SciFi och Fantasydagen i Uppsala

Igår var jag på Science-Fiction och Fantasydagen i Uppsala. Inga ord hann bli skrivna, så jag får lägga på några extra ord på varje dag som är kvar istället. Jag gillade initiativet och tyckte det var en bra första version av fantasydagen.

Jag var med på fem av åtta diskussioner som höll inom olika subgenrer till Sci Fi och Fantasy. Det första handlade om varför de två genrerna buntas ihop och en akademiker som hade skrivit uppsats om Sci-Fi påstod att det var en high brow-genre och kallade Fantasyn, som han erkände att han knappt hade läst, för infantil. Han sa även att fantasy mest tilltalade kvinnor och att de kunde bero på att det påminde så mycket om hästböcker som tonårstjejer läser. Han ställde slutligen Fantasy och Sci Fi mot varandra som känsla/moral mot förnuftet. Påståendena strök flera fantasyfanatiker mothårs och flera ville motbevisa och argumentera emot den Onde Sci-Fienden. Publiken släpptes inte in i diskussionen förrän de som satt uppe på scen hade pratat klart och därmed säkert passerat flera av de relevanta punkter som de ville ta upp. Vissa kunde inte hålla sig utan skrek utan att ha fått "tillåtelse" av moderatorn att det var dålig stil att inte publiken fick vara med och diskutera när det faktiskt trollades uppifrån scenen. Det satt ett annan kille på scen som skulle vara på Fantasy-sidan i diskussionen, men jag och många med mig tyckte nog att han vek sig lite väl ofta och inte alls diskuterade lika mycket som Akademikern. Efter att diskussionen faktiskt hade tagit slut smet Akademikern iväg, möjligen av rädsla för att bli lynchad av illa berörda Fantasyfans som inte tyckte att det var schysst gjort av honom.

Det var ett fel på den panelen och lite samma sak med panelen om översättning av genrerna och om självutgivning att publiken stängdes ute från diskussionen. Idag är folk vana att kunna vara med och kommentera, diskutera och argumentera i realtid tack vare sociala medier och kommentarsfunktioner på tidningar och bloggar. Visst, det är en poäng i att slutföra en tankegång, men att föra en hel diskussion utan att ta in lite input från folk som kanske har intressantare frågor än moderatorn. Då blir moderatorns jobb att släppa lite på ventilen hos folk som faktiskt har brillianta frågor och ibland kan diskussionen bli bättre och med dynamisk. Det felet som gjordes på första panelen var just polariseringen mellan SF och Fantasy-fans. Ingen vill bli utpekad som dum och infantil, eller pretto och nedlåtande. Kanske inte borde ha gått på den panelen egentlgien för jag hatar när det blir alltför jobbiga och extrema debatter. Ingen kan påverka någon att byta åsikt, men alla försöker likt förbannat.

Det blev bättre med översättarpanelen och självutgivningspanelen, mycket bättre. Förmodligen var det för att det inte fanns en så tydligt motsatsförhållande i de som SF vs F. Här kunde man få tips och intresseranta insikter oavsett om man gillade endera eller båda genrerna. Jag gillade de flesta paneldiskussioner förutom den första, för i de andra fick publiken komma in mycket tidigare. Under självutgivningsdebatten var moderatorn lugn och sansad och jag tror att det smittade av sig på publiken till viss del. Delvis var det mycket relevant info och personliga erfarenheter som det pratades om. Moderatorn tog upp många av de uppenbara frågor som kan uppstå eftersom hon inte hade någon insyn i den världen. Samtliga i panelen hade startat egna förlag för att kunna ge ut sin litteratur, vissa på grund av att de inte kom överrens med sättet som förlagen handskades med deras verk och andra för att de helt enkelt blev refuserade gång på gång.

Den här panelen är nog intressantast ur framtidssynpunkt för de som kanske hittar till min blogg på sökordet Författarambitioner. Vad händer efter att man skrivit sitt livs verk och inte får det publicerat? Ser folk ner på självpublikation? Hur marknadsför man sitt verk? Här är en sammanfattning av de bästa råden som panelen gav:


-PubLit. Flera av författarna använde sig av detta. PL trycker böcker on-demand, det vill säga först när en bok blir beställd från till exempel Adlibris och därför kan det ta längre tid. Tänk på att inte släppa iväg ett halvfärdigt manus bara för att du vill ha din berättelse som fysisk bok.

-Kontakter. Vill man komma billigt undan kan man anlita litteraturintresserade eller skrivande vänner, men om man planerar att ger ut massor av böcker i framtiden kan man fundera på att faktiskt ge dem betalt eller anlita professionella redaktörer. Överutnyttja inte dina vänner.

-Korrläsning. Se till att det sker av ett par nya ögon, det är lätt att bli hemmablind. Läsare kommer inte att veta allt som du vet om din egen berättelse och korrläsare har lättare att hitta stavfel, logiska felslut och ge tips om man ska stryka eller skriva till någonting. Använd helst bokens tänkta sidlayout och använda absolut inte Times New Roman. Den fungerar inte som typsnitt för bok. Författarna tipsade om 

-Omslaget. Tänk på att boken måste ha en framsida. Behöver du anlita en konstnär eller har du kanske konstnärliga ambitioner själv? Skaffa ett program på datorn där du kan leka och fixa med både sidlayout och omslagskonst.

-Att ge ut sina egna böcker är att vara ensam, man får bestämma allt själv men man har även ansvar för att göra det. Alla författarna verkade göra detta på sin fritid och två funderade på att även ge ut andras böcker i framtiden.

-Tid. Även om det inte kanske alltid tar mer tid än skrivandet av boken är det mycket pill och fixande. Det kan ta allt ifrån 40 timmar till hundratals, som en av författarna erkände.

-Kostnad. Man bör starta ett eget företag eller bolag för att kunna ge ut sina egna böcker, det kostar runt 1000 kr att bilda bolag, att trycka upp böcker kostar en del. En av författarna sa att han lagt ner oerhört mycket tid, men inte så himla mycket pengar på sin första bok. Han hade lagt ut ca 10 000 kr på sin första bok och hade tjänat igen det. Det är svårt att bli jättekänd som självutgiven, så man kan inte räkna med att sälja mer än ett par hundra, når man tusen ska man vara riktigt nöjd. Enligt en av författarna säljer en debutant på konventionella förlag sällan mer än 200-800 exemplar av sin första bok om man nu inte råkar skriva om Hundraåringar som kliver ut ur fönster och försvinner, men det är extremt ovanligt.

-Marknadsföring. Kolla runt på bloggar som recenserar böcker och kolla upp vilka som läser det mesta de får in, skicka dit ett exemplar av boken. BTJ - Bibliotekstjänst. Om BTJ recenserar boken och den får en bra omdöme kan biblioteken bestämma sig för att köpa in din bok och det är inte dåligt. Låt din hemstad veta att du har skrivit en bok, fråga ditt lokala ICA/Coop/Bibliotek om du kan sälja och signera böcker där i ett par timmar. Sprid information via Facebook-annonser, fantasydagar.

---

Jag gick även på två författarpaneler. Den ena blev jag lite sen till eftersom jag botaniserade bland de begagnade böckerna och kom hem med en liten säck böcker. Den första var Erik Granström och han berättade om sina böcker Svavelvinter och Slaktare små. Jag tycker titlarna är väldigt dramatiska, och planerar att läsa dem. Han tog upp frågor från publiken åtminstone tjugo minuter in i samtalet vilket vad ungefär när jag dök upp. Det var mycket frågor om arbetsdisciplin eftersom han författar på heltid. Han berättade att han hade jobbat hemma en längre tid eftersom han jobbat för ett dataföretag med anställda över hela världen. Han delade upp dagen i tre pass om ca tre timmar och tog däremellan kortare eller längre pauser för måltider och hundrastning, samt familjetid. Granström visade över upp rollspelet Svavelvinter. Boken baseras på ett rollspel, så nu är cirkeln sluten.

Den andra författarpanelen var med Anders Björkelid och den var mer personlig. Han berättade humoristiskt om hur hans romansvit, ursprungligen ett ungdomsrollspel riktat mot ungdomarna i Mora, uppstod under en dag på McDonalds där han och en kompis antecknade vilka ungdomar som kom och gick. Här fick publiken komma in mycket tidigare och det var Björkelid själv som bestämde frågorna. Moderatorn vid detta samtal var en gammal vän till Björkelid och han gjorde inte så mycket mer än att ställa ett par frågor då och då. Den panelen var mer som en sagostund.


Översättningspanelen hade Ylva Spångberg som huvudperson och hon berättade om sitt liv som översättare. Hon kallade sina 25000 nedslag per dag maklig takt och berättade om sina eskapader under sin över tjugo år långa karriär. Hon hade översatt böcker hon inte tyckte om och berättade att det tog dubbelt så lång tid när hennes redaktörer och förlag trugade henne. Spångberg har översatt jättemycket fantasy, allt ifrån Eddings till Gaiman, och chansen är stor att någon av alla unga fantasyfans läst ett flertal av hennes översatta böcker om  man läst dem på svenska. Jag inledde min läsarkarriär i fantasy med Eddings böcker och tackade henne för att hon lett in mig i den fantastiska litteraturen. Jag vet inte om jag skrämde henne, hon verkade bli lite paff, men jag hoppas att hon tog det på rätt sätt.

Nästa år kommer SFF-dagen att bli en hel helg och kallas SweCon. Det kommer att anordnas i Uppsala i oktober. Kanske ses vi där?

UppCon XI!

Cosplay-SM sett från/för ovan. I det stora vita tältet såldes lycka och Pocky.

Då var det dags igen. Helgen när staden övertas av lolitor och färgglada teve-spelsfigurer för en helg medan lokalbefolkningen flyr fältet eller tar kort på händelsen. För två veckor sedan inleddes Nordens största konvent för japansk populärkultur. (Jag är lite sen med mitt inlägg.) UppCon är bäst och oavsett hur mycket jag gnäller på köer som pågår i sjuttioelva år och fjortisar som skriker en i öronen när man råkar passera dem samt hamstrar på sig all pocky utom den med tråkig mjölksmak, så är UppCon en av de absolut bästa sakerna med att bo i Uppsala. När alla andra sover i sovsalar kan jag chilla hemma och äta min egen mat (även om jag sällan gör det under konventet ^^).



Making Uppsala weird since '06!


Eftersom jag redan spenderat större delen av lönen på cykel och mobil tänkte jag låta bli att köpa en massa skrot från UppCon, men jag visste redan vid den tanken att det inte skulle inträffa. Jag har väl inte handlat mer än jag brukar på konventet, men det blev en hel del. De som var på plats kanske kan räkna ut hur mycket jag la ut för pryttlarna genom att kolla på bilderna, mer tänker jag inte säga...



Pictured above: Fyrkantiga Fünd.

 Jag lyckades fünda del två och tre till en manga som jag nästan hade glömt att jag ägde: Missing - Kamikakushi no Monogatari. Den handlar om pojken Kyo som försvann tillsammans med sin lillebror som barn. Han kom tillbaka hem och lyckades aldrig förklara vad som hände brodern. Sedan dess är han besatt av folksägner och övernaturligheter. Nu är han i högstadieåldern och är ordförande i skolans litteraturförening. Han är fortfarande på jakt efter sanningen om vad som hände hans bror. Alla i föreningen respekterar och beundrar Kyo och han är det hetaste diskussionsämnet i föreningar och går under smeknamnet Lord of Darkness. En dag försvinner Kyo mystiskt, precis efter att ha introducerat sin nya flickvän. Serien börjar lovande med en mysig och läskig stämning i första volymen, men den ballar ur i töntiga förklaringar skrivna på läsarens (min) näsa i de följande volymerna. Kanske hade jag lite för höga förväntningar? Mangan är läsvärd, men inte köpvärd. Skulle nog inte har köpt dem själv om de inte varit på rea.
Jag köpte även en till bok om amigurumis av det läskigare slaget och en Hetalia-statyett i en överraskningslåda från SF-bokhandelns bord. I lådan gömde sig en liten Japan som numera sitter och ser strängt på mig från datorskärmens fot. Väldigt lämpligt. Kanske köper jag en till nästa gång jag är i Stockholm i höst.

Nihon-sama ur Hetalia Axis Powers

Den lokala föreningen Pray for Japan Uppsala sålde små japanska föremål där pengarna oavkortat gick till hjälp för återbyggnaden efter jordbävningen och tsunamins härjningar. Jag köpte sushimagneter och ett sushimobilsmycke. Jag funderade länge över mobilsmycket eftersom jag inte längre äger en telefon som går att hänga något i. Slutligen övertalade min inre prylgalning mig om att jag kan använda det till något annat. Jag gillar rom-sushi rent estetiskt, men den faller mig inte riktigt i smaken som mat.

Om nom nom.
Och en trana i den trasiga lådan.

Mer om själva konventet, som vanligt blev större delen av Cosplayen tokägd av Norrländsk Cosplayfront, varav majoriteten, namnet till trots, numera bor i Kungliga Hufvudstaden. Dessvärre tycks inte de delta i cosplaytävlingarna längre, men det är kanske lika bra eftersom de sätter ribban ganska högt för alla andra cosplayare. Två av folken i gruppen var dessutom medkonferenciärer för eventen i år. Välförtjänt. Om man youtubar Norrländsk Cosplayfront så hittar man diverse filmat material från förra och årets konvent där de härjat loss i sina dräkter och sketcher. Cosplayen var överhuvudtaget högre nivå på än tidigare. Många kostymer höll medelhög till proffsig standard vilket kan tyda på att cosplayarna blivit äldre samt är behjälpt av att man numera måste betala för att delta i tävlingen. Cosplay och mycket annat finns att beskåda på konventsbilder.se.

Såg nu i efterhand att Johanna Koljonen, en av mina nördhjältar, bevistade UppCon under ett litet tag  för att kränga sin manga i försäljningstältet. Hon är ena halvan av finska mangaduon Ms Mandu som skriver och tecknar mangan Oblivion High. Är lite bitter över att jag missade det, men mangaduon var inte där särskilt länge enligt bloggen jag läste det på. Jag hade faktiskt ingen aning om att hon skrev manga förrän i efterhand så jag skulle nog inte ha kollat särskilt efter henne ändå. 

Är überpepp™ inför nästa år redan och hoppas kunna klä upp mig lite bättre till nästa år.





Helhelg

Denna helg har jag inte varit ensam många timmar. Större delen av tiden har det varit nörd-sociala konstellationer.

Lördagen spenderades med Nördhörnan i olika sammanhang. Först var det födelsedagsfika för nyaste nörden M och på senare på kvällen rollspel. Vi spelade Mutant, men det kändes mer som Cluedo eftersom vi var tvungna att försöka lösa ett mordmysterium. Folk var inte så pigga på att rollspela aktivt så jag fick ta på mig rollen som Sherlock, medan resten av gruppen var Watson. Mot slutet fick vi rulla lite tärning i ett barslagsmål. Det piggade upp folket lite. Yay. Vi hann däremot inte lista ut vem som låg bakom mordet denna gång.

Dagens konsert gick väldigt bra och det kändes som om vi beräknat fel på tiden för det gick väldigt fort att sjunga igenom alla sånger. Mycket snabbare än de gjort på någon av repen eller genomgångarna. Vissa delar gick mindre bra, men alla lät proffsiga och säkra. Ett tag höll det på att gå mindre bra då några strax innan konserten fick för sig att stifta bekantskap med min nemesis mordnöten. Men, de ansvariga borstade tänderna duktigt och jag märkte inte av deras allergen-intag under större delen av samvaron innan.

Efter konserten blev det meze-middag med E och delar av hennes familj. När jag kom hem blev det ett litet gästspel på söndagsfikat, men jag var bara där i någon timme innan jag började gäspa käken ur led. Det känns som om jag inte vilat någonting allas i helg, men det har varit händelserikt så det räcker och blir över. Det blir lugnare med helger och bokningar framöver eftersom det börjar dra sig mot terminslut. Nästa stora event är Kristi Himmelsfärdshelgen då det är Uppcon. Sen tror jag att det officiellt är sommar. 

Game of Thrones - igen

Nu har jag sett ikapp serien och väntar ivrigt på nästa avsnitt. Serien är grym, oerhört grym och jag är fortfarande löjligt förtjust i introt. Har inte själv lagt märke till att familjepjäserna har rört sig som jag nämnde i tidigare inlägget, så jag vet inte om det stämmer längre. Musiken ändras dock, men bara till eftertexterna.

Sånt drama, jag mindes att böckerna var onda, men inte så här onda. Och på tal om drama, i förrförra avsnittet dödades ett djur som folk blev riktigt upprörda över eftersom det inte fanns i böckerna. Författaren kände sig smått tvungen att försäkra om att nej, vi dödar inte djur i filmbranschen [OBS! SPOILERS avsnitt 4]. Ändå var det ett flertal som hävdade att det var onödigt grymt och att de aldrig skulle se serien igen (se: . Ja, se på människor. Kanske är lika bra eftersom serien knappast förskönar det onödiga våld eller de perversioner som rika och maktfullkomliga människor sysslar med.Och värre saker kolla skall.

Vad på bokhandeln igår och gick som vanligt förbi fantasyhyllan. Bokserien finns i nytryck och beståndet tycks ohotat än så länge av slut. När böcker filmatiseras eller serialiseras ser man alltid ett uppsving i försäljning av böckerna, och oftast får de ett "snyggt" filmomslag så att folk ska se att böckerna hör ihop med filmerna. Game of Thrones har relativt diskreta omslag med en färg på bakgrunden och ett djur i mitten. Det är smak. Jag gillar inte omslag där man lagt filmaffischen på framsidan, och för nördar som inte hört talas om boken innan serien eller filmen kan det vara en stor skam att inte ha läst den innan den gått i nytryck. Fånigt, förvisso, eftersom innehållet oftast är detsamma, men det går prestige i att vara först med saker inom de flesta subkulturer. Jag brukar väldigt sällan vara först med saker, nu hände det sig att jag hade det med böckerna och ja, jag känner mig lite stolt, även om jag inte hållit koll på bokserien sen gymnasiet.

Jag läste dem i och för sig på svenska, och de svenska böckerna såg mycket tunnare ut än originalet. De var större, inbundna och kan ha varit indelade i två vilket ofta händer med fantasyserier eftersom översättningarna ofta blir mer ordrika än ursprungsversionen. Stoltheten förtas lite av att jag inte vet om jag läst en eller två böcker. Jag vet inte om jag vill eller har lust att ta upp böckerna igen, inte minst eftersom jag har närmare 200 böcker som väntar på att läsas eller ögnas igenom i min överfyllda bokhylla. Ibland känner jag deras kollektiva tyngd på mina axlar och då tappar jag helt enkelt läslusten.

Brittiska damer med tomtar på loftet

Jag har påbörjat läsning av tegelstenen Madwoman in the Attic. Det är en litteraturkritisk studie över hur kvinnliga författare använder sig av liknande stilfigurer, miljöer och även karaktärer i böcker skrivna under 1800-talet. Titeln har legat och lurat i bakhuvudet sedan B-kursen i engelska när jag valde brittisk litteratur istället för amerikansk. För någon månad sedan hittade jag den på biblioteket och lånade den. Hittills har den mest legat som en trygg och stabil kloss på golvet, men nu när jag börjar närma mig slutet i en av mina skönlitterära böcker, och särskilt efter helgens Pride and Prejudice-marathon och talk-along, kände jag att tiden var mogen för att plocka upp den. Jag blev dessutom väldigt, väldigt sugen på att plöja mig igenom alla böcker av Jane Austen, systrarna Brontë och frossa i gammalt språk och klassisk litteratur.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag har läst klassisk litteratur sen jag var barn. Jag har läst större delen av dessa sedan jag började på universitetet, jag har börjat beta av de största, men eftersom det inte är alltid den litteratur som jag föredrar går det lite trögt. Jag klarar inte alltid av böcker, antingen på grund av de osannolika händelseförloppen, det tungrodda språket eller jag att jag helt enkelt inte förstår inte hur de blivit klassiker, men så är det nog för alla för någon klassiker. Man kan inte gilla all litteratur. På b-kursens litteraturdelkurs läste vi bland annat Frankenstein, Jane Eyre och jag tror Persuasion. Om inte så var den sista boken från C-kursen. Jag försökte kolla upp litteraturlistor från kurserna men de har bytt dem sen sist och de består nu till 110% av mansförfattare.

Boken Madwoman in the Attic är skriven av Sandra M. Gilbert och Susan Gubar och är skriven på 70-talet. Mitt exemplar är utgivet 2000 så det är förmodligen aningen omarbetat för att passa dagens litteraturvetenskap.  Hittills har jag bara läst förordet, vilket är rätt intressant ur annan synpunkt. De två kollegorna berättar hur idén uppstod: de var båda litteraturvetare i engelsk litteratur men på båda sidor om 1800-talet. De berättar om den sexism och de fördomar de fått utstå (speciellt Gilbert vars man också var engelsk litteraturvetare men vars karriär gått längre) som kvinnor inom ett då ganska mansdominerat ämne. De manliga kollegerna ville enligt deras utsago att de skulle korrekturläsa eller hjälpa dem i deras forskning och inte påbörja några egna projekt. De höll i en gemensam kurs om 1800-talslitteratur eftersom de tyckte det var intressant och upptäckte då att det fanns många gemensamma nämnare.

Kvinnor blev ofta "galna" på den tiden. Ofta låstes de in på hospital och lämnades där för resten av sina liv. Bortglömda och inlåsta. Det kunde vara icke-medgörliga fruar och döttrar, kvinnor som betedde sig olämpligt, promiskuöst eller liknande. Kvinnor som inte passade in i dåtidens snäva kvinnliga könsroll. Enligt det viktorianska idealet skulle kvinnan stanna i hemmet och ta hand och hushållet och familjen. Det var hennes uppgift i livet. Kvinnan skulle vara Ängeln i hemmet, efter en dikt av en poet som ansåg att kvinnan han suktade efter var det mest perfekta exemplaret av det täcka könet. Uppoffra sig själv för man och barn. Det idealet tycks leva än idag i viss form. I början på månaden pratades det om Superpappan som kombinerade karriär och familj när frun hade fått arbete utomlands. När en kvinna kombinerar karriär och familj blir hon genast ifrågasatt, skuldbelagd och kallad självisk medan en man är superpappa för att män inte förväntas tycka om och vilja umgås med familjen. Det är ju kvinnans jobb! Mannen ska komma hem med mammutstek till middagen och dricka öl framför sporten. The end.

Jag kommer förmodligen att köpa Madwoman snart eftersom jag inte kommer att kunna låna om boken en tredje gång. Undrar om jag kommer att vara lika sugen på att läsa om viktorianska damer efter det?

Örebro

I helgas* var jag och hälsade på hos E igen. Jag hade en lömsk plan att introducera henne till Glee, vilket jag hyste starka misstankar om att hon skulle tycka om. Jag införskaffade första delen av säsong ett på DVD för lättare transport och trodde inte att vi skulle ta oss längre än de tretton avsnitt som finns på skivorna. Jag hade rätt på båda punkterna. E gillade definitivt Glee (musikal-tv-serie, helloo?) och att se tretton avsnitt räckte gott och väl för en helg. Nästa gång vi ses hoppas jag ha fått tag på andra delen av säsongen.

På fredagen hälsade vi på E:s bror som skaffat katt. Två styckna var de och väldigt unga och vilda. De anföll mina knän och tår även när jag satt still och inte ens försökte leka med dem. Den ena var lite lugnare och fann till slut lite ro i fotändan av en divan. Den andra verkade överenergisk och fortsatte att härja runt långt efteråt. Katter är underbara, jag önskar att jag inom en någorlunda överskådlig framtid kommer att kunna flytta ur studentkorridoren till en lägenhet och skaffa en eller två egna hårtussar. Jag försökte lära E:s bror lite om katträning, men de smackningar om jag använde som kommandon visade sig vara lite svåra att uttala för icke-hästvana. Vi såg lite Azumanga Daioh! och spelade frågesportspelet Buzz på broderns PS3:a. Jag tror att jag vann åtminstone en gång, det blev ganska sent och mitt minne vill säga att jag vann de två gånger vi spelade. Spel-/programledaren såg ut som en mupp och pratade ytterst mälarregionalsvenska med tillhörande energisk intonation.

På lördagen hade vi Glee-maraton. Jag hade druckit på tok för mycket te på fastande mage och fick lite halsbränna och vi tog en paus i tittandet för att promenera till sjukhusapoteket eftersom det var det som var öppet på helgen och under kvällstid. Det låg en bit längre bort än jag trodde, men det var en trevlig promenad fram och tillbaka. När vi kom hem såg vi resterande avsnitt och var klara strax efter midnatt. Jag upptäckte nya detaljer i serien som jag min vana trogen inte kunde låta bli att anmärka på. Hoppas att E:s upplevelse av serien inte försämrades av mina inlägg.

Eftersom vi sett klart Glee natten innan var vi ganska lediga på söndagen. E:s bror hade fyllt år och det skulle bli familjetillställning på någon okänd tidpunkt under dagen, men vi gick ner på staden och träffade på E:s lillasyster och gick lite i affärer och fikade lite därefter. Jag var lite rädd för att inte ha något gemensamt med henne, men det visade sig (vilket jag redan visste, nu när jag tänker efter) att vi hade gemensamma intressen bland annat ridning och hästar. Jag har inte varit i närheten av ett stall på år och dagar men E:s syster rider fortfarande i ett stall utanför staden. Jag saknar pållarna. Jag kan till och med sakna de djupfrysta fingrarna man kunde få på stallet på vintern när man hämtade nytt spån till boxen eller spiltan efter mockning.

Jag fick ett signerat och (efter)dedikerat friex av en av E:s översatta böcker. Hon är översättare precis som jag, med den skillnaden att hon har fått jobb hos ett förlag och har ett par böcker under bältet nu. Det är jättekoolt att se namnet på en person som man känner under författarens namn där översättarna får cred för sitt jobb. Jag hoppas att snart få se mitt namn i tryck på papper som jag inte själv printat ut direkt från datorn. I sinom tid kommer nog jag också att översätta en bok eller kanske till och med författa en. Jag måste bara komma förbi den otroligt tröga komma-igång-fasen och hålla modet uppe till det händer.

Helgen var mycket trevlig, det är alltid lika roligt att hälsa på E, det blir bara inte så ofta nu när hon har bytt stad. Vill skriva massor av mer, men sängen kallar och jag behöver börja betala av på min gigantiska sömnskuld från den senaste veckan.

*Norrbottniska(?) för förra helgen/helgen som varit. Mycket användbart ord.

Otur i spel?

Idag ska jag spela min första Warhammer 40K-match mot någon annan än pojkvännen. Hittills har jag mest suttit och modifierat och målat figurer. Det är väldigttrevligt, men det är det att spela också. Det som hittills har hållit mig från att spela mot andra är det faktum att jag är en ökänt dålig förlorare och har undvikit att spela mot nytt folk för att jag tappar humöret totalt. Jag vågar inte tänka på alla gånger jag brusat upp när någon har slagit mig i allt från schack till Munchkin. Jag känner mig som Odjuret i Disneyfilmen från 1992 och hör hur tekannan och ljusstaken säger åt mig att behärska mitt humör. Det här är en av mina sämsta sidor som jag hela tiden försöker att jobba med.

På senare år har jag lärt mig att hålla mig lugn och inte ta förluster på så stort allvar. Kanske har jag mognat. Kanske har jag lärt mig att inte visa att jag blir arg eller ledsen när någon slår mig i något fånigt spel. Kanske har jag spelat spel oftare än förr och tar det inte så hårt. Det är ju bara ett spel liksom. Jag har vunnit majoriteten av de matcher som jag har spelat. Hittills har pojkvännen inte lyckats vinna över mig och mina rymdödleinsekter. Jag har förlorat en match i mitt liv och jag tog inte den förlusten särskilt bra. Det matchen var sjukt lång och jag blev trött, men jag lyckades dock att inte visa mig från min värsta sida.

Spelet har flera olika arméer som man kan spela som. Det handlar om taktik och tur i tärningar. Ibland kan en person vända ett underläge till vinst eftersom tärningsguden helt plötsligt blir vekhjärtad mot. Pojken spelar genmodifierade rymdmänniskor (Space Marines), jag mina ödleinsekter med ständig hunger (Tyranider) och den jag ska möta idag spelar odöda robotar (Necrons). Han har mest spelat mot pojken och en annan i vår målar och spelgrupp som kör rymdalver (Eldar) och har bara vunnit en eller två matcher av säkert tolv.

Jag antog utmaningen som ett steg i min quest mot ett bättre jag eftersom jag avskyr att vara en osäker jävel och slav under mina egna uppfattade begränsningar. Matchen ska gå av stapeln nu vid tolv så vi får se om det blir vinst för mig som är ovan spelare eller om det blir vinst för den ovane men otursförföljde motspelaren. Jag är lite kluven just nu. En del av mig vill att han ska få vinna en endaste gång, men min tävlingsinstinkt kommer att gå ut hårt och hänsynslöst. Jag uppdaterar en kort sammanfattning om hur matchen gick senare ikväll. Vi spelar 1500 poäng vardera och det kan ta sitt lilla tag, speciellkt som vi båda inte är helt säkra på reglerna för alla våra karaktärer. Vi får se hur det går.