I den bästa av världar

Jag har ett stående personligt motto: saker och ting har en tendens att falla på plats så småningom. Naturen är både vän av ordning och av kaos, men när det gäller mänskliga relationer och saker så brukar saker och ting ordna upp sig. Lägg märke till att jag inte säger till det bästa, för det är inte alltid saker och ting utvecklar sig åt det man tror är ett bra håll.

Det översättningsjobbet som jag fick gick bokstavligt talat åt helvete. Jag fick en check som såg misstänkt falsk ut och det visade den sig vara också. Dessutom förlorade jag 1125 kronor på att processa checken eftersom vårt land inte är vana att hantera checkbetalningar. Mitt hår är ett risbo av tuggummi i blött tillstånd, ett elektriskt skatbo i torrt och jag måste kapa av flera decimeter av skiten för att det ska se vettigt ut utan markanta färgskiftningar.

Jag har en tendens att gräva ner mig i misär att lägga mig under pessimistfilten och bara gråta och svära över hur orättvist och jävligt livet är mot mig, men det brukar sällan hjälpa. Det är lätt att förbanna omständigheter, sin egen eller andras dumhet och bara ge upp, men jag har aldrig riktigt varit typen som ger upp. Tyvärr är jag inte den mesta tålmodiga människan i världen. Jag är van att få saker på stört, utan att behöva vänta. Jag har börjat lära mig det här med tålamod i och med min träning. Jag ser inte resultat, ibland känns rörelserna lättare, ibland övermänskliga och ibland känner jag mig totalt bortkommen och är övertygad om att allting jag gör är fel och att ingenting någonsin kommer att bli bra igen.

Men just nu när jag egentligen borde må som sämst, jag som villigt deklarerat mina emotionella band till mitt hår och dess välmående sant min närmast fobiska rädsla att bli lurad/besviken/förlora/ha fel på något sätt överhuvudtaget, gör jag inte det. Jag kan bokstavligt talat slita av elastiska tussar av mitt hår när det är blött och jag är inte närmare en heltidsanställning eller ett översättningsuppdrag idag än jag var för ett år sedan (jag blev inofficiellt arbetslös 2 oktober förra året), och jag borde enligt konstens alla regler vara på sammanbrottets rand, men jag är de inte. Det är något förbryllande även för mig.

Det finns sol bakom varje moln, så även detta. Jag har länge funderat på att klippa mig i en speciell frisyr. Hittills har jag inte behövt det eftersom mitt hår varit i stort sett okej, men nu när håret skiftar i två helt olika färger är jag så illa tvungen. Stackars mig, verkligen. Med översättningen hade jag i princip i förväg redan berett mig på att det kanske var något fuffens med uppdragsgivaren, vissa saker var för skumma för att överses, och kunde reagera i stort sett efter noter. Man lär sig mycket med av misstag man har utfört själv och det har jag gjort nu, även om det inte var ett så stort ett. Jag har inte längre någon ursäkt att inte skicka in ansökningar till förlag. Och även om de inte har jobb till mig på stört så vet man aldrig vad som kan dyka upp i framtiden.

Att jag fortfarande är arbetslös leder visserligen till att jag även i fortsättningen måste hälsa på hos socialen varje månad för att kunna bo kvar i mitt studentrum, men det gör också att jag kan hålla igång mina träningsrutiner och mina långt framskridna planer på att komma i form och bli starkare.

Jag tror egentligen inte på någon slump eller mening. Ibland har man tur och ibland otur. Jag har haft en rejäl massa otur på sistone, en del av den självförvållad och rent sagt klantig, men man lär sig alltid någonting av sina misstag. Även om jag inte är en sjuklig optimist, utan snarare realist med dragning åt det pessimistiska hållet så får jag väl ändå lov att hoppas på saker och ting och se det lite från den ljusa sidan. När jag var fjorton föreställde jag mig att jag skulle ha skrivit och gett ut minst en bok vid det här laget. Tyvärr har jag aldrig varit så bra på realistisk planering. Men livet går vidare och förhoppningsvis mot ett ljusare håll.