Igår sjöng jag inför en av de största publikmassorna som jag någonsin sjungit för. Och det kändes underbart. Jag var givetvis inte helt ensam, Ad Hoc-kör var med mig. Närapå allting klaffade sångtekniskt och det som inte klaffade förstärkte effekten. I flera timmar efteråt kändes mitt hjärta väldigt lätt och jag gick omkring som i ett rus. Nu nästan åtta timmar senare kan jag fortfarande inte såga sönder minnet som jag brukar göra med så mycket. En bra start på det nya året, må så vara ett par dagar in.
Publiken kändes annorlunda. De flesta kände till låtarna
vi körde eftersom de är kända, och inte på grund av oss. De klappade
med i takten på sista sången och jag improviserade den solosnutt jag
hade i den. Till körens och publikens förvåning och förtjusning. Jag
minns inte mycket av det, men det var roligt.
Ända sedan jag var liten har jag alltid intalat mig själv att jag inte är någon entertainer. Jag är en blyg person som bara råkar gilla saker som kan nyttjas till att underhålla folk. Det är okej att hobbysyssla med musik och sjunga på sitt rum bara för att det är kul. Om jag ska visa upp mina skills är det alltid under stor nervositet och med hjärtat i halsgropen. Men nu byttes nervositeten ut mot någonting annat när jag stod där bland de andra i kören och bländades av starka strålkastare. Det händer inte mig så ofta, men det kändes märkligt bekvämt och jag var mer uppspelt och glad än nervös. Det är en lustig känsla när man lyckas överraska sig själv.
Jag känner hur jantelagen pockar i bakhuvudet försöker att få mig att använda lite diskretare ordalag, men det går inte. Det här var en av de bästa konserter jag någonsin gjort. Efter en lite eländig jul med sjukdomar och dödsfall tycker jag att jag förtjänar känslan av den. Jag hoppas på mer bra upplevelser under det kommande året.
Visar inlägg med etikett Blyghet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Blyghet. Visa alla inlägg
fredag 6 januari 2012
måndag 12 september 2011
Konsten att umgås och att vara ensam
Jag har alltid varit en lite egen figur, av dualistisk natur. Det mesta i mitt liv är ganska motsägelsefullt, men icke desto mindre verkligt. Ta till exempel det här med att umgås med folk. Jag tycker om mina vänner och umgås gärna, men jag har inget emot att vara ensam. Det är när saker och ting blir påtvingat och utan förvarning som det blir jobbigt.
Jag är vad man skulle kalla introvert, navelskådande och såntdärnt. Om det inte framgått av tidigare inlägg så säger jag det rent ut nu. Jag trivs bra på egen hand eller i mindre grupper av folk, har jag för mycket folk omkring mig tappar jag gnistan och koncentrationen. Vet jag att jag ska umgås med en större skara folk är jag beredd på det och inställd på att umgås och ju längre jag stannar på en fest med främmande människor desto mer bekväm blir jag. När jag är inställd på någonting är det svårt för mig att göra annat, just för att jag peppat mig själv till att göra just detta och inget annat. En sak i taget är min melodi.
Det blev fel när jag blev sjuk nyligen. Jag hade en väldigt social vecka inplanerad, men jag blev seg och snorig och kunde knappt gå utanför dörren. Aktiviteter som jag planerat fick ställas in och mitt vanliga schema stuvades om. Träning, kör, rollspel och vänner fick vänta på mitt tillfrisknande och det är lite svårt att komma i fas med det igen. Inget oövervinnerligt hinder, men väl lite stört. Och eftersom att det blev så mycket som föll bort uppstod en slags tomhet inuti. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, som om jag aldrig umgicks med mig själv i vanliga fall. Jag såg lite på film tills jag tappade koncentrationen och sen läste jag lite, men det kändes inte helt okej. Jag skulle ju egentligen ha gjort annat och det tog ett tag att ställa om. Resten av sjukhelgen förlöpte relativt smärtfritt, men just den första dagen var jag milt uttryckt lite bitter och ur balans.
För tillfället är jag på väg att avsluta en bok som heter Introvert Advantage som är skriven av en amerikansk psykolog. Den tar upp mycket som jag inte tänkt på att koppla ihop med min blyghet och bitvis självvalda isolering. Jag har lagt massor av bokmärken i de delar som kan vara bra att bläddra tillbaka till i framtiden med små bilder för att symbolisera vad stycket handlar om. Just nu är det bara remsor ur ett A5-block, men jag kanske gör det lite festligare i framtiden.
Boken skiljer mellan att vara blyg/ ha social fobi och att vara introvert. Social fobi innebär att sociala situationer ger personer en känsla av ångest och fysiskt obehag vid bara tanken på situationer medan man vid introversion blir trött eller smått obekväm i för stora och långa sociala sammanhang. Man kan givetvis vara introvert och blyg samtidigt, men man kan även vara extrovert* i samma situation, vilket måste vara oerhört motsägelsefullt och jobbigt. Är man introvert blir man stimulerad av att t ex stilla sitta och läsa en bok medan man som extrovert blir peppad av att umgås med folk och ständigt få input utifrån. Att vara utåtriktad är enligt den statistik som boken uppger vanligare, det lär går en inåtriktad person per tre utåtriktare, vilket innebär att det är norm att vara utåtriktad. Detta leder förstås till lite märkliga fördomar. Vi får ta del av patientberättelser från författarens klienter där oroliga föräldrar till introverta barn undrar hur de ska få sina barn att bli mer sociala. Att vara introvert innebär inte att man är asocial, det innebär bara att man blir överstimulerad och trött av att umgås för länge med människor och behöver tid för sig själv för att bearbeta saker.
En annan sak som boken tar upp är hur information färdas i hjärnan. Extroverta personers nervsignaler tar en genväg och hinner snabbare till målet i amygdala, medan introvertas signalerna tar den längre, sceniska vägen. Det leder till att man inte alltid hittar rätt ord när man ställs inför en rak fråga man inte är beredd på, samt att information i hjärnan lagras i långtidsminnet.
Ytterligare en sak som jag fastnade för är en möjlig förklaring till exemplet med min sjukfrånvaro ovan, att jag hade svårt att komma igen i rutiner när de avbrutits. Det ska tydligen också vara typiskt för introverta, just på grund av de längre nervbanorna. Nu svär jag inte vid den här boken som en bibel, men den har fått mig att se på mig själv och mitt beteende som mer "normalt" än tidigare. Jag har länge förundrats över mitt knasiga, motsägelsefulla beteende och hur jag reagerar på saker och ting och haft fler tunga och omöjliga krav på mig själv. Det finns så mycket som boken tar upp som jag känner igen i mig själv som jag knappt ens kommer ihåg, men jag rekommenderar att folk som känner sig som panelhönor, tysta och osociala tar sig en titt på denna bok (eller kollar på författarens hemsida innan man bestämmer sig för att köpa). Det är inget fel på dig om du inte alltid känner för att umgås med folk, det är bara så du är funtad. Förhoppningsvis så är den till stor hjälp för folk som skuldbelägger sig själva för att de inte "ids" umgås med folk hela tiden eller för att de inte orkar lika mycket som sina "mer sociala" kompisar.
Jag erkänner, jag har börjat att läsa av mina närmaste vänner för att se vilka som skulle kunna vara vilken personlighetstyp. Det är inte alltid så lätt som det verkar. Folk kan vara oerhört sociala men ändå uppskatta stora mängder egentid. Det är trots allt en glidande skala och ingen människa är helt lik en annan i beteende. Jag har inte köpt allt som står i boken, för allt känns inte relevant för mig, men det kanske stämmer in på andra.
*Åsikter går isär om det ska heta extravert eller extrovert. I Introvert Advantage skriver författaren extrovert.
Länk-o-rama:
Artikel om introversion
Författarens hemsida
Förenklat test om personlighetstyper.
Jag är vad man skulle kalla introvert, navelskådande och såntdärnt. Om det inte framgått av tidigare inlägg så säger jag det rent ut nu. Jag trivs bra på egen hand eller i mindre grupper av folk, har jag för mycket folk omkring mig tappar jag gnistan och koncentrationen. Vet jag att jag ska umgås med en större skara folk är jag beredd på det och inställd på att umgås och ju längre jag stannar på en fest med främmande människor desto mer bekväm blir jag. När jag är inställd på någonting är det svårt för mig att göra annat, just för att jag peppat mig själv till att göra just detta och inget annat. En sak i taget är min melodi.
Det blev fel när jag blev sjuk nyligen. Jag hade en väldigt social vecka inplanerad, men jag blev seg och snorig och kunde knappt gå utanför dörren. Aktiviteter som jag planerat fick ställas in och mitt vanliga schema stuvades om. Träning, kör, rollspel och vänner fick vänta på mitt tillfrisknande och det är lite svårt att komma i fas med det igen. Inget oövervinnerligt hinder, men väl lite stört. Och eftersom att det blev så mycket som föll bort uppstod en slags tomhet inuti. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, som om jag aldrig umgicks med mig själv i vanliga fall. Jag såg lite på film tills jag tappade koncentrationen och sen läste jag lite, men det kändes inte helt okej. Jag skulle ju egentligen ha gjort annat och det tog ett tag att ställa om. Resten av sjukhelgen förlöpte relativt smärtfritt, men just den första dagen var jag milt uttryckt lite bitter och ur balans.
För tillfället är jag på väg att avsluta en bok som heter Introvert Advantage som är skriven av en amerikansk psykolog. Den tar upp mycket som jag inte tänkt på att koppla ihop med min blyghet och bitvis självvalda isolering. Jag har lagt massor av bokmärken i de delar som kan vara bra att bläddra tillbaka till i framtiden med små bilder för att symbolisera vad stycket handlar om. Just nu är det bara remsor ur ett A5-block, men jag kanske gör det lite festligare i framtiden.
Boken skiljer mellan att vara blyg/ ha social fobi och att vara introvert. Social fobi innebär att sociala situationer ger personer en känsla av ångest och fysiskt obehag vid bara tanken på situationer medan man vid introversion blir trött eller smått obekväm i för stora och långa sociala sammanhang. Man kan givetvis vara introvert och blyg samtidigt, men man kan även vara extrovert* i samma situation, vilket måste vara oerhört motsägelsefullt och jobbigt. Är man introvert blir man stimulerad av att t ex stilla sitta och läsa en bok medan man som extrovert blir peppad av att umgås med folk och ständigt få input utifrån. Att vara utåtriktad är enligt den statistik som boken uppger vanligare, det lär går en inåtriktad person per tre utåtriktare, vilket innebär att det är norm att vara utåtriktad. Detta leder förstås till lite märkliga fördomar. Vi får ta del av patientberättelser från författarens klienter där oroliga föräldrar till introverta barn undrar hur de ska få sina barn att bli mer sociala. Att vara introvert innebär inte att man är asocial, det innebär bara att man blir överstimulerad och trött av att umgås för länge med människor och behöver tid för sig själv för att bearbeta saker.
En annan sak som boken tar upp är hur information färdas i hjärnan. Extroverta personers nervsignaler tar en genväg och hinner snabbare till målet i amygdala, medan introvertas signalerna tar den längre, sceniska vägen. Det leder till att man inte alltid hittar rätt ord när man ställs inför en rak fråga man inte är beredd på, samt att information i hjärnan lagras i långtidsminnet.
Ytterligare en sak som jag fastnade för är en möjlig förklaring till exemplet med min sjukfrånvaro ovan, att jag hade svårt att komma igen i rutiner när de avbrutits. Det ska tydligen också vara typiskt för introverta, just på grund av de längre nervbanorna. Nu svär jag inte vid den här boken som en bibel, men den har fått mig att se på mig själv och mitt beteende som mer "normalt" än tidigare. Jag har länge förundrats över mitt knasiga, motsägelsefulla beteende och hur jag reagerar på saker och ting och haft fler tunga och omöjliga krav på mig själv. Det finns så mycket som boken tar upp som jag känner igen i mig själv som jag knappt ens kommer ihåg, men jag rekommenderar att folk som känner sig som panelhönor, tysta och osociala tar sig en titt på denna bok (eller kollar på författarens hemsida innan man bestämmer sig för att köpa). Det är inget fel på dig om du inte alltid känner för att umgås med folk, det är bara så du är funtad. Förhoppningsvis så är den till stor hjälp för folk som skuldbelägger sig själva för att de inte "ids" umgås med folk hela tiden eller för att de inte orkar lika mycket som sina "mer sociala" kompisar.
Jag erkänner, jag har börjat att läsa av mina närmaste vänner för att se vilka som skulle kunna vara vilken personlighetstyp. Det är inte alltid så lätt som det verkar. Folk kan vara oerhört sociala men ändå uppskatta stora mängder egentid. Det är trots allt en glidande skala och ingen människa är helt lik en annan i beteende. Jag har inte köpt allt som står i boken, för allt känns inte relevant för mig, men det kanske stämmer in på andra.
*Åsikter går isär om det ska heta extravert eller extrovert. I Introvert Advantage skriver författaren extrovert.
Länk-o-rama:
Artikel om introversion
Författarens hemsida
Förenklat test om personlighetstyper.
onsdag 22 juni 2011
Ack, ack, ack*
Det märks att jag är väldigt ny på en reguljär arbetsplats. Är ännu inte helt säker på när man får vara ledig gratis och hur man på diskretast möjliga sätt tar reda på det. Som tur är har jag bra kollegor som jag vågar fråga utan at känna mig dum, det näst diskreta sättet. . På fredag är det ledigt så det blir långhelg. Pojken har halvdag så vi kan fira lite midsommar på fredag.
Vågar över huvudtaget fråga lite mer om olika saker på jobbet, om man med våga menar tvingar sig med hjärtat i halsgropen som man skäms för eftersom det är en simpel fråga och inte en kamp på liv och död man gör. Rösten brukar stocka sig i halsen och jag får bara fram små pinsamma pip innan jag flyr fältet för att slicka mina sår. Men det går bättre för varje gång jag försöker. Bäst är det om jag blir tilltalad, då kan jag svara lugnt och sansat, något som ögonöppnaren i måndags påpekade. När jag var yngre såg jag varje gång jag vågade prata om något som en stor seger, vilket förmodligen misstolkades ibland när jag gjorde segergester i personens åsyn efteråt. Jag var ett konstigt barn, men framför allt ett blygt barn. Nu är jag en blyg och osäker vuxen istället. Det enda som har förändrats är min omgivning.
Jag diskuterade blyghet med en av korridorsgrannarna häromdagen. Vi är båda ganska försiktiga personer, men med lite olika hangups när det gäller att prata med folk. Jag känner även personer som inte blir nervösa alls. Googlade loss lite och hittade detta fantastiska inlägg som beskriver exakt hur jag känner mig. Ibland slår det bara slint så åt helvete. Sitter just nu och ångestar över ett erbjudande om översättning som jag borde ta, men det är just det där bordet som stör. Det är nu jag ska vara vuxen och ansvarstagande och ha ett jobb där det ingår en massa självständigt arbete (yay!) men även ett stort ansvar för att ragga kunder.Och som lärarna på ÖP sa, man är aldrig bättre än det senaste man har skrivit. Men det är min dröm och över min döda kropp att min blyghet ska sätta käppar i hjulet för mig.
Jag vill, jag vet och jag kan en massa saker. Översättandet passar mig och min personlighet som handen i handsken. Jag får nörda och besserwissra mig in i massor av nya områden och leka med ord, meningar och betydelser. Det kanske inte uppväger ångesten som kommer att gurgla bakom dörren vid smygande deadlines, kundkontakt eller den ekonomiska biten med att driva ett företag, men jag börjar tro att det är någonting jag kan göra. Jag hoppas verkligen att det går och att jag orkar "ta mig i kragen" (som folk säger) eller utsätta mig för någonting min egen kropp uppfattar som dödlig fara (som jag säger) och börja. Jag ska prata med min syster pepp-coachen och höra vad hon har att säga om företag och få lite uppmuntran. Ibland är det skönt att komma från en familj som består av 40% ekonomer och genki.
Det tar sig för den här blyga perfektionisten.
*Standardljudet jag ger ifrån mig vid diverse squick och obehag.
Vågar över huvudtaget fråga lite mer om olika saker på jobbet, om man med våga menar tvingar sig med hjärtat i halsgropen som man skäms för eftersom det är en simpel fråga och inte en kamp på liv och död man gör. Rösten brukar stocka sig i halsen och jag får bara fram små pinsamma pip innan jag flyr fältet för att slicka mina sår. Men det går bättre för varje gång jag försöker. Bäst är det om jag blir tilltalad, då kan jag svara lugnt och sansat, något som ögonöppnaren i måndags påpekade. När jag var yngre såg jag varje gång jag vågade prata om något som en stor seger, vilket förmodligen misstolkades ibland när jag gjorde segergester i personens åsyn efteråt. Jag var ett konstigt barn, men framför allt ett blygt barn. Nu är jag en blyg och osäker vuxen istället. Det enda som har förändrats är min omgivning.
Jag diskuterade blyghet med en av korridorsgrannarna häromdagen. Vi är båda ganska försiktiga personer, men med lite olika hangups när det gäller att prata med folk. Jag känner även personer som inte blir nervösa alls. Googlade loss lite och hittade detta fantastiska inlägg som beskriver exakt hur jag känner mig. Ibland slår det bara slint så åt helvete. Sitter just nu och ångestar över ett erbjudande om översättning som jag borde ta, men det är just det där bordet som stör. Det är nu jag ska vara vuxen och ansvarstagande och ha ett jobb där det ingår en massa självständigt arbete (yay!) men även ett stort ansvar för att ragga kunder.Och som lärarna på ÖP sa, man är aldrig bättre än det senaste man har skrivit. Men det är min dröm och över min döda kropp att min blyghet ska sätta käppar i hjulet för mig.
Jag vill, jag vet och jag kan en massa saker. Översättandet passar mig och min personlighet som handen i handsken. Jag får nörda och besserwissra mig in i massor av nya områden och leka med ord, meningar och betydelser. Det kanske inte uppväger ångesten som kommer att gurgla bakom dörren vid smygande deadlines, kundkontakt eller den ekonomiska biten med att driva ett företag, men jag börjar tro att det är någonting jag kan göra. Jag hoppas verkligen att det går och att jag orkar "ta mig i kragen" (som folk säger) eller utsätta mig för någonting min egen kropp uppfattar som dödlig fara (som jag säger) och börja. Jag ska prata med min syster pepp-coachen och höra vad hon har att säga om företag och få lite uppmuntran. Ibland är det skönt att komma från en familj som består av 40% ekonomer och genki.
Det tar sig för den här blyga perfektionisten.
*Standardljudet jag ger ifrån mig vid diverse squick och obehag.
måndag 20 juni 2011
Omvälvande
Idag hände något som fått mig att fundera hur mitt förflutnas grepp fortfarande påverkar mig och utövar sin ologiska makt på mitt liv. Jag började tänka på vissa saker och blev väldigt upprörd. I vanliga fall skäms jag och försöker hålla mig undan, ett beteende som är väl invant och inövat. Så fort jag mår dåligt vill jag bara bort, ingen förstår hur dåligt jag mår. Ingen ska behöva bära min smärta.
Det fanns en person i närheten som jag inte känner så väl, och jag väntade mig i princip det värsta. Att personen skulle skruva på sig oroligt och göra tafatta försök till att trösta, men det hände inte.
Jag är så rädd varje gång jag bryter ihop att det ska vara gången när folk tröttnar på mig och säger Skärp dig för fan! Det har gått tio år och inget blir bättre av att du lipar. Hittills det det inte inträffat, men jag bävar inför det jag upplever som den oundvikliga stunden när folk tröttnar på min trasighet och jag blir ensam igen. Jag är överhuvudtaget rädd för att vara påfrestande för människor. Jag får inte var för tyst, prata för mycket, vara för entusiastisk, vara för duktig och så vidare i all evighet amengud.
Hen sa egentligen inte så mycket. Personen berättade sakligt och vänligt hur det är jag uppfattas av folk omkring mig. Jag har en känslomässig mur omkring mig, menar hen och det är svårt att nå fram. I den stunden kändes det precis som om jag såg in i tidsrymden som TARDIS tar sig igenom till olika platser. Det var inte bara insikten om min emotionella järnridå hur utan allt, allting som är jag, hänger ihop. Hur allting påverkats av det jag så länge velat förtränga och glömma bort. Jag har förtängt och glömt till den grad att jag inte längre ser skogen för alla träd. Jag känner som om min skolgång var ett minfält som inte får beträdas för risken att mina minnen exploderar rätt upp i känslocentrat.
Jag minns inte allt som har hänt mig, jag har haft mina teorier om varför det har hänt och känt oerhörd skuld över det som pågick. Det var mitt fel för att jag lät det hända, men oavsett hur stor min skuld är var det inte jag som bad om det. Jag var annorlunda, extremt introvert, ifrågasättande och obenägen att fjäska för folk. Allt detta har lett till ett sällan skådat självförnekande och självömkande som jag inte alltid kunnat stå för.
Kanske är det för att personen jag råkade prata med på sitt sätt är professionell, van vid trasiga själar och stukade självbilder, men hen sa saker som jag aldrig tänkt på. Jag har alltid varit av den uppfattning att det var mitt fel, men inte min skyldighet att rätta till felet. Egentligen är det nog snarare tvärtom. Även om allt som är fel med mig knappast kan beskyllas på mitt förflutna så har en hel del av dem förvärrats av det.
Min ambivalenta självsyn. Självtvivlet. Rädslan. Blygheten. Perfektionismen. Känslan att jag alltid måste göra allting själv för att folk inte kan ta mig och min smärta. På sätt och vis har jag både överdrivit och underdrivit olika aspekter av problemet. Källan till problemen har underdrivits och symtomen överdrivits. Jag har alltid upplevt det som att jag mår för dåligt för att ha varit med om det jag varit med om. På sätt och vis var det rätt, men inte helt.
Jag försöker hitta orden och förklara vad det är jag har insett, men det finns inga ord eller formuleringar som riktigt räcker till. Jag får väl helt enkelt nöja mig med att säga att jag har sett sambanden. Jag förstår nu. Jag förstår mig nu och förhoppningsvis kan jag äntligen lämna väntrummet. Nu börjar förhoppningsvis vägen till den person som det är meningen att jag ska bli.
Det fanns en person i närheten som jag inte känner så väl, och jag väntade mig i princip det värsta. Att personen skulle skruva på sig oroligt och göra tafatta försök till att trösta, men det hände inte.
Jag är så rädd varje gång jag bryter ihop att det ska vara gången när folk tröttnar på mig och säger Skärp dig för fan! Det har gått tio år och inget blir bättre av att du lipar. Hittills det det inte inträffat, men jag bävar inför det jag upplever som den oundvikliga stunden när folk tröttnar på min trasighet och jag blir ensam igen. Jag är överhuvudtaget rädd för att vara påfrestande för människor. Jag får inte var för tyst, prata för mycket, vara för entusiastisk, vara för duktig och så vidare i all evighet amengud.
Hen sa egentligen inte så mycket. Personen berättade sakligt och vänligt hur det är jag uppfattas av folk omkring mig. Jag har en känslomässig mur omkring mig, menar hen och det är svårt att nå fram. I den stunden kändes det precis som om jag såg in i tidsrymden som TARDIS tar sig igenom till olika platser. Det var inte bara insikten om min emotionella järnridå hur utan allt, allting som är jag, hänger ihop. Hur allting påverkats av det jag så länge velat förtränga och glömma bort. Jag har förtängt och glömt till den grad att jag inte längre ser skogen för alla träd. Jag känner som om min skolgång var ett minfält som inte får beträdas för risken att mina minnen exploderar rätt upp i känslocentrat.
Jag minns inte allt som har hänt mig, jag har haft mina teorier om varför det har hänt och känt oerhörd skuld över det som pågick. Det var mitt fel för att jag lät det hända, men oavsett hur stor min skuld är var det inte jag som bad om det. Jag var annorlunda, extremt introvert, ifrågasättande och obenägen att fjäska för folk. Allt detta har lett till ett sällan skådat självförnekande och självömkande som jag inte alltid kunnat stå för.
Kanske är det för att personen jag råkade prata med på sitt sätt är professionell, van vid trasiga själar och stukade självbilder, men hen sa saker som jag aldrig tänkt på. Jag har alltid varit av den uppfattning att det var mitt fel, men inte min skyldighet att rätta till felet. Egentligen är det nog snarare tvärtom. Även om allt som är fel med mig knappast kan beskyllas på mitt förflutna så har en hel del av dem förvärrats av det.
Min ambivalenta självsyn. Självtvivlet. Rädslan. Blygheten. Perfektionismen. Känslan att jag alltid måste göra allting själv för att folk inte kan ta mig och min smärta. På sätt och vis har jag både överdrivit och underdrivit olika aspekter av problemet. Källan till problemen har underdrivits och symtomen överdrivits. Jag har alltid upplevt det som att jag mår för dåligt för att ha varit med om det jag varit med om. På sätt och vis var det rätt, men inte helt.
Jag försöker hitta orden och förklara vad det är jag har insett, men det finns inga ord eller formuleringar som riktigt räcker till. Jag får väl helt enkelt nöja mig med att säga att jag har sett sambanden. Jag förstår nu. Jag förstår mig nu och förhoppningsvis kan jag äntligen lämna väntrummet. Nu börjar förhoppningsvis vägen till den person som det är meningen att jag ska bli.
torsdag 16 juni 2011
UppCon XI!
 |
| Cosplay-SM sett från/för ovan. I det stora vita tältet såldes lycka och Pocky. |
Då var det dags igen. Helgen när staden övertas av lolitor och färgglada teve-spelsfigurer för en helg medan lokalbefolkningen flyr fältet eller tar kort på händelsen. För två veckor sedan inleddes Nordens största konvent för japansk populärkultur. (Jag är lite sen med mitt inlägg.) UppCon är bäst och oavsett hur mycket jag gnäller på köer som pågår i sjuttioelva år och fjortisar som skriker en i öronen när man råkar passera dem samt hamstrar på sig all pocky utom den med tråkig mjölksmak, så är UppCon en av de absolut bästa sakerna med att bo i Uppsala. När alla andra sover i sovsalar kan jag chilla hemma och äta min egen mat (även om jag sällan gör det under konventet ^^).
 |
| Making Uppsala weird since '06! |
Eftersom jag redan spenderat större delen av lönen på cykel och mobil tänkte jag låta bli att köpa en massa skrot från UppCon, men jag visste redan vid den tanken att det inte skulle inträffa. Jag har väl inte handlat mer än jag brukar på konventet, men det blev en hel del. De som var på plats kanske kan räkna ut hur mycket jag la ut för pryttlarna genom att kolla på bilderna, mer tänker jag inte säga...
 |
| Pictured above: Fyrkantiga Fünd. |
Jag köpte även en till bok om amigurumis av det läskigare slaget och en Hetalia-statyett i en överraskningslåda från SF-bokhandelns bord. I lådan gömde sig en liten Japan som numera sitter och ser strängt på mig från datorskärmens fot. Väldigt lämpligt. Kanske köper jag en till nästa gång jag är i Stockholm i höst.
 |
| Nihon-sama ur Hetalia Axis Powers |
Den lokala föreningen Pray for Japan Uppsala sålde små japanska föremål där pengarna oavkortat gick till hjälp för återbyggnaden efter jordbävningen och tsunamins härjningar. Jag köpte sushimagneter och ett sushimobilsmycke. Jag funderade länge över mobilsmycket eftersom jag inte längre äger en telefon som går att hänga något i. Slutligen övertalade min inre prylgalning mig om att jag kan använda det till något annat. Jag gillar rom-sushi rent estetiskt, men den faller mig inte riktigt i smaken som mat.
 |
| Om nom nom. Och en trana i den trasiga lådan. |
Mer om själva konventet, som vanligt blev större delen av Cosplayen tokägd av Norrländsk Cosplayfront, varav majoriteten, namnet till trots, numera bor i Kungliga Hufvudstaden. Dessvärre tycks inte de delta i cosplaytävlingarna längre, men det är kanske lika bra eftersom de sätter ribban ganska högt för alla andra cosplayare. Två av folken i gruppen var dessutom medkonferenciärer för eventen i år. Välförtjänt. Om man youtubar Norrländsk Cosplayfront så hittar man diverse filmat material från förra och årets konvent där de härjat loss i sina dräkter och sketcher. Cosplayen var överhuvudtaget högre nivå på än tidigare. Många kostymer höll medelhög till proffsig standard vilket kan tyda på att cosplayarna blivit äldre samt är behjälpt av att man numera måste betala för att delta i tävlingen. Cosplay och mycket annat finns att beskåda på konventsbilder.se.
Såg nu i efterhand att Johanna Koljonen, en av mina nördhjältar, bevistade UppCon under ett litet tag för att kränga sin manga i försäljningstältet. Hon är ena halvan av finska mangaduon Ms Mandu som skriver och tecknar mangan Oblivion High. Är lite bitter över att jag missade det, men mangaduon var inte där särskilt länge enligt bloggen jag läste det på. Jag hade faktiskt ingen aning om att hon skrev manga förrän i efterhand så jag skulle nog inte ha kollat särskilt efter henne ändå.
Är überpepp™ inför nästa år redan och hoppas kunna klä upp mig lite bättre till nästa år.
 |
torsdag 26 augusti 2010
När ämnena blir större än orden som ska beskriva dem
Sitter och filar på flera blogginlägg för tillfället. Jag har ett par om känsliga ämnen som jag inte bestämt mig för om jag bör lägga upp eller inte. Andra känns bara inte så dagsaktuella. Vissa ligger i malpåse.
Mina inlägg blir ofta väldigt långa och oöverskådliga vilket gör korrekturläsningen som jag helst av allt vill göra snabbt men noggrant väldigt svår. Man kan kolla på de rödlinjerade orden, men man kan ha använt ett helt rättstavat ord på fel plats. Det märker inte stavningskontrollen av.
Förutom mitt maniska länkande och korrläsande försöker jag att skriva om ämnen som berör eller intresserar mig på något sätt. Internet, böcker, aktuella händelser. Jag vill skriva så bra och rätt som möjligt för att hålla fingrarna och uttrycksförmågan i trim. Det blir en krock mellan min perfektionistiska och kreativa natur. Kanske borde jag korta mina inlägg lite eller skriva dem lite tidigare på dagen så att de verkligen kommer upp någon gång?
Mitt mål är att publicera två till tre inlägg i veckan. Det är inte alltid jag klarar av det. Jag snittar på runt ett inlägg per vecka sedan bloggen startades. Vissa veckor är jag helt enkelt mer upptagen i verkligheten än på nätet. Jag kanske inte borde övertänka så mycket som jag gör och bara skriva. Det är den främsta anledningen till att jag har en blogg.
Mina inlägg blir ofta väldigt långa och oöverskådliga vilket gör korrekturläsningen som jag helst av allt vill göra snabbt men noggrant väldigt svår. Man kan kolla på de rödlinjerade orden, men man kan ha använt ett helt rättstavat ord på fel plats. Det märker inte stavningskontrollen av.
Förutom mitt maniska länkande och korrläsande försöker jag att skriva om ämnen som berör eller intresserar mig på något sätt. Internet, böcker, aktuella händelser. Jag vill skriva så bra och rätt som möjligt för att hålla fingrarna och uttrycksförmågan i trim. Det blir en krock mellan min perfektionistiska och kreativa natur. Kanske borde jag korta mina inlägg lite eller skriva dem lite tidigare på dagen så att de verkligen kommer upp någon gång?
Mitt mål är att publicera två till tre inlägg i veckan. Det är inte alltid jag klarar av det. Jag snittar på runt ett inlägg per vecka sedan bloggen startades. Vissa veckor är jag helt enkelt mer upptagen i verkligheten än på nätet. Jag kanske inte borde övertänka så mycket som jag gör och bara skriva. Det är den främsta anledningen till att jag har en blogg.
torsdag 12 augusti 2010
Översättningsnav på nätet
Min kusin som också är översättare tipsade mig om ett par sidor som jag kan registrera mig på och hitta potentiella arbetsgivare och kollegor på. Jag är som vanligt lite segstartad och registrerar mig nästan en vecka efter att jag fått reda på sidorna. En anledning är att jag inte haft tillräckligt med pengar på kortet och att min bankdosa stannade hemma under Finlandsvistelsen. Annars har jag inga ursäkter.
Det skrämmer mig lite grann att söka jobb. Det är den ständigt närvarande rädslan att göra fel, att göra bort mig. Jag gillar inte att vara en osäker mes, men det kommer inte att ändras om jag inte försöker mig på någonting ute i verkligheten. Fantasier och dagdrömmar räknas inte. Det skulle vara så skönt ifall jag inte behövde känna mig som en parasit så mycket mera. Det är inget självkänslehöjare.
Väntar på besked om jobbet som biblioteksassistent. Jag har dumt nog inte vågat ringa och fråga ännu. Fan ta min blyghet. Det finns inget gulligt, romantiskt eller positivt med att nästan föredra fattigdom och elände framför ett intressant jobb. Det är destruktivt. Jag vill våga skicka ut ansökningar till trevliga förlag jag kan tänka mig att jobba för men jag fastnar direkt i formuleringen av ansökningsbrevet och presentationen. Tänk om jag som ska vara "expert" på språk stavar fel på något simpelt ord och sabbar min chans för alltid?
Vi får se om hemsidorna hjälper eller stjälper i jobbsökandet och om det blir något krångel med socialbidraget ifall jag tar små uppdrag och måste starta ett företag. Jag vet inte riktigt vad jag ger mig in på och det skrämmer mig ohyggligt mycket, men ingen annan kan göra det åt mig. Jag ska försöka tänka positivt och se det som en möjlig ljusning i jobbsökandet. Jag brottas mot min pessimism just nu, det är ju bra att jag åtminstone skrivit in mig på översättarsidorna, eller hur?
Det är en början.
Det skrämmer mig lite grann att söka jobb. Det är den ständigt närvarande rädslan att göra fel, att göra bort mig. Jag gillar inte att vara en osäker mes, men det kommer inte att ändras om jag inte försöker mig på någonting ute i verkligheten. Fantasier och dagdrömmar räknas inte. Det skulle vara så skönt ifall jag inte behövde känna mig som en parasit så mycket mera. Det är inget självkänslehöjare.
Väntar på besked om jobbet som biblioteksassistent. Jag har dumt nog inte vågat ringa och fråga ännu. Fan ta min blyghet. Det finns inget gulligt, romantiskt eller positivt med att nästan föredra fattigdom och elände framför ett intressant jobb. Det är destruktivt. Jag vill våga skicka ut ansökningar till trevliga förlag jag kan tänka mig att jobba för men jag fastnar direkt i formuleringen av ansökningsbrevet och presentationen. Tänk om jag som ska vara "expert" på språk stavar fel på något simpelt ord och sabbar min chans för alltid?
Vi får se om hemsidorna hjälper eller stjälper i jobbsökandet och om det blir något krångel med socialbidraget ifall jag tar små uppdrag och måste starta ett företag. Jag vet inte riktigt vad jag ger mig in på och det skrämmer mig ohyggligt mycket, men ingen annan kan göra det åt mig. Jag ska försöka tänka positivt och se det som en möjlig ljusning i jobbsökandet. Jag brottas mot min pessimism just nu, det är ju bra att jag åtminstone skrivit in mig på översättarsidorna, eller hur?
Det är en början.
tisdag 26 januari 2010
Det kallas tvivel (och blyghet)
Jag gör så gott jag kan, men ibland känns det som om det inte räcker. Det finns alltid mer som går att göra. Jag grubblar på att ingen läser den här bloggen, för jag har inte delat adressen till någon av mina bekanta, mest eftersom jag då blir medveten om att någon läser den. Jag skriver som bäst när jag vet att ingen kommer att läsa, jag vågar ta ut svängarna och känner mig säker i mina påståenden.
Dessutom är jag blyg. Kanske märks det på hur jag skriver, kanske inte. Jag uttrycker mig bättre skriftligt än muntligt. Då får jag tänka efter hur jag ska lägga upp mina ord, och det händer sällan när jag pratar med folk. Skrivandet ger mig möjligheten att putsa på ett påstående till perfektion. Jag umgås med vissa personer som begåvats med vältalighet. De vet precis hur de ska uttrycka sig och använda rösten för att få folks uppmärksamhet. Och folk lyssnar verkligen. Ibland är det svårt som blyg att komma till tals bland verbala personer. De är fascinerande att lyssna på, jag är tönten som kommer med kärnfulla one-liners.
Det är givetvis inte deras fel att de har en annan talang än jag har, eller att den är mer påtaglig och synlig än att kunna uttrycka sig i skrift är. Jag är helt enkelt inte någon talare. Det går att träna upp sin förmåga att tala inför folk, att verka säker och känna sig bekväm i rollen som samtalets mittpunkt. Vissa har en naturlig fallenhet för att uttrycka sig och självsäker utstråling som får folk att lyssna på dem. Jag önskar ofta att jag också kunde prata som ett proffs, att inte tappa bort mig så fort jag upptäcker att folk faktiskt lyssnar på mig.
De gånger jag läser om kändisar och annat fiint folk blir jag alltid lika konfunderad över hur ofta de säger sig vara blyga "privat". Jag fattar inte riktigt. Blir kändisar blyga eller är värnar de helt enkelt bara om sina privatliv? Är de blyga från början? Det är i och för sig stor skillnad på blyghet och självförtroende, men ibland undrar jag verkligen. Varför väljer man ett så offentligt liv i såfall? Kanske är det ett sätt att komma över blygheten, kanske är de före detta barnstjärnor som haft pushiga föräldrar som velat sola sig i sina ungars glans.
På tal om pushighet finns det många som vill förändra blyga personer till att bli mer utåt och framåtsträvande personer. Blyghet ses som något sjukligt, ett handikapp som ska tränas bort, bort och helst glömmas. Jag är lite kluven till den frågan. Det skulle vara jätteskönt att bli av med min blyghet men när jag tänker efter så har större delen av blygheten som jag upplevde som barn avtagit med åren. Jag är numera snarare en lite tyst och försiktig person än en knallblyg en. Jag kan prata med människor även om jag sällan känner mig bekväm att göra det i större sällskap, fast det är väl inget ovanligt egentligen?
En annan sida av blygheten är just den att man blir väldigt självcentrerad, eller snarare självmedveten. Jag vill inte göra något eller säga saker som sårar eller gör folk upprörda. Jag vill inte verka jobbig. Eftersom jag är ganska tyst är jag en bra lyssnare som tar till mig det som sägs (om jag inte spejsar ut och börjar grubbla på något djupt). Det här är nog anledningen till att många blyga personer blir författare, man kan återberätta saker ur verkligheten och ibland lyckas man få till en naturlig ton i dialogen från saker man (tjuv)lyssnat på. Det är vad jag inbillar mig i allafall.
Dessutom är jag blyg. Kanske märks det på hur jag skriver, kanske inte. Jag uttrycker mig bättre skriftligt än muntligt. Då får jag tänka efter hur jag ska lägga upp mina ord, och det händer sällan när jag pratar med folk. Skrivandet ger mig möjligheten att putsa på ett påstående till perfektion. Jag umgås med vissa personer som begåvats med vältalighet. De vet precis hur de ska uttrycka sig och använda rösten för att få folks uppmärksamhet. Och folk lyssnar verkligen. Ibland är det svårt som blyg att komma till tals bland verbala personer. De är fascinerande att lyssna på, jag är tönten som kommer med kärnfulla one-liners.
Det är givetvis inte deras fel att de har en annan talang än jag har, eller att den är mer påtaglig och synlig än att kunna uttrycka sig i skrift är. Jag är helt enkelt inte någon talare. Det går att träna upp sin förmåga att tala inför folk, att verka säker och känna sig bekväm i rollen som samtalets mittpunkt. Vissa har en naturlig fallenhet för att uttrycka sig och självsäker utstråling som får folk att lyssna på dem. Jag önskar ofta att jag också kunde prata som ett proffs, att inte tappa bort mig så fort jag upptäcker att folk faktiskt lyssnar på mig.
De gånger jag läser om kändisar och annat fiint folk blir jag alltid lika konfunderad över hur ofta de säger sig vara blyga "privat". Jag fattar inte riktigt. Blir kändisar blyga eller är värnar de helt enkelt bara om sina privatliv? Är de blyga från början? Det är i och för sig stor skillnad på blyghet och självförtroende, men ibland undrar jag verkligen. Varför väljer man ett så offentligt liv i såfall? Kanske är det ett sätt att komma över blygheten, kanske är de före detta barnstjärnor som haft pushiga föräldrar som velat sola sig i sina ungars glans.
På tal om pushighet finns det många som vill förändra blyga personer till att bli mer utåt och framåtsträvande personer. Blyghet ses som något sjukligt, ett handikapp som ska tränas bort, bort och helst glömmas. Jag är lite kluven till den frågan. Det skulle vara jätteskönt att bli av med min blyghet men när jag tänker efter så har större delen av blygheten som jag upplevde som barn avtagit med åren. Jag är numera snarare en lite tyst och försiktig person än en knallblyg en. Jag kan prata med människor även om jag sällan känner mig bekväm att göra det i större sällskap, fast det är väl inget ovanligt egentligen?
En annan sida av blygheten är just den att man blir väldigt självcentrerad, eller snarare självmedveten. Jag vill inte göra något eller säga saker som sårar eller gör folk upprörda. Jag vill inte verka jobbig. Eftersom jag är ganska tyst är jag en bra lyssnare som tar till mig det som sägs (om jag inte spejsar ut och börjar grubbla på något djupt). Det här är nog anledningen till att många blyga personer blir författare, man kan återberätta saker ur verkligheten och ibland lyckas man få till en naturlig ton i dialogen från saker man (tjuv)lyssnat på. Det är vad jag inbillar mig i allafall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)