UppCon XI!

Cosplay-SM sett från/för ovan. I det stora vita tältet såldes lycka och Pocky.

Då var det dags igen. Helgen när staden övertas av lolitor och färgglada teve-spelsfigurer för en helg medan lokalbefolkningen flyr fältet eller tar kort på händelsen. För två veckor sedan inleddes Nordens största konvent för japansk populärkultur. (Jag är lite sen med mitt inlägg.) UppCon är bäst och oavsett hur mycket jag gnäller på köer som pågår i sjuttioelva år och fjortisar som skriker en i öronen när man råkar passera dem samt hamstrar på sig all pocky utom den med tråkig mjölksmak, så är UppCon en av de absolut bästa sakerna med att bo i Uppsala. När alla andra sover i sovsalar kan jag chilla hemma och äta min egen mat (även om jag sällan gör det under konventet ^^).



Making Uppsala weird since '06!


Eftersom jag redan spenderat större delen av lönen på cykel och mobil tänkte jag låta bli att köpa en massa skrot från UppCon, men jag visste redan vid den tanken att det inte skulle inträffa. Jag har väl inte handlat mer än jag brukar på konventet, men det blev en hel del. De som var på plats kanske kan räkna ut hur mycket jag la ut för pryttlarna genom att kolla på bilderna, mer tänker jag inte säga...



Pictured above: Fyrkantiga Fünd.

 Jag lyckades fünda del två och tre till en manga som jag nästan hade glömt att jag ägde: Missing - Kamikakushi no Monogatari. Den handlar om pojken Kyo som försvann tillsammans med sin lillebror som barn. Han kom tillbaka hem och lyckades aldrig förklara vad som hände brodern. Sedan dess är han besatt av folksägner och övernaturligheter. Nu är han i högstadieåldern och är ordförande i skolans litteraturförening. Han är fortfarande på jakt efter sanningen om vad som hände hans bror. Alla i föreningen respekterar och beundrar Kyo och han är det hetaste diskussionsämnet i föreningar och går under smeknamnet Lord of Darkness. En dag försvinner Kyo mystiskt, precis efter att ha introducerat sin nya flickvän. Serien börjar lovande med en mysig och läskig stämning i första volymen, men den ballar ur i töntiga förklaringar skrivna på läsarens (min) näsa i de följande volymerna. Kanske hade jag lite för höga förväntningar? Mangan är läsvärd, men inte köpvärd. Skulle nog inte har köpt dem själv om de inte varit på rea.
Jag köpte även en till bok om amigurumis av det läskigare slaget och en Hetalia-statyett i en överraskningslåda från SF-bokhandelns bord. I lådan gömde sig en liten Japan som numera sitter och ser strängt på mig från datorskärmens fot. Väldigt lämpligt. Kanske köper jag en till nästa gång jag är i Stockholm i höst.

Nihon-sama ur Hetalia Axis Powers

Den lokala föreningen Pray for Japan Uppsala sålde små japanska föremål där pengarna oavkortat gick till hjälp för återbyggnaden efter jordbävningen och tsunamins härjningar. Jag köpte sushimagneter och ett sushimobilsmycke. Jag funderade länge över mobilsmycket eftersom jag inte längre äger en telefon som går att hänga något i. Slutligen övertalade min inre prylgalning mig om att jag kan använda det till något annat. Jag gillar rom-sushi rent estetiskt, men den faller mig inte riktigt i smaken som mat.

Om nom nom.
Och en trana i den trasiga lådan.

Mer om själva konventet, som vanligt blev större delen av Cosplayen tokägd av Norrländsk Cosplayfront, varav majoriteten, namnet till trots, numera bor i Kungliga Hufvudstaden. Dessvärre tycks inte de delta i cosplaytävlingarna längre, men det är kanske lika bra eftersom de sätter ribban ganska högt för alla andra cosplayare. Två av folken i gruppen var dessutom medkonferenciärer för eventen i år. Välförtjänt. Om man youtubar Norrländsk Cosplayfront så hittar man diverse filmat material från förra och årets konvent där de härjat loss i sina dräkter och sketcher. Cosplayen var överhuvudtaget högre nivå på än tidigare. Många kostymer höll medelhög till proffsig standard vilket kan tyda på att cosplayarna blivit äldre samt är behjälpt av att man numera måste betala för att delta i tävlingen. Cosplay och mycket annat finns att beskåda på konventsbilder.se.

Såg nu i efterhand att Johanna Koljonen, en av mina nördhjältar, bevistade UppCon under ett litet tag  för att kränga sin manga i försäljningstältet. Hon är ena halvan av finska mangaduon Ms Mandu som skriver och tecknar mangan Oblivion High. Är lite bitter över att jag missade det, men mangaduon var inte där särskilt länge enligt bloggen jag läste det på. Jag hade faktiskt ingen aning om att hon skrev manga förrän i efterhand så jag skulle nog inte ha kollat särskilt efter henne ändå. 

Är überpepp™ inför nästa år redan och hoppas kunna klä upp mig lite bättre till nästa år.





Hur hittar man mig?

Via nedanstående sökfras, tydligen:

"eller hur stavar mande youtube.com"

En sak i taget, hej.

Försöker googla fram tips på hur man undviker att pseudomultitaska. Första sidan består nästan enbart av skötselråd för gravstenar. Inte riktigt vad jag tänkte på.  De sakerna som jag brukar skryta om i mitt CV är en fantastisk förmåga att koncentrera mig samt mitt öga för detaljer, men det slutar ofta med att jag gör två tre saker för att vara effektiv, men det slutar med att nästan allt jag gör blir slarvigt utfört istället. Koncentrationen räcker bara till ett sak i taget, det är därför jag skriver listor för att inte bli distraherad av annat som råkar dyka upp.

Jag får ibland en storm av idéer på vad jag ska eller borde göra, upplägg till karaktärer i framtida böcker och noveller, smarta uppfinningar som underlättar läsning för att undvika "pockethand" och även om det självklart är bra och kreativt med hjärnstormar fungerar det lite som att fånga maskrosfrön. Skriver jag inte ner idén kommer den att försvinna i nästa sekund. Jag har alltid med mig papper och pennor utifall att idé-fen kommer på besök.

Hittade dock en länk på första sidan med tips. Och tydligen är jag trendig. Det var som fan.

Enkäter och statistik.

Imorgon kommer en första presentation och analys av alla data jag lagt in att göras. Inför publik. Som tur är behöver jag inte ställa mig framför folk och säga en massa saker, men det ska bli intressant att se vilka slutsatser och lösningar som de kan komma till under presentationen. Idag har jag har fått sitta och finslipa på färg och stavning i Excel som jag ärligt talat nog inte använt på tio år idag medan chefen var på ett av alla sina möten. Jag får se resultaten av mina tidvis långtråkiga inmatningar och de höga hönsen säger uppmuntrande saker om att det jag gör är viktigt och betydelsefullt trots att det är tråkigt. Det går inte att förneka att det är oerhört trevligt även om mitt jantesinne reagerar ibland. Det är så svårt att ta emot beröm, jag känner mig som jag inte har rätt eller får ta åt mig av det.

Har kollat lite på statistiken för min blogg också. Tydligen har någon hittat hit med sökorden "jag vill ge min jobbcoach sparken" samt att någon sida som enligt egen utsago säljer olagliga preparat lagligt länkar hit. Skumt. Jag blir väldigt nyfiken på om personen hittade vad hen sökte efter och om det faktiskt går. Skriv gärna en kommentar och berätta ifall du tittar in igen!

Lite om idéer och kreativitet

På senare tid har jag upptäckt mannen som gör whiteboardkonst av föreläsningar. Jag gillar sättet att förmedla kunskap eftersom det ger lite underhållning som har med ämnet att göra. Han har gjort flera stycken, jag har inte hunnit se så många ännu, men de rekommenderas varmt.

Nedan finns en video som handlar om kreativitet och lite om det är så att Facebook och all tid som vi spenderar på internet håller på att ta död på vår kreativa förmåga eller inte.

Kort om dokumentärer

Jag har ingen egen tv och kollar därför mycket på SVTplay. Det jag ser på mest är dokumentärer och oftast ser jag flera på raken. För några veckor sedan såg jag en amerikansk dokumentär om en familj där den näst äldsta brodern gjorde en könskorrigering och blev en kvinna. Hon återvänder till sin hemstad i Montana för att gå på och dokumentera återträffen för sin gamla High School-klass där även hennes äldre adopterade bror gick. Han lever i det förflutna när han var cool och tuff och har stuntals svårt att acceptera sin systers transition och ovilja att kännas vid det förflutna. Brodern har en skallskada som han ådrog sig i ungdomen vilket han ofta skyller på när han tappar humöret och blir aggressiv mot andra. Det är en bitvis obehaglig dokumentär som övergår till att handla mer om brodern än om systerns kamp med sin nya och gamla identitet. Väldigt sevärd.

Dokumentärerna jag ser på är ibland rätt meningslösa men även smygintressanta. Igår tittade jag på en dokumentär om hundar, jag som inte ens är hundmänniska. Det är väldigt mycket intressant som går att hitta på SVTplay, det rekommenderas varm och det bästa av allt är att man kan kolla på programmen när man vill, så länge det är inom tre månader efter att det sänts, ibland kortare om det är en utländsk serie.

Ikväll visades en dokumentär om min gamla barndomskärlek Ismannen Ötzi. Jag kanske ser den senare idag eller imorgon eftersom pojkvännen lagt sig och jag inte vet om det finns några fungerande hörlurar i hushållet. (Det kan mycket väl vara så att jag redan har sett den. Jag tror nästan inte att jag har missat några nya rön om den mannen de senaste arton åren.)