Färdig.

Är nu klar med enkäter och har en månad kvar av anställningen. Ingenting vettigt har gjorts idag och jag har misslyckats med att göra te. Hoppas det inte slår an tonen för resten av dagen.

Torka på enkätfronten

Det börjar ta slut med enkäter för mig att jobba med på jobbet. Försöker dryga ut för att ha något att göra på jobbet, men det är stressigt när jag inte får in enkäter från de som fyller i dem manuellt. Det saknas fortfarande två eller tre högar och snart är det slutlig deadline för mig. Jag blir rastlös av att inte kunna jobba i min takt, men det är inte så mycket att göra. Förhoppningsvis är de på gång nu i veckan, får höra mig för med de som sagt sig ha enkäter kvar.

Samtidigt känns det lite sorgligt, för slut på enkäter innebär att jag snart inte kommer att ha så mycket alls att göra. Dessutom börjar det bli dags att bege sig ut på platsbanken och alla andra hemsidor snart igen och hitta ett nytt jobb. Ser inte fram emot det, men nu är det ingen panik på taket eftersom jag är med i a-kassan om jag inte hittar något direkt.

Ack, ack, ack*

Det märks att jag är väldigt ny på en reguljär arbetsplats. Är ännu inte helt säker på när man får vara ledig gratis och hur man på diskretast möjliga sätt tar reda på det. Som tur är har jag bra kollegor som jag vågar fråga utan at känna mig dum, det näst diskreta sättet. . På fredag är det ledigt så det blir långhelg. Pojken har halvdag så vi kan fira lite midsommar på fredag.

Vågar över huvudtaget fråga lite mer om olika saker på jobbet, om man med våga menar tvingar sig med hjärtat i halsgropen som man skäms för eftersom det är en simpel fråga och inte en kamp på liv och död man gör. Rösten brukar stocka sig i halsen och jag får bara fram små pinsamma pip innan jag flyr fältet för att slicka mina sår. Men det går bättre för varje gång jag försöker.  Bäst är det om jag blir tilltalad, då kan jag svara lugnt och sansat, något som ögonöppnaren i måndags påpekade. När jag var yngre såg jag varje gång jag vågade prata om något som en stor seger, vilket förmodligen misstolkades ibland när jag gjorde segergester i personens åsyn efteråt. Jag var ett konstigt barn, men framför allt ett blygt barn. Nu är jag en blyg och osäker vuxen istället. Det enda som har förändrats är min omgivning.

Jag diskuterade blyghet med en av korridorsgrannarna häromdagen. Vi är båda ganska försiktiga personer, men med lite olika hangups när det gäller att prata med folk. Jag känner även personer som inte blir nervösa alls. Googlade loss lite och hittade detta fantastiska inlägg som beskriver exakt hur jag känner mig. Ibland slår det bara slint så åt helvete. Sitter just nu och ångestar över ett erbjudande om översättning som jag borde ta, men det är just det där bordet som stör. Det är nu jag ska vara vuxen och ansvarstagande och ha ett jobb där det ingår en massa självständigt arbete (yay!) men även ett stort ansvar för att ragga kunder.Och som lärarna på ÖP sa, man är aldrig bättre än det senaste man har skrivit. Men det är min dröm och över min döda kropp att min blyghet ska sätta käppar i hjulet för mig.

Jag vill, jag vet och jag kan en massa saker. Översättandet passar mig och min personlighet som handen i handsken. Jag får nörda och besserwissra mig in i massor av nya områden och leka med ord, meningar och betydelser. Det kanske inte uppväger ångesten som kommer att gurgla bakom dörren vid smygande deadlines, kundkontakt eller den ekonomiska biten med att driva ett företag, men jag börjar tro att det är någonting jag kan göra. Jag hoppas verkligen att det går och att jag orkar "ta mig i kragen" (som folk säger) eller utsätta mig för någonting min egen kropp uppfattar som dödlig fara (som jag säger) och börja. Jag ska prata med min syster pepp-coachen och höra vad hon har att säga om företag och få lite uppmuntran. Ibland är det skönt att komma från en familj som består av 40% ekonomer och genki.

Det tar sig för den här blyga perfektionisten.

*Standardljudet jag ger ifrån mig vid diverse squick och obehag.

Presentation av enkäter

Det blev lite drama och gnäll när den preliminära enkätpresentationen visade upp. Vissa hävdade att det itne går att dra några slutsatser bara av ett så litet underlag. Ibland blir jag lite förbluffad över folks okunskap. Statistik visar den All statistik är egentligen bara en fingervisning på ett litet tvärsnitt av samhället, sen kan man diskutera felmarginaler och icke-representativa källor hur länge man vill. Jag har läst att folk inte kan avläsa diagram eller tolka statistik längre, vilket jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Det är extremt lätt att luras med hjälp av statistik.

Större delen av tiden satt jag mest och förfasade mig över att stavfelen som jag så omsorgsfullt rättat bort igår fortfarande fanns kvar i stapeldiagrammen. Vartenda ett. Tack och lov tror jag ingen annan gjorde det. De satt och gnällde på att högtalarna sprakade när talarna höll mikrofonen för nära munnen.

Men på det stora hela är det trevligt att se att mitt bitvis långdragna slit ger resultat.

Enkäter och statistik.

Imorgon kommer en första presentation och analys av alla data jag lagt in att göras. Inför publik. Som tur är behöver jag inte ställa mig framför folk och säga en massa saker, men det ska bli intressant att se vilka slutsatser och lösningar som de kan komma till under presentationen. Idag har jag har fått sitta och finslipa på färg och stavning i Excel som jag ärligt talat nog inte använt på tio år idag medan chefen var på ett av alla sina möten. Jag får se resultaten av mina tidvis långtråkiga inmatningar och de höga hönsen säger uppmuntrande saker om att det jag gör är viktigt och betydelsefullt trots att det är tråkigt. Det går inte att förneka att det är oerhört trevligt även om mitt jantesinne reagerar ibland. Det är så svårt att ta emot beröm, jag känner mig som jag inte har rätt eller får ta åt mig av det.

Har kollat lite på statistiken för min blogg också. Tydligen har någon hittat hit med sökorden "jag vill ge min jobbcoach sparken" samt att någon sida som enligt egen utsago säljer olagliga preparat lagligt länkar hit. Skumt. Jag blir väldigt nyfiken på om personen hittade vad hen sökte efter och om det faktiskt går. Skriv gärna en kommentar och berätta ifall du tittar in igen!

Long time, no see...

Mycket förändras när man får jobb, inte minst den tid man kan lägga på att finslipa blogginlägg. Jag har inte skrivit på tre månader, även om jag påbörjat en hel del blogginlägg om just arbetet. Men en förändring i taget kanske är vad jag klarar av på ett tag. Ibland får jag effektivitetsryck och gör en massa saker som jag skjutit upp i evigheter, men det har hittills gällt små triviala saker som att boka läkarbesök, gå till optikern eller gå och slänga grovsopor. Men åter till jobbet. Jag arbetar på ett statistiskt projekt med enkäter som kan ha viss betydelse inom kommunen, men det är lagt under sekretess eftersom jag hanterar mycket personuppgifter och därför kan jag inte diskutera så mycket kring det. Jag kommer att sitta kvar på kontoret till sista augusti, sen hoppas jag att jag har fått ett nytt jobb, alternativt kommit i kontakt med ett trevligt förlag som vill ha mig som översättare. Jag ska finslipa mina papper och funderar på när den mest taktiska tiden under de kommande tre månaderna för att skicka in ansökningar till förlag är. Det är ju semestertider snart.

Men för att återvända till nuet kan jag i allafall säga är att jag trivs på jobbet. Jag har aldrig jobbat på kontor på det här sättet., Jag hade visserligen ett kontor på extraknäcket på fastighetsskötare, men då hade jag inte andra som arbetade omkring mig och eftersom jag delade kontor med den ordinarie fastighetsskötaren kändes det aldrig riktigt som mitt kontor. Här har jag ett eget kontor med utsikt mot ett nybygge och ett träd som gått från att vara kalt till att nu ha fått löv. Löven fångar och filtrerar in vårljuset och täcker den inte alltför tilltalande fasaden till grannbygget. Det är fortfarande ganska kalt inne på rummet, jag har inga gardiner eller någonting på väggarna, men jag har krukväxter och en svart dalahäst i fönstret och lite roliga serier och fina bilder på anslagstavlan som jag har bakom ryggen.

På ett sätt är det bra för det är ändå meningen att jag ska jobba och inte mysa på rummet. Jag koncentrerar mig bättre utan att det finns en massa saker omkring mig som stör. Jag försöker hålla det städat och ordnat och har inte framme fler prylar än jag för tillfället behöver och jag försöker hålla dem samlade på olika sektioner av skrivbordet och inte sprida ut dem. Jag försöker vara effektiv och smart med min prestation och har utarbetat ett system med belöning. Jag lägger in 3-5 enkäter beroende på hur pigg och koncentrerad jag är, sen får jag läsa något på internet i någon minut, rinse and repeat. Det fungerar oftast. Jag försöker att bättra på självdisciplinen med detta och hoppas på att kunna ta med mig resultaten till mitt egna skrivande och koncentration i framtiden. Jag har redan en massa upplägg och idéer för ett framtida hemmakontor.

Även om mina arbetsuppgifter till större delen består att att sitta och knappa vid datorn så gör jag också annat här för att inte tappa motivationen och bli trött i skallen. Ibland får jag stå i receptionen och ta emot papper från folk och ibland är jag med i telefon. Hittills har jag inte pratat i telefonen mer än en gång, och då för att hjälpa någon som inte förstod svenska.

Annars är det inte så mycket som ändrats med mig. Jag har fortfarande rätt långt hår som jag planerar att klippa när jag kan bestämma mig för en frisyr som är jag. Jag försöker fortfarande komma igång och hålla igång träning, men har inte riktigt lyckats ännu. Jag försöker att äta med jämna mellanrum, jag är fortfarande i valet och kvalet om jag ska äta mellanmål innan lunch eller inte. Det kanske jag provar på och ser hur det går under någon vecka framöver. Jag till och från jobbet varje dag och tar fyra trappor upp till korridoren åtminstone en gång per dag så lite vardagsmotion får jag i allafall.

Och på tal om motion, vi har ett vilorum på jobbet som ligger ett par steg från min dörr. Därinne finns en vibrationsplatta som, en massagestol en våg och en säng. Jag har provat vibb-plattan och den gör tydligen någonting eftersom jag fått skum träningsvärk på framsidan av låren. Den växlar mellan att puttra på som en gammal motorbåt på väg in till hamn och låta som en motorsåg när den lägger i den högre växeln. Allt späck man har oavsett hur lite man nu har, dallrar som aladåb. Jag vet inte riktigt vad vitsen med skakningarna är, men kanske att aktivera muskler i ben, mage och rygg ungefär som man gör på ett corepass.

Instruktionslappen på apparaten ger råd om hur man ska stå med benen och armarna(!) för att få olika effekter. Står man men raka ben är effekten masserande, lätt böjda aktiveras ben och bakmuskler, ett ben framåt så blir det benet extra utsatt för vibrationer och ger skum träningsvärk. Det är en konstig maskin och jag är mycket förundrad över att den ens har uppfunnits. Jag kan inte låta bli att fundera på om vibrationsplattan är släkt eller vidareutvecklad av femtiotalets bandmaskin som använde en slags rem för att till synes omstrukturera sina användare.

Wee!

Mellandagsarbete

Översätter 88 sidor serier. På bara två dagar har jag tagit mig igenom hälften, det är inte mycket text. Jag är fortfarande rädd för att bli lurad, mina fobier och ångesttroll sitter i bakhuvudet och håller andan, beredda på att säga "vad var det vi sa?" vid första bästa tillfälle.

Jag hoppas på att min översättning är tillräckligt bra för att jag ska kunna få fler uppdrag. Söker lite andra jobb också, men med tanke på min lyckofrekvens på den fronten (2 intervjuer på ca 500 ansökningar) så får se om det är något att hoppas på. Jag önskade mig ekonomisk stabilitet i julklapp, vi får väl se om det dyker upp efter nyår.

Obligatorisk kvällsdepp

Egentligen vet jag inte varför jag är uppe sent om nätterna, det har mer blivit en vana än någonting som jag faktiskt behöver. Det var en sak när jag var yngre, men det är inte alls lika roligt nu när jag är lite äldre. Oftast har jag ingen ursäkt till det Det bara händer för att jag inte märker att tiden går. Ska försöka lägga mig alldeles strax.Måste upp någorlunda i tid imorgon. Inte för att jag har någonting speciellt för mig på morgonen, utan mest för att jag inte känner det som att jag har kastat bort hela dagen.

Vanligen sitter jag uppe sent för att jag grubblar. Just nu är det jobb som spökar. Jag har så många ursäkter, så många nojor och jag vet inte vad. Jag försöker att ta itu med dem en i taget. Just nu är det sömnen som jag försöker få under kontroll. Jag blir alltid extrempessimist om nätterna, så jag försöker att undvika att göra skriva så här dags för att undvika gnälliga blogginlägg. Jag tror att om jag bara blev lite piggare, fick bättre rutiner så kommer jag orka göra mer.

Det ifnns så mycket som jag skulle kunna skriva, säga, uttrycka, men jag vet inte om jag kan stå för det imorgon. Jag är rädd för att skrämma de två personer som faktiskt läser bloggen, när jag blir deppig och grubblande blir jag oerhört kreativ i mina beskrivningar av känslor, plus att jag vet inte heller hur personlig jag riktigt vill vara på den här bloggen just nu. Jag kan i alla fall säga att jag inte mår särskilt bra just nu. Uppdragsfiaskot i oktober drog ner min självkänsla och min motivation mer än jag gärna vill erkänna.

Jag ska försöka skärpa till mig.

I den bästa av världar

Jag har ett stående personligt motto: saker och ting har en tendens att falla på plats så småningom. Naturen är både vän av ordning och av kaos, men när det gäller mänskliga relationer och saker så brukar saker och ting ordna upp sig. Lägg märke till att jag inte säger till det bästa, för det är inte alltid saker och ting utvecklar sig åt det man tror är ett bra håll.

Det översättningsjobbet som jag fick gick bokstavligt talat åt helvete. Jag fick en check som såg misstänkt falsk ut och det visade den sig vara också. Dessutom förlorade jag 1125 kronor på att processa checken eftersom vårt land inte är vana att hantera checkbetalningar. Mitt hår är ett risbo av tuggummi i blött tillstånd, ett elektriskt skatbo i torrt och jag måste kapa av flera decimeter av skiten för att det ska se vettigt ut utan markanta färgskiftningar.

Jag har en tendens att gräva ner mig i misär att lägga mig under pessimistfilten och bara gråta och svära över hur orättvist och jävligt livet är mot mig, men det brukar sällan hjälpa. Det är lätt att förbanna omständigheter, sin egen eller andras dumhet och bara ge upp, men jag har aldrig riktigt varit typen som ger upp. Tyvärr är jag inte den mesta tålmodiga människan i världen. Jag är van att få saker på stört, utan att behöva vänta. Jag har börjat lära mig det här med tålamod i och med min träning. Jag ser inte resultat, ibland känns rörelserna lättare, ibland övermänskliga och ibland känner jag mig totalt bortkommen och är övertygad om att allting jag gör är fel och att ingenting någonsin kommer att bli bra igen.

Men just nu när jag egentligen borde må som sämst, jag som villigt deklarerat mina emotionella band till mitt hår och dess välmående sant min närmast fobiska rädsla att bli lurad/besviken/förlora/ha fel på något sätt överhuvudtaget, gör jag inte det. Jag kan bokstavligt talat slita av elastiska tussar av mitt hår när det är blött och jag är inte närmare en heltidsanställning eller ett översättningsuppdrag idag än jag var för ett år sedan (jag blev inofficiellt arbetslös 2 oktober förra året), och jag borde enligt konstens alla regler vara på sammanbrottets rand, men jag är de inte. Det är något förbryllande även för mig.

Det finns sol bakom varje moln, så även detta. Jag har länge funderat på att klippa mig i en speciell frisyr. Hittills har jag inte behövt det eftersom mitt hår varit i stort sett okej, men nu när håret skiftar i två helt olika färger är jag så illa tvungen. Stackars mig, verkligen. Med översättningen hade jag i princip i förväg redan berett mig på att det kanske var något fuffens med uppdragsgivaren, vissa saker var för skumma för att överses, och kunde reagera i stort sett efter noter. Man lär sig mycket med av misstag man har utfört själv och det har jag gjort nu, även om det inte var ett så stort ett. Jag har inte längre någon ursäkt att inte skicka in ansökningar till förlag. Och även om de inte har jobb till mig på stört så vet man aldrig vad som kan dyka upp i framtiden.

Att jag fortfarande är arbetslös leder visserligen till att jag även i fortsättningen måste hälsa på hos socialen varje månad för att kunna bo kvar i mitt studentrum, men det gör också att jag kan hålla igång mina träningsrutiner och mina långt framskridna planer på att komma i form och bli starkare.

Jag tror egentligen inte på någon slump eller mening. Ibland har man tur och ibland otur. Jag har haft en rejäl massa otur på sistone, en del av den självförvållad och rent sagt klantig, men man lär sig alltid någonting av sina misstag. Även om jag inte är en sjuklig optimist, utan snarare realist med dragning åt det pessimistiska hållet så får jag väl ändå lov att hoppas på saker och ting och se det lite från den ljusa sidan. När jag var fjorton föreställde jag mig att jag skulle ha skrivit och gett ut minst en bok vid det här laget. Tyvärr har jag aldrig varit så bra på realistisk planering. Men livet går vidare och förhoppningsvis mot ett ljusare håll.

Reality just kicked in, yo!

Nästa vecka har jag en slags jobbintervju/jobbpresentation med en person på kommunen. Förhoppningsvis kommer jag att få praktikplats där och sysselsättning. Jag är inte helt säker på vad det innebär ännu, min jobbcoach var lite vag, men jag tror att jag kan klara av det och förhoppningsvis får jag en lite närmare beskrivning av vad jag förväntas göra. Jag undrar om det kommer att innebära mycket eller lite människo- och telefonkontakter. Många tidigare jobb som jag inte trodde att jag skulle klarar av bara för att de var någonting helt nytt, har varit läskiga i början. De flesta sådana jobb har hjälpt till att utveckla mig till en lite bättre och socialare person. Andra har det inte.

På den lite lättare fronten så är jag återhämtad från gårdagens misär. Vissa dagar blir bara aviga från början. Det hjälpte att sova och vakna på rätt sida av sängen, även om jag som vanligt inte fick riktigt tillräckligt med sömn. Nästa vecka kommer att bli spännande inte bara på grund av jobbintervjun, jag kommer även att åka och hälsa på E i Örebro igen. Den här gången tror jag inte att jag tar bilen.

Jobb!

Jag har lyckats få ett översättningsuppdrag och nu börjar det jobbiga med att starta företag, nytt bankkonto, FA-skatt (för jag är fortfarande anställd) och deadlines, men jag måste erkänna att det känns fantastiskt. Ett tag tvivlade jag starkt på att jag någonsin skulle få jobb och minst av allt jobb inom min faktiska utbildning.

Det tar ett tag att ta sig in i översättandet igen eftersom jag inte gjort det på regelbunden basis sen jag tog examen, men det kommer nog. Jag får sitta ner och skriva och det känns mycket mera värt på ett sätt än alla "provöversättningar" som vi gjorde i skolan. Det är på riktigt och kommer att ge mig lite mer än bara läraromdömen. Givet, det är en facköversättning, men det är en början och jag klagar inte. Det är ett väldigt intressant ämne.

Efter att fått veta att jobbet var mitt blev jag mycket piggare. Jag har något vettigt att göra om dagarna och det känns inte som att jag inte har någon kontroll över min tillvaro. Jobb ger frihet och trygghet på ett annat sätt än att leva på bidrag gör. Nu hoppas jag att jag får fortsatt nya jobb efter de två månader som jag har på mig att utföra det här uppdraget, men det känns som att det är mycket lättare när jag väl kommit upp på trappans första steg. Att säga att jag känner mig pånyttfödd är väl att ta i, men det är inte långt därifrån just nu. Jag ska göra mitt bästa, mitt absolut bästa.

Osammanhängande och grunda nattfunderingar om Livet just nu

Av någon märklig anledning har jag övergått till att skriva och surfa på min laptop. Jag känner att den har blivit lite sur på mig när jag inte har använt den sen jag blev klar med mitt examensarbete. Just nu har jag jättemånga inlägg som väntar på att uppnå den perfektion som krävs för att passera nålsögat som är publiceringen. Det här inlägget kommer nog att bli ett undantag för att jag skriver det så sent som jag gör.

Ska alldeles strax lägga mig, men väntar på att datorn ska tänka klart om vissa uppdateringar. Jag har ställt in den att inte hämta uppdateringar automatiskt. Om den får göra som den vill hämtar den uppdateringar varenda sekund, drar ner bandvidden och kräver att jag ska starta om den tre gånger om dagen. Inte riktigt vad jag vill göra med min tid. Nu börjar datorn göra som jag vill och användas lite till det som jag tänkte mig när den köptes in: skrivandet.

Egentligen är det meningen att laptoppen ska vara min arbetsdator, men nu lever den glassigt som blogg- och surfdator istället. Det här är min andra laptop. Min förra, Lilla Blå, pensionerades när den blev blind. Dåvarande pojkvännen råkade fippla på kontakten som kopplade ihop skärmen och datorn. Jag lyckades efter mycken envishet koppla ihop sladden och datorn igen, men den används inte till mycket annat än dammsamling. Pojken, den nuvarande, brukar spela laggande datorspel på den, men det är inte alltid som datorn vill det. Lilla blå är en vresig gammal tant.

Skrivandet går väldigt trögt just nu. När jag har mycket för mig får jag mycket gjort. Det känns som att när jag ändå gör en sak kan jag lika gärna göra nästa om jag inte glömmer bort det. Det mesta fungerar bättre när jag har saker att göra. Just nu är det mest mina spikade veckoaktiviteter och möten med jobbcoachen som ger mig någon form av rutin. Det är svårt att hålla dygnsrytmen när man inte har någon egentlig anledning att ha någon. Jag försöker ändå att hålla mig på rätta sida av dygnet. Det går bra, jag har haft besök av en mycket morgonpigg person som jag fått anpassa mig efter. Det skulle nog funka om jag kunde somna tidigt också. Förmodligen blir det bättre när jag fått jobb.

Den här veckan kommer jag att fila vidare på mitt CV och personliga brev. Min jobbcoach gav mig massor av saker som jag ska ha rättat till på fredag, helst tidigare. Jag har också lite saker att fixa på timjobbet, samt en massa körrep inför ett litet framträdande i helgen. Det är ganska mycket som händer just nu, så jag hoppas att många saker blir gjorda av bara farten. En av översättarsidorna jag nämnt tidigare är i princip färdig att visas upp för allmänheten och förhoppningsvis är den representativ och visar upp mina talanger. Jag hoppas kunna ta ett par uppdrag nu under månaden.

Gilla läget? Hell to the no.

Fixar till mina översättarsidor. En verkar väldigt lätthanterlig och föreslår lämpliga uppdrag till mig. Problemet är givetvis arvodet. Vad tar man utan att verka antingen sniken eller desperat? Går efter översättarkusinens mall som jag minns den. Hoppas att jag hittar uppdrag snart och slipper ta emot statliga allmosor inom en snar framtid. En ung, frisk, utbildad dam som jag borde vara eftertraktad på arbetsmarknaden.

Påminns återigen om att jag borde ta ut min examen och kolla om det går att lägga till en uppsats när jag återhämtat mig ifrån exjobbet. Lägger in CV:t imorgon, sen är jag redo att ragga på potentiella kunder.

Ja, jag är lite sen av mig. Min nuvarande jobbsituation gör att jag vill bli så pass ekonomiskt stabil att jag kan sluta.

Jag vill ha ett nytt jobb

Min nuvarande timanställning går ut på att jag ska serva en massa människor i deras hus. Jag har jobbat med det i ca fyra år som ett extraknäck vid sidan av studierna. Nu extraknäcker jag vid sidan av att vara arbetslös. Jag börjar verkligen ledsna.

Jobbet har gjort att min telefonosäkerhet har utvecklats till telefonhat. Jag hatar verkligen när telefonen sätter igång med sin äckliga syntetiska ringsignal (jag har ingen modern mobil) och jag hoppas varje gång att det inte är jobbet. Oftast är det föräldrarna eller pojkvännen som ringer, men hatridån som drar över mitt hjärta blir inte desto mindre förminskad.

Jag har tystnadsplikt och får inte gå in på några detaljer om vad jag har gjort, men det har gett mig intressant insyn i människans psykologi. Jag har underbara kollegor och chefer, men de som jag ska jobba för är inte alltid lika trevliga. Ibland känns det som att folk inte ser mig som en människa, att jag ska kunna ta emot all deras frustration över att någonting är sönder eller inte blir gjort på momangen.

Anledningen till att jag sökte och fick jobbet var delvis för att jag tycker om mitt studenthem och delvis för att det är trevligt att kunna lägga undan lite pengar. Dessutom fick jag ett sommarjobb. Men ju längre tid som går så känner jag att jag inte orkar längre. Jag är inte lämpad för sådana här yrken, även om jag gör mitt bästa. Jag skaffade mig en utbildning enkom för att slippa jobba inom branscher som den här. Jag gillar det skrivna ordet, jag är riktigt bra på att läsa in information, men jag är inte en människomänniska. Jag kan vara hur trevlig som helst och jag kan ta folk i viss mån, men jag trivs bäst när det kommer i mindre doser.

Det finns vissa personer som inte kan stå ut med ensamhet och tystnad. Jag kan vara tyst i flera dagar om jag inte träffar folk. Med tyst menar jag att jag inte säger någonting högt. Jag upplever att jag säger saker när jag skriver, vilket jag gör en helt del. Jag blir mycket mer verbal i skrift än i tal. Jag kan tänka efter innan jag säger saker och redigera sådant som jag inte riktigt är säker på låter bra. Det går inte att tänka på samma sätt när man ska tala. Att jag inte direkt gillar att vara diskussionens mittpunkt gör inte saken lättare. Hjärnan gå i baklås och jag kan inte gå vidare.

Just nu har jag en jobbrelaterad frustration på g. Ingenting jag gör får bort den kliande känslan av orättvisa och grumliga ilskan som gör att jag bara vill skrika tills min röst blir fulständigt obrukbar för all framtid. Jag försöker för tillfället att hitta den ilsknaste, mörkaste och mest truminfekterade musiken som jag känner till och utforskar okända djup inom Dödsmetallen. Varken trummor eller growl kan proxa min vilja att skrika rakt ut just nu. De kittlar mig på nervsträngarna och gör varken från eller till. Jag måste hitta mer utåtriktad aggromusik av avreagera mig till.

Översättningsnav på nätet

Min kusin som också är översättare tipsade mig om ett par sidor som jag kan registrera mig på och hitta potentiella arbetsgivare och kollegor på. Jag är som vanligt lite segstartad och registrerar mig nästan en vecka efter att jag fått reda på sidorna. En anledning är att jag inte haft tillräckligt med pengar på kortet och att min bankdosa stannade hemma under Finlandsvistelsen. Annars har jag inga ursäkter.

Det skrämmer mig lite grann att söka jobb. Det är den ständigt närvarande rädslan att göra fel, att göra bort mig. Jag gillar inte att vara en osäker mes, men det kommer inte att ändras om jag inte försöker mig på någonting ute i verkligheten. Fantasier och dagdrömmar räknas inte. Det skulle vara så skönt ifall jag inte behövde känna mig som en parasit så mycket mera. Det är inget självkänslehöjare.

Väntar på besked om jobbet som biblioteksassistent. Jag har dumt nog inte vågat ringa och fråga ännu. Fan ta min blyghet. Det finns inget gulligt, romantiskt eller positivt med att nästan föredra fattigdom och elände framför ett intressant jobb. Det är destruktivt. Jag vill våga skicka ut ansökningar till trevliga förlag jag kan tänka mig att jobba för men jag fastnar direkt i formuleringen av ansökningsbrevet och presentationen. Tänk om jag som ska vara "expert" på språk stavar fel på något simpelt ord och sabbar min chans för alltid?

Vi får se om hemsidorna hjälper eller stjälper i jobbsökandet och om det blir något krångel med socialbidraget ifall jag tar små uppdrag och måste starta ett företag. Jag vet inte riktigt vad jag ger mig in på och det skrämmer mig ohyggligt mycket, men ingen annan kan göra det åt mig. Jag ska försöka tänka positivt och se det som en möjlig ljusning i jobbsökandet. Jag brottas mot min pessimism just nu, det är ju bra att jag åtminstone skrivit in mig på översättarsidorna, eller hur?

Det är en början.

I bounce back

Ibland måste man nå botten för att kunna ta sig upp till ytan igen. Mitt lilla extraknäck är ibland en sak som håller mig flytande. När folk behöver mig, när det är saker som jag kan påverka och bestämma över känns det bra. Jag känner mig meningsfull och viktig igen.

Imorgon ska jag lämna ut nycklar till lägenhetsnyinflyttad person nummer två. På onsdag ska jag hjälpa en gammal boende att få nytt rum i huset efter ett uppbrott med sambon som hon flyttade ut ur huset för. Det känns bra att kunna hjälpa till.

Kanske borde jag börja aktivera mig inom mina rörelser igen eller öka mina arbetstimmar på jobbet? Jag vill göra nytta, inte ruttna bort framför datorn och då kanske jag träffar lite folk igen.

Inget eget företag i sikte

I förrgår var jag på NyföretagarCentrum i Uppsala. Jag fick rådet att inte starta företag innan jag har fått en stabil inkomst eftersom soc med 99.9% säkerhet drar in bidraget ifall jag startar ett. Det var inte så upplyftande besked, men jag insåg att hon hade rätt.

Kvinnan som gav mig råd undrade om jag hade något annat som jag skulle kunna sälja via företag, men jag brukar oftast bli ställd när folk frågar sådana frågor. Vad säger man? Jag tycker om att ägna mig åt att lära mig en massa onödiga och konstiga saker, målar spelfigurer, läser fantasy, sjunger och dricker te. Inget som det direkt går att tjäna pengar på. Kanske te-drickandet och sången då, för om jag dessutom var akrobat skulle jag kunna satsa på en karriär som Geisha. Tyvärr har jag inte riktigt kroppsformen för det och det skulle nog inte vara lagligt i Svea rike.

Det kändes inte kul att sitta på fel sida av ett skrivbord och höra att jag inte bör starta eget ännu, men ibland kan dåliga besked och besvikelse bli den känga i röven som jag behöver för att kunna göra något åt saker och ting. Jag fick en hel drös med papper som jag kan läsa igenom för att bättre förbereda mig på när dagen väl kommer. Jag ska inte deppa ihop över det här och försöka se till att det uppstår någonting kreativt ur det. Av någon märklig anledningen gör tanken på mötet att jag får lust att städa. Jag har en timme på mig innan husjobbet, så jag ger efter för det märkliga behovet idag.

Annars som hänt är att jag gjort en provöversättning om jag skicka in i fredags. Har inte hört ett ljud från uppdragsgivaren om det var bra eller dåligt. Jag är inte så optimistiskt angående det, men det var märkligt eftersom de fick mitt namn från någon person som jag aldrig hört talas om. Först trodde jag att det var personen som höll i min senaste arbetsintervju, men det var inte hans namn. Om det leder till fler uppdrag blir jag inte sur över det, annars är det inte mycket som jag har förlorat.

I helgen åker jag inåt landet för att hälsa på en vän. Det skulle ha blivit av förra helgen, men jag hade lyckats trippelboka mig. Rollspel, 30-årskalas och besök på annan ort. Jag gick på kalaset eftersom jag lovat att gå på det först, men det kändes ändå taskigt att avboka det andra. Det visade sig vara lika bra med resan eftersom hon visade sig vara riktigt upptagen då.