Ergonomi - NaNoWriMo dag 3

Ord: 3391

Skrivandet går bra nu men det uppstår alltid andra problem: 

Jag har ingen ordentlig skrivbordsstol. Nu har ryggen börjat att klaga, jag har en för lång rygg i förhållande till min längd och att sitta för länge ger mig ryggvärk. Jag funderar på en nödlösning för att slippa få ont under månaden.

Det största problemet är att de flesta stolar har svankstödet alldeles för lågt placerat för att jag ska kunna ha någon som helst nytta av det. Detta innebär i sin tur ofta att själva stolsryggen måste kunna lutas framåt för att ge stöd åt den högre delen, eller vara tillräckligt mjuk för att den ska forma sig efter min rygg. Det näst största problemet är skillnaden i höjd mellan bord och stol. Om jag ska kunna arbeta på bordet jag har nu måste stolen vara en viss höjd över golvet vilket leder till att jag inte når ner till golvet. Sorgligt nog så leder en längre rygg till att man har kortare ben. Jag har använt min subwoofer som fotstöd, men det är ohållbart i längden. Den är för smal för att jag ska kunna variera fötternas placering. Jag kanske får lägga en planka eller något på den som en tillfällig akutlösning.

Done

Är åter på jobbet efter två veckors fullspäckad semester. Det blev inte så mycket vila mer än första helgen, men det är okej. Jag känner mig pigg och frisk och redo att ta itu med vardagen igen. På sätt och vis är det skönt att få in rutinerna igen, börja med kören, rollspela och hälsa på folk igen. På ett annat sätt är det lite jobbigt eftersom det börjar kännas i luften att det börjar bli kallare. Jag har inget emot kylan egentligen, men det innebär en massa kompletterande klädinköp av framförallt byxor som kommer att ta en stor del av min tid och tankeverksamhet.

I ett tidigare inlägg var jag lite kryptiskt nedstämd. Det jag inte ville nämna var en kompis som på värsta möjliga sätt försökte få mig att ta kontakt och umgås med henne. Vi är numera inte kompisar längre. Hon har sakta men säkert glidit ner på skalan från vän till kompis till bekant och slutligen var måttet var rågat när hon önskade att hon varit elakare mot mig i skolan. På detta sätt tänkte hon sig förmodligen att jag skulle må dåligt över att jag inte hört av mig och vilja umgås med henne. Hon tänkte fel. Bekantskapen har levt på lånad tid, mest för att jag varit snäll och inte vill att folk ska vara arga eller besvikna på mig, och vi har knappt någonting gemensamt längre förutom skolgången och den har jag länge försökt att förtränga och komma över.

Hon ojade sig främst över att jag inte hört av mig på fem månader. Lång tid, det erkänner jag villigt, men det krävs faktiskt två personer för att hålla kontakt. Hur kom det sig att hon väntade så länge själv? Hur kommer det sig att hela ansvaret ligger på mig? Jag har haft dåligt samvete över detta, men jag har prioriterat annat och andra framför detta, främst för att min fritid blev väldigt begränsad när jag började jobba i vintras. Så fort jag tänkte på att ta kontakt blev jag mentalt utmattad. Det tar på mina krafter att umgås med henne, till skillnad från mina andra vänner. Jag känner inte att jag får någonting ut av det, vi har inga intressen gemensamt och jag känner mig närmast som en kammarjungfru när jag är där, inte som en jämlik. 

Grundskolan var ett mentalt helvete och fängelse för mig. Idag, över tio år senare, för jag fortfarande en inre strid mot osäkerhet, självhat och felriktad skuld över det som hände mig där. Den tiden känns ändå avlägsen när jag inte längre bor i samma stad eller behöver träffa personerna längre. Nu är en av de sista trådarna kapade. Jag har stött och blött detta med mina andra riktiga kompisar och familjen, mått dåligt, haft ångest och kommit till insikt. Jag är fortfarande kluven till detta, men denna kluvenhet bleknar i jämförelse med de farhågor jag hyser för vad hon kan ha gjort och sagt bakom min rygg för att hämnas.

Jag vill inte veta vad mina gamla mobbare har för sig och jag vill inte att de ska veta vad jag har gjort de senaste sju-tio åren. Det är mitt liv nu. Mina krämpor, mina duster och jag vill inte att folk ska se ner på mig för att jag gör det som krävs för att komma upp ur skiten som de orsakat. De har ingen rätt att få tillgång till det eller veta något om mig. Hon har haft kontakt med dem nyligen och jag är rädd att de vet saker om mig nu för att hon i vredesmod berättat för de inställsamma, nyfikna personerna.

Men det är slut nu. Äntligen. Hon kommer inte att få någon mer färsk information om mig.

Våren i den eviga ungdomens stad

Jag gillar våren. Inte nog med att jag är född i det som räknas som vårmånad i söder, nu bor jag där det faktiskt blir vår. Och fort som tusan går det, men inte lika fort som uppe i norr där våren är avklarad på en vecka. Det som jag räknar som vår är inte slasket och sanden som luktar uppkastning när den blir uppblött, utan den spröda, ljusgröna bladsprickningen som uppstår i slutet på april och börjar på maj.

När jag var liten brukade samma period sammanfalla ungefär när det blev sommarlov, första veckan i juni. Därhemma sker detta som bekant på en eftermiddag. Jag upphörs aldrig förundras över hur tidig våren faktiskt är här i Söderlandet. Det är en sak som jag uppskattar med att bo i söder. Jag får nästan Allsångsabstinens när jag tittar ut genom mitt kontorsfönster och ser Trädet (som jag inte lyckats identifiera ännu) som vajar i vinden och effektivt skuler den energibesparande svarta fasaden på huset bredvid.

Snart ska jag ut och rasta apostlahästarna en sväng.

Det jag inte riktigt gillar med våren och värmen är att man förväntas strippa av sig så mycket. Jag gillar inte riktigt att visa upp mig utan långärmat just nu. Jag svettas som en gnu på savannen och inbillar mig att mina tröjor döljer det som jag inte vill visa upp, trots att tyget stramar över valkarna jag helst skulle vilja förtränga. Det värsta är just nu att jag snart kommer att tvingas bege mig ut på staden för att inhandla vår- och sommarkläder. Av någon anledning är min garderob full med kläder jag inte vill eller längre kan använda på grund av deras storlek eller värmen. Något som jag också nojar extremt mycket över just nu är att jag inte ska rymmas i något av plaggen som ska lånas ut inför vårkonserten med kören. Jag vet att jag väger ohälsosamt mycket, men jag tycker inte om att ständigt behöva påminnas om det. Det jag inte vet är vad jag ska göra om inget passar. Jag kom med nöd och näppe ner i en klänning som en av de få andra i kören med någorlunda samma kroppstyp hade att erbjuda, och det var 12 kilo sedan.

Jag ska försöka att inte frammana några tankemonster just nu, det jag skulle kunna göra till nästa år är att själv göra en klänning av tidsenligt stuk så jag slipper skämmas och smyga när inget passar mig.

Flickan i spegeln

Jag äger ingen helkroppsspegel. Min mor och syster har pratat om det ända sen jag flyttade hemifrån. Jag är inte så brydd om att skaffa en, jag ger ett vagt svar om att jag inte har råd och fortsätter att använda spegeln i badrummet som effektivt skärmar av mig från bröstet och neråt. Nu har pojkvännen skaffat spegel och varje gång jag går på toa och passerar hallspegeln dras min blick till den. Jag vill inte, vill inte, vill inte se hur jag ser ut. Min spegelbild överensstämmer inte med min mentala självbild. Och jag blir alltid lika besviken när jag ser hur jag egentligen ser ut. Stirrar jag för länge slutar jag att känna igen mig själv.

Jag har slutat väga mig. Vikt är ingen bra indikation på hur man mår. Senaste gången jag vägde mig vägde jag mer än jag förmodligen någonsin gjort. Eftersom jag tränar så kan de nya överflödskilona lika gärna vara muskler efter som ständigt får höra ad nauseam att muskler väger mer än fett. Men det är ingen tröst. Jag har för mycket andra överflödskilon för att se dessa muskler. Jag tränar hårt, så hårt jag orkar och så ofta jag kan. Den logiskt tänkande sidan av mig vet att två månaders träning knappast ger några resultat på sex års ackumulerad övervikt, men jag kan inte låta bli att hoppas på någon lite förändring som uppmuntran att jag är på väg åt rätt håll åtminstone. Någon fåra som är insjunken någonstans. Att byxorna eller tröjärmarna inte skär in i huden.

Min vikt gör att jag känner mig ful. Kläder sitter inte som de ska på min kropp. Jag har svankrygg, men är ändå rak i ryggen och tröjor måste ständigt dras ner för att jag inte ska frysa om rygg-glipan som bildas. Det är ett ganska nytt problem som har tillkommit det senaste två åren. Jag föredrar långa tröjor, men dessa gör i sin tur att jag ser gravid ut. Jag upplever att större delen av de kläder som jag vill ha på mig bara framhäver mina valkar - alltså klär jag mig ofta "fult". Jag klär mig för att inte visa upp dessa "problemområden" och istället framhäva det som jag är nöjd med. Ofta räcker det för att jag ska må bra, men inte efter till exempel en spegelvisit. Jag tänker på allt som jag inte kan göra, ha på mig eller sådant som gör att folk måste se på mig.

Om en dag eller två kommer att sjunka in i självomedvetenheten igen och undvika spegeln, men verkligheten kommer inte att ändras på grund av det. Vissa dagar har jag funderat på att utveckla ätstörning bara för att, men den tanken avfärdas lika snabbt som den dyker upp. Så dum är jag inte, men i mina mörkaste stunder brukar det kännas som en bra idé.

Den här veckan har jag inte hunnit träna på gymmet och jag är rädd för att min kassa vecka kommer att påverka min motivation. När jag går och glömmer att ta på mig stegräknaren känns det som om promenaderna är bortkastade. Jag ser stegräknandet som en tävling och blir arg på mig själv när jag glömmer att ta på mig detta bevis för att jag faktiskt rört på mig även om jag inte lyft skrot. Jag ska försöka att ta nya tag nästa vecka och försöka ignorera den här veckans hårdträningsfrånvaro.

Sockerfri september

Min nya kollega på timjobbet utmanade mig att delta i hans och och en väns projekt Sockerfri September. Det går ut på att avgifta sig från det mesta onödiga som innehåller raffinerat socker och onyttigt tilltugg som chips och popcorn. Frukt i färsk och torkad form är tillåtet samt honung i te.

Eftersom jag också vill dra ner på mitt sockerintag nappade min hjärna på det innan jag hann säga emot. Ibland är min hjärna snabbare än jag. Efter september blir det införande av godisdag istället för att jag äter godis när jag känner för det, för det kan vara flera gånger i veckan.

Vissa människor klarar av att lagra godis. Jag gör det inte. När jag var hemma i somras köpte jag på mig alldeles för mycket godis som jag tänkte äta lite av då och då fram till jul eftersom mitt favoritgodis inte säljs i södra Sverige. Jag köpte väl ett kilo och tänkte lägga det i mindre påsar för att äta i slutet på veckan, fredag-lördag varje vecka. Men jag kom aldrig så långt. Inom loppet av två veckor var godispåsen uppäten. Utslaget på två veckor är det inte så mycket godis per dag, men det är det konstanta sockerintaget som jag inte vill veta av.

Om man äter något med mycket snabba kolhydrater (socker) istället för riktig mat med långsamma kolhydrater när blodsockret dalar blir det en snabb topp och följaktligen en snabb dal vilket leder till trötthet, irritation och oföretagsamhet. Därför måste man äta snart igen och oftast har man då godis till hands. Det finns folk som påstår att socker är beroendeframkallande och jämförbart med knark. De kommer givetvis oftast med sina egna fantastiska dieter som hör till. Mitt överskeptiska jag har lite svårt att tro att det bara är ren godhet som gör att folk skriver om sådant här. Folk som Anna Skipper, Annika Dahlqvist, Ola Mauritzon och Fredrik Paulún säljer kokböcker, böcker och vissa även en massa mat. Det är klart att de tjänar pengar på det. Det finns så mycket skit i hälsomatbranschen och alla har en egen uppfattning om vad man bör stoppa i sig.

De flesta är nog däremot rörande överens om att socker är dåligt. Det är svårt att stå emot. Lyckades igår på söndagsfikat eftersom jag informerat i förväg att jag har en månad utan socker, men det var ändå tungt. Jag tog med mig frukt. Den tog slut efter runt tio minuter och därefter satt jag mest och drack te och försökte engagera mig i diskussioner för att stå emot doften av paj och bullar. Idag kommer nästa utmaning och fika, förhoppningsvis kommer det att gå bättre, det finns mycket fler diskussioner att hänga på i och lyssna på där. Hoppas på bättre distraktioner.
Önska mig lycka till med min utmaning.