadlines, kundkontakt eller den ekonomiska biten med att driva ett företag, men jag börjar tro att det är någonting jag kan göra. Jag hoppas verkligen att det går och att jag orkar "ta mig i kragen" (som folk säger) eller utsätta mig för någonting min egen kropp uppfattar som dödlig fara (som jag säger) och börja. Jag ska prata med min syster pepp-coachen och höra vad hon har att säga om företag och få lite uppmuntran. Ibland är det skönt att komma från en familj som består av 40% ekonomer och genki.

Det tar sig för den här blyga perfektionisten.

*Standardljudet jag ger ifrån mig vid diverse squick och obehag.

Omvälvande

Idag hände något som fått mig att fundera hur mitt förflutnas grepp fortfarande påverkar mig och utövar sin ologiska makt på mitt liv. Jag började tänka på vissa saker och blev väldigt upprörd. I vanliga fall skäms jag och försöker hålla mig undan, ett beteende som är väl invant och inövat. Så fort jag mår dåligt vill jag bara bort, ingen förstår hur dåligt jag mår. Ingen ska behöva bära min smärta.

Det fanns en person i närheten som jag inte känner så väl, och jag väntade mig i princip det värsta. Att personen skulle skruva på sig oroligt och göra tafatta försök till att trösta, men det hände inte.

Jag är så rädd varje gång jag bryter ihop att det ska vara gången när folk tröttnar på mig och säger Skärp dig för fan! Det har gått tio år och inget blir bättre av att du lipar. Hittills det det inte inträffat, men jag bävar inför det jag upplever som den oundvikliga stunden när folk tröttnar på min trasighet och jag blir ensam igen. Jag är överhuvudtaget rädd för att vara påfrestande för människor. Jag får inte var för tyst, prata för mycket, vara för entusiastisk, vara för duktig och så vidare i all evighet amengud.

Hen sa egentligen inte så mycket. Personen berättade sakligt och vänligt hur det är jag uppfattas av folk omkring mig. Jag har en känslomässig mur omkring mig, menar hen och det är svårt att nå fram. I den stunden kändes det precis som om jag såg in i tidsrymden som TARDIS tar sig igenom till olika platser. Det var inte bara insikten om min emotionella järnridå hur utan allt, allting som är jag, hänger ihop. Hur allting påverkats av det jag så länge velat förtränga och glömma bort. Jag har förtängt och glömt till den grad att jag inte längre ser skogen för alla träd. Jag känner som om min skolgång var ett minfält som inte får beträdas för risken att mina minnen exploderar rätt upp i känslocentrat.

Jag minns inte allt som har hänt mig, jag har haft mina teorier om varför det har hänt och känt oerhörd skuld över det som pågick. Det var mitt fel för att jag lät det hända, men oavsett hur stor min skuld är var det inte jag som bad om det. Jag var annorlunda, extremt introvert, ifrågasättande och obenägen att fjäska för folk. Allt detta har lett till ett sällan skådat självförnekande och självömkande som jag inte alltid kunnat stå för.

Kanske är det för att personen jag råkade prata med på sitt sätt är professionell, van vid trasiga själar och stukade självbilder, men hen sa saker som jag aldrig tänkt på. Jag har alltid varit av den uppfattning att det var mitt fel, men inte min skyldighet att rätta till felet. Egentligen är det nog snarare tvärtom. Även om allt som är fel med mig knappast kan beskyllas på mitt förflutna så har en hel del av dem förvärrats av det.

Min ambivalenta självsyn. Självtvivlet. Rädslan. Blygheten. Perfektionismen. Känslan att jag alltid måste göra allting själv för att folk inte kan ta mig och min smärta. På sätt och vis har jag både överdrivit och underdrivit olika aspekter av problemet. Källan till problemen har underdrivits och symtomen överdrivits. Jag har alltid upplevt det som att jag mår för dåligt för att ha varit med om det jag varit med om. På sätt och vis var det rätt, men inte helt.

Jag försöker hitta orden och förklara vad det är jag har insett, men det finns inga ord eller formuleringar som riktigt räcker till. Jag får väl helt enkelt nöja mig med att säga att jag har sett sambanden. Jag förstår nu. Jag förstår mig nu och förhoppningsvis kan jag äntligen lämna väntrummet. Nu börjar förhoppningsvis vägen till den person som det är meningen att jag ska bli.

Susan Boyles liv blir musikal

Fantastiska Susan Boyle.

Första gången jag hörde talas om henne satt jag på ett tåg och läste om hennes kometdebut i Metro. Hon såg inte mycket ut för världen efter dagens skönhetsideal mätt och låg långt över medelåldern i Britain's Got Talent men hon slog alla med häpnad när hon tog ton. Första gången jag lyssnade på youtubeklippet från hennes audition grät jag. Tårarna rann helt okontrollerat. Hon har en fantastisk röst, och att den rösten gått obemärkt i 47 år är en skam för världen. Bara minnet av den känslan får mig att fälla tårar i detta nu.

Jag minns reaktionen i publiken. En svag inandning innan jublet började hagla. Helt underbart. I den stunden väcktes alla mina barnsliga drömmar och idealistiska förhoppningar till liv. Tron på en bättre och mindre cynisk värld där personer som inte ser ut som fotomodeller tillåts uppträda i seriösa sammanhang. Så fort en människa är rund verkar det bara finnas en väg att gå om man vill stå i rampljuset: komikens. Boyle drog några tafatta skämt som ingen riktigt skrattade åt innan hon tog ton. Kanske var det nervositeten och själva situationen som talade men hon framstod som lite konstig, och det gjorde nog kontrasten till hennes röst ännu större. Kvinnan har attityd, det går inte att förneka och ett levande bevis på att det inte är försent trots att man är i medelåldern.

I vintras pratades det om att det var en musikal på gång om Susans väg till stjärnorna. Nu är det snart dags. Den 7 juli börjar biljetterna säljas på Theatre Royals hemsida. I början ryktades det om att Boyle själv skulle spela huvudrollen eller göra gästspel, men nu är det bestämt att Elaine C Smith ska porträttera henne. Jag vill se den, men vet inte ännu om jag kommer att ha vägarna förbi England inom den närmaste framtiden. Jag hoppas det för vill gärna se flera musikaler live.

UppCon XI!

Cosplay-SM sett från/för ovan. I det stora vita tältet såldes lycka och Pocky.

Då var det dags igen. Helgen när staden övertas av lolitor och färgglada teve-spelsfigurer för en helg medan lokalbefolkningen flyr fältet eller tar kort på händelsen. För två veckor sedan inleddes Nordens största konvent för japansk populärkultur. (Jag är lite sen med mitt inlägg.) UppCon är bäst och oavsett hur mycket jag gnäller på köer som pågår i sjuttioelva år och fjortisar som skriker en i öronen när man råkar passera dem samt hamstrar på sig all pocky utom den med tråkig mjölksmak, så är UppCon en av de absolut bästa sakerna med att bo i Uppsala. När alla andra sover i sovsalar kan jag chilla hemma och äta min egen mat (även om jag sällan gör det under konventet ^^).



Making Uppsala weird since '06!


Eftersom jag redan spenderat större delen av lönen på cykel och mobil tänkte jag låta bli att köpa en massa skrot från UppCon, men jag visste redan vid den tanken att det inte skulle inträffa. Jag har väl inte handlat mer än jag brukar på konventet, men det blev en hel del. De som var på plats kanske kan räkna ut hur mycket jag la ut för pryttlarna genom att kolla på bilderna, mer tänker jag inte säga...



Pictured above: Fyrkantiga Fünd.

 Jag lyckades fünda del två och tre till en manga som jag nästan hade glömt att jag ägde: Missing - Kamikakushi no Monogatari. Den handlar om pojken Kyo som försvann tillsammans med sin lillebror som barn. Han kom tillbaka hem och lyckades aldrig förklara vad som hände brodern. Sedan dess är han besatt av folksägner och övernaturligheter. Nu är han i högstadieåldern och är ordförande i skolans litteraturförening. Han är fortfarande på jakt efter sanningen om vad som hände hans bror. Alla i föreningen respekterar och beundrar Kyo och han är det hetaste diskussionsämnet i föreningar och går under smeknamnet Lord of Darkness. En dag försvinner Kyo mystiskt, precis efter att ha introducerat sin nya flickvän. Serien börjar lovande med en mysig och läskig stämning i första volymen, men den ballar ur i töntiga förklaringar skrivna på läsarens (min) näsa i de följande volymerna. Kanske hade jag lite för höga förväntningar? Mangan är läsvärd, men inte köpvärd. Skulle nog inte har köpt dem själv om de inte varit på rea.
Jag köpte även en till bok om amigurumis av det läskigare slaget och en Hetalia-statyett i en överraskningslåda från SF-bokhandelns bord. I lådan gömde sig en liten Japan som numera sitter och ser strängt på mig från datorskärmens fot. Väldigt lämpligt. Kanske köper jag en till nästa gång jag är i Stockholm i höst.

Nihon-sama ur Hetalia Axis Powers

Den lokala föreningen Pray for Japan Uppsala sålde små japanska föremål där pengarna oavkortat gick till hjälp för återbyggnaden efter jordbävningen och tsunamins härjningar. Jag köpte sushimagneter och ett sushimobilsmycke. Jag funderade länge över mobilsmycket eftersom jag inte längre äger en telefon som går att hänga något i. Slutligen övertalade min inre prylgalning mig om att jag kan använda det till något annat. Jag gillar rom-sushi rent estetiskt, men den faller mig inte riktigt i smaken som mat.

Om nom nom.
Och en trana i den trasiga lådan.

Mer om själva konventet, som vanligt blev större delen av Cosplayen tokägd av Norrländsk Cosplayfront, varav majoriteten, namnet till trots, numera bor i Kungliga Hufvudstaden. Dessvärre tycks inte de delta i cosplaytävlingarna längre, men det är kanske lika bra eftersom de sätter ribban ganska högt för alla andra cosplayare. Två av folken i gruppen var dessutom medkonferenciärer för eventen i år. Välförtjänt. Om man youtubar Norrländsk Cosplayfront så hittar man diverse filmat material från förra och årets konvent där de härjat loss i sina dräkter och sketcher. Cosplayen var överhuvudtaget högre nivå på än tidigare. Många kostymer höll medelhög till proffsig standard vilket kan tyda på att cosplayarna blivit äldre samt är behjälpt av att man numera måste betala för att delta i tävlingen. Cosplay och mycket annat finns att beskåda på konventsbilder.se.

Såg nu i efterhand att Johanna Koljonen, en av mina nördhjältar, bevistade UppCon under ett litet tag  för att kränga sin manga i försäljningstältet. Hon är ena halvan av finska mangaduon Ms Mandu som skriver och tecknar mangan Oblivion High. Är lite bitter över att jag missade det, men mangaduon var inte där särskilt länge enligt bloggen jag läste det på. Jag hade faktiskt ingen aning om att hon skrev manga förrän i efterhand så jag skulle nog inte ha kollat särskilt efter henne ändå. 

Är überpepp™ inför nästa år redan och hoppas kunna klä upp mig lite bättre till nästa år.