Röstresurser

Nu har halsen blivit inspekterad. Har varit hos ÖNH-läkare som förvånades över mina halsmandlar som tydligen är uppseendeväckande små. Hon körde ner en kamera i närborrarna och svalget och sa till mig att låta som Michael Jacksson. I övrigt verkar det inte ha varit någonting som var värt att notera och jag fick mediciner som torkar ut mun och hals på ett ytterst irriterande sätt. Jag får förmodligen vänta en månad till med att sjunga.

Och imorgon får jag reda på om mitt vikariat fortsätter eller om jag ska förbereda mig på att bråka med a-kassan för mina surt förtjänade slantar igen. Det är nog en underdrift att säga att jag är nervös inför det.

I lite mer positiv ton så har jag äntligen fått ordning på mina amigurumigarnen. Jag köpte en förvaringspåse på ben som egentligen är tänkt för teve-tidningar och fjärrkontroller, men den funkar finfint till garn och virkbehör. Funderar på att pimpa till den så att den inte är så alldaglig, men just nu går funktion före finlir. Att jag inte sjunger innebär att mina andra intressen tar större plats i vardagen. Jag skriver, läser och virkar mer. När jag höll på som värst var jag ju med i tre körer och det var nog där det tog stopp. Det var i snitt tre veckokvällar som gick åt.

Därmed inte sagt att jag inte saknar att sjunga. Jag vågar knappt ta ton just nu eftersom jag är rädd för att det inte är bra för halsen trots att läkaren inte såg någon åverkan på stämbanden. Har fått lite rösttips och goda råd och halsvård från flera medkorister, men jag misstänker att vila, vatten och medicinkur är det bästa jag kan göra just nu.

Det är lustigt för fram tills ganska nyligen var jag stolt över att jag inte hade något återkommande röstproblem. Nu hoppas jag bara att detta var en enskild händelse i ordets rätta bemärkelse, inte i den betydelse som vår kära statsminister skänkt det. Om inte medicinkuren hjälper är det talpedagog som gäller. Jag hoppas på att slippa det eftersom min ekonomi är extremt osäker just nu.

(T)röstlös

Att vara med i tre körer och ha ett verbalt krävande jobb var tydligen för mycket för min späda röst som drog åt helvete. Jag är inte alls bitter, bara förbannad.

Jag tycker om min röst och hoppas att jag inte fördärvar den genom att prata så mycket som jag gör på jobbet. Försöker att utöva strikt röstvila på fritiden, men det känns rent utsagt för jävligt att det är där jag måste offra mig och inte prata. Turligt nog sker mycket av min sociala interaktion på nätet och via sms, men det känns sådär när jag får ångest varje gång jag pratar för länge för att jag inte vet vad som är fel och om jag gör det värre.

Jag vet inte heller om jag borde sjukskriva mig från jobbet, kräva en snabbare läkartid eller något sånt. Vissa dagar är bättre än andra. Andra, som idag, är hemska och jag känner mig isolerad från omvärlden trots teknikens under. Jag hoppas och önskar att det är någonting snällt och lindrigt jag drabbats av och att jag får ett konkret svar på vad jag ska göra för att bli bättre.

Jag har en läkartid, men det är länge till dess. Och fram till dess kommer jag att oroa mig.

Jag vill ha ett nytt jobb

Min nuvarande timanställning går ut på att jag ska serva en massa människor i deras hus. Jag har jobbat med det i ca fyra år som ett extraknäck vid sidan av studierna. Nu extraknäcker jag vid sidan av att vara arbetslös. Jag börjar verkligen ledsna.

Jobbet har gjort att min telefonosäkerhet har utvecklats till telefonhat. Jag hatar verkligen när telefonen sätter igång med sin äckliga syntetiska ringsignal (jag har ingen modern mobil) och jag hoppas varje gång att det inte är jobbet. Oftast är det föräldrarna eller pojkvännen som ringer, men hatridån som drar över mitt hjärta blir inte desto mindre förminskad.

Jag har tystnadsplikt och får inte gå in på några detaljer om vad jag har gjort, men det har gett mig intressant insyn i människans psykologi. Jag har underbara kollegor och chefer, men de som jag ska jobba för är inte alltid lika trevliga. Ibland känns det som att folk inte ser mig som en människa, att jag ska kunna ta emot all deras frustration över att någonting är sönder eller inte blir gjort på momangen.

Anledningen till att jag sökte och fick jobbet var delvis för att jag tycker om mitt studenthem och delvis för att det är trevligt att kunna lägga undan lite pengar. Dessutom fick jag ett sommarjobb. Men ju längre tid som går så känner jag att jag inte orkar längre. Jag är inte lämpad för sådana här yrken, även om jag gör mitt bästa. Jag skaffade mig en utbildning enkom för att slippa jobba inom branscher som den här. Jag gillar det skrivna ordet, jag är riktigt bra på att läsa in information, men jag är inte en människomänniska. Jag kan vara hur trevlig som helst och jag kan ta folk i viss mån, men jag trivs bäst när det kommer i mindre doser.

Det finns vissa personer som inte kan stå ut med ensamhet och tystnad. Jag kan vara tyst i flera dagar om jag inte träffar folk. Med tyst menar jag att jag inte säger någonting högt. Jag upplever att jag säger saker när jag skriver, vilket jag gör en helt del. Jag blir mycket mer verbal i skrift än i tal. Jag kan tänka efter innan jag säger saker och redigera sådant som jag inte riktigt är säker på låter bra. Det går inte att tänka på samma sätt när man ska tala. Att jag inte direkt gillar att vara diskussionens mittpunkt gör inte saken lättare. Hjärnan gå i baklås och jag kan inte gå vidare.

Just nu har jag en jobbrelaterad frustration på g. Ingenting jag gör får bort den kliande känslan av orättvisa och grumliga ilskan som gör att jag bara vill skrika tills min röst blir fulständigt obrukbar för all framtid. Jag försöker för tillfället att hitta den ilsknaste, mörkaste och mest truminfekterade musiken som jag känner till och utforskar okända djup inom Dödsmetallen. Varken trummor eller growl kan proxa min vilja att skrika rakt ut just nu. De kittlar mig på nervsträngarna och gör varken från eller till. Jag måste hitta mer utåtriktad aggromusik av avreagera mig till.

Det kallas tvivel (och blyghet)

Jag gör så gott jag kan, men ibland känns det som om det inte räcker. Det finns alltid mer som går att göra. Jag grubblar på att ingen läser den här bloggen, för jag har inte delat adressen till någon av mina bekanta, mest eftersom jag då blir medveten om att någon läser den. Jag skriver som bäst när jag vet att ingen kommer att läsa, jag vågar ta ut svängarna och känner mig säker i mina påståenden.

Dessutom är jag blyg. Kanske märks det på hur jag skriver, kanske inte. Jag uttrycker mig bättre skriftligt än muntligt. Då får jag tänka efter hur jag ska lägga upp mina ord, och det händer sällan när jag pratar med folk. Skrivandet ger mig möjligheten att putsa på ett påstående till perfektion. Jag umgås med vissa personer som begåvats med vältalighet. De vet precis hur de ska uttrycka sig och använda rösten för att få folks uppmärksamhet. Och folk lyssnar verkligen. Ibland är det svårt som blyg att komma till tals bland verbala personer. De är fascinerande att lyssna på, jag är tönten som kommer med kärnfulla one-liners.

Det är givetvis inte deras fel att de har en annan talang än jag har, eller att den är mer påtaglig och synlig än att kunna uttrycka sig i skrift är. Jag är helt enkelt inte någon talare. Det går att träna upp sin förmåga att tala inför folk, att verka säker och känna sig bekväm i rollen som samtalets mittpunkt. Vissa har en naturlig fallenhet för att uttrycka sig och självsäker utstråling som får folk att lyssna på dem. Jag önskar ofta att jag också kunde prata som ett proffs, att inte tappa bort mig så fort jag upptäcker att folk faktiskt lyssnar på mig.

De gånger jag läser om kändisar och annat fiint folk blir jag alltid lika konfunderad över hur ofta de säger sig vara blyga "privat". Jag fattar inte riktigt. Blir kändisar blyga eller är värnar de helt enkelt bara om sina privatliv? Är de blyga från början? Det är i och för sig stor skillnad på blyghet och självförtroende, men ibland undrar jag verkligen. Varför väljer man ett så offentligt liv i såfall? Kanske är det ett sätt att komma över blygheten, kanske är de före detta barnstjärnor som haft pushiga föräldrar som velat sola sig i sina ungars glans.

På tal om pushighet finns det många som vill förändra blyga personer till att bli mer utåt och framåtsträvande personer. Blyghet ses som något sjukligt, ett handikapp som ska tränas bort, bort och helst glömmas. Jag är lite kluven till den frågan. Det skulle vara jätteskönt att bli av med min blyghet men när jag tänker efter så har större delen av blygheten som jag upplevde som barn avtagit med åren. Jag är numera snarare en lite tyst och försiktig person än en knallblyg en. Jag kan prata med människor även om jag sällan känner mig bekväm att göra det i större sällskap, fast det är väl inget ovanligt egentligen?

En annan sida av blygheten är just den att man blir väldigt självcentrerad, eller snarare självmedveten. Jag vill inte göra något eller säga saker som sårar eller gör folk upprörda. Jag vill inte verka jobbig. Eftersom jag är ganska tyst är jag en bra lyssnare som tar till mig det som sägs (om jag inte spejsar ut och börjar grubbla på något djupt). Det här är nog anledningen till att många blyga personer blir författare, man kan återberätta saker ur verkligheten och ibland lyckas man få till en naturlig ton i dialogen från saker man (tjuv)lyssnat på. Det är vad jag inbillar mig i allafall.