Ord: 29 778 /31 673
Jag håller på att väva mig mot slutet. Det känns inte som att 50 000 ord räcker till det som jag har tänkt mig. Nu börjar jag få lite rätsida på vad det är som jag egentligen skriver. Det är fascinerande, för jag har mer eller mindre omedvetet bytt inriktning på berättelsen fyra gånger. Nu vet i allafall alla som ska veta det att huvudpersonen är av det lurvigare slaget och jag kan lägga in lite av min historiekunskap.
Nu om någonsin inser jag vad Stephen King pratat om att det gäller att faktiskt skriva. Även om man inte känner sig inspirerad. Inspirationen kan komma medan man skriver, men det blir väldigt lite skrivet när man bara väntar på den stora inspirationen. Rent intellektuellt inser nog de flesta, och jag med dem, att man måste skriva för att slipa sin penna och för att bli bättre. Men varför är det så svårt då?
Jag tror att det är för att man förväntar sig underverk första gången. Mats Wahl, som skrev Vinterviken och ett tjog andra ungdomsromaner, sa att han när han var yngre bara skrev när han var inspirerad. Han trodde att det var det enda sättet att skriva på och att första utkastet var som hugget i sten. Ingen hade förklarat vad korrekturläsning var för honom. Det är härligt att vara inspirerad, men det innebär inte att det man skriver automatiskt blir bra. Att skriva bra innebär övning och tyvärr även att andra ska få läsa det man själv skriver. Jag är rädd för att det jag skriver ska bli totalt utdömt och därför har ingen fått läsa mina berättelser sedan jag gick i gymnasiet. När NaNo är över kommer jag att konfrontera den rädslan och förhoppningsvis kan min berättelse utvecklas och bli till en roman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar