Jag har påbörjat läsning av tegelstenen Madwoman in the Attic. Det är en litteraturkritisk studie över hur kvinnliga författare använder sig av liknande stilfigurer, miljöer och även karaktärer i böcker skrivna under 1800-talet. Titeln har legat och lurat i bakhuvudet sedan B-kursen i engelska när jag valde brittisk litteratur istället för amerikansk. För någon månad sedan hittade jag den på biblioteket och lånade den. Hittills har den mest legat som en trygg och stabil kloss på golvet, men nu när jag börjar närma mig slutet i en av mina skönlitterära böcker, och särskilt efter helgens Pride and Prejudice-marathon och talk-along, kände jag att tiden var mogen för att plocka upp den. Jag blev dessutom väldigt, väldigt sugen på att plöja mig igenom alla böcker av Jane Austen, systrarna Brontë och frossa i gammalt språk och klassisk litteratur.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag har läst klassisk litteratur sen jag var barn. Jag har läst större delen av dessa sedan jag började på universitetet, jag har börjat beta av de största, men eftersom det inte är alltid den litteratur som jag föredrar går det lite trögt. Jag klarar inte alltid av böcker, antingen på grund av de osannolika händelseförloppen, det tungrodda språket eller jag att jag helt enkelt inte förstår inte hur de blivit klassiker, men så är det nog för alla för någon klassiker. Man kan inte gilla all litteratur. På b-kursens litteraturdelkurs läste vi bland annat Frankenstein, Jane Eyre och jag tror Persuasion. Om inte så var den sista boken från C-kursen. Jag försökte kolla upp litteraturlistor från kurserna men de har bytt dem sen sist och de består nu till 110% av mansförfattare.
Boken Madwoman in the Attic är skriven av Sandra M. Gilbert och Susan Gubar och är skriven på 70-talet. Mitt exemplar är utgivet 2000 så det är förmodligen aningen omarbetat för att passa dagens litteraturvetenskap. Hittills har jag bara läst förordet, vilket är rätt intressant ur annan synpunkt. De två kollegorna berättar hur idén uppstod: de var båda litteraturvetare i engelsk litteratur men på båda sidor om 1800-talet. De berättar om den sexism och de fördomar de fått utstå (speciellt Gilbert vars man också var engelsk litteraturvetare men vars karriär gått längre) som kvinnor inom ett då ganska mansdominerat ämne. De manliga kollegerna ville enligt deras utsago att de skulle korrekturläsa eller hjälpa dem i deras forskning och inte påbörja några egna projekt. De höll i en gemensam kurs om 1800-talslitteratur eftersom de tyckte det var intressant och upptäckte då att det fanns många gemensamma nämnare.
Kvinnor blev ofta "galna" på den tiden. Ofta låstes de in på hospital och lämnades där för resten av sina liv. Bortglömda och inlåsta. Det kunde vara icke-medgörliga fruar och döttrar, kvinnor som betedde sig olämpligt, promiskuöst eller liknande. Kvinnor som inte passade in i dåtidens snäva kvinnliga könsroll. Enligt det viktorianska idealet skulle kvinnan stanna i hemmet och ta hand och hushållet och familjen. Det var hennes uppgift i livet. Kvinnan skulle vara Ängeln i hemmet, efter en dikt av en poet som ansåg att kvinnan han suktade efter var det mest perfekta exemplaret av det täcka könet. Uppoffra sig själv för man och barn. Det idealet tycks leva än idag i viss form. I början på månaden pratades det om Superpappan som kombinerade karriär och familj när frun hade fått arbete utomlands. När en kvinna kombinerar karriär och familj blir hon genast ifrågasatt, skuldbelagd och kallad självisk medan en man är superpappa för att män inte förväntas tycka om och vilja umgås med familjen. Det är ju kvinnans jobb! Mannen ska komma hem med mammutstek till middagen och dricka öl framför sporten. The end.
Jag kommer förmodligen att köpa Madwoman snart eftersom jag inte kommer att kunna låna om boken en tredje gång. Undrar om jag kommer att vara lika sugen på att läsa om viktorianska damer efter det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar