Utfyllnad - NaNoWriMo dag 23

Ord: 34 819 /38 341

Idag har jag inte hunnit skriva så mycket. Är fortfarande ute i verkligheten. Efter imorgon kommer jag att ha lite mer tid att skriva igen och på dagtid dessutom.

Och plötsligt, ingenting - NaNoWriMo dag 9

Ord: 11207 / 15159

Jag skriver bäst och mest på morgonen. Det bevisades mer idag eftersom jag inte riktigt har fått ihop alla ord. Jag var tvungen att åka in till stan för att uträtta ärenden och kom sorgligt efter. Det blev mycket att tänka på i och med en liten lucka in i verkligheten, men det är ingenting jag kan göra någonting åt just nu. Jag kan bara vänta på att andra gör saker. Ändå kan jag förstås inte låta bli att tänka på det och det stör andra, friare tankebanor.

Dessutom har jag fått det lite tunnsått med scener. Jag försökte skriva lite på den första förvandlingsscenen, men det är jag inte redo för. Den kommer jag nog att skriva lite senare i månaden, för just nu blir den bara fel. Jag har fått lite mer upplägg till personlighetsdrag, men jag vet inte riktigt hur jag ska använda mig av dem.

Jag skriver in lite vardagsgrejer och hur det kanske känns efter att ha tagit det slutliga steget och försöka att inte avslöja sig. Förhoppningsvis har jag mer inspiration och tid till kvalitetsskrivande imorgon. Nu ska jag lägga mig så att jag orkar upp till prime time i morgon och kan koncentrera mig lite bättre.

Torka på enkätfronten

Det börjar ta slut med enkäter för mig att jobba med på jobbet. Försöker dryga ut för att ha något att göra på jobbet, men det är stressigt när jag inte får in enkäter från de som fyller i dem manuellt. Det saknas fortfarande två eller tre högar och snart är det slutlig deadline för mig. Jag blir rastlös av att inte kunna jobba i min takt, men det är inte så mycket att göra. Förhoppningsvis är de på gång nu i veckan, får höra mig för med de som sagt sig ha enkäter kvar.

Samtidigt känns det lite sorgligt, för slut på enkäter innebär att jag snart inte kommer att ha så mycket alls att göra. Dessutom börjar det bli dags att bege sig ut på platsbanken och alla andra hemsidor snart igen och hitta ett nytt jobb. Ser inte fram emot det, men nu är det ingen panik på taket eftersom jag är med i a-kassan om jag inte hittar något direkt.

Typiskt

Har fått två provöversättningar från finska till svenska som jag ska försöka få ihop senast till imorgon. Det är verkligen inte något optimalt tillfälle eftersom jag inte mådde så bra igår. Jag vill inte använda min sjukdom som en ursäkt och ska försöka göra mitt bästa. Idag verkar sjukdomen har gårr tillbaka, trots att jag la mig sent.

Mitt rum ser ut som om jag haft en orkan på besök.  Jag har grävt efter garn att ge bort till den bättre behövande Anne. Givetvis började jag nysta ihop garn som trasslat ihop sig, upptäckte halvt stickade strumpor och pulsvärmare som glömts och stuvats undan i garngömman. Det är inte garnets fel, utan allt som inte var garn som låg ovanpå lådan. Det behöver verkligen rensas bland kläderna och tygerna i rummet och sen bör de som inte används slängas, ges bort eller förvaras på bättre sätt.Nu ligger garnen i fina led i lådan och påbörjade projekt ligger i en annan låda för att inte trassla ihop sig med varandra och det oanvända garnet. Jag försöker att hitta en låda som är lagom stor att skicka iväg just nu.

Idétorka

Av någon anledning är jag inte lika skrivsugen nu när oktober har börjat som jag var i september. Kanske har det med sockerintaget att göra, men förmodligen inte. Oktober känns mest som en väntemånad och en månad som inte kommer att bära med sig någonting speciellt intressant. Kanske är det en höstdepression på gång, jag märkte när jag åkte hem ifrån Örebro och E i söndags att det var mörkt och kallt redan klockan 17 och det gjorde mig lite dyster till sinnes. Sommaren är definitivt över nu. Inga fler simturer förrän nästa år.


Jag är lite villrådig. Jag försöker att vara positiv just nu men det känns som om mitt liv inte riktigt är anpassat för framgång utan status quo. Om en till sex veckor kommer jag att veta om jag bör starta ett företag eller inte, om jag får ärligen betalt från min potentiella kund och jag klarar inte riktigt av det. Jag hatar att bli besviken, och jag hatar att bli lurad. Min stolthet kan inte riktigt erkänna att det går att lura mig, men det gör det definitivt. Jag kan inte allt och det går omöjligen att skydda sig mot allting i världen. Det skulle bara kännas riktigt surt om jag som är en väldigt försiktig och misstänksam människa av naturen går på en nit. Jag försöker intala mig att man lär sig bäst av sina misstag eftersom man då förmodligen aldrig kommer att göra om dem.

Träningen är inte riktigt igång igen. Jag har märkt att min rastlöshet kan bero på fysisk understimulans. Jag blir direkt lugn när jag känner av luften utomhus och vill bara låta mina fötter svepa iväg med mig. Tyvärr var jag ute idag när jag var hungrig, så det blev ingen längre promenad. Imorgon ska jag göra ett armpass runt lunchtid, då det är som färst folk på gymmet. På fredag går ett corepass som jag tycker om. Än är inte veckan förlorad träningsmässigt.

Lite om idéer och kreativitet

På senare tid har jag upptäckt mannen som gör whiteboardkonst av föreläsningar. Jag gillar sättet att förmedla kunskap eftersom det ger lite underhållning som har med ämnet att göra. Han har gjort flera stycken, jag har inte hunnit se så många ännu, men de rekommenderas varmt.

Nedan finns en video som handlar om kreativitet och lite om det är så att Facebook och all tid som vi spenderar på internet håller på att ta död på vår kreativa förmåga eller inte.

Utseendefixering

Idag var jag och handlade kläder. Eller snarare försökte. Det brukar sällan sluta bra för min självkänsla och jag går omkring i mina gamla paltor tills de är nerslitna, vilket brukar gå rätt fort eftersom jag inte har så många. Det som jag sliter ut mest är byxor och det är ironiskt nog också det som jag har svårast att hitta.

Jag försöker träna, men motivationen tryter och det känns lönlöst. Jag har lätt att gräva ner mig själv under unkna filtar av självömkan, men jag försöker att inte dra igång någon snöbollseffekt. Klädshopping är en sak som tyvärr inte går att undvika, som jag måste lära mig att inte ta som en personlig förolämpning när konfektyrsydda plagg inte passar mig. Jag är inte skapt som en skyltdocka.

Jag har ett hatkärleks-förhållande till min kropp. Vissa delar är jag mer än nöjd med medan jag helst skulle vilja ta andra och hugga av dem med köttyxa. Min badrumsspegel visar mig inte med än övre delen av min överkropp. Det jag ser i den spegeln är de delar jag är nöjd med. Jag är kort - under medellängd men inte kortväxt - och jag kompenserar min längd med att se folk i ögonen. Jag har upptäckt att när man har ögonkontakt och inte står alltför nära så märks inte längdskillnader särskilt mycket. Jag blir alltid lika förvånad när jag upptäcker att personen i fråga är två meter eftersom jag tänkt mig dem som jämnlånga med mig.

Och jag är överviktig, jag vet inte om jag någonsin inte har varit det. Oftast förtränger jag det. Överviktiga personer uppfattas som okontrollerade, lata och dumma. Jag vill inte uppfattas som sådan men likt förbannat är det så jag uppfattar mig själv när jag mår som sämst. Spelar roll att jag har överlevt fem års eftergymnasiala studier och har en magisterexamen. Spelar roll att jag har massor av talanger och intressen. När jag mår som sämst fokuserar jag på det som jag inte kan rå för, min metabolism och min övervikt.

Min träning försvåras av att jag inte tycker om att visa upp mig alltför länge på folktäta platser, såsom ett gym. När jag bodde hemma hos föräldrarna tränade jag på ett rehabgym. Jag delade gymmet med gamlingar och personer som var på väg tillbaka från skador och sjukdomar. Gymmet låg dessutom på vägen hem från skolan och jag tränade som mest tre gånger i veckan. Jag saknar den tiden, nu när jag går på gymmet ser jag bara en massa pinnsmala fjortonåringar och biffiga män som verkar ha fötts på löpbandet eller med hantlar i händerna. Jag känner mig äcklig, att jag inte hör hemma i deras perfekta vältränade värld. Samtidigt inser jag att om jag inte kommer igång och fortsätter träningen så kommer ingenting att hända och jag kommer att se ut som jag gör för alltid.

Egentligen beskyller jag min vikt för fler saker än bara alla traumatiserande omklädningsrumsincidenter som jag varit med om. Min vikt ligger enligt mig bakom så många och så absurda saker att de egentligen inte ens förtjänas att erkännas. När jag skriver ner dem så blir det mer och mer löjligt att några extra kilon är orsaken till att jag inte får göra eller förtjänar vissa saker. Det är inkörsporten till de riktigt tunga tankarna som håller mig vaken om nätterna. Alla pinsamma och dumma saker som jag någonsin gjort ligger inbäddade i mitt underhudsfett och hånler mot mig. Absurt var ordet.

Andra gånger använder jag min vikt och mitt utseende som ursäkt att inte göra saker. Som om jag inte skulle kunna ha kul eller koncentrera mig på roliga saker bara för att jag inte ser ut som något Hollywood har kräkts ut. I skrivande stund sitter jag på fullaste allvar och funderar att skippa sommarens släktträff. Det är av andra orsaker också, som att folk ser det som en ursäkt att bli drängfulla och odrägliga, men mest för att jag inte vill visa upp mig i mitt nuvarande tillstånd. Ibland drömmer jag 0om att jag ställer upp och sjunger någonting för hela jävla släkten, kanske kompandes mig själv på piano, helt jävla perfekt så kanske de ser mig någon gång. Jag har hört att mina äldre släktingar skryter om mig och mina andra kusiner inför andra, men jag har ingen aning om vad det säger. Förmodligen att jag är den med högst utbildning av alla kusinerna, trots att jag inte har kasserat in min examen.

Vissa familjemedlemmar pikar mig mer eller mindre om min vikt när jag är hemma. Det är promenader hit, gym dit och "ska du verkligen ta en portion till?". Ibland känns det som om det enda jag är är ett fetto som inte duger till någonting. Det måste väl vara så eftersom det är det enda jag får höra när jag är hemma. Ibland har jag lekt med tanken att biffa till mig bara för att de ska hålla käften när jag är hemma men när folk tjatar på mig mår jag bara dåligt och tappar all lust jag någonsin haft. Jag blir dumrebellisk och vägrar. Jag hade aldrig riktigt någon rebellisk period i tonåren, jag var en duktig flicka som alltid gjorde rätt. Jag började till exempel inte svära förrän i sjuan, och egentligen har jag väl aldrig slutat upp med det, till mina föräldrars stora förfäran. Min konstiga motvilja att träna ordentligt kanske har någonting att göra med att för en gångs skull inte lyda mina föräldrar.

Min övervikt kanske inte beror på mat eller lathet, utan snarare en massa annat som ligger och bubblar under ytan som jag har förträngt och vänt mot mig själv? Kanske är min övervikt till viss del något slags självpåtaget straff för allt dumt jag gjort i mina dagar. Saker som jag antagligen är ensam om att fortfarande minnas.

Vissa dagar

Ibland blir vissa dagar bara helt icke-ambitiöst sysslolösa. Idag har jag inte gjort någonting vettigt, förutom att hämta ett arbetsintyg och bleka håret mot någon slags gul-orange nyans. Trots att dagen inte varit så händelserik så känns den okej. Ibland blir det helt enkelt inte så mycket gjort som man planerar.

Jag försöker att inte klanka ner på mig själv för att jag inte alltid orkar göra saker jag planerat, man vet aldrig hur man kommer att känna sig dagen därpå. När jag hittar ett heltidsjobb kommer jag nog att försöka skärpa till mina sömnrutiner.

Dagens ineffektivitet beror med all säkerhet på en gyllene blixt av inspiration jag fick i går natt runt klockan två. Den dyker alltid upp när man egentligen ska sova eller just håller på att somna, och jag som är slav under mina inspirationsinfall klev förstås upp och var piggare än någonsin. Jag är lite ostig av mig och planerar att ge pojkvännen en alla hjärtans dag-present som jag gjort själv. En av dagens ambitioner var att införskaffa material till det jag planerat, men det blev inte riktigt så.

Ikväll tänkte jag lägga mig innan tolv (det är tio minuter innan i skrivande stund), så det här inlägget blir inte romanlångt som mina inlägg tenderar att bli. Imorgon är en annan dag och förhoppningsvis leder den någon vart i min planering.